I dag, en söndag i november med minusgrader över hela Sverige, avgörs allsvenskan i fotboll. Jag har redan tidigare uttryckt vad jag tycker om den ordningen, men nu är det så i alla fall. Och det blir Malmö FF eller Helsingborg som vinner, och får lyfta Lennart Johanssons pokal. En pokal som förresten i hemlighet och löndom fått inskriptionen "Bajen forever" Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det tilltaget, men....
Ganska logiskt att det blir ett lag vid Öresund som vinner, eftersom, det måste jag om än motvilligt, med tanke på familjeförhållandena, medge, det just nu spelas bätrre fotboll på andra sidan Sundet. Minns bara FC Köpenhamns match mot Barcelona, härom veckan.... Jag bryr mig egentligen inte om vem av dom som vinner, tycker att det är viktigare att Sundsvallsgiffarna går upp i Allsvenskan nästa vecka, men mitt hjärta klappar kanske lite mer för Helsingborg ändå. Och orsaken? Under hela min uppväxt vaktades HIF-målet av Kalle Svensson, och han var min stora fotbollsidol och förebild. Kalle Svensson är den ende svenske fotbollsspelare som deltagit i fyra stora mästerskap (två världsmästerskap och två olympiska spel) och tagit medalj i samtliga. Han spelade 73 landskamper, vilket var nästan otroligt många under en tid när länderna var färre och landskamper inte alls lika vanliga som nu. Jag var själv målvakt, skaffade mig en keps och ett par knäskydd av samma stuk som Kalle Svensson hade och hade fler Alfabilder av honom än av nån annan spelare.
Alfabilderna kunde förresten vara värda ett eget blogginlägg, och det kanske kommer. Vi som var knattar på 50-talet minns Alfa-tabletterna med nostalgisk förtjusning. Fast det är förstås inte tabletterna som får nostalgin att frodas, det är samlarbilderna som låg i Alfa-askarna, som gör askarna så minnesrika, så oförglömliga. I varje ask låg en liten porträttbild med någon av den tidens idrottshjältar. På bildens baksida kunde man läsa några rader om den avbildade; om ålder, klubb, yrke och idrottsliga talanger.Mer behövdes inte för att de avbildade skulle bli avgudade.Alla idrottsintresserade grabbar samlade Alfa-bilder. På skolrasterna gjorde vi vårt bästa för att byta bort våra dubletter – tjejerna i klassen hade vi inte tid med. De stod i ett annat hörn av skolgården och bytte filmisar med varandra. Och jag hade alltså flest bilder av Rio-Kalle. Så heja HIF i eftermiddag....
I går var det också Gustav Adolfdagen. Ja, den kallades så under min uppväxt. Då sjöng vi "vår Gud är oss en väldig borg" som morgonpsalm och någon lärare höll ett högstämt tal om Gustaf II Adolf på morgonbönen. Han var ju ändå den lutherska trons försvarare och därmed värd all uppskattning..... Fast några Gustaf Adolf-bakelser minns jag inte att vi åt. Inte jag i alla fall. Men det gjorde inget, dom är inte särskilt goda, det hörde jag i TV i går, och dessutom var det ingen protestantisk tro han försvarade då i 30-åriga kriget. Det var ett alldeles vanligt, smutsigt anfallskrig för att göra Östersjön till ett evenskt innanhav. Men SL:s bussar flaggar ändå på sina bussar för honom än i dag. Eller snarare i går. Men jag har i alla fall varit i Lützen, där han stupade i dimman just i går, fast redan 1632. Där har jag varit, men inte på Olympia i Helsingborg där Kalle Svensson står staty.....
Och Gustaf II Adolf hade nog inte varit det han var, om inte rikets angelägenheter under hans krigseskapader skötts av hans kansler Axel Oxenstierna. Det var föreesten Oxenstierna som i ett brev till sin son skrev: Min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres." Tala om profetisk klarsyn.....
Men det får kanske bli en annan historia.
