I söndags knackade två spöken på vår dörr. "Bus eller godis" frågade dom, och lite godis fick dom av oss. Ja visst ja, det är ju Halloween, konstaterade vi, när spökena drog vidare, Baldersvägen fram.
Den kristna kyrkan har firat minnet av kyrkans helgon alltsedan 800-talet. Alla själars dag började firas på 1100-talet till minne av de döda. Det är den dag man skulle minnas alla nära och kära som gått bort, och som väntar på uppståndelsen på kyrkogården.
Alla Helgons dag återinfördes 1954, som en kombination av båda, men främst som en dag att minnas anhöriga som gått bort. Och som ett sätt att minnas, så tänder vi ljus på kyrkogårdarna, och vi gör det mer och mer för varje år. Och hos oss är synen från Jungfruberget mot kyrkogården på andra sidan viken med alla de tända ljuslyktorna magnifik i novembermörkret.
Allhelgonahelgen har utvecklats till att bli en folklig högtid, som lever sitt eget liv också utan någon egentlig uppbackning från kyrkans sida, som ett uttryck för en folkets religiositet.Men naturligtvis har allhelgonahelgen även ett djupt kristet innehåll, som handlar om det eviga liv, i ljuset av Guds närhet, som erbjuds alla människor.
Men spökena, som knackade på vår dörr då? Vad representerade dom då? Spöken och mörker mitt i ljusets och hoppets högtid. Halloween. Vad är det som händer?
Agneta Lilja skriver i sin bok Sockrade hjärtan och godissugna spöken, Alla Hjärtans Dag och Halloween – två nya festseder i Sverige att Halloween anses ha sitt ursprung i den uråldriga keltiska festen Samhain som betecknade början på det nya året. Den natt som Samhain firades på ansågs vara en speciell övergångsnatt då kaotiska och märkliga förhållanden rådde. Bland annat trodde man att de döda kunde komma tillbaka till de levandes värld, då portarna, som skilde de båda åt, var öppna denna natt. För att vägleda de döda tände man eldar, som även skulle skrämma de häxor som man trodde var i rörelse.
Halloweenfirandet kom till Sverige på 1990-talet och har blivit en starkt kommersialiserad konkurrent till allhelgonafirandet. Försäljningen av fest- och skämtartiklar är mycket lönsam, och hos festspecialisten Buttericks inbringar Halloween numera mer pengar än julförsäljningen.
Från olika kristna håll har man nu sett satansdyrkan och andra ockulta inslag i Halloweenfirandet som en allvarlig konkurrent till Allhelgonahelgens kristna budskap. Det tycker jag är att slåss mot väderkvarnar, en kamp som vi inte behöver utkämpa. Låt dom hålla på!! Som kristen vet jag ju, att Kristus besegrat dödsmakterna och Halloweenfirandet är nog främst ett uttryck för en fascination inför döden, att leka med det, som man innerst inne är rädd för. Vi behöver inte göra ett större teologiskt nummer av detta än av tomten eller påskkäringarna. Dom bekämpar vi ju inte heller. Man måste välja sina strider.
Varför inte försöka bli ett helgon själv i stället förresten? Vid sidan av alla S:t och S:ta är det ju ändå vardagshelgonen, som är dom verkligt viktiga. Det är dom, som kanske mer än den kristna historiens alla stora helgon, gör mörkret i vår tid lite mindre mörkt. Och hur var det hon sa, Anna, som följt mormor till kyrkan och som svar på frågan vilka det var som avbildades på kyrkfönstren där solen sken in, av mormor fick svaret, att det var helgon. I skolan frågade sedan fröken om någon visste vad helgon var. Och Anna visste. Det är dom, som släpper igenom ljuset!
