Så är dom då igång, dom 21:a olympiska vinterspelen. Denna gång i Vancouver. Och vilken fest det skall bli! Invigningen, den första inomhus f.ö., hade alla dom beståndsdelar som en OS-invigning ska ha. Hötidstal med en nästan religiös framtoning, inmarchen av de deltagande nationerna och strulet när den olympiska elden skulle tändas.T.ex.
Högtidstalen hölls på en blandning av engelska och lite knagglig franska. Kanada har ju en franskspråkig minoritet, ungefär som den svenska minoriteten i Finland. Ja, knagglig av alla talare utom av IHK-presidenten Rogge, som ju var på sin mammas gata i den franska delen av sitt tal, belgare som han är. Jag har förresten alltid undrat varför denne Rogge alltid ser så sur ut! Har aldrig sett karl'n le. Men det är klart. Med alla bekymmer han har med dopade ryssar t.ex, så har han kanske inre så mycket att le åt. Under den här invigningscermonin vajade f.ö. både den kanadensiska flaggan och OS-flaggan på halv stång till minne av den georgiske rodelåkare, som just på invigningsdagen omkom under träning inför sin OS-start.
Och inmarchen av de deltagande nationerna; Bermuda i shorts, naturligtvis, Caymanöarna ( hur kan nån där komma på tanken att ägna sig åt vinstersport)Etiopien, med en skidåkare och Indien med en backhoppare t.ex. Hörde och såg ni det, svenska skidförbundet! Indien skickar en backhoppare, medan den gamla fina backhopparnationen Sverige inte kan få fram någon sån!!!! Och flera länder hade, inte helt oväntat i hockeyns hemland på jorden, hockeyspelare som fanbärare för sina trupper. Tjeckien, Ryssland och Finland t.ex. Och Norge, som bytt ut skidåkaren mot en hockeyspelare. Men inte Kanada! Och Foppa bar den svenska fanan! Alla vi från Ö-vik ställde oss nog upp runt tv-apparaterna för att hylla Foppa, den störste svenska hockeyspelaren någonsin. Nu kanske han blir staty i hemstaden i alla fall. Och jag har faktiskt spelat fotboll med Foppas pappa. Bara så att Ni vet.....
Och det obligatoriska strulet med tändandet av den olympiska elden. Det har blivit något av en tradition, åtminstone ända sedan OS i Cortina 1956, då skridskoåkaren som bar facklan den sista biten inne på isovalen snubblade på någon sladd av något slag ( knappast TV på den tiden, väl), och föll raklång. Sen har elden vägrat att tändas, ljudet har försvunnit och en massa annat strul minns vi. Den här gången skulle fyra stockar resa sig ur underjorden och bilda en lägereld, som skulle tändas av fyra fackelbärare och utgöra den olympiska elden. Men bara tre kom upp, och av de fyra sista fackelbärarna fick en bara stå och titta på. Vilken känsla inför miljarder tv-tittare!! Nåt att berätta för barnbarnen det också. Men den "riktiga" elden tändes sedan ute på stan, och då funkade det med Wayne Gretsky, the Great One, som tändare!
Att Wayne Gretsky skulle få tända den olympiska elden var väl f.ö. en av öppningsdagens lågoddsare. Men det fanns fler. Vi hade väntat oss musik av Leonhard Cohen, kanske den störste kandensiska poeten och kompositören. Och den kom. Och då låten Hallejujah, fylld av bibelcitat och bibliska referenser. Svenska versioner av sången heter t.ex Ta min vals och Decembernatt. Ett uttryck för den svenska sekulariseringen det också. Och dom insprängda franska fraserna i alla tal som sagt. Men den verkliga högoddsaren var väl anspelningen på indianerna och deras kultur. Kanada har ju annars inte gjort sig känt för någon särskilt varken demokratisk eller human behandling av sin ursprungsbefolkning. Men nu dög det att plocka fram dom. T.o.m några indianhövdingar, som fick sitta på hedersläktaren hade man hittat.
Och nu är spelen i gång. Utan fusk och doping, lovade en kanadensisk damhockeyspelare, när hon svor eden som representant för alla aktiva. Låt oss hoppas att hon får rätt. Och i den indianska folktron återvänder alla stora hövdingar efter döden som späckhuggare. Undras just vem som så småningom ska återvända som späckhuggare efter att ha varit hövding i OS 2010. Och drottning också för den delen.
