Stort och smått

När jag började blogga utlovade jag lite "smått och stort ur en allätares perspektiv" och det tycker jag nog att jag har hållit ganska bra genom de hittills 303 blogginläggen. Så många har det blivit, och en innehållsförteckning visar just på både smått och stort. Att då teckna ner några tankar om det som händer i Libyen måste väl bokföras under avdelningen stort. Liksom den ohyggliga katastrofen i Japan, där jag förresten såg någon svensk journalist ondgöra sig över ineffektiviteten i räddningsarbetet efter jordbävningen och tsunamin. Jag undrar stillsamt om samma journalist skrivit något under vintern om snökaos och inställda tåg i Sverige. Tala om ineffektivitet i ett oerhört mycket enklare utgångsläge!!

När det gäller Libyen så hade Robert Egnell på Försvarshögskolan ett klokt inlägg på tisdagens DN Debatt. Krigets verklighet glöms bort i en allmän interventionsglädje, menar han: ”Krig, oavsett om deras orsaker är rättfärdiga eller inte, består av massivt våld, död och elände – speciellt för de civila", skrev han. Och precis så är det naturligtvis. Krig är blodigt lidande och död, långt ifrån de krigsfilmer som alla kanaler fortsätter att sända i teve. Trots Libyen! Men krig har de senaste två hundra åren utspelats utanför Sveriges gränser, ofta långt utanför. Och hur ställer vi oss då? Under hela tiden FN utgjort en spelare i konflikter har Sverige pläderat för att FN:s säkerhetsråd är rätt forum för beslut om militära insatser. Men när FN nu till slut samlar sig mot Khaddafi ställer sig Sverige vid sidlinjen.”Om Nato frågar om Sveriges hjälp kommer vi att ta ställning till den frågan”, säger utrikesminister Carl Bildt i ett uttalande.Medan exempelvis Norge och Danmark snabbt ställt stridsflygplan till förfogande har Sverige valt att avvakta.Klokt eller inte? Frågan rymmer ett etiskt dilemma av stora mått, och inte minst som kristen tycker jag, att frågan är värd att diskutera.

Som kristen är jag naturligtvis kallad att i alla lägen stå för fred och försoning, i mina egna konkreta ställningstaganden, liksom i uppfattningar om hur Sverige bör förhålla sig. Att använda våld för att skapa fred och demokrati må vara kontroversiellt, men i fallet Libyen handlar det om att snabbt stoppa en massaker på civila och att i handling, inte bara ord, stödja en pågående, legitim folkresning. FN har sanktionerat den insats som nu pågår för att skydda civilbefolkningen i det som nu pågår. Mat, vatten och mediciner håller på att ta slut, och människor är på flykt. Om vi får en förfrågan om medverkan bör vi därför delta.

Vad Sverige kan bidra med i ingripandet mot Khaddafi vet jag inget om egentligen. Det handlar förmodligen om ett antal Jas-plan, transportflyg och helikoptrar, som enligt Försvarsmakten skulle kunna vara i operationsområdet inom tio dagar.Vårt militära bidrag är begränsat, och det skall det också vara. Men det känns viktigt och rätt att Sverige är med och tar ansvar för viktiga FN-beslut. Vi håller oss inte undan i hopp om att andra ska lösa problemen åt oss. Vi tar själva de initiativ som krävs för att markera att vi är redo att ställa upp. Och när Khadaffi är borta behövs ett humanitärt hjälparbete av gigantiska mått.

Att vänta-och-se räddade Sverige under andra världskriget. Men då fanns inte FN.Och nu kallar världsorganisationendom som legala representanter för världssamfundet. Då bör vi inte sitta på läktaren.

Det är avgjort nu!

Det är avgjort, men det här blir inte något hockyblogginlägg, som Du misstänkte. Erkänn det! Nej det är avgjort nu att ljuset vunnit igen. I går var det vårdagjämning och det betyder att i dag är dagen längre än natten på våra breddgrader. Och trots att det fortfarande är snö i den trädgård, som några veckor till är min, så stormar ljus och en tilltgande värme fram!! Det som åtminstone jag knappt vågade tro i oktober och november håller på att ske!

Jag var på resa i går och utanför tågföntret kunde jag faktiskt se hur träden börjar skifta i den där skirt gröna färg, som signalerar att kampen är avgjord. Och som gör att jag egentligen inte skulle vilja bo nån annanstans. Åtminstone inte den här årstiden. Men fråga mig vid nästa dagjämning. Den infaller den 23 september kl 09.04. Usch och fy! Men det glömmer vi just nu och gläds åt att vi ju får hjälp med ljuset av sommartiden också.Det innebär ju att vi ställer fram klockan till sommartid nu på söndag, den 27 mars. Detta gör att vi från och med 27 mars får se solen en timme längre och sen blir det bara ljusare för varje dag fram till midsommarafton ungefär. Vart timmen mellan 02-03 tar vägen när vi ställer fram klockorna är en intressant fråga, åtminstone rent filosofiskt, men kampen är då definitivt avgjord!

Om några veckor är det påsk, visserligen så sent som det är möjligt, faktiskt, men ändå..... Regeln säger att påskdagen infaller den första söndagen efter den första fullmåne som infaller på eller efter vårdagjämningen, och månvarvet är sånt i år.... Påsken signalerar ju också att det är avgjort. "Här var mellan ljuset och mörkret en stid. Dock segrade ljuset till evig tid" sjunger vi i kyrkan på på påskdagen. Ljuset besegrar mökret när Jesus besegrar döden i sin uppståndelse. Även om det kan vara svårt att ta till sig när det är som det är i Japan och Libyen och på närmare håll också, så är kampen avgjord. Påsken kommer med ljusets seger över mörkret.

Men ok då; du väntade dej att jag skulle blogga om att hockeykampen är avgjord så en rad om det då. Färjestad vinner finalserien mot Skellefteå och Södertälje och MoDo blir kvar i elitserien. Med den viss tveksamhet för MoDo dock.Men med ljuset kommer ju också hoppet..

Är det slut nu? Eller lönar det sig att plantera ett äppelträd?

Jag brukar alltid anse att det finns anledning att vara försiktig med eskatologsika spekulationer. Eskatologi (av grekiskans eschaton, "det yttersta", och logos, "lära") är inom olika religioner läran om de yttersta tingen. Inom kristendomen är eskatologin i princip detsamma som förutsägelser om tidsålderns slut och uppenbarelsen av Jesu makt när han enl. sitt löfte kommer tillbaka,världens undergång och fullbordandet av Guds rike. Sånt leder lätt till meningslösa spekulationer om hur och räkneexempel om när.Under mina 26 år som konfirmationslärare har mer än en konfirmand blivit uppskrämd, sömnlös och jätterädd vid genomläsningen av Uppenbarelseboken t.ex.

Men i dag har jag ändå hänvisat till en eskatologisk text på min facebooksida. Det är Luk 21:25-28, där Jesus undervisar om tidstecken vid tidens slut. Människor ska stå rådlösa vid havets och vågornas dån. Och i Mark 13 talar Jesus både om jordbävningar, krigsrykten och uppror.Tecken på vår tidsålders slut. Är det detta vi bevittnar nu i både Japan och i Libyen? Jag avstår från spekulationer, men texten talar ganska tydligt.

Men för mig är Jesu tal om tidstecknen inte poängen i dom här texterna. Poängen ligger i stället i löftet att det finns en fortsättning efter tidens slut.Hur märkligt det än kan låta. Res er upp! Lyft Era huvuden! Befrielsen är på väg! Fortsättning följer alltså. När all tid är slut tar Jesus befälet en gång för alla.

Det är väl ändå detta trotsiga framtidshopp som vill bära och ge kraft. Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon skulle jag ändå plantera ett äppelträd i dag, utropade t.ex. Martin Luther trotsigt. Panik och rädsla förlamar och dödar all kreativitet, och är det nåt vi behöver i dag så är det väl kreativitet. Vår värld behöver människor, som utmanar alla "det-går-ändå-intetankar" och som vågar prova nytt.

Sent omsider har FN:s säkerhetsråd nu beslutat om en flygförbudszon över Libyen, och även om det etiskt försvarbara i beslutet kan och bör diskuteras, så har världsamfundet ändå gjort något. Och i Japan stannar männskor kvar i det farliga området och kämpar oförtrutet vidare mot det galopperande kärnkraftshotet. Stannar kvar för att hjälpa till med det man kan. Äppelträd i stället för undergång.

I dag kommer du och jag att träffa männskor, som är rädda och som är färdiga att ge upp. Allting är ju så hemskt. Då får vi plantera äppelträd även om det värsta skulle hända i morgon!

Hur mycket elände orkar jag med, egentligen

Det här är mitt blogginlägg nummer 300 och det kunde jag väl ha firat med något annat än eländes elände. Kanske, men i går, när jag lyssnade till det utmärkta morgonprogrammet "Tankar för dagen", som sänds i P1 kl 06.50, men som trots det är väl värt att lyssna på, gick mina tankar till eländet. Det var docent Tomas Brytting, som just funderade över rubriken till mitt 300:e blogginlägg, och som gav mig anledning att fundera vidare.

Jordbävning och tsunami i Japan med åtföljande kärnreaktorhaveri,inbördeskrig i Libyen medan världen står och tittar på, självmordsbombare t.o.m. i Stockholm,revolution i Nordafrika och romer, som förföljs i Europa. Och här hemma hör vi om serievåldtäktsmän och gryningspyromaner. Och på en annan nivå trafikkaos på grund av snön, som ju ändå kommer varje vinter, finanskris, med mera, med mera i en aldrig sinande ström. Hur mycket elände orkar jag egentligen med? MoDo håller dessutom på att åka ur elitserien också, så det är ingen hejd på eländet.

Kristdemokraterna kom för något år sedan med ett förlag om att lagstifta om civilkurage. Ett uppseendeväckande dåligt förslag, till och med för att komma från det hållet, men som ändå ledde till en utredning. Nu har utredaren lagt fram ett förslag, som han själv dömer ut i samma stund som han lägger det på regeringens bord. Bra! Medmänsklighet och civilkurage kan naturligtvis inte lagstiftas fram. Antingen har man andras bästa för ögonen eller också har man inte det.

Men jag orkar inte med allt elände på egen hand och det gör antagligen inte du heller. Vi behöver hålla ihop för att få kraft. Den kristna församlingen är en sådan kraftkälla. Församlingen kan användas till mycket, och bl.a kan den lätt bli ett gömställe undan allt elände, där vi blundar och sjunger s.k lovsånger. Men både församlingsgemenskapen och lovsången kan också bli en kraftkälla som ger både ork och civilkurage. Den första tidens kristna liksom väckelsens pionjärer i vårt land är strålande exempel på hur vanliga människor fick både kraft och mod att förändra både sin egen och andra människors situation. I de flesta krislägen har vi faktiskt tid, du och jag. Tid att studera situationen, tid att diskutera med andra och tid att be till en Gud, som sitter inne med lösningen på alla problem. Men han behöver medhjälpare, och medhjälpare, som är alldeles vanliga människor, som Du och jag. Och det finns inget krav på att åstadkomma det omöjliga, bar att göra sitt bästa där man står. Ge till hjälporganisationer, som finns på plats, eller vara kompis till den som inte har några kompisar Och då orkar vi själva också, du och jag

Så har det hänt igen, det otroligt osannolika

Tage Danielsson säger: "Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.
Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände."

Harrisburg 1979, Tjernobyl1986 och nu långt borta i Japan. Men sånt händer inte här.Det slår t.ex Dagens Nyheter fast på ledarplats i dag. Åtminstone är sannolikheten att det ska hända här, för att tala med Tage D, nästan försumbar. Men bara nästan. Jag undrar hur dom allt färre, som fortfarande är centerpartister, känner sig i dessa dagar. Jag menar, dom bytte ju fot och ståndpunkt i kärnkraftsfrågan, och från att ha varit motståndare började dom tycka att kärnkraften är både bra och säker. Dom var så mycket motståndare, att jag faktiskt en gång i min gröna ungdom röstade på centerpartiet. O hemska tanke! Att Maud Olofsson ändrade åsikt är ju inte så konstigt, hon hade ju inte fått vara med att regera annars, och det var ju mycket viktigare än eventuella, nästan försumbara risker med kärnkraften. Men dom andra centerpartisterna, hur mår dom i dag? Nu är dom ju inte så många, drygt tre procent hade röstat på dom om det hade varit val i dag, men ändå......

Det ska bli spännande att se vilka konsekvenser katastrofen i Japan får på den svenska debatten om kärnkraften. Mitt tips: Inga alls, eftersom "det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände."

Mark 1:8

Jag har i min internetuppkoppling en finess som automatiskt ger mig ett bibelord varje dag från bibel.se. Det är Svenska Bibelsällskapet, som förser med denna tjänst, och eftersom det hör till mina tidiga vanor att läsa nyheter på nätet, blir hälsningen från bibel.se en alldeles utmärkt början på dagen.

I dag kommer hälsningen från Mark 1:8, där Johannes Döparen säger att han, som döper i vatten skall följas av En, som skall döpa i helig ande. Andedop, andeuppfyllelse, en andra välsignelse,eller varför inte fullkomlig helgelse, ett uttryck som vi i Frälsningsarmén ofta använder.Eller använde förr åtminstone. Kärt barn har många namn, och det handlar om att uppfyllas av den helige Ande,och att få uppleva att samma kraft som fyllde både Jesus vid dopet i floden Jordan och som fyllde apostlarna på den första pingstdagen finns till förfogande också för oss.

Det är trist att andedopet för många förknippats med extatiska yttringar hos olika grupper av "pingstkristna" och uppfattningen att tungotalet skulle vara nån sorts bevis för andedop eller andeuppfyllelse. Så är det naturligtvis inte. Andeuppfyllelsen är Gud i mig, den gudomliga kraft, som gör det möjligt att leva mitt liv för Gud och för andra människor. Alltså först frälst och sedan utrustad till tjänst. Några får tydliga tecken på andeuppfyllelse genom tungotal eller andra Andens gåvor, andra får en ny glädje och frimodighet i tron. Men andeuppfyllelse är inte ett antingen-eller. Då skulle det lätt kunna bli ett A-lag och ett B-lag bland de kristna. Andeuppfyllelse är ett mer-och-mer. Ingen är färdig. Alla är vi på väg. Och det viktiga är inte var på vägen vi befinner oss. Det vilktiga är att vi befinner oss på Vägen som heter JESUS. För det är bara han som ger Anden som gåva: mer och mer och mer.

Det är trist att ibland upptäcka hur det lätt smyger sig in ett prestationskrav i vårt kristna liv. Ett krav, som andedopet eller vad vi nu väljer att kalla det, skulle hjälpa oss att uppfylla. Det handlar inte alls om det. När Jesus mötte människor på sina vandringar uppmanade han dem till efterföljelse. Följ mig! Och när vi gör det ger han kraft att fylla vårt speciella uppdrag i den efterföljelsen. Det är den kraften som är andeuppfyllelsen. Och alla behöver vi olika gåvor för att kunna fylla vår uppgift i efterföljelsen. Men dom andliga gåvorna får vi återkomma till..... Men alla får vi leva i andeuppfyllelsens kraft. Både du och jag.

Både Bibeln och Internationalen.......

Som socialdemokrat kretsar naturligtvis mycket av mina tankar just nu runt det stundande partiledarvalet och runt valberedningens mödor att kunna vaska fram en kandidat. Men jag har redan bloggat om att våndorna lätt kan överföras till situationen för den kristna kyrkan i vårt land i allmänhet och för i mitt fall Frälsningsarmén i synnerhet. Och här följer nu lite fler paralleller;

Partiets valanalysgrupp pekade bland annat på följande egenskaper hos en blivande partiledare:
• Nyfikenhet. Partiet behöver ledare som vågar se framåt och som känner av och klarar av att tolka förändringar i samhället redan i ett tidigt skede. Hur väl behöver inte den kristna församlingen också sådana ledare!
• Mod. Modet att stå emot påtryckningar och inte minst modet att misslyckas. Frälsningsarméns pionjärer hade det modet. Har vi det?
• Nytänkande. Världen omkring oss har förändrats, alltså måste vi förändras. Vi har fastnat i gamla system och gammal retorik – nu krävs nya tankar grundade i våra gamla värderingar. En önskan och ett påstående som i hög grad kan gälla både för Frälsningsarmén och för den kristna kyrkan i stort. Både socialdemokration och den klassiska kyrkan i Sverige upplevs som gammalmodig. Nytänkande behövs, men för kyrkans del ett nytänkande grundat i evangeliet.
• Ork. Vi har arbetsamma år framför oss, och det behövs personer som har stor uthållighet, massor av entusiasm och mängder av idéer. Såna behövs inte bara hos socialdemokraterna.
• Självständighet. Vi har många politiker som försörjts av politiken i hela sina vuxna liv. Vi måste börja se det som en tillgång att ha arbetslivserfarenhet från världen utanför rörelsen. Sagt ur partiets perspektiv.
Här har Frälsningsarmén i Sverige anträtt en ny och spännande väg, då man rekryterar ledare, som inte behöver komma direkt från skolbänken, utan som är är lite äldre och som tar med sig yrkeserfarenheter av annat slag in i sin ledaruppgift.

De flesta huvudkandidater till partiledaruppgiften, som hittills stötts och blötts av medierna har ett gemensamt – de är förträffliga socialdemokrater. Men tyvärr ligger de alla lågt och vägrar säga något alls, eftersom traditionen i vårt parti kräver det.
I den kristna församlingen handlar det om att följa en kallelse. En kallelse som är enkel i sin formulering: Följ mig, säger Jesus, vår store uppdragsgivare. Och den efterföljelsen leder för några in i ledarskapet. Men även i Frälsningsarmén råder Jantelagen; inte kan jag, inte ska jag väl.......

Flera kyrkor i vårt land har vågat titta utanför de egna fållorna när man rekryterar ledare. Pingsförsamlingar anställer missionpastorer eller pastorer från EFS som församlingsledare. Det känns som en mycket spännnande utveckling, liksom den nya kyrka av baptister, metodister och missionsförbundare ( kallas dom så förtfarande, förresten, medlammarna i det som inte längre är missionsFÖRBUNDET?) som snart föds i Sverige? Där borde vår internationalism i Frälsningsarmén inte behöva utgöra något hinder. Metodistkyrkan är ju en större internationell gemenskap än vad vi är.Enhet och gemenskap för att världen ska tro!

Den socialdemokratiska valanalysgruppen menade sammanfattningsvis att det viktigaste för en ny partiledning är att den har förmågan och mandatet att utforma en strategi för framtidens svenska socialdemokrati. Frälsningsarmén ligger här snäppet före. Vi har just valt en ny internationell ledare, och i Sverige har vi just fått en ny högsta ledare. Båda kvinnor, förresten, något som vi borde ha basunerat ut högre på internationella kvinnodagen.

Från mitt begränsade och svenska pensionärsperspektiv har jag gott hopp. Mer på Frälsningsarmén än på partiet, dock. Båda har ett antal år med tillbakagång bakom sig, och båda behöver vända den trenden. Och båda behövs i en spännande framtid. Och båda har framtiden för sig; En gång skall jorden bliva vår! Det försäkrar både Bibeln och Internationalen. Faktiskt!!

Uppskjuten förnyelse?

Jag har lovat att bloggfundera något om förnyelse och behovet av sådan. Såväl parti som kyrka och församling är i behov av sådan, men med tanke på att partiets valberedning inte tycks kunna hitta något förnyande namn, som får tillräckligt stöd, så lär förnyelsen på den kanten få vänta. Senast på fredag måste valberedningens förslag presenteras, och mitt tips blir Sven-Erik Österberg eller Thomas Östros. Det innebär då med säkerhet att förnyelsen skjuts på framtiden. Det primära uppdraget för den nya partiledaren blir då i stället att hålla ihop partiet och sitta kvar så länge som möjligt. Redan om några år kan återväxten vara bättre och antalet kandidater betydligt fler med namn som Mikael Damberg, Veronica Palm, Jytte Guteland med flera. Då kan det på nytt vara dags för förnyelse och partiledarskifte. De nya socialdemokraterna är inte som de gamla, som krävde att en partiledare skulle sitta minst ett decennium. Så jag får återkomma med bloggfunderingar om socialdemokratiförnyelse.

Förnyelse är också ett gångbart ord i kyrka och församling, och då särskilt i väckelsekristendomen. Vi behöver förnyas på det personliga planet och kyrkan som organisation och gemenskap behöver förntas. Den personliga förnyelsen sker genom de fyra B:na; Bibel, Bön, Bekännelse och (Brödra)gemenskap. Alla mina konfirmander under 26 år känner igen bena, och det kan inte betonas för ofta.Läs din Bibel, bed, vittna om din tro och kom med i den kristna gemenskapen. Där finns grunden till den personliga förnyelsen.

Men kristen förnyelse har även en strukturell och organisatorisk sida. Den förnyelsen måste svara på bl.a frågor som: Hur ser den värld ut, som kyrkan är satt att vittna i?Hur ser ett fungerande ledarskap i kyrkan ut? Hur ser det samarbete mellan olika kyrkor ut, som får världen att tro att vi älskar varandra, samtidigt som vi bevarar det som är varje kyrkas speciella kallelse? Mitt perspektiv på dessa frågor är begränsat, och har blivit så alltmer sedan jag blev pensionär, men ändå;
Vår omvärldsanalys måste bli bättre. Världen förändras i ett allt snabbare tempo, och stora organisationer är trögrörliga. Och kyrkan, även Fräsningsarmén, är en stor organisation. Vi har precis nyss valt en ny världsledare, och intervjuer med henne ger hopp. Hon talar om auktoritet i ledarskapet. En auktoritet, som kommer från Gud, och en auktoritet som inte är en maktposition utan en tjänande och delegerande funktion. Det finns alldeles för många småpåvar i kyrkan, och en förnyad fokusering på ledarskapet är välkommen.

I en normalstor svensk stad finns kanske fyra, fem olika kyrkor, belägna ofta nästan vägg i vägg med varandra. Och alla sysslandes med samma saker. Gudstjänst söndag kl. elva, träff för daglediga på måndag osv. Mycket av det här, som är alldeles utmärkt i sig, måste kunna göras tillsammans. Detta för att möjliggöra för varje kyrka att frigöra kraft att göra sånt, som bara dom är riktigt bra på. Frälsningsarmén var en gång de kyrklösas kyrka, och hur många kyrklösa finns det inte i dag? En gång nådde vi dom kyrklösa på gator och torg, men var finns gatans kyrka i dag. Härbärgen och soppkök, kontakter med arbetsförmedling, försäkringskassa och kommunens socialförvaltning. Slår jag in öppna dörrar? Bra i så fall! Och hur ser kontakten med skolan ut i dag? Varje vecka kan vi i TV se hur tillståndet i svensk skola är. Skolan befolkas av kyrklösa som behöver hjälp. Och en del av den hjälpen kan kyrkan och även Frälsningsarmén ge.

Kyrkan och i vårt fall Frälsningsarmén kan och ska inte göra allt. Men allt vi gör ska tjäna vår målsättning; Människor måste bli frälsta för att sedan mogna i sin tro. Och vi måste tjäna en lidande värld. Den förnyelsen får inte skjutas upp....

Vilket mörker!!

Vi går mot ljusare tider och dagarna blir längre och längre, och bara det är en källa till både glädje och tacksamhet. Lite märkligt då att rubricera ett blogginlägg, det 295:e i ordningen förresten, med ett utrop om mörkret. Kanske!! Men kanske inte heller, om inlägget skall handla om att att MoDo Hockey för första gången sedan 1990 måste spela kvalserie för att försöka säkra sin elitseriestatus. Vilket mörker!! Och hur kunde det gå så illa?

Jag drar mig till minnes ett uttalande av den gamle landslagsmålvakten i hockey, och sedermera hockeytränaren, Christer Abrahamsson. Han tränade Leksand när dom degraderades ur elitserien och hade orsaken klar: För många för dåliga spelare! Och det gäller säkert i MoDo:s fall den här säsongen. En trupp, som var för tunn redan från start. Och en för stor tro på gamla trotjänare, som borde lagt skridskorna på hyllan för länge sen. Och en fåfäng längtan under flera år att frälsaren Foppa skulle lyckas åtminstone med något av sina många come-backförsök och komma och rädda situationen. Men inget av det har inträffat, och nu är det som det är! Och vem ska nu bära hundhuvudet för det?

En mig närstående son och den mest hängivna modosupporter jag känner, har lösningen klar: Avgå alla! utropade han redan för flera omgångar sen. Och det är klart att en tränarduo, som inte lyckats få laget att prestera på toppen mer än fem gånger under hela säsongen ( enl. egen utsago) måste väl dra några konsekvenser av det. Och en sportchef, själv mångårig kompis med de gamla trotjänarna, dom som borde ha slutat för länge sen, och ansvarig för de värvningar, som visade sig inte hålla måttet måste väl dra konsekvenserna av det. Eller ?? Och vad har den general manager, som kom in mitt under säsongen, och som skulle ställa allt till rätta, uträttat? Men att ställa den frågan, när denne general manager heter Markus Näslund, är nog nästan som att svära i kyrkan. Åtminstone i Örnsköldsvik...... Så avgå alla! Om laget nu inte klarar kvalet och blir kvar i finrummet. Då är nog risken stor att allt är förlåtet och att man fortsätter som förut. Trotjänarna kan nog övertalas att fortsätta en säsong till, liksom staben. Och tänk om man kunde övertala Foppa......

Den viktigaste frågan är, enl. min uppfattning att ta reda på vart plantskolan MoDo tagit vägen. Dom, som år efter år producerade de mest fantastiska stjärnskott svensk hockey har upplevt. Gör MoDo till en tillväxtmiljö igen! Det kommer att ta några år, men vara mycket lönsamt på sikt. Men det måste bli ett tvåfrontskrig, för samtidigt är det oerhört viktigt att elitseriestatusen räddas NU! Om ett lag från en liten plats som Ö-vik åker ur elitserien, är risken överhängande att man får mycket svårt att nånsin komma tillbaka. Titta bara på Leksand! Dom har försökt komma tillbaka gång på gång utan att lyckas. Men även då, eller just då, är satsningen på plantskolan helt avgörande på sikt.

Jag har en god vän som är en nästan lika inbiten södertäljesupporter, som den ovan nämnde sonen är modosupporter. Hon upplever det kommande kvalet för vilken gång i ordningen är det svårt att hålla reda på. Och har alltså en viss vana, men en tanke går ändå till henne...... Och jag tror också att Södertälje med sin närhet till Stockholm skulle ha större möjligheter att klara en djupdykning än MoDo.

Så det är bara att bita ihop och hålla tummarna. Hårt dessutom, eftersom cupmatcher inte är MoDo:s grej....heller. Titta bara på serieavslutningen mot AIK eller sista måste-matchen hemma mot Luleå. Inte ens ett mål fast det handlade om överlevnad. Vilket mörker!!

Låt oss.....

Du, som följer min blogg vet att Vasakåren är min församling. En frälsningsarmékår i vars gemenskap jag trivs utmärkt, och där jag på mitt sätt får bidra till att bygga upp Kristi kropp, som Bibeln beskriver församlingsgemenskapen. Jag säljer Stridsrop, det vet du redan, och jag leder ett bibelsamtal varje söndag morgon före helgelsemötet. Tiden förklaras av att det underlättar i en stad med Stockholms avstånd att inte behöva resa fler gånger än nödvändigt, och till helgelsemötet på söndag fm ska man ju ändå, så det är bara att stiga upp lite tidigare.....

Vi samtalar just nu om Hebréerbrevet, ett av Nya Testamentets många brev. En skolkompis till mig sa en gång, apropå det, att det är fult att läsa andras brev. Men Nya Testamentets brev får du läsa, så gör det!

Hebreerbrevets grundtema är att det gäller att hålla ut i tron, att inte låta sig tröttas och bli ljum. Författaren till Hebreerbrevet är okänd. Att Paulus skulle ha varit författare, vilket ibland sägs, är inte troligt. Brevet skiljer sig i språk och stil alltför mycket från de brev vi har kvar, där vi med säkerhet vet att Paulus hållit i pennan.När brevet kom till är inte heller känt, men någon gång under 80-talet e Kr är troligt.Brevets författare var mycket kunnig i grekiska och när han citerar Gamla testamentet gör han det från Septuaginta, den grekiska versionen av Gamla testamentet.

Hebreerbrevet är skrivet till en okänd församling där tron inte längre är brinnande. Författaren försöker stärka och uppmuntra medlemmarna i församlingen till att hålla ut och bli väckta i sin tro. Förmodligen hade församlingen funnits i ett par generationer och efter den första tidens trosvisshet nu hamnat i ett tillstånd av ljumhet. Man hade också upplevt en av de tidigaste förföljelserna av den kristna församlingen, och många hade dragit sig tillbaka från församlingens gemenskap.
För Hebreerbrevets författare är det viktigt att framhäva Jesus Kristus som Guds son. Jesus är den som uppfyller Gamla testamentets profetior om en kommande Messias, större än änglarna och Mose. Jesus är också, säger författaren till brevet, på samma gång profet, överstepräst och kung. Han var alltså allt, som folket sökte hos en ledare.

Förra söndagen stötte vi för första gången på uttrycket "Låt oss" i brevet. Det är ett uttryck, som kommer att återkomma flera gånger, och som betonar något centralt i den kristna tron. Detta att kristen är man i gemenskap. I gemenskap med Gud och med andra, som delar samma tro. Det har kristna i alla tider upplevt som något centralt i sina liv. Att dela det viktigaste i livet med andra!Men kanske är det viktigare än nånsin i dag. Att betona det gemensamma i en tid där individualism och därmed också ensamhet breder ut sig. Ensam är inte stark och sköt dej själv och skit i andra gäller inte!!!! Nej låt oss dela glädjen och bekymren med varandra. Låt oss lära av av varandra mellan olika generationer. Låt oss hämta kraft hos varandra och låt oss inbjuda andra att bli en del av varandra.Låt oss tillsammans leva i en gemenskap där Gud själv finns med. Det är det den kristna tron handlar om och inte krav och måsten...

Om du har möjlighet på söndag morgon kl halv tio så är du också välkommen. Låt oss!!

Snart går flyttlasset

Jag funderade på att rubricera det här inlägget med nåt i stil med "att rycka upp rötterna" eller " en flyttfågel har ordet" eller nåt sånt. Men vid närmare eftertanke inser jag ju, att rötterna ryckte jag ju upp redan i mitten av 1960-talet, när jag lämnade Örnsköldsvik för militärtjänst och sedan studier i Uppsala. Och flyttfågel? Nej det är ju såna, som ger sig i väg varje höst för att sen återkomma varje ny vår, och att nu flytta för första gången efter fyrtio år på samma plats är ju knappast nåt fyttfågelbeteende... Så det får bli det prosaiska att "snart går flyttlasset".

För precis så är det. I mitten av april lämnar vi Dalarö efter nästan exakt fyrtio år för att bosätta oss i Handen. Dalarö, dit vi kom med en ett-årig son för att jag skulle få möjlighet att på allvar leva folkhögskoleliv efter två års pendlande. Dalarö, där jag fick ge min bästa kraft i folkbildningen under många år. Och Dalarö, som blev utgångspunkten för många års pendlande till och från huvudstaden. Och som också fick bli den plats där pensionärslivet tog sin början. Dalarö--- nästan ett liv. Och ändå känns det lite som att jag aldrig blev dalaröbo på riktigt. Det lokala sociala samspelet, som är så viktigt i ett liv, utspelade sig för mig dels på folkhögskolan, som blev ett samhälle i samhället. Och dels i Frälsningsarmén, som ju, vilket alla vet, som engagerat sig i nån form av folkrörelsearbete, gärna tar all tid och all kraft, som blir över, när jobbet tagit sitt. Och om man då dessutom jobbar i Frälsningsarmén.... Vi skaffade aldrig båt, t.ex, det blev det aldrig tid till. När andra åkte ut med båten åkte vi in med bilen till kåren. Till ett annat liv... Och det lokala föreningslivet på orten fick jag tid att engagera mig i först som pensionär, då jag gick med i DUO, Dalarö-Utö-Ornö socialdemokratiska förening.

Och nu går alltså flyttlasset. Från villan på Dalarö till en sprillans ny lägenhet i Handen. Hur det känns? Kluvet är väl ett ord, som brukar användas som svar på en sån fråga, och visst, så känns det! Mycket av det som fanns, när livet var som bäst, kommer jag att lämna kvar på Baldersvägen. Men mycket av det var ju förknippat med folkhögskolan, och den är ju borta sen några år, och det är tomt och tyst på Lyngsåsa. Gräsklippning och snöskottning kommer jag inte att sakna en enda sekund, och det kanske är åldern.... Men naturen!! Den kommer jag att sakna. Dalarö är ju så nästan överjordiskt vackert vid alla årstider, och sjön Rudan i Handen är ju inte havet precis. Men gott om promenad- och cykelvägar lär det finnas. Och en simhall, som öppnar klockan sju på morgonen. Man kanske får bli träningskompis med världsmästaren Sarah Sjöström..... Hon lär ju börja dagarna med att simma i just den simhallen. Och så blir det närmare till stan. Pendeltåg i tjugofem minter varje kvart i stället för pendeltåg och buss i en dryg timme en gång varje timme. Det kommer att göra skillnad det. Och mindre bilåkande blir det säkert också.

Ett byggföretag, som förresten också bygger i Handen, säljer sig med frasen: Bo passivt, lev aktivt. Och så får det bli på Getporsvägen 5 i Handen. Välkommen att hälsa på!

Om jag vore..... Lite om konditionalis och konjunktiv

Verbformen i ovanstående rubrik uttrycker något som skulle inträffa under vissa förutsättningar och innehåller ofta den konditionala konjunktionen om. Så; när nu detta är klarlagt:

Om jag vore dagstidningsjournalist så skulle jag i dag naturligtvis skriva om situationen i Nordafrika och speciellt då i Libyen. I min ledarartikel. som jag skulle kalla "Efter Khadaffi" skulle jag skriva om svårigheterna att forma en demokrati där själva ordet nästan är okänt, och där man helt saknar demokratiska traditioner och jag skulle varna för det kaos som hotar när Khadaffi har fallit. Trots detta skulle jag inte på något sätt stämma in i Carl Bildts tal om att stabilitet är det som nu behövs i Libyen. Jag såg förresten att Björn Elmbrandt i en krönika kallade Bildt för oljminister. Och Libyen har mycket olja. En tanke bara, som jag nog skulle försöka få med på ett hörn.

I en krönika skulle jag fråga om vem som behöver en Iphone. Jag har t.ex. själv ingen och har klarat mig bra ändå hittills. Men om jag vore dagstidningsjournlist kanske jag inte skulle klara mig utan, så alltså en krönika om vem som behöver....

På sportsidan skulle jag fråga om hur man bär sig åt för att bryta den norska dominansen i skidspåren. Men det kanske inte går nu när VM går på hemmaplan. Då blir det kanske fler norska medaljer än det finns att dela ut, innan det hela är färdigt. Det skulle jag skriva lite om, om jag vore.... Fast man kan kanske inte vara både ledarskribent och sportjournalist på en och samma gång. Men så här i dagspressens kristid så kanske det vore en modell. Men jag undrar också om inte talet om dagspressens kris är lite överdrivet. Det lär finnas 147 dagstidningar kvar i Sverige, så det är nog en bit till kris.

Kris är annars ett ord som dagstidningsjournalister och i synnerhet kvällstidnings sådana älskar att använda, så en liten kris på något område någonstans skulle jag nog försöka få in också. Jag kunde ju kombinera och skriva om krisen i Malmös dyra hockeylag. Inget elitseriekval för detta hopköpta gäng. Men Percy Nilsson har väl tagit sin hand ifrån dom nu, tror jag. Nu när han blivit arenaägare. Något att skriva om kanske. Om jag vore....

Om jag satt på en lokaltidning skulle jag kanske skriva om att en brand i en stor trävilla i Norrvästansjö har gjort att en flerbarnsfamilj nu är hemlös. Eller om att Karlskrona kommun lägger ner två lägenheter vid motellet Rosenbom som hemlösa missbrukare har bott i. Eller också hade jag kunnat skriva om en man i en lägenhet på Sätra i Gävle, som på måndagskvällen stördesav att grannen spelade hög musik. Mannen gick över till grannen för att be honom sänka men det gjorde denne så upprörd att han förföljde honom tillbaks till hans lägenhet och hotade honom till livet. Polis tillkallades och patrullen fann den störande grannen, en man i 20-årsåldern, i hans lägenhet. Han var så berusad att han omhändertogs för fylleri för förhör under tisdagen när han nyktrat till. Det kunde jag ha skrivit om.

Men jag använder fortfarande konditionalis och det är sålunda vissa förutsättningar, som inte är uppfyllda. Men för att visa att jag vet och kan, så nämner jag, att det är själva satsformen som kalls konditionalis. Verbformen "vore" är konjunktiv och används väldigt sällan nu för tiden.