I dag ska vi skriva julkort, hustrun och jag. Det är sista dagen för att att Posten Norden ska hinna leverera i tid till jul. Och hustrun ska koka knäck och karameller. Och så ska vi på fest i kväll. Och sen så.....Hur mycket stress är jufriden värd egentligen? Och ändå är ju jag som pensionär mycket privilegierad. Alla som jobbar måste ju hinna med att göra det också. Mitt i julstressen. De allra flesta av oss jobbar nog på rejält nu, för att uppnå den efterlängtade julfriden.
Och så har vi julstöket. Hur mycket behövs för att julstämningens skull? Jag har aldrig riktigt förstått att det inte skulle räcka med en vanlig veckostädning för att julfriden ska infinna sig. Det blir ju ändå så barrigt av julgranen. Ja, visst, ja! Den måste man ju också hinna ut och köpa.Eller borde man övergå till plastgran? För miljöns skull inte minst. Den tanken stressar också....
Och resestressen? Själva åker vi bort i jul. Men annars? Hur många orkar vi hälsa på och hur många orkar vi bjuda hem? Vad måste vi och vad vill vi? Vad är realistiskt och vad är romantiska drömmar om en släktjul där alla trivs tillsammans?
Jakten på julklapparna då? Enligt en undersökning är det just julklapparna som stressar mest.Det är inte enkelt att göra varandra nöjda. Hur får man till det lilla extra till den som har allt? Typiskt i-landsproblem kan man tycka. Det finns säkert många anledningar till julklappsstress - tidsbrist, penningbrist, högt uppskruvade förväntningar, dåligt samvete. Det måste gå att rationalisera bort juklapparna till de vuxna och ger bara till barnen, som får desto mer..... Men är det så klokt. När Bibeln säger att Gud älskar en glad givare, så finns det nog en hemlighet med att ge. Kanske är det helt enkelt så, att man blir glad av att ge. Den glädjen ska vi väl inte missunna barnen. Vi ska inte utarma dem med att bara ösa på med julklappar utan att ge dem chansen att själva ge. Och troligen är de mer uppfinningsrika i att komma på bra julklappar som passar deras kassa än vad vi vuxna är.
Att pliktskyldigast klämma in julevangeliet mellan Kalle Anka och maten ger förmodligen inte heller den rätta julfriden. Inte heller att rationlisera bort julevangeliet till förmån för Karl-Bertil Jonsson. Även om han tillhör julens höjdpunkter för mig. Man kanske hinner med både och...? Kanske bäst att fly allt och åka till Florida eller soliga Thailand. Men jul i 35 graders värme? Nej, det ger nog varken frid eller stämning.
Förresten så borde man också hinna med att engagera sig i något julfirande för ensamma och utslagna. Stress, stress...
Har det alltid varit så här? Eller hur blev det så? Hur vill vi egentligen ha det? Så här skrev Zacharias Topelis i slutet av 1800-talet, och nog andas väl det julfrid? Men vägen dit var säkert lång då också.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest, som gläder mest
den Konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,
giv mig en änglavakt.
Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring.
En kväll i ljus med Herrens ord
och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord:
och ljus av Herrens ord.
Till hög, till låg, till rik, till arm
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Du ende, som ej skiftar om,
min Herre och min Konung, kom.
Till hög, till låg, till rik,till arm
kom glad och hjärtevarm.
Så lite, eller mycket julstress, är kanske en förutsättning för julfrid. Så: God och Fridfull Jul mitt i stressen!
