Låt mig först som sist slå fast; Vi kristna ska vara ett lovsjungande folk. Bibeln är full av uppmaningar till lovsång, och i Psalt.33:1 sägs det t.ex. att "Lovsång höves oss". Höves är ett gammalt svenskt ord som väl närmast betyder att ”det är rätt att” ”vi ska” eller något liknande. Ett googlande på lovsång ger också snabbt 732 träffar. Så visst ska vi sjunga lovsång, och jag är en i den lovsjungande skaran, inget tvivel ska råda om det. Men ändå;
Varför har kyrkan ( det tycks vara likadant överallt och i alla kyrkliga traditioner) gjort lovsången till en särskild programpunkt i gudstjänsten? Särskilda lovsångsteam leder församlingen i lovsång en stund, då man ofta sjunger sånger, som väldigt få hört talas om, och som dessutom är både svårsjungna och byts så ofta, att man inte hinner lära sig dom. Varför är det lovsång, medan Grundtvigpsalmen 258 i vår gemensamma psalmskatt inte är det? ”O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst....” Eller för den delen ”Du är ju nog för mig..” (791 i Frälsningsarméns sångbok) Bara för att ta några exempel på sånt som inte klassas som lovsång i dagens trendkänsliga kyrka.
Gammelmansgnäll? Naturligtvis finns det en risk, att mina rader kan stämplas som såna, speciellt då medelåldern på lovsångarna i våra kyrkor oftast är max 22 år, men jag sticker ut hakan och hävdar att det inte är det. Jag tror att det här finns en risk att vi kastar ut barnet med badvattnet. Naturligtvis behöver vi en kyrka i tiden, och ett av kyrkans stora problem är att den inte svarar på frågor som dagens människor ställer. Men kyrkan är också en av våra viktigaste traditionsbärare, och de gamla sånger och psalmer som de olika kyrkornas psalm-och sångböcker är fyllda av, har ju levt vidare just därför att de lyft fram trons eviga sanningar.Så en blandning av gammalt och nytt är bäst när det gäller sångvalet.
Men vad viktigare är; Lovsången ska ju inte vara begränsad till gudstjänsten, om man med gudstjänst menar en särskild aktivitet i kyrkans kalender. Lovsången ska prägla hela den kristna människans liv. Den synen har bl.a präglat Frälsningsarméns hållning till sakramenten, så varför inte lyfta fram den även när det gäller lovsången. Och dessutom är det ju så att lovsång höves oss kristna i en tid, som präglas både av faktiskt mörker och av mängder av tappade sugar.Och det var väl det gamla frikyrkoorginalet, pastor C-G. Hjälm, som en gång sa, att "det är för mycket hå-hå-ja-ja i kyrkan och för lite hallelu-ja". Pionjärerna sjöng också i bönhus och armélokaler? ”Sjungen, syskon, under vägen! Det ger fröjd åt resans lopp” Och vad var alla negro spirituals om inte lovsång mitt i en tung vardag i hettan och slitet på bomullsfälten? Så lovsång höves oss. Hela tiden! Jag ser också att det ordnas psalmskolor både på Fryshuset och på andra ställen. Det är hoppfullt.
