Som jag påpekat tidigare förstår jag inte vad Gud tänkte på när han skapade oktober, åtminstone den senare delen, och november. Mörkt, mörkare, mörkast. Dagar korta, kortare, kortast och nätter långa, längre, längst.
Men det är över nu! Visserligen blir det inte kortast och längst förrän den 21 dec kl.23.38, då vintersolståndet inträffar. Men det känns med hjälp av ljus, stjärnor och adventsmys att vi har klarat det ytterligare ett år. Men till nästa år måste jag göra något åt det.....
Jag gillar adventstiden. Ljus och stjärnor både ute och inne. Fast i år får utebelysningen på Baldersvägen vänta. Hann liksom inte med innan snön tog oss med häpnad. Men snön sprider ju ljus i sig själv. Och inne bl.a "God Lul-staken" vars hemlighet bara de riktigt invigda känner till. Förr hade vi också ett datumljus på bordet för att kunna se hur jultiden närmade sig, ett snäpp för varje dag. Tror att jag ska skaffa ett sånt igen. Men det påminner ju också om att tiden för julklappsraseriet närmar sig. Undrar om det finns någon face-bookgrupp eller nåt sånt för oss som vill skära ned på julklappsköpandet. Man kan säkert nätverka om det. Det kan man ju nästan om allt, såg jag i tidningen härom dagen, och jag är ju själv med i några olika nätverk. Fast jag såg också nån som hade över 1500 vänner på Facebook. Nätverkar dom med varann på nåt sätt eller är det bara en ny hobby att samla på sig vänner på Facebook?
Och varför har man ingen skyltsöndag nu för tiden? Affärerna dolde sina skyltfönster och skyltade om för att precis på skyltsöndagen presentera julens alla lockelser. Stämning skapade sånt i alla fall. Men nu börjar ju affärerna att locka i oktober och man ortkar ju inte vara julstämd i flera månader. Inte jag i alla fall.
Men advent är inte bara ljus och förväntan. Redan på söndag talar bibeltexterna om Fredsfursten, som kom för att stifta fred. "Och skon som krigaren bar i stridslarmet,och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given,och på hans skuldror skall herradömet vila;" Och det handlar inte bara om Afghanistan. Hur behandlar vi de ensamkommande flyktingbarnen? Och hur ställer vi oss till att allt fler barn i Sverige föds i fattiga familjer? För vi fortfarande krig mot fattigdom och förnedring? Gör jag? Det var ju en frälsningsARMÈ vi blev.
Och nästa söndag talar texterna om att Jesus ska komma tillbaka. När jag var ung hade vi en pastor i stan, som alltid annonserade kommande möten med tillägget: "Om Herren dröjer." Ibland har jag en känsla av att jag slagit ned mina tältpinnar så djupt att jag har svårt att dra vidare. Det gäller att fortsätta att vara pilgrim. På väg!
Men hur hamnade jag här? Rubriken över inlägget var ju att det värsta är över. Och det kan faktiskt vara det. Med ett folk som i Jesu efteröljd mäklar fred, där dom går fram, och ett folk som aktivt väntar på att Jesus ska komma tillbaka, ljusnar det! Och under tiden tänder vi det första ljuset och sjunger "Bereden väg för Herran" och "Gå Sion, Din Konung att möta". Det värsta är över ytterligare en gång.
