En god vän till mej berättar livfullt om den pilgrimsvandring, som han i höstas företog till Santiago de Compostela, ett pilgrimsmål i nordvästra Spanien dit miljontals människor vandrat genom tiderna.
Enligt traditionen finns här aposteln Jakobs grav. Denne Jakob var bror till evangelisten Johannes. Han var fiskare och bodde vid Genesarets sjö när Jesus kom förbi med Petrus och Andreas. "Följ mig" sade Jesus och från den tiden vandrade Jakob med Jesus vart han än gick och hörde till hans närmaste förtrogna.
Efter pingstundret gick han barfota och utan pengar ut att predika evangelium. Enligt traditionen skall han ha kommit så långt som till Spanien innan han återvände till Jerusalem, där han senare blev halshuggen av kung Herodes Agrippa. Han var den första av apostlarna som dog för sin tro. Hur hans kvarlevor har hamnat i Spanien vet ingen, men det finns en mängd legender.
Graven upptäcktes under 800-talet i en tid då kampen om herraväldet mellan kristna och arabiska muslimer, s.k.morer var hård i Spanien.
899 byggdes ovanpå graven en praktfull kyrka som fick namnet Compostela. Det är alltså hit miljoner människor har vallfärdat genom seklerna.
Det berättas om påven Johannes Paulus II, att han, medan han ännu hette Karol Józef Wojtyła, och var kardinal i Polen, en dag fick besök av en grupp amerikanska turister. Gruppen fick besöka kardinalen i hans hem, och besökarna blev mycket förvånade när dom upptäckte det spartanskt möblerade hemmet. Kardinalen var ju redan då en kändis i den katolska världen, men var fanns all prakt och alla rikedomar. Någon i gruppen tog också mod till sig och ställde den frågan: Var har Ni alla Era rikedomar, Fader? Kardinalens svar blev: Var har Ni era? Ja, men, sa nån annan i gruppen: Vi är ju bara här på genomresa. Då svarade de Helige Fadern: Det är jag också.... Bara på genomresa.
Ibland har jag en känsla av att jag, som kristen, riskerar att fastna alltför mycket i den här världen. Att jag ( och du kanske) håller på att samla på mig sånt som egentligen bara tynger under vandringen. Att jag gräver ner mitt livs tältpinnar så djupt i den här världens mylla, att jag inte kan rycka upp dem när det behövs. Bara på genomresa...
Pilgrimsmotivet är väl känt i många religioner. Pilgrimsvandring är en stor tradition i alla världens religioner. För kristna, började det med Abraham, som lämnade land och folk och lydde Guds kallelse. Hebreerbrevet beskriver det kristna folket som ett vandrande folk: "ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. ”Vi bo ej här, vi blott här nere gästa” sjöng frikyrkans pionjärer. Liksom ”Jag är en gäst och främling som mina fäder här”
En pilgrim skulle vara väl utrustad. Vägen var lång och besvärlig. Det var inte mycket man kunde ha med sig. Hatten var igenkänningstecknet för pilgrimen. Det stora brättet var uppsvängt frampå och hatten var prydd med snäckor. Kappan var, liksom hatten, ett ovärdeligt skydd mot vind, regn och köld. Men kappan skulle också påminna om "kärlekens dräkt" som varje kristen är kallad att bära. Det fanns inte möjlighet att släpa på något tungt bagage - all egendom under färden rymdes i den lilla väskan eller säcken av rådjursskinn som ofta fästes vid staven. Det var avsiktligt att säcken var liten och saknade lås - man skulle alltid vara beredd att både ta emot och ge ut av sina ringa förråd. Pilgrimens liv byggde på förtröstan att Gud för varje dag skulle förse en med det man behövde. Den stora musslan var både mat- och dryckeskärl. Staven användes både som stöd och försvarsvapen eftersom man kunde råka ut för rövare eller vilda djur. Med tanke på alla de faror man kunde hamna i var staven kanske föga tröst. Den verkliga tryggheten ägde pilgrimen ändå i sin gudsförtröstan. Staven blev därför snarast en sinnebild för kampen mot ondskan. En av pilgrimens viktigaste källor till lycka var de glädjeberg, mons gaudii, som Peter Nilson berättar om i essän "Spår i jorden" i sin bok Hem till jorden. Dessa berg av glädje avbildade sedan pilgrimen i form av små stenrösen eller pyramider, som utmärkte de annars snålt utmärkta färdvägarna genom Europas vildmarker. Till glädje för andra medvandrare på pilgrimsvandringen. Bara på genomresa...
Före avfärden skulle pilgrimen göra upp alla mellanhavanden. Man skulle ha gott samvete när man startade. Ingenting fick lämnas ouppklarat. Pilgrimen och hans lätta utrustning välsignades i hemkyrkan före utfärden. Med sig hade pilgrimen också det utfärdade pilgrimspasset som garanterade de ärliga avsikterna och som öppnade dörrarna till härbärgen och värdshus. Under pilgrimsfärdernas guldålder insmög sig nämligen lätt bedragare med oärliga avsikter bland de fromma pilgrimsskarorna. Visst känner vi igen det också på vår livsvandring: bedragare med oärliga avsikter...
Och att leva ansvarsfullt "i världen men inte av världen", vad innebär det annat än att vara på genomresa och ha blicken vänd uppåt i stället för nedåt.....
