Detta blogginlägg, som faktiskt är det 250:e i ordningen, var tänkt som nåt sorts jubileumsnummer, med tillbakablickar på smått och stort, som förevarit i spalten. Men så blev det inte.
Och anledningen? Jag kan höra mumlet i folkdjupet: Var det inte det vi trodde? Såna är dom, muslimerna… Det är då tryggt att veta att t.o.m sverigedomokraterna, åtminstone Jimmy Åkesson och hans kamrater i riksdagen, faktiskt gått ut och sagt att det vore fel att fördöma en hel grupp, för vad en vettvilling ställt till med. Men för säkerhets skull, för att kunna behålla de bruna skjortorna på, lägger Åkesson till, att just det här har han varnat för länge….
Men såna är dom inte, muslimerna. Låt oss slå fast det. Kanske får vi nån gång veta vem han var, självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, och vilka motiv, som drev honom att begå det självmord, som hade kunnat bli en långt värre katastrof. Var han ensam eller hade han medhjälpare? Vart var han på väg? Frågorna är många, men det viktiga är ändå hur vi nu hanterar den rädsla som har drabbat oss alla. Det är med stor tveksamhet, som jag ser i bladen hur politiker av alla kulörer, påhejade av journalister och myndigheter, nu ropar på mer kontroll och hårdare tag.
Istället för att öppna upp samhället, slå in på på en väg med en politik som leder till minskad arbetslöshet och minskad segregation så föreslås nu, att man ska slå in på en politik för ökade spänningar i samhället, mer övervakning, mer kontroll och mer repression. Det enda undantag jag hittat är Jan Guillou, och jag måste medge att det känns ovant att säga nåt positivt om honom. Han konstaterar i Aftonbladet, att det är sådant som kan skapa fler självmordsbombare. Hårdare tag skapar inte mindre missnöje, utan mer. Det skapar ett samhälle som blir som Storbritannien, med övervakningskameror och avlyssning överallt. Men det skapar inte ett samhälle där självmordsbombare blir ovanligare.
Alldeles utan stöd av Guillou, påstår jag nu, att det är så ovanligt med terrorister och självmordsbombare i Sverige att det inte finns anledning att vidta några som helst åtgärder med anledning av bomberna i Stockholm. Och absolut inte mer övervakning. För det hjälper ju inte. Abdulwahab har levt större delen av sitt vuxna liv i Storbritannien, ett land med mycket mer övervakning, avlyssning och kontroll än i Sverige. Det var också där, som hans samhällsyn radikaliserads så till den milda grad, att han blev självmordsbombare. Varför ska vi skapa den typen av samhälle också i Sverige? Muslimsk terrorism i Sverige är inget problem. Muslimerna är inte såna.....
I Storbritannien genomför man hundratals gånger varje år den typ av angrep mot helt oskyldiga människor, som vi såg i Göteborg nyligen hela tiden. Som en konsekvens av det kontroll och övervakningssamhälle man skapat där.. Men mot terrorism hjälper det uppenbarligen inte. Snarare tvärtom, det skapar fler hatiska människor.
Och kyrkans roll då? Jag brukar ju försöka att fläta in den i kanske de flesta av mina blogginlägg och här handlar det nog mest om att bidra till en större förståelse i ett mångkulturellt samhälle. Det är inte så att allt muslimskt är fel och allt västerländskt är rätt. Men inte heller tvärtom. Och Frälsningsarmén med verksamhet i mer än 120 länder i alla världsdelar borde kanske kunna spela en särskild roll i skapandet av denna förståelse. Vid återuppbyggnaden av samhället efter tsunamin fick Frälsningsarmén mycket kritik för att man vid återuppbyggnaden av städer och byar i Acheprovinsen i Indonesien även byggde upp de raserade moskéerna. Kritik, men även tack och beundran från den muslimska lokalbefolkningen. Kanske kan man på nytt bli en brobyggare mellan kulturer.
För dom är inte såna, muslimerna.
