Tänk om jag hade skrivit dagbok! Då hade jag haft massor att berätta om både det ena och det andra. Men när jag växte upp, var det bara tjejer som skrev dagbok. Men jag kunde ju ha börjat när jag studerade i Uppsala. Eller när jag började jobba på Dalarö folkhögskola. Det var den 1 september 1969. Eller när vi flyttade till Dalarö. Det var den 1 juni 1971. Nästan 40 blir det innan vi nu flyttar från Dalarö! Men Torgny Lindgren minns heller ingenting, och ändå har han skrivit en hel bok om sånt som han inte minns...
Om jag kommit ihåg något skulle åren på folkhögskolan fått stor plats i en bok som väl just hade kunnat heta ”Sånt som jag inte kommer ihåg” eller nåt sånt. Folkhögskolan som då, i början på 70-talet fortfarande var en plats för den s.k. begåvningsreserven. Dom som ville plugga, men av olika, främst ekonomiska, skäl inte hade kunnat. Dom fanns på landets folkhögskolor. Också på Dalarö.Och dom gick ofta vidare och blev poliser och sjuksköterskor.
Jag skulle också ha kunnat skriva om när folkhögskolorna började inrätta specialutbildningar av olika slag. Om ungdomsledarlinjen och musiklinjen på Dalarö t.ex. Speciallinjerna blev tillhåll för extremt motiverade elever, som inte kunde får nog av lektioner och uppgifter. Hur det gått för dom senare i livet, dessa motiverade elever? Bra i de flesta fall. En blev kommendör och hög ledare i Frälsningsarmén, en annan blev konserthuschef i Stockholm och en tredje jobbar framgångsrikt med hörselskadade i Svenska Kyrkan.
Om jag skrivit dagbok kunde jag också ha kommit ihåg när vi började jobba med dyslektiker på folkhögskolan. Dalarö folkhögskola var bland de första i landet som började jobba med människor med läs- och skrivsvårigheter, som vi sa då. Och då skulle jag också ha kommit ihåg honom, som, när han inte kunde läsa, ändå kunde jobba som trafiklärare eftersom han lärt sig hela vägtrafikförordningen utantill…. Eller glädjen i ögonen hos vuxna elever, som läst sin första bok någonsin…… Men jag minns ju inte.
Jag kunde också ha kommit ihåg våra psykiskt utvecklingsstörda elever och allt dom lärde mig. Minst lika mycket som jag och vi andra i personalen på skolan möjligen kunde lära dem. Om jag bara hade skrivit dagbok.
Eller de olika sommarkurserna. Konfirmationsskolorna t.ex. I 26 år fick jag förmånen att under tre intensiva sommarveckor varje år jobba med konfirmander. Jag skulle då ha kommit ihåg att dom kurserna utgör några av de absoluta höjdpunkterna i livet! Att få vara med och följa 14-åringar en bit på väg i deras andliga utveckling och i deras väg mot vuxenlivet. Mycket stort och fint trots tidiga morgnar och sena kvällar varje dag, sju dagar i veckan i tre veckor!! Att välja ut några årsgrupper konfirmander framför andra är svårt, men 79- och 80-års grupper står väldigt högt i kurs.
Och att jobba med att konkretisera vad det innebar att arbeta på en kristen rörelsefolkhögskola skulle jag också ha kommit ihåg. Diskussioner om människosyn, kunskapssyn, bibelstudier, morgonsamlingar och annat viktigt. Jag borde ha skrivit dagbok.
I dagboken skulle det då säkert också ha stått om alla resor jag gjort med folkhögskolegruppper. Om hur musiklinjen helt oväntat fick ge en spontan konsert i samband med invigningen av stans första rulltrappa i Kristinehamn ( tänk då invigde man såna!!) eller i Paris, där en av skolans lärare inte kände igen sin egen spegelbild på en restaurang, utan trodde att var nån annan, väldigt lik honom själv, som han hade mött i trappan.
Och mycket mycket mer. Nog är det allt bra synd att jag aldrig skrev dagbok. Tänk så många minnen man då hade haft…..
