Den moderna människan kallas ibland Homo mobilis – den rörliga människan. Och även om det bara handlat om tio dagar i grannlandet Danmark, infinner sig lätt kanslan av att människor är just rörliga. Under en lugn mitt-emellan-lördag mitt i helgfriden är E4-an överfull med bilar, och på vägkrogen har jag väl aldrig sett så mycket folk som just denna mitt-emellan-lördag. De flesta antropologer menar visserligen att människan alltid har varit en kringströvande varelse, men i dag förflyttar vi oss snabbare, oftare och längre än någonsin tidigare. Vi skickar ut astronauter i rymden med en hastighet av 30 000 kilometer per timme. Över 200 miljoner ”gästarbetare” har lämnat sina hemländer för att söka lyckan någon annanstans i världen. Andelen svenska studenter som pluggar utomlands har ökat med över 60 procent på tio år. Och turismen anses numera vara världens största industri. Och i den kristna tron är pilgrmsmotivet viktigt. Vi är på väg, och vi ska inte stanna här för evigt
Även mentalt har vi blivit allt rörligare. Kommunikation är ett stort slagord i tiden och genom att knappa på datorn eller mobiltelefonen, förflyttar vi oss i tanken kors och tvärs över stora delar av klotet. När svininfluensan skördat dödsoffer i Turkiet kan vi via ett pip i mobilens nyhetstjänst få veta det. Och denna min morgontidiga bloggfundering kan, åtminstone i teorin, läsas av någon språkkunning aborigin i det inre av Australien.
Så vad innebär den här ökade rörligheten för oss som människor? Skapar det en massa rotlösa individer som upplever att de tappat bort sig själva? Eller är det snarare något positivt att inte vara för rotad på en viss plats? Utan en massa rottrådar som längtar efter att få bli nedstoppade i den skånska myllan eller i Höga Kustens vidunderliga klippskrevor, står oss kanske många fler alternativ till buds att leva just där förutsättningarna för mig är dom allra bästa. Det kanske inte är så, att hemma nödvändigtvis måste vara en plats, utan kanske snarare ett tillstånd. Det finns ju också forskning, som visar att nomadfolken inte på något sätt skulle vara olyckligare än oss andra. Man hör ju tvärtom ofta att de lever i harmoni med naturen och varandra,
Men rötternas stora betydelse då? Det finns ju starka föreställningar i vårt samhälle om vilken stor betydelse dom har. De förmedlas via såväl politik som kultur – folkhemmet, Hemsöborna, svenska jordgubbar… Som medborgare plockar vi sen upp de här idéerna och införlivar dem i vårt eget tänkande kring oss själva och vår plats i världen. Det i sin tur gör att det här med rötter och kopplingen till en viss geografisk plats faktiskt väcker riktiga känslor. Kanske får vi tårar i ögonen när vi hör den svenska nationalsången. Eller så fantiserar vi om att leva på landet i ett liten röd stuga med vita knutar.
Om man vore lagd åt det konspirationsteoretiska hållet skulle man kanske också kunna hävda att det ligger i maktens intresse att betona rötternas betydelse. Det har varit viktigt att ta in pengar från medborgarna ( skatt) utan att ta till rena rövarmetoder. Och då har det blivit viktigt att försöka binda människor till en viss ort och få dem skattskrivna där. Ett enkelt sätt att göra det är att betona de gemensamma rötterna och kopplingen till just den marken. Därför blev nationalstaten den eftersträvansvärda förebilden. Men i dag utmanas nationalstaten av globaliseringen, som ju innebär att människor, kapital och arbetstillfällen rör sig fram och tillbaka över nationsgränserna. Det var ju t.ex grundtanken redan på 50-talet i det som skulle komma att bli EU. Jag tror att talet om den utbredda rotlösheten i vårt moderna samhälle är ett uttryck för en oro över vad som håller på att hända med det samhälle som nationalstaten utvecklat. Det finns ju fortfarande ett starkt tryck i samhället på att man ska bo på ett ställe. Barnens skolgång är till exempel organiserad på ett sådant sätt
Ett forskningsområde inom antropologin handlar om hur etniska grupper i exil, så kallad diaspora, hanterar sin situation och ser på sig själva. Utmärkande för de här personerna är just att de uppfattar att de har sina rötter, sin historia och sitt ursprung i en annan region eller annat land än där de för tillfället bor. Äldre invandrare i Sverige vårdar ofta minnet av hemlandet ömt, vilket ju inte är så konstigt. Men rötterna kan också skapas i diasporan. För vissa unga invandrare av andra generationen är deras föräldrars hemlande bara ett land som deras föräldrar kommer ifrån, medan andra säger att de kommer från t.ex Chile fast de i själva verket är födda i Sverige. En del unga invandrare kan berätta livfullt om sin ”hembygd” – utan att någonsin ha varit där. Själv är jag född i Örnsköldsvik, där jag bodde mina 19 första år, och efter sju år i Uppsala, har jag nu bott 40 år i Dalarö. Av mina två barn, som är födda i Uppsala resp i Strockholm har den ena blivit mer lokalpatriot för norra Ångermanland ( MoDo) än jag nånsin varit. Den andra däremot har ett helt annat förhållninggsätt till den trakten. Men visst läser jag fortfarande ÖA.
Så kan man tänka medan man är mobil en kall januaridag I början av 2010.
