När jag började blogga utlovade jag lite "smått och stort ur en allätares perspektiv" och det tycker jag nog att jag har hållit ganska bra genom de hittills 303 blogginläggen. Så många har det blivit, och en innehållsförteckning visar just på både smått och stort. Att då teckna ner några tankar om det som händer i Libyen måste väl bokföras under avdelningen stort. Liksom den ohyggliga katastrofen i Japan, där jag förresten såg någon svensk journalist ondgöra sig över ineffektiviteten i räddningsarbetet efter jordbävningen och tsunamin. Jag undrar stillsamt om samma journalist skrivit något under vintern om snökaos och inställda tåg i Sverige. Tala om ineffektivitet i ett oerhört mycket enklare utgångsläge!!
När det gäller Libyen så hade Robert Egnell på Försvarshögskolan ett klokt inlägg på tisdagens DN Debatt. Krigets verklighet glöms bort i en allmän interventionsglädje, menar han: ”Krig, oavsett om deras orsaker är rättfärdiga eller inte, består av massivt våld, död och elände – speciellt för de civila", skrev han. Och precis så är det naturligtvis. Krig är blodigt lidande och död, långt ifrån de krigsfilmer som alla kanaler fortsätter att sända i teve. Trots Libyen! Men krig har de senaste två hundra åren utspelats utanför Sveriges gränser, ofta långt utanför. Och hur ställer vi oss då? Under hela tiden FN utgjort en spelare i konflikter har Sverige pläderat för att FN:s säkerhetsråd är rätt forum för beslut om militära insatser. Men när FN nu till slut samlar sig mot Khaddafi ställer sig Sverige vid sidlinjen.”Om Nato frågar om Sveriges hjälp kommer vi att ta ställning till den frågan”, säger utrikesminister Carl Bildt i ett uttalande.Medan exempelvis Norge och Danmark snabbt ställt stridsflygplan till förfogande har Sverige valt att avvakta.Klokt eller inte? Frågan rymmer ett etiskt dilemma av stora mått, och inte minst som kristen tycker jag, att frågan är värd att diskutera.
Som kristen är jag naturligtvis kallad att i alla lägen stå för fred och försoning, i mina egna konkreta ställningstaganden, liksom i uppfattningar om hur Sverige bör förhålla sig. Att använda våld för att skapa fred och demokrati må vara kontroversiellt, men i fallet Libyen handlar det om att snabbt stoppa en massaker på civila och att i handling, inte bara ord, stödja en pågående, legitim folkresning. FN har sanktionerat den insats som nu pågår för att skydda civilbefolkningen i det som nu pågår. Mat, vatten och mediciner håller på att ta slut, och människor är på flykt. Om vi får en förfrågan om medverkan bör vi därför delta.
Vad Sverige kan bidra med i ingripandet mot Khaddafi vet jag inget om egentligen. Det handlar förmodligen om ett antal Jas-plan, transportflyg och helikoptrar, som enligt Försvarsmakten skulle kunna vara i operationsområdet inom tio dagar.Vårt militära bidrag är begränsat, och det skall det också vara. Men det känns viktigt och rätt att Sverige är med och tar ansvar för viktiga FN-beslut. Vi håller oss inte undan i hopp om att andra ska lösa problemen åt oss. Vi tar själva de initiativ som krävs för att markera att vi är redo att ställa upp. Och när Khadaffi är borta behövs ett humanitärt hjälparbete av gigantiska mått.
Att vänta-och-se räddade Sverige under andra världskriget. Men då fanns inte FN.Och nu kallar världsorganisationendom som legala representanter för världssamfundet. Då bör vi inte sitta på läktaren.
