Jag har lovat att bloggfundera något om förnyelse och behovet av sådan. Såväl parti som kyrka och församling är i behov av sådan, men med tanke på att partiets valberedning inte tycks kunna hitta något förnyande namn, som får tillräckligt stöd, så lär förnyelsen på den kanten få vänta. Senast på fredag måste valberedningens förslag presenteras, och mitt tips blir Sven-Erik Österberg eller Thomas Östros. Det innebär då med säkerhet att förnyelsen skjuts på framtiden. Det primära uppdraget för den nya partiledaren blir då i stället att hålla ihop partiet och sitta kvar så länge som möjligt. Redan om några år kan återväxten vara bättre och antalet kandidater betydligt fler med namn som Mikael Damberg, Veronica Palm, Jytte Guteland med flera. Då kan det på nytt vara dags för förnyelse och partiledarskifte. De nya socialdemokraterna är inte som de gamla, som krävde att en partiledare skulle sitta minst ett decennium. Så jag får återkomma med bloggfunderingar om socialdemokratiförnyelse.
Förnyelse är också ett gångbart ord i kyrka och församling, och då särskilt i väckelsekristendomen. Vi behöver förnyas på det personliga planet och kyrkan som organisation och gemenskap behöver förntas. Den personliga förnyelsen sker genom de fyra B:na; Bibel, Bön, Bekännelse och (Brödra)gemenskap. Alla mina konfirmander under 26 år känner igen bena, och det kan inte betonas för ofta.Läs din Bibel, bed, vittna om din tro och kom med i den kristna gemenskapen. Där finns grunden till den personliga förnyelsen.
Men kristen förnyelse har även en strukturell och organisatorisk sida. Den förnyelsen måste svara på bl.a frågor som: Hur ser den värld ut, som kyrkan är satt att vittna i?Hur ser ett fungerande ledarskap i kyrkan ut? Hur ser det samarbete mellan olika kyrkor ut, som får världen att tro att vi älskar varandra, samtidigt som vi bevarar det som är varje kyrkas speciella kallelse? Mitt perspektiv på dessa frågor är begränsat, och har blivit så alltmer sedan jag blev pensionär, men ändå;
Vår omvärldsanalys måste bli bättre. Världen förändras i ett allt snabbare tempo, och stora organisationer är trögrörliga. Och kyrkan, även Fräsningsarmén, är en stor organisation. Vi har precis nyss valt en ny världsledare, och intervjuer med henne ger hopp. Hon talar om auktoritet i ledarskapet. En auktoritet, som kommer från Gud, och en auktoritet som inte är en maktposition utan en tjänande och delegerande funktion. Det finns alldeles för många småpåvar i kyrkan, och en förnyad fokusering på ledarskapet är välkommen.
I en normalstor svensk stad finns kanske fyra, fem olika kyrkor, belägna ofta nästan vägg i vägg med varandra. Och alla sysslandes med samma saker. Gudstjänst söndag kl. elva, träff för daglediga på måndag osv. Mycket av det här, som är alldeles utmärkt i sig, måste kunna göras tillsammans. Detta för att möjliggöra för varje kyrka att frigöra kraft att göra sånt, som bara dom är riktigt bra på. Frälsningsarmén var en gång de kyrklösas kyrka, och hur många kyrklösa finns det inte i dag? En gång nådde vi dom kyrklösa på gator och torg, men var finns gatans kyrka i dag. Härbärgen och soppkök, kontakter med arbetsförmedling, försäkringskassa och kommunens socialförvaltning. Slår jag in öppna dörrar? Bra i så fall! Och hur ser kontakten med skolan ut i dag? Varje vecka kan vi i TV se hur tillståndet i svensk skola är. Skolan befolkas av kyrklösa som behöver hjälp. Och en del av den hjälpen kan kyrkan och även Frälsningsarmén ge.
Kyrkan och i vårt fall Frälsningsarmén kan och ska inte göra allt. Men allt vi gör ska tjäna vår målsättning; Människor måste bli frälsta för att sedan mogna i sin tro. Och vi måste tjäna en lidande värld. Den förnyelsen får inte skjutas upp....
