" Smått och gott om stort och smått". Så lyder varudeklarationen till min blogg, och en innehållsförteckning skulle visa att jag hållit mig inom dessa vida ramar. Men i dag är det bara "stort" som stämmer.
Fem svenskar har dödats i strid i Afghanistan, och bara två dagar efter det senaste dödsfallet skadades i går ytterligare två svenskar allvarligt. Och det är varken smått eller gott, utan bara stort, om nu inte stort nödvändigtvis måste vara nåt positivt eller åtminstone fromt. För i dag är som sagt bloggen varken eller.
Det som möter svenskarna i Afghanistan har säkert inga likheter med de romantiserade krigsfilmer, som TV envisas med att fortsätta att visa i olika kanaler, och man ( i alla fall om man är jag) undrar ju, hur mycket som ska till, innan tablåmakarna meddelar att alla filmer som handlar om krig, våld och död har strukits, och ersatts av reportage om hur svenskarna och även soldater från de 46 andra deltagande länderna har det där borta. För att inte tala om hur situationen är för afghanerna själva.....
Låt mig först och sist säga, att jag tycker att det är rätt att Sverige ställer upp när FN kallar. Även om den allmänna värnplikten är avskaffad, så har riksdagen, alltså våra ombud, bestämt att Sverige även fortsättningsvis ska ha ett försvar. Riksdagen har också bestämt, att försvaret ska inriktas på internationella insatser för fred och säkerhet. Då är det självklart att vi ska ingå i den s.k. ISAF-styrka, som just nu försöker skapa fred och säkerhet i Afghanistan. Och hellre det än att att miljarder ska läggas ned på att låta svenska killar och tjejer leka krig i buskarna i Sverige, och öva för en invasion, som aldrig kommer. Åtminstone inte på det sättet. Det måste också vara bättre att skapa förutsättningar för att sjuka människar i Afghanistan får tillgång till sjukvård, och att barn där borta, främst flickor, får möjligheter att gå i skola än t.o.m att lära sig att försvara Victoria och Daniel ute på Haga. Jag undrar förresten om högvakten där ute har kommit i gång...
Men folk dör i krig, och det är också något som de romantiserade krigsfilmerna oftast missar. Och därför att svenska soldater dör i kriget, måste en avslutning av den svenska militära insatsen i Afghaninstan planeras. Där läser jag nu i bladet i dag, att regeringen och socialdemokraterna närmar sig varandra i den svåra och känsliga frågan om truppernas framtid. Både regering och opposition tycks nu inställda på att ansvaret för säkerheten där borta ska överlämnas till de afghanska säkerhetsmyndigheterna till 2014, och att påbörjandet av tillbakadragande av trupper kan ske redan i år. Men både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin tycks inställda på att det måste bli värre innan det kan bli bättre. Nuvarande 500 man i strid där borta kan bli 855 man utan ett nytt riksdagsbeslut, och därför är det inte alls säkert att siffran fem stupade blir någon slutsiffra. Folk dör i krig!! Och därför är det bra att det politiska tonläget i debatten om ett tillbakadragande nu är ett annat än t.ex. i valrörelsen.
Var står den kristna kyrkan i Sverige i den här frågan? Evangeliet är ju en enda stor fredsmanifestation. Jag kan ha missat något ställningstagande från Sveriges Kristna Råd, men tycker ändå att kyrkans röst varit för lågmäld i den här frågan. I den här frågan också kanske jag ska tillägga...... Kyrkan borde gå först både med krav på ett så snabbt tillbakadragande av trupperna från Afghanistan som läget tillåter, och med krav på en ytterligare ökning av de civila hjälpinsatserna i Afghanistan. Och med krav både på nedrustning och avrustning av hela försvarsmakten.
" Skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant ska brännas upp och förtäras av eld". Profetens säger faktiskt så, och varför? "Jo, ett barn blir oss fött och en son blir oss given." Och Sonen har redan kommit.
