Nu börjar OS i Vancouver snart, och optimisten i mig säger att jag då ska få gråta floder... Jag har lätt att gråta och ”Du gamla Du fria” rör mig lätt till tårar. Detta trots att jag i övrigt inte har något till övers för den bombastiskt svulstiga nationalismen.Men den svenska nationalsången är en stilla fläkt av denna svulstighet i jämförelse med många andra länders nationalsånger. Men jag har det nog efter min pappa. Han grät också när han såg eller hörde nåt vackert. Men det kanske är tur att man inte lyssnar på eller inte förstår nationalsångernas texter. För om man tittar efter, så borde många av dom barnförbjudas.
Jag vill särskilt rikta denna uppmaning till Frankrike och president Sarkozy. Så här låter första versen i en översättning:
Framåt, I barn av samma fäder,
vår äras dag sin gryning har,
emot oss tyranniet träder
och reser upp sitt blodiga standar.
På edra slätter kriget larmar,
och råa knektar ropa på
att edra kvinnor slakta få
och edra barn i edra armar.
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!
Vårt svenska och i sammanhanget ganska försynta påpekande att hon ( Moder Svea) ”tronar på minnen från fornstora dar” — stolta stunder som härjningarna under Trettioåriga kriget får man förmoda — förbleknar inför denna blodsdypande fest — som för övrigt blir ännu mer målande i den andra svenska översättningen av Edvard Fredin:
Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärfs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, vif och systrar!
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
Just ”orent” blod som ”forsar” kring fötterna — denna slagkraftiga formulering upprepas i slutet av alla de snart sagt oräknerliga verserna tills det börjar gå runt i huvudet på känsliga lyssnare.
Det är väl förståeligt om Robespierre, Napoleon och andra mer hårdhudade själar sjöng med av hjärtans lust — men att höra en kör av skira barnröster skildra inbördeskrigets fasor med sådan entusiasm känns en smula märkligt.
Även i Polens nationalsång krigas det ganska friskt:
Än är Polen ej förlorat,
än dess söner finnas!
Det, som våldet från oss rövat,
än kan återvinnas.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Över Weichsel, över Warthe
vi till Polen slå oss,
lärt vi ha av Bonaparte
att i striden stå oss.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Sången, som på polska f.ö.heter Mazurek Dąbrowskiego skrevs av Józef Wybicki 1797, när Henryk Dąbrowski var ledare för de polska legionerna i Napoleon I:s armé i Italien. Och det är tydligen ingen hejd på de militära förväntningar författaren har på generalen — lite längre fram i sången hettar det till ännu mer, när författaren börjar behandla grannlandet i öster:
Aldrig inom Polens gränser
skall en ryss bli bofast;
högt mot solen klingan glänser,
lyft för Polen trofast!
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Och så sjunger rosenkindade polska barn!!!.
En välgörande kontrast utgör då Finlands nationalsång — den finaste text jag har läst på temat. Runeberg är helt klar över att utomstående kanske blir måttligt imponerade när de passerar landet:
Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
Denna strävsamma, stillsamma, självkritiska fosterlandskärlek — resande från andra länder kanske rynkar på näsan åt fattigdomen och skogarnas dystra sus, men vi gillar det, säger den stolte finnen — är en trivsam kontrast mot det blodtörstiga vapenskramlet i många andra nationalsånger. Det krigande som förekommer i Vårt Land inrangeras istället bland köld, hungersnöd och andra prövningar:
Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Nej — Finlands nationalsång kan vi låta barnen lyssna till utan att de ens är i målsmans sällskap — och ska det bli något annat än Du gamla Du fria i Vancouver, så får det bli Finland och Vårt land. Många andra länder bör åtminstone införa femtonårsgräns …
