Det var så han sa, den välklädde representanten för Medel-Svensson, medan han satte ner datorväskan och stoppade en sedel i Frälsningsarméns julgryta. Och då tänkte han säkert inte på Frälsningsarmén som kristen kyrka, den hade han säkert inga synpunkter på, utan på oss som hjälporganisation och det sista hoppet för många människor. Tur att ni finns för uteliggare, drogmissbrukare, slagna kvinnor, nyfattiga, ensamstående mammor och för många, många fler. Tur att Ni finns, men synd att Ni ska behövas...... Och visst är det så. Synd att välfärdssamhället tycks lämna allt fler i marginalen, eller t.o.m utanför marginalen. Men nu tycks det dessvärre vara så, att det blir allt färre, som känner igen Frälsningsarmén som hjälporganisation. Vi finns inte med på de listor som publicerats i flera dagstidningar över de organisationer, som hjälper Haitis nödlidande folk t.ex. Och jag frågar mig varför. Vi är ju fortfarande av världens största hjälporganisationer med verksamhet i mer än hundra länder. Och med miljontals hjälparbetare. Eller vi kanske inte är hjälparbetare längre.. Vi kanske är alldeles vanliga medelklass-medlemmar i i en alldeles vanlig medelklass-frikyrka. Och dessutom utan intresse för medmänniskor som lider. Kanske är det så, men så fel i så fall;
Vi är ingen hjälporganisation, och vi är inte syskon med Röda Korset, Unicef eller Läkare utan gränser. Med all respekt för dom, och det arbete dom utför, så är vi på sin höjd kusiner med dom. Vi är en kristen kyrka med Bibeln som grund, och en uppstånden Jesus i centrum. Och det är det viktigaste. Men vi är en kristen kyrka med ett stort och rymligt socialt samvete. En kyrka, som gör det Jesus skulle ha gjort. Eller är det inte så längre? I Sverige? Det frågar jag ängsligt mig själv och mina kamrater, som jag träffar varje söndag i den kår som är min församling och min gemenskap. En bild till ur verkligheten; Vi satt mitt emot varandra på tåget, jag i min uniform. Han tittade på mig och så sa han: ”Jasså, Frälsningsarmén finns fortfarande?” Vi började prata och det visade sig att han hade bott i tio år i en medelstor svensk stad, där vi tycker att vi har ett ganska väl fungerande arbete. Men han hade under dessa tio år aldrig någonsin sett en frälsningssoldat. Syns man inte, så finns man inte.... Håller möjligen kyrkan Frälsningsarmén också på att försvinna, eller kanske förvandlas till ett pittoreskt inslag i gatubilden, möjligen. Så presenterar Turistföreningen i en bok en bild av Frälsningsarméns musikkår på torget. Ett pittoreskt inslag......
På kåren är vi en liten grupp, som varje söndagsmorgon träffas för att läsa och samtala om Bibelns budskap. Just nu läser vi Apostlagärningarna, och just i dag det sjätte kapitlet, som handlar om hur man i den första kristna församlingen organiserade det sociala hjälparbetet. En händelse, som ser ut som en tanke, att vi läser om det just i dag. Att hjälpa uteliggare, drogmissbrukare, slagna kvinnor, nyfattiga, ensamstående mammor och många fler medmänniskor, som behöver hjälp och stöd, har alltid stått högt på den kristna församlingens dagordning. Som sagt: att göra det Jesus skulle ha gjort. Och om folk tror något om oss fortfarande, så är det att det är sånt vi sysslar med. Det vet jag efter att ha stått med Stridsropet på Centralen några gånger......
Men som kristen och med en tro på Bibeln, så vet jag, att det finns ingen anledning till oro för framtiden för Guds församling. Guds församling har alltid en framtid. Jesus vann kampen om framtiden åt föramlingen på korset. Frågan är bara om jag och vi ska vara med i den framtiden....
I övrigt så blir det snöskottning i dag också.....
söndag 31 januari 2010
lördag 30 januari 2010
Medan flingorna faller......
Det har varit mycket prat på min blogg om snö den senaste tiden. Men jag är ju inte ensam. Hela Facebook har varit en enda lång väderleksrapport en tid nu. För att inte tala om SMHI:s meteorologer. Snö...snö...snö...och ovanpå det;kyla! Men dom har ju betalt för sånt....Men medan flingorna faller går ju livet vidare.
Statsministern har t.ex utmärkt sej genom att inte klart ta avstånd från ett förbud mot bärandet av burka och niqab på offentlig plats. Detta efter ett uttalande av Frankrikes president i samma fråga. Visserligen gjorde Fredrik Reinfeldt åtminstone en halv pudel nästa dag genom att säga att han som statsminister måste vara försiktig med att uttala sig mot andra statschefers uttalanden. Men hallå!! Du är inte Mr Europa längre. Vilket samhälle är det egentligen du förespråkar? Har vi religionsfrihet i landet eller? Ska vi få gå klädda hur vi vill eller inte? Visserligen är burka och niqab uttryck för ett, visserligen religiöst motiverat, med dock, kvinnoförtryck. Men varje sådant måste motarbetas med andra metoder än lagstftning. I den debatt där Fredrik Reinfeldt fällde sitt grumliga uttalande var dess bättre Mona Sahlin glasklar både i sitt avståndstagande mot såväl kvinnoförtryck som mot lagstiftning. Liksom för religionsfrihet.
Medan flingorna faller har också Maud Olofsson fått nya problem. Inte nog med sin och regeringens passivitet i SAAB-affären och uttalanden om att det var bättre om dom byggde vindkraftverk i Trollhättan. I regeringssammanhållningens namn är hon nu också beredd att låta moderaterna slakta en av centerns heligaste kor, nämligen motståndet mot kärnkraften. Nya kärnkraftverk med ny teknik ska kunna byggas i moderaternas Sverige med välsignelse och godkännande av de gamla kärnkraftsmotståndarna i cemtern. Man hör liksom i fjärran Thorbjörn Fälldins ord om att aldrig dagtinga med samvetet. Inga kärnkraftverk skulle få byggas. Men vips så var statsrådsposten viktigare. Sånt går tydligen i arv inom centern...
Flingorna har inte heller täckt regeringens schabbel med sjukförsäkringssystemet under hösten. Svårt sjuka människor ska fortfarande gå på den bro som Christina Husmark-Persson byggt mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det var ju så rosenrött romantiskt, som hon uttryckte det. En bro att gå på! När det i själva verket handlar om en stupstock att kliva över. I går fick vi t.ex veta, att folk får vänta i åtta månader på pengar från försäkringskassan, trots att kassan känner till att personen i fråga saknar annan försörjning, och trots att hon snällt gått över Husmark-Perssons bro..... Jag tycker synd om handläggarna på Försäkringskassan, och jag tycker att Christina Husmark-Persson borde ha avgått för länge sen.
Och kristdemokraterna ska på sina kommundagar i helgen diskutera om dom är ett konservativt parti, ett kristet parti, ett parti för verklighetens folk eller möjligen någon annan sorts parti. Jag ska inte säga vilken sorts parti jag tycker att dom är. Man ska inte slå på den som redan ligger....
Och så f.d.länspolischefen i Uppsala ovanpå detta! Här är regeringen utan skuld, men hur är det möjligt? En högt uppsatt polischef med jämställdhet och kvinnofrid som specialitet i föredrag för både andra poliser och andra myndigheter och desutom tidigare rektor för polishögskolan, anhålls och häktas som misstänkt för våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Om ett kraftuttryck vore passande nånstans, så är det väl här. Hur f-n är detta möjligt? Och enl. brottsrubriceringen lär en av dem han förgripit sig på vara ett trafficingoffer. Undras just vad han sagt om trafficing i sina föredrag?
Men i den andra vågskålen ska då bl.a läggas att man fortfarande hittar överlevande under rasmassorna i Haiti, och att räddningsarbetet trots alla svårigheter börjar fungera. Frälsningsarmén och andra hjälporganisationer blir allt effektivare, och alltfler får hjälp. Men det är nog bra om hjälpen kanaliseras via etablerade kanaler och att man inte kör omkring med privata lastbilar och samlar in pengar, guld och silverföremål för Haiti. Som på Lidingö!
SAAB-Spyker då? I vilken vågskål ska vi placera den affären? Jag vet faktiskt inte. Visserligen är det ju bra för de anställda och för Trollhättan att man ska fortsätta att tillverka bilar där. Om det nu är det man ska göra... Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är lite skumt om ett litet, okänt företag, som tillverkar 30 bilar/år skulle kunna gå in och rädda SAAB. Men den som lever får se.... Jag såg förresten Bosse Bildoktorn i Antikrundan härom kvällen. Han kan ju fixa bilar.....
Allt detta och mycket mer sker medan flingorna fortsätter att falla. Och apropå det, så undrade en god vän om löftets båge, regnbågen, verkligen bara gäller vid regn....
Statsministern har t.ex utmärkt sej genom att inte klart ta avstånd från ett förbud mot bärandet av burka och niqab på offentlig plats. Detta efter ett uttalande av Frankrikes president i samma fråga. Visserligen gjorde Fredrik Reinfeldt åtminstone en halv pudel nästa dag genom att säga att han som statsminister måste vara försiktig med att uttala sig mot andra statschefers uttalanden. Men hallå!! Du är inte Mr Europa längre. Vilket samhälle är det egentligen du förespråkar? Har vi religionsfrihet i landet eller? Ska vi få gå klädda hur vi vill eller inte? Visserligen är burka och niqab uttryck för ett, visserligen religiöst motiverat, med dock, kvinnoförtryck. Men varje sådant måste motarbetas med andra metoder än lagstftning. I den debatt där Fredrik Reinfeldt fällde sitt grumliga uttalande var dess bättre Mona Sahlin glasklar både i sitt avståndstagande mot såväl kvinnoförtryck som mot lagstiftning. Liksom för religionsfrihet.
Medan flingorna faller har också Maud Olofsson fått nya problem. Inte nog med sin och regeringens passivitet i SAAB-affären och uttalanden om att det var bättre om dom byggde vindkraftverk i Trollhättan. I regeringssammanhållningens namn är hon nu också beredd att låta moderaterna slakta en av centerns heligaste kor, nämligen motståndet mot kärnkraften. Nya kärnkraftverk med ny teknik ska kunna byggas i moderaternas Sverige med välsignelse och godkännande av de gamla kärnkraftsmotståndarna i cemtern. Man hör liksom i fjärran Thorbjörn Fälldins ord om att aldrig dagtinga med samvetet. Inga kärnkraftverk skulle få byggas. Men vips så var statsrådsposten viktigare. Sånt går tydligen i arv inom centern...
Flingorna har inte heller täckt regeringens schabbel med sjukförsäkringssystemet under hösten. Svårt sjuka människor ska fortfarande gå på den bro som Christina Husmark-Persson byggt mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det var ju så rosenrött romantiskt, som hon uttryckte det. En bro att gå på! När det i själva verket handlar om en stupstock att kliva över. I går fick vi t.ex veta, att folk får vänta i åtta månader på pengar från försäkringskassan, trots att kassan känner till att personen i fråga saknar annan försörjning, och trots att hon snällt gått över Husmark-Perssons bro..... Jag tycker synd om handläggarna på Försäkringskassan, och jag tycker att Christina Husmark-Persson borde ha avgått för länge sen.
Och kristdemokraterna ska på sina kommundagar i helgen diskutera om dom är ett konservativt parti, ett kristet parti, ett parti för verklighetens folk eller möjligen någon annan sorts parti. Jag ska inte säga vilken sorts parti jag tycker att dom är. Man ska inte slå på den som redan ligger....
Och så f.d.länspolischefen i Uppsala ovanpå detta! Här är regeringen utan skuld, men hur är det möjligt? En högt uppsatt polischef med jämställdhet och kvinnofrid som specialitet i föredrag för både andra poliser och andra myndigheter och desutom tidigare rektor för polishögskolan, anhålls och häktas som misstänkt för våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Om ett kraftuttryck vore passande nånstans, så är det väl här. Hur f-n är detta möjligt? Och enl. brottsrubriceringen lär en av dem han förgripit sig på vara ett trafficingoffer. Undras just vad han sagt om trafficing i sina föredrag?
Men i den andra vågskålen ska då bl.a läggas att man fortfarande hittar överlevande under rasmassorna i Haiti, och att räddningsarbetet trots alla svårigheter börjar fungera. Frälsningsarmén och andra hjälporganisationer blir allt effektivare, och alltfler får hjälp. Men det är nog bra om hjälpen kanaliseras via etablerade kanaler och att man inte kör omkring med privata lastbilar och samlar in pengar, guld och silverföremål för Haiti. Som på Lidingö!
SAAB-Spyker då? I vilken vågskål ska vi placera den affären? Jag vet faktiskt inte. Visserligen är det ju bra för de anställda och för Trollhättan att man ska fortsätta att tillverka bilar där. Om det nu är det man ska göra... Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är lite skumt om ett litet, okänt företag, som tillverkar 30 bilar/år skulle kunna gå in och rädda SAAB. Men den som lever får se.... Jag såg förresten Bosse Bildoktorn i Antikrundan härom kvällen. Han kan ju fixa bilar.....
Allt detta och mycket mer sker medan flingorna fortsätter att falla. Och apropå det, så undrade en god vän om löftets båge, regnbågen, verkligen bara gäller vid regn....
fredag 29 januari 2010
To be continued
Det är ju så det brukar stå i slutet av amerikanska filmer. Fortsättning följer. Och det är precis så det är. Det fortsätter att snöa. Snöandet antar rent norrländska proportioner även här i Stockholms skärgård. Jag tror aldrig att jag under fyrtio år skottat så mycket snö som under den här vintern. Och aldrig trodde jag väl heller att jag skulle få problem med var jag skulle lägga all den undanforslade snön. Och ändå är det ju ett litet problem här ute, där jag kan låta snövallarna växa och bara invänta vår och snösmältning. Annat är det inne i stan, där Riddarfjärdens vatten för sista året ( EU förbjuder det sedan) får ta emot mängder av förorenad snö. Inte bra, men nöden har ingen lag. Det enda jag inte riktigt förstår, är varför kollektivtrafiken inte tycks kunna stå emot vädrets makter alls. Jag förstår om bussar och pendeltåg inte klarar de värsta snöstormarna. Men inte ens när dom lagt sig får SL det hela att fungera. Och snöröjningen av trottoarer inne i stan ska vi inte tala om.... Men nu får det vara färdiggnällt. Pensionärer gnäller ju inte.....
Men skottandet ger ju bra och nödvändig motion. Hustrun och mig närstående vänner ger mig hela tiden goda råd om att ”akta hjärtat” under de återkommande renhållningspassen. Och trots den tilltagande åldern, ja det flaggades ju som sagt i går, så har jag inte känt av hjärtat. Skönt och bra nu när vädret förhindrar andra aktiviteter som stärkande promenader och dyl.
Födelsedagen firades i lugn och stillhet. Present av hustrun ( nyfikna va??) mängder av gratulationer vis sms och FaceBook, och fortfande några gamla hederliga gratulationskort i brevlådan också. Och så telefon från barnen med sång av barnbarnen. Både ”ja må han leva” och ”idag är det morfars födelsedag”. Det senare är danska, vi är ju en internationell familj minsann. Och på lördag fortsätter firandet. Om vädret och framkomligheten tilllåter. Jag minns när jag som rektor på folkhögskolan bjöds på födelsedagskalas hos en av våra invandrarelever. Han var från Jemen f.ö. och mycket fredlig och vänlig. Det här hände långt innan Jemen blev tillhåll för terrorister av allehanda kulörer. Kalaset hade pågått i tre dagar innan jag kom, och skulle, visade det sig, pågå i ytterligare tre dagar sedan jag sagt adjö. Det kallar jag födelsedagskalas, det....
Mellan snöskottandet hann jag också med att titta på reprisen av programmet ”På spåret” med bl.a Marcus Birro. Säg det program där han inte är med just nu, förresten.Han är en hejare på italiensk fotboll också. Och har ÖIS som farvoritlag. Nu får jag svårt att motstå frestelsen att börja blogga om fotboll.... Men nej! Jag tycker att på-spåret-frågorna har blivit svårare sedan man bytte programledare. Om det nu har nåt samband. Men Peru, Lima och potatisens hemland, borde dom ha klarat. Och hur kunde syskonen Zandén placera Casablanca i Dalarna???
Såna internationella utblickar föder också tankar på sommar och semester. Fast semester har man väl inte som pensionär. Jag är lite sugen på Polen i sommar, men tankar och samtal fortsätter. På tal om Polen så jobbar jag också vidare med min julklappsbok. 700 sidor om de fattiga i Lodz. Läs den! Självklart att den skulle få Augustpriset.
Borde skriva en rad om pånyttfödda MoDo Hockey också. Men det är alltid svårt att erkänna hur fel man haft, så jag avstår. Får ge mig ut och skotta snö i stället...
Men skottandet ger ju bra och nödvändig motion. Hustrun och mig närstående vänner ger mig hela tiden goda råd om att ”akta hjärtat” under de återkommande renhållningspassen. Och trots den tilltagande åldern, ja det flaggades ju som sagt i går, så har jag inte känt av hjärtat. Skönt och bra nu när vädret förhindrar andra aktiviteter som stärkande promenader och dyl.
Födelsedagen firades i lugn och stillhet. Present av hustrun ( nyfikna va??) mängder av gratulationer vis sms och FaceBook, och fortfande några gamla hederliga gratulationskort i brevlådan också. Och så telefon från barnen med sång av barnbarnen. Både ”ja må han leva” och ”idag är det morfars födelsedag”. Det senare är danska, vi är ju en internationell familj minsann. Och på lördag fortsätter firandet. Om vädret och framkomligheten tilllåter. Jag minns när jag som rektor på folkhögskolan bjöds på födelsedagskalas hos en av våra invandrarelever. Han var från Jemen f.ö. och mycket fredlig och vänlig. Det här hände långt innan Jemen blev tillhåll för terrorister av allehanda kulörer. Kalaset hade pågått i tre dagar innan jag kom, och skulle, visade det sig, pågå i ytterligare tre dagar sedan jag sagt adjö. Det kallar jag födelsedagskalas, det....
Mellan snöskottandet hann jag också med att titta på reprisen av programmet ”På spåret” med bl.a Marcus Birro. Säg det program där han inte är med just nu, förresten.Han är en hejare på italiensk fotboll också. Och har ÖIS som farvoritlag. Nu får jag svårt att motstå frestelsen att börja blogga om fotboll.... Men nej! Jag tycker att på-spåret-frågorna har blivit svårare sedan man bytte programledare. Om det nu har nåt samband. Men Peru, Lima och potatisens hemland, borde dom ha klarat. Och hur kunde syskonen Zandén placera Casablanca i Dalarna???
Såna internationella utblickar föder också tankar på sommar och semester. Fast semester har man väl inte som pensionär. Jag är lite sugen på Polen i sommar, men tankar och samtal fortsätter. På tal om Polen så jobbar jag också vidare med min julklappsbok. 700 sidor om de fattiga i Lodz. Läs den! Självklart att den skulle få Augustpriset.
Borde skriva en rad om pånyttfödda MoDo Hockey också. Men det är alltid svårt att erkänna hur fel man haft, så jag avstår. Får ge mig ut och skotta snö i stället...
torsdag 28 januari 2010
54 inlägg och insnöad
Samtidigt som jag sitter och snickrar på mitt 54:e blogginlägg konstaterar jag, att jag är helt insnöad. Snöstormen har gjort att det just nu varken går att ta sej hit eller att ta sig härifrån. Och som om det inte räckte med det talade jag med en god vän som, glad i hågen, meddelade att hon närmade sig 500 blogginlägg. Så inte att undra på att insnöad är en bra rubrik från min penna. Nåja, penna och penna... Tangentbord då! Fast jag tycker att 54 inlägg är ganska bra, och mer än jag trodde att jag skulle förmå, och om jag jämför med vad jag åstadkom förra gången jag var ute i bloggosfären.
Snön ligger alltså djup och plogbilarna har inte nått hit ut i skärgården än. Det har jag förresten kommenterat kommenterat i ett tidigare inlägg. Hur den gamle fotbollsmålvakten Stig Nyström, på sin tid tillika chef för snöröjningen i Örnsköldsvik, säkert skulle vända sig i sin grav, om han visste, hur det ser ut med den på entreprenad utlagda snöröjningen numera. Då talade man om snösvängen, och all tillgänglig kommunal personal försågs med skyffel, spade eller plog. Men så var också stans gator och torg röjda innan kl. sex på morgonen. ALLTID och oavsett hur mycket snö det hade fallit. Jag kommer förresten ihåg att förra gången det kom så här mycket snö, fördes en diskussion om att snöröjningen måste läggas ut på anbud i hela EU. Det kanske man har gjort nu, och portugisen som fick anbudet, i konkurrens med en traktorförare från Malta, har kanske inte hunnit till Baldersvägen på Dalarö än....
En del inlägg har handlat om idrott. Inte minst med tanke på OS i Vancouver, som ju börjar om två veckor. Men bandy är ingen olympisk gren. Däremot pågår det just nu ett VM i bandy i Moskva. Med både en a-grupp och en b-grupp. Varför i allsin dar, frågar vän av ordning. Varför ordnar man ett världsmästerskap i en gren där nästan alla matcher slutar med tvåsiffriga resultat? Sveriges minsta segermarginal hittills är 8-1 mot Finland. Finland som säkert blir trea i turneringen. Varför inte låta Sverige och Ryssland mötas direkt i en final som spelas vart fjärde år. Dom har ju redan mötts sex gånger i rad i finalen. Varje år!! Då slipper ju dessutom Vitryssland uteslutas för att dom inte har råd att betala medlemsavgiften. Och när Kazakstan, som säkert blir fyra, förlorar med 14-3 mot Sverige så undrar man, vilken klass en b-grupp håller. Mongoliet och Holland t.ex.Dom skulle säkert förlora mot både Grängesberg och Borgia. Lettland skickade ett gäng hockeyspelare, som aldrig hade spelat bandy tidigare, första gången landet skulle vara med. Dom blev trea direkt i b-gruppen. Skärpning internationella förbundet!!
Sen är det bemärkelsedag i dag också. Så pulsa fram till flaggstången och hissa flaggan! Kungen har namnsdag. Vad trodde ni? Det är ju den 28 januari..... Jag upptäcker förresten att jag måste ändra i presentationen på min bloggsida. Titta själv får du se!
Snön ligger alltså djup och plogbilarna har inte nått hit ut i skärgården än. Det har jag förresten kommenterat kommenterat i ett tidigare inlägg. Hur den gamle fotbollsmålvakten Stig Nyström, på sin tid tillika chef för snöröjningen i Örnsköldsvik, säkert skulle vända sig i sin grav, om han visste, hur det ser ut med den på entreprenad utlagda snöröjningen numera. Då talade man om snösvängen, och all tillgänglig kommunal personal försågs med skyffel, spade eller plog. Men så var också stans gator och torg röjda innan kl. sex på morgonen. ALLTID och oavsett hur mycket snö det hade fallit. Jag kommer förresten ihåg att förra gången det kom så här mycket snö, fördes en diskussion om att snöröjningen måste läggas ut på anbud i hela EU. Det kanske man har gjort nu, och portugisen som fick anbudet, i konkurrens med en traktorförare från Malta, har kanske inte hunnit till Baldersvägen på Dalarö än....
En del inlägg har handlat om idrott. Inte minst med tanke på OS i Vancouver, som ju börjar om två veckor. Men bandy är ingen olympisk gren. Däremot pågår det just nu ett VM i bandy i Moskva. Med både en a-grupp och en b-grupp. Varför i allsin dar, frågar vän av ordning. Varför ordnar man ett världsmästerskap i en gren där nästan alla matcher slutar med tvåsiffriga resultat? Sveriges minsta segermarginal hittills är 8-1 mot Finland. Finland som säkert blir trea i turneringen. Varför inte låta Sverige och Ryssland mötas direkt i en final som spelas vart fjärde år. Dom har ju redan mötts sex gånger i rad i finalen. Varje år!! Då slipper ju dessutom Vitryssland uteslutas för att dom inte har råd att betala medlemsavgiften. Och när Kazakstan, som säkert blir fyra, förlorar med 14-3 mot Sverige så undrar man, vilken klass en b-grupp håller. Mongoliet och Holland t.ex.Dom skulle säkert förlora mot både Grängesberg och Borgia. Lettland skickade ett gäng hockeyspelare, som aldrig hade spelat bandy tidigare, första gången landet skulle vara med. Dom blev trea direkt i b-gruppen. Skärpning internationella förbundet!!
Sen är det bemärkelsedag i dag också. Så pulsa fram till flaggstången och hissa flaggan! Kungen har namnsdag. Vad trodde ni? Det är ju den 28 januari..... Jag upptäcker förresten att jag måste ändra i presentationen på min bloggsida. Titta själv får du se!
onsdag 27 januari 2010
En kväll med dumburken
ITV:s barndom kallades ibland den apparat, som stod i finrummet, och som hela familjen brukade samlas omkring för ”dumburken”. Namnet var säkert uppfunnet av någon fisförnäm förståsigpåare inom kultursektorn, som ansåg att det nya mediet var fördummande i en mängd olika avseenden. Kommen så långt i skrivandet slås jag av att jag faktiskt var med i TV:s barndom. Huu så hemskt! Men sant!! En kanal och sändningsuppehåll en kväll i veckan. Undras just vad familjen gjorde den kvällen? Umgicks kanske....
Alltnog; I går kväll umgicks jag med dumburken. Nästan hela kvällen. Mitt idrottsintresse ( nörd, kallar en del mig...) gör att jag gillar Mästarnas Mästare. Stora stjärnor från i går i flera idrotter möts i diverse udda tävlingar som t.ex att kunna hålla sig längst under vattnet, för att så småningom kora Mästarnas Mästare. Patrik Sjöberg, Agnetha Andersson, Tomas Johansson , Tomas Brolin, Stefan Holm och fler ändå är där. Och att hålla sig längt under vattnet var f.d. simmereskan Louise Karlsson överlägset bäst på. Och vi nördar, vi minns världsrekord och guldmedaljer..... Jag sitter nog där nästa tisdag också.
Sen hann jag inte resa mig ur TV-fåtöljen ( I dumburkens barndom fanns det även TV-kannor att dricka kaffe ur, undrar vart dom tagit vägen) innan programmet Teatersupén fångade mig för ytterligare en halv timme. Några teateridealister driver Momentteatern i Gubbängen och man har specialiserat sig på klassikerna. Strindberg, Goethe, Büchner och, naturligtvis, Shakespeare. I TV-fåtöljen fick vi nu följa en del av Shakespeares blodiga maktdrama Macbeth. En mycket speciell uppsättning, som jag nog, i likhet med den inbjudne kritikern Sven Wollter, som bjöd på supé, hade svårt att köpa helt och fullt. Tragik, blod och död som aldrig förr hos Shakespeare ( och det vill inte säga lite) hade i Momenteaterns uppsättning blivit kanske lite för lekfull.... Men heder åt alla fria teatergrupper, som utamanar institutionsjättarna. Och Sven Wollter!!!! Vilken jätte i den svenska teatern.
Sen bjöd naturligtvis dumburken på SAAB. Holländska Spyker Cars köper företaget av GM för en okänd summa pengar. Ett okänt sportbilsföretag köper SAAB för en okänd summa pengar.... Hur seriöst låter det? Nej inte ens med statliga kreditgarantier och en investeringsfond i Abu Dhabi tror jag på idén. Men naturligtvis är det glädjande för de anställda i Trollhättan. Och nu måste förtroendet för SAAB återställas. Folk måste börja köpa saab-bilar igen. Det är ju liksom det det hela handlar om. Annars är det snart dags för nästa nedläggningsbesked. Kom i så fall ihåg var Ni hörde det första gången! Inte var det i dumburken. Den sa inget om det. Inte i går i alla fall.
Väderrapporterna har blivit snitsigare sedan dumburkens barndom. Och TV-meteorologerna har blivit ärtigare. Åtminstone en del av dem. Men frågan är om vädret blivit bättre. I går utfärdade dumburken en klass 2-varning för folk i Norrbotten och delar av Västerbotten. Risk för stora materiella skador, och risk för personskador. Så håll er inne i Soppero och Lövånger nu när stormen kommer igen. Och även om det inte utfärdats nån varning för Haninge och Dalarö så är det bäst att ta på vinterpälsen och ha snöskyffeln redo. För nu lär det inte räcka med kvasten....
Nu bjuder ju dumburken på många fler kanaler än då, på John Pohlmans tid, och ut burken strömmar det ena programmet ur en kanal, till förvillelse likt ett annat program ur en annan kanal. Och det mesta är skräp enl. min mening. Men snart börjar vinter OS i Vancouver. Och då väljer jag nog Eurosport varvat med TV4 Sport för finalen i afrikanska mästerskapen i fotboll. Den turneringen har varit en riktig höjdare. Så nu blir det mycket dumburk ett tag...
Alltnog; I går kväll umgicks jag med dumburken. Nästan hela kvällen. Mitt idrottsintresse ( nörd, kallar en del mig...) gör att jag gillar Mästarnas Mästare. Stora stjärnor från i går i flera idrotter möts i diverse udda tävlingar som t.ex att kunna hålla sig längst under vattnet, för att så småningom kora Mästarnas Mästare. Patrik Sjöberg, Agnetha Andersson, Tomas Johansson , Tomas Brolin, Stefan Holm och fler ändå är där. Och att hålla sig längt under vattnet var f.d. simmereskan Louise Karlsson överlägset bäst på. Och vi nördar, vi minns världsrekord och guldmedaljer..... Jag sitter nog där nästa tisdag också.
Sen hann jag inte resa mig ur TV-fåtöljen ( I dumburkens barndom fanns det även TV-kannor att dricka kaffe ur, undrar vart dom tagit vägen) innan programmet Teatersupén fångade mig för ytterligare en halv timme. Några teateridealister driver Momentteatern i Gubbängen och man har specialiserat sig på klassikerna. Strindberg, Goethe, Büchner och, naturligtvis, Shakespeare. I TV-fåtöljen fick vi nu följa en del av Shakespeares blodiga maktdrama Macbeth. En mycket speciell uppsättning, som jag nog, i likhet med den inbjudne kritikern Sven Wollter, som bjöd på supé, hade svårt att köpa helt och fullt. Tragik, blod och död som aldrig förr hos Shakespeare ( och det vill inte säga lite) hade i Momenteaterns uppsättning blivit kanske lite för lekfull.... Men heder åt alla fria teatergrupper, som utamanar institutionsjättarna. Och Sven Wollter!!!! Vilken jätte i den svenska teatern.
Sen bjöd naturligtvis dumburken på SAAB. Holländska Spyker Cars köper företaget av GM för en okänd summa pengar. Ett okänt sportbilsföretag köper SAAB för en okänd summa pengar.... Hur seriöst låter det? Nej inte ens med statliga kreditgarantier och en investeringsfond i Abu Dhabi tror jag på idén. Men naturligtvis är det glädjande för de anställda i Trollhättan. Och nu måste förtroendet för SAAB återställas. Folk måste börja köpa saab-bilar igen. Det är ju liksom det det hela handlar om. Annars är det snart dags för nästa nedläggningsbesked. Kom i så fall ihåg var Ni hörde det första gången! Inte var det i dumburken. Den sa inget om det. Inte i går i alla fall.
Väderrapporterna har blivit snitsigare sedan dumburkens barndom. Och TV-meteorologerna har blivit ärtigare. Åtminstone en del av dem. Men frågan är om vädret blivit bättre. I går utfärdade dumburken en klass 2-varning för folk i Norrbotten och delar av Västerbotten. Risk för stora materiella skador, och risk för personskador. Så håll er inne i Soppero och Lövånger nu när stormen kommer igen. Och även om det inte utfärdats nån varning för Haninge och Dalarö så är det bäst att ta på vinterpälsen och ha snöskyffeln redo. För nu lär det inte räcka med kvasten....
Nu bjuder ju dumburken på många fler kanaler än då, på John Pohlmans tid, och ut burken strömmar det ena programmet ur en kanal, till förvillelse likt ett annat program ur en annan kanal. Och det mesta är skräp enl. min mening. Men snart börjar vinter OS i Vancouver. Och då väljer jag nog Eurosport varvat med TV4 Sport för finalen i afrikanska mästerskapen i fotboll. Den turneringen har varit en riktig höjdare. Så nu blir det mycket dumburk ett tag...
tisdag 26 januari 2010
Jag lovar att i dag försöka....
Jag har varit både vargunge och scout. För den fåkunninge så var vargungar dåtidens miniorscouter. Vi slutade varje möte med att avge löftet. Att göra sitt bästa. Att vara redo.... Har man slutat med det nu ? Nu låter det snarare bland tio-åriga killar ( och tjejer med för den delen) ”Hata, hata AIK....” När blev det fel att avge löften, och dessutom att försöka hålla dem? Vore intressant att forska lite i när och varför det gick snett på det området.... Jag hade en scoutkompis, som avgav samma löften som jag. Att alltid vara redo. Att göra sitt bästa. Han blev så småningom landslagsmålvakt i hockey. Undrar om det har nått samband...? Dom som aldrig lovat nåt, utan bara står och gapar ”hata, hata...” blir nog inga landslagsmän i alla fall....
Min mamma var med i Hemförbundet. Och nu har min fru har blivit medlem där. Hemförbundet var länge namnet på Frälsningsarméns kvinnoorganisation, en av världens största för övrigt. Dom avgav också länge ett löfte varje gång dom träffades. Dom lovade att varje morgon fatta ett viktigt beslut. Nu har utvecklingen ( eller nivelleringen eller vad det är) nått även dit, och Hemförbundet har blivit en träff för daglediga, både män och kvinnor, Där har min fru alltså blivit med. Trots att jag ju också är dagledig, har jag inte följt med henne dit än, och därför vet jag inte om man fortfarande läser det motto, och avger det löfte som man i många, många år, gjorde i den gruppen varje vecka. Det är synd om man har slutat med det, ty det är verkliga visdomsord, som man varje morgon lovade att försöka leva efter;
”Jag vill i dag försöka att leva i enkelhet, uppriktighet och lugn; övervinna varje böjelse till missnöje, oro, missmod,orenhet och själviskhet; öva mig i glädje, i storsinthet, barmhärtighet och vanan av helig tystnad; vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter, noggrannhet i mitt samtal. Nit i tjänsten, trohet i det som anförtros mig och en barnslig förtröstan på Gud”
Så alldeles väldigt bra!! Läs gärna löftet en gång till! Jag vill i dag försöka.... Vanliga enkla vardagsmänniskor tar på ett vardagsnära sätt i tu med frågor som politiker och andra beslutsfattare aldrig tycks kunna lösa. Säkert har det betytt massor för generationer av hemförbundsdamer. Leva i enkelhet; Ett löfte om att försöka leva resurssnålt, energisnålt och med skölden uppe mot kommersialismens och reklamens alla angreppsförsök. Och detta i en tid när resursslöseriet hotar hela planeten. Övervinna varje böjelse till själviskhet; En uppmaning till solidaritet och gemenskap i en värld där egoismen och ensam-är-stark-tänkandet breder ut sig. Öva mig i vanan av helig tystnad; Tystnaden blir allt viktigare, och är dessutom en bristvara i en tid då olika budskap försöker överrösta varann och då så mycket sägs, som aldrig blir gjort. En tystnad som vill lära mig att lyssna inåt. Vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter; Klyftan mellan dom som har och dom som saknar blir allt större i vårt samhälle. Och då behöver sparsamheten komma på modet igen hos dem som har. Detta för att kunna dela med sig. Och det är väl ofta damerna i hemförbundet som visat den största generositeten när det gäller att ge. Noggrannhet i mitt samtal; Om det nån gång har behövt påminnas om det så är det väl nu. För aldrig har det väl pratats så mycket skit, både offentligt och privat, som nu. Trohet i det som anförtros mig; Tänk vad snabbt vi glömmer. Men det var ju bara i går som försäkringsdirektörer, aktiespekulanter och svindlare på hög nivå ansågs smarta och gladeligen tog emot miljoner i bonus.. Skandia får väl stå som samlingsnamn.... En barnslig förtröstan på Gud; För Frälsningsarmén och hela den kristna kyrka, som Frälsningsarmén är en del av, är gudstron det centrala. Det är tron på Gud och förtröstan på att Han förmår, som är den kraftkälla som gör det möjligt att våga leva framsynt i en svår tid.
Varför är det bara kvinnor och medlemmar i Hemförbundet som fått avge såna löften? Är det kanske därför att dom tänker lite mer och lite längre än vad vi män gör? Eller? Det måste väl också vara bättre att avge löften och försöka hålla dem, än att inte lova något, med motiveringen att man kan ändå inte hålla vad man lovat. Tittade i går på ”Fråga Doktorn” och ett program om nyårslöften. Sluta röka. Gå ner i vikt. Börja motionera. Mycket intressant. Hemförbundets motto och löfte behöver både jag och säkert vi lite till mans ta till oss. Lova att försöka praktisera en enkel livsstil, som utmanar pryltänkande och överflöd. En livsstil, som utstrålar tilllit och förtroende. Lova, och kanske håller det ett tag... Precis som nyårslöften. Så; Fatta varje morgon följande beslut......
Min mamma var med i Hemförbundet. Och nu har min fru har blivit medlem där. Hemförbundet var länge namnet på Frälsningsarméns kvinnoorganisation, en av världens största för övrigt. Dom avgav också länge ett löfte varje gång dom träffades. Dom lovade att varje morgon fatta ett viktigt beslut. Nu har utvecklingen ( eller nivelleringen eller vad det är) nått även dit, och Hemförbundet har blivit en träff för daglediga, både män och kvinnor, Där har min fru alltså blivit med. Trots att jag ju också är dagledig, har jag inte följt med henne dit än, och därför vet jag inte om man fortfarande läser det motto, och avger det löfte som man i många, många år, gjorde i den gruppen varje vecka. Det är synd om man har slutat med det, ty det är verkliga visdomsord, som man varje morgon lovade att försöka leva efter;
”Jag vill i dag försöka att leva i enkelhet, uppriktighet och lugn; övervinna varje böjelse till missnöje, oro, missmod,orenhet och själviskhet; öva mig i glädje, i storsinthet, barmhärtighet och vanan av helig tystnad; vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter, noggrannhet i mitt samtal. Nit i tjänsten, trohet i det som anförtros mig och en barnslig förtröstan på Gud”
Så alldeles väldigt bra!! Läs gärna löftet en gång till! Jag vill i dag försöka.... Vanliga enkla vardagsmänniskor tar på ett vardagsnära sätt i tu med frågor som politiker och andra beslutsfattare aldrig tycks kunna lösa. Säkert har det betytt massor för generationer av hemförbundsdamer. Leva i enkelhet; Ett löfte om att försöka leva resurssnålt, energisnålt och med skölden uppe mot kommersialismens och reklamens alla angreppsförsök. Och detta i en tid när resursslöseriet hotar hela planeten. Övervinna varje böjelse till själviskhet; En uppmaning till solidaritet och gemenskap i en värld där egoismen och ensam-är-stark-tänkandet breder ut sig. Öva mig i vanan av helig tystnad; Tystnaden blir allt viktigare, och är dessutom en bristvara i en tid då olika budskap försöker överrösta varann och då så mycket sägs, som aldrig blir gjort. En tystnad som vill lära mig att lyssna inåt. Vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter; Klyftan mellan dom som har och dom som saknar blir allt större i vårt samhälle. Och då behöver sparsamheten komma på modet igen hos dem som har. Detta för att kunna dela med sig. Och det är väl ofta damerna i hemförbundet som visat den största generositeten när det gäller att ge. Noggrannhet i mitt samtal; Om det nån gång har behövt påminnas om det så är det väl nu. För aldrig har det väl pratats så mycket skit, både offentligt och privat, som nu. Trohet i det som anförtros mig; Tänk vad snabbt vi glömmer. Men det var ju bara i går som försäkringsdirektörer, aktiespekulanter och svindlare på hög nivå ansågs smarta och gladeligen tog emot miljoner i bonus.. Skandia får väl stå som samlingsnamn.... En barnslig förtröstan på Gud; För Frälsningsarmén och hela den kristna kyrka, som Frälsningsarmén är en del av, är gudstron det centrala. Det är tron på Gud och förtröstan på att Han förmår, som är den kraftkälla som gör det möjligt att våga leva framsynt i en svår tid.
Varför är det bara kvinnor och medlemmar i Hemförbundet som fått avge såna löften? Är det kanske därför att dom tänker lite mer och lite längre än vad vi män gör? Eller? Det måste väl också vara bättre att avge löften och försöka hålla dem, än att inte lova något, med motiveringen att man kan ändå inte hålla vad man lovat. Tittade i går på ”Fråga Doktorn” och ett program om nyårslöften. Sluta röka. Gå ner i vikt. Börja motionera. Mycket intressant. Hemförbundets motto och löfte behöver både jag och säkert vi lite till mans ta till oss. Lova att försöka praktisera en enkel livsstil, som utmanar pryltänkande och överflöd. En livsstil, som utstrålar tilllit och förtroende. Lova, och kanske håller det ett tag... Precis som nyårslöften. Så; Fatta varje morgon följande beslut......
måndag 25 januari 2010
Gott om Stort eller döskraj och livrädd
Innehållsförteckningen till min blogg utlovar ”smått och gott om smått och stort”. Om det stämmer har vi nu hunnit till avdelningen Gott om Stort. Och till underavdelningen Bot mot rädsla. För det är väl stort nog att inte behöva vara rädd i en värld där det bara kryllar av rädslor.
Så låt oss då slå upp orden döskraj och livrädd;
Om döskraj betyder rädd att dö, vad betyder då livrädd? Rädd att leva kanske....Och om vi ser oss omkring så nog finns det anledning att vara rädd. Miljöhot, terrorhot ,kärnvapenhot, rädd att mista den man älskar, att pensionen inte ska räcka till, att bli arbetslös eller att barnen inte ska få några jobb, att bli ensam, rädd att leva... Listan kan bli lång. Och så Haiti, som om det inte räckte ändå.... Någon har till och med sagt att när man ser på världen blir man så rädd så att man vill dö. Men det fantastiska är att det inte behövs. En har redan dött för att alla andra ska få leva! Det är den kristna trons hemlighet.
Och som sagt; Det finns botemedel mot rädsla. Det kristna evangeliet handlar just om det. Om bot mot skräck och rädsla. En knuten näve skapar rädsla, och såna nävar finns det gott om i världen. Men för 2000 år sen öppnade Gud sin fadershand mot världen. Han sände sin son till fattiga, föraktade, olyckliga, slagna, stressade och livrädda människor. Till dej och mej! ”Var inte rädd” blev änglarnas hälsning när Jesus föddes in i världen. Och Han föddes under enklast tänkbara omständigheter för att visa att Gud ville bli en av oss. Ogift mor, född i ett stall utan hjälp av vare sig läkare eller barnmorska. Och som en av oss erbjuder han sig att gå med oss in i alla de omständigheter och sammanhang dit livet kan föra oss. Han vill t.o.m. gå med oss in i döden. Gud vill i Jesus dela alla alla våra livssituationer, mörka såväl som ljusa. Att säga ja till den här gåvan är ingen vaccination mot motgångar och olyckor, och inte heller något lyckopiller, men det innebär att få sällskap under hela livsvandringen. Aldrig ensam!
I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, står det i det första kapitlet: ”Var inte rädd, jag är den förste och den siste”. Jesus erbjuder sig alltså att omsluta oss, beskydda oss och bevara oss. Inte från allt men i och genom allt. Först som sist!
Kyrkan uppfattas ofta som gammalmodig och ointressant. Martin Timell bekände sig som kristen i radions p4 i lördags morse. "Men jag går sällan i kyrkan" la han samtidigt till.Och han är inte ensam. Möjligen har vi här en fråga om marknadsföring. Eller han kanske inte har kollat ordentligt. Det kristna evangeliet, som skulle vara kyrkans specialitet, handlar om att det fortfarande finns en öppen och generös hand i världen. Både kyrkor och enskilda kristna är kallade att vara den öppna handens pr-konsulter. I ord men framför allt i handling. I vänliga, kärleksfulla och värmande handlingar i en kall värld, där så många är både döskraja och livrädda. Gott om Stort med andra ord.
Så låt oss då slå upp orden döskraj och livrädd;
Om döskraj betyder rädd att dö, vad betyder då livrädd? Rädd att leva kanske....Och om vi ser oss omkring så nog finns det anledning att vara rädd. Miljöhot, terrorhot ,kärnvapenhot, rädd att mista den man älskar, att pensionen inte ska räcka till, att bli arbetslös eller att barnen inte ska få några jobb, att bli ensam, rädd att leva... Listan kan bli lång. Och så Haiti, som om det inte räckte ändå.... Någon har till och med sagt att när man ser på världen blir man så rädd så att man vill dö. Men det fantastiska är att det inte behövs. En har redan dött för att alla andra ska få leva! Det är den kristna trons hemlighet.
Och som sagt; Det finns botemedel mot rädsla. Det kristna evangeliet handlar just om det. Om bot mot skräck och rädsla. En knuten näve skapar rädsla, och såna nävar finns det gott om i världen. Men för 2000 år sen öppnade Gud sin fadershand mot världen. Han sände sin son till fattiga, föraktade, olyckliga, slagna, stressade och livrädda människor. Till dej och mej! ”Var inte rädd” blev änglarnas hälsning när Jesus föddes in i världen. Och Han föddes under enklast tänkbara omständigheter för att visa att Gud ville bli en av oss. Ogift mor, född i ett stall utan hjälp av vare sig läkare eller barnmorska. Och som en av oss erbjuder han sig att gå med oss in i alla de omständigheter och sammanhang dit livet kan föra oss. Han vill t.o.m. gå med oss in i döden. Gud vill i Jesus dela alla alla våra livssituationer, mörka såväl som ljusa. Att säga ja till den här gåvan är ingen vaccination mot motgångar och olyckor, och inte heller något lyckopiller, men det innebär att få sällskap under hela livsvandringen. Aldrig ensam!
I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, står det i det första kapitlet: ”Var inte rädd, jag är den förste och den siste”. Jesus erbjuder sig alltså att omsluta oss, beskydda oss och bevara oss. Inte från allt men i och genom allt. Först som sist!
Kyrkan uppfattas ofta som gammalmodig och ointressant. Martin Timell bekände sig som kristen i radions p4 i lördags morse. "Men jag går sällan i kyrkan" la han samtidigt till.Och han är inte ensam. Möjligen har vi här en fråga om marknadsföring. Eller han kanske inte har kollat ordentligt. Det kristna evangeliet, som skulle vara kyrkans specialitet, handlar om att det fortfarande finns en öppen och generös hand i världen. Både kyrkor och enskilda kristna är kallade att vara den öppna handens pr-konsulter. I ord men framför allt i handling. I vänliga, kärleksfulla och värmande handlingar i en kall värld, där så många är både döskraja och livrädda. Gott om Stort med andra ord.
söndag 24 januari 2010
En spion talar ut
Det är lika bra att säga som det är. Under en period av mitt liv har jag levt som spion. Jag tjänstgjorde under min militärtjänstgöring i mitten på 60-talet under en period vid FRA, som då var en del av försvaret, vilket trots vad namnet, Försvarets Radioanstalt än säger, inte är fallet i dag. Om inte verksamheten då hade varit ännu mer sekretessbelagd och hemlig än vad den är i dag, hade dagens debatt kunnat föras även då. Men då var verksamheten så hemlig, att vi inte ens fick uppge vad vi sysslade med eller uppge adressen till vårt kompani i brev t.ex. Det fick vi t.o.m. skriva under på. Inte heller fick vi för utomstående nämna, att vi tjänstgjorde vid FRA, utan vi låg vid Radiomät, som ju lät tämligen harmlöst.
När det i fjol avslöjades att ett av målen för FRA:s signalspaning är den ryska trafik som via kabel i dag går genom Sverige, visste ganska många det redan på 60-talet. FRA:s militära kompani bestod då av unga grabbar som talade och förstod ryska. Detta för att kunna avlyssna och tolka rysk telefoni- och telegrafitrafik. 1965 ingick jag i detta kompani. Och visst var det rysk trafik vi lyssnade till, men vi kunde med lätthet också avlyssna svensk trafik i taxiradion och andra mera privata konversationer. Liksom svensk polis- och militärtrafik av mera seriös art....
Och på kvällarna kom dom, högt uppsatta militärer, politiker och representanter för polisledningen. P-G. Vinge, som då var chef för säkerhetspolisen var där, liksom rikspolischefen Carl Persson. Sent på natten kom de stora svarta bilarna tillbaka för att hämta de högt uppsatta besökarna från det låsta rummet högst upp under tak, dit vi värnpliktiga aldrig hade tillträde. Och när dom inte kom till Bromsten, där vi var förlagda, var deras uppdrag så hemligt, att det sköttes från olika privata adresser i Stockholm. Detta för att försvåra pejling. Vad dom sysslade med? Peter Bratt gjorde i boken IB-affären, tillsammans med Jan Guillou, avslöjanden som vi är många som kan bestyrka. Signalspaning är inget nytt.
I de flesta samhällen behövs olika typer av underättelsetjänst för att skydda samhället. Det torde de flesta vara överens om. Mina erfarenheter härrör från kalla krigets dagar, och då fanns det anledning för Sverige att spana mot Sovjetunionen. I dag finns det dessutom anledning till att spaning bedrivs mot personer, som kan misstänkas för att vilja störta det demokratiska samhällskick som vi i val bestämt oss för i vårt land, eller mot både inhemska och utländska terrorgrupper i olika nätverk.
Därför deltog jag inte i hetsjakten mot FRA för något år sen, och tycker fortfarande inte att det finns så stor anledning att hetsa upp sig över att Sverige, genom FRA, bedriver den typen av signalspaning. Vad diskussionen borde handla om, och där jag kan tycka att t.ex. den kristna kyrkan varit alldeles för tyst, är hur den personliga integriteten ska kunna skyddas, samtidigt som vi har signalspaning och annan typ av underättelseverksamhet. Den lagstiftning som under stor vånda antagits av riksdagen, måste enl. min uppfattning rivas upp, och ersättas av en lag som mycket mer tar sikte på att skydda enskilda människors integritet. Redan på 60-talet, kunde som sagt jag, lyssna till både ett och annat som det säkert inte var meningen att jag skulle få lyssna till. Telefonsamtal till älskarinnan medan frun trodde att han var i London på affärsresa, eller vad man skulle göra med taxibilens drickskassa för att ta några ganska harmlösa exempel. En ny lag skulle t.ex kunna stipulera, att svenskar som övervakats, i efterhand får reda på detta, för att kunna vidta lämpliga motåtgärder som att stämma staten för integritetsintrång eller nåt annat. Nån typ av tillstånd för att få rätt att övervaka specifika objekt skulle också behövas för att integritet och säkerhet ska kunna upprätthållas.
Tiden har gått och avslyssningen har säkert blivit alltmer sofistikerad och svårupptäckt. Och i dag finns ju hela internet och den elektroniska teknik, som var okänd på 60-talet. Men dess viktigare då att vi får en lag som skyddar vanliga människor. Tycker 809 Östman med rätt att lyssna.
När det i fjol avslöjades att ett av målen för FRA:s signalspaning är den ryska trafik som via kabel i dag går genom Sverige, visste ganska många det redan på 60-talet. FRA:s militära kompani bestod då av unga grabbar som talade och förstod ryska. Detta för att kunna avlyssna och tolka rysk telefoni- och telegrafitrafik. 1965 ingick jag i detta kompani. Och visst var det rysk trafik vi lyssnade till, men vi kunde med lätthet också avlyssna svensk trafik i taxiradion och andra mera privata konversationer. Liksom svensk polis- och militärtrafik av mera seriös art....
Och på kvällarna kom dom, högt uppsatta militärer, politiker och representanter för polisledningen. P-G. Vinge, som då var chef för säkerhetspolisen var där, liksom rikspolischefen Carl Persson. Sent på natten kom de stora svarta bilarna tillbaka för att hämta de högt uppsatta besökarna från det låsta rummet högst upp under tak, dit vi värnpliktiga aldrig hade tillträde. Och när dom inte kom till Bromsten, där vi var förlagda, var deras uppdrag så hemligt, att det sköttes från olika privata adresser i Stockholm. Detta för att försvåra pejling. Vad dom sysslade med? Peter Bratt gjorde i boken IB-affären, tillsammans med Jan Guillou, avslöjanden som vi är många som kan bestyrka. Signalspaning är inget nytt.
I de flesta samhällen behövs olika typer av underättelsetjänst för att skydda samhället. Det torde de flesta vara överens om. Mina erfarenheter härrör från kalla krigets dagar, och då fanns det anledning för Sverige att spana mot Sovjetunionen. I dag finns det dessutom anledning till att spaning bedrivs mot personer, som kan misstänkas för att vilja störta det demokratiska samhällskick som vi i val bestämt oss för i vårt land, eller mot både inhemska och utländska terrorgrupper i olika nätverk.
Därför deltog jag inte i hetsjakten mot FRA för något år sen, och tycker fortfarande inte att det finns så stor anledning att hetsa upp sig över att Sverige, genom FRA, bedriver den typen av signalspaning. Vad diskussionen borde handla om, och där jag kan tycka att t.ex. den kristna kyrkan varit alldeles för tyst, är hur den personliga integriteten ska kunna skyddas, samtidigt som vi har signalspaning och annan typ av underättelseverksamhet. Den lagstiftning som under stor vånda antagits av riksdagen, måste enl. min uppfattning rivas upp, och ersättas av en lag som mycket mer tar sikte på att skydda enskilda människors integritet. Redan på 60-talet, kunde som sagt jag, lyssna till både ett och annat som det säkert inte var meningen att jag skulle få lyssna till. Telefonsamtal till älskarinnan medan frun trodde att han var i London på affärsresa, eller vad man skulle göra med taxibilens drickskassa för att ta några ganska harmlösa exempel. En ny lag skulle t.ex kunna stipulera, att svenskar som övervakats, i efterhand får reda på detta, för att kunna vidta lämpliga motåtgärder som att stämma staten för integritetsintrång eller nåt annat. Nån typ av tillstånd för att få rätt att övervaka specifika objekt skulle också behövas för att integritet och säkerhet ska kunna upprätthållas.
Tiden har gått och avslyssningen har säkert blivit alltmer sofistikerad och svårupptäckt. Och i dag finns ju hela internet och den elektroniska teknik, som var okänd på 60-talet. Men dess viktigare då att vi får en lag som skyddar vanliga människor. Tycker 809 Östman med rätt att lyssna.
lördag 23 januari 2010
Vem var Ivan Bunin och var sitter båtbenet?
Rubrikens frågor hör kanske inte till världens mest centrala, men bör inte heller inte klassas som värdelöst vetande. Vilket vetande är förresten värdelöst? Och vem bestämmer det? Ivan Bunin var en rysk poet och författare med den ryska landsbygdens förfall som specialitet, och han fick nobelpriset i litteratur 1933. Båtbenet är ett av de små benen i handleden. Det vanligaste sättet att bryta båtbenet är att man ramlar och tar emot sig med handen. Hockeylegenden Sven Tumba gav båtbenet ett ansikte genom att bryta det inför en viktig turnering nån gång på 50-talet.
Var skall nu det här leda? Jo, dagens blogginlägg ska handla lite om bildning, utbildning och folkbildning. En bildad människa är för mig en person, som vet lite om mycket. T.ex. vem Ivan Bunin var och var båtbenet sitter.Jag gillar såna människor. Utbildning är det som skolor av olika slag, på olika nivåer och med varierande framgång försöker förmedla. Och folkbildning då? Folkbildning är ett samlingsbegrepp för det fria bildningsarbetet. Studiecirkeln är det centrala i folkbildningen. Till folkbildningens olika grenar brukar räknas: bibliotek, folkhögskolor, och studieförbund. När jag började i folkbildningen ( jag har tillbringat större delen av mitt yrkesliv där) brukade även föreläsningsföreningarna räknas som en del av folkbildningen. Det var föreningar ( i dag sedan länge utdöda) som, oftast på landet, och långt före tevens och internets tid, samlade människor till intressanta och lärorika ( ja den del andra också om sanningen ska fram) föreläsningar om t.ex Sten Bergmans forskningsresor till Borneo och annat……
Var det möjligen länge sen du var med i en studiecirkel? Eller har du kanske aldrig varit med om att dela kunskaper och erfarenheter kring ett ämne med andra intresserade med helt andra erfarenheter, än dem som du bidrar med? Det brukar bli en oerhört intressant mix, och nu när studieförbundens kataloger dimper ned i brevlådan bör du absolut ta chansen. Studiecirkeln bedrivs i de mest skiftande ämnen och det är bara att välja. Bygga allmogebåtar? Lära sig dövas teckenspråk? Planera och göra en resa till Azorerna? Studera Bibeln? Nästan allt går lika bra. Själv är jag med i en grupp, som möts varje söndagsmorgon för att tillsammans läsa och samtala om Apostlagärningarna i Bibeln.
En studiecirkel kan genomföras genom att man träffas regelbundetn, en kombination av såna möten och distansstudier - eller för den delen också i sin helhet på distans.
Vid cirkelns början planerar deltagarna och ledaren gemensamt sitt studiearbete. Gruppen har alla möjligheter att anpassa planeringen så, att den svarar mot deltagarnas förväntningar. Som grund för cirkelstudierna finns också alltid någon form av studiematerial, som deltagarna i gruppen väljer gemensamt. Du som varit med, vet hur spännande och utvecklande det är, och du som inte börjat; gör det nu!
I Sverige avlägger i dag lika många doktorander examen varje år som det sprang ut nybakade studenter från våra gymnasier ( läroverk hette det då) på 1950-talet. Risken för en allt smalare och en alltmer förytligad formell utbildning är alltså uppenbar i dag, och man skyndar nog förbi både Ivan Bunin och båtbenet. Därför behövs folkbildningen.
Var skall nu det här leda? Jo, dagens blogginlägg ska handla lite om bildning, utbildning och folkbildning. En bildad människa är för mig en person, som vet lite om mycket. T.ex. vem Ivan Bunin var och var båtbenet sitter.Jag gillar såna människor. Utbildning är det som skolor av olika slag, på olika nivåer och med varierande framgång försöker förmedla. Och folkbildning då? Folkbildning är ett samlingsbegrepp för det fria bildningsarbetet. Studiecirkeln är det centrala i folkbildningen. Till folkbildningens olika grenar brukar räknas: bibliotek, folkhögskolor, och studieförbund. När jag började i folkbildningen ( jag har tillbringat större delen av mitt yrkesliv där) brukade även föreläsningsföreningarna räknas som en del av folkbildningen. Det var föreningar ( i dag sedan länge utdöda) som, oftast på landet, och långt före tevens och internets tid, samlade människor till intressanta och lärorika ( ja den del andra också om sanningen ska fram) föreläsningar om t.ex Sten Bergmans forskningsresor till Borneo och annat……
Var det möjligen länge sen du var med i en studiecirkel? Eller har du kanske aldrig varit med om att dela kunskaper och erfarenheter kring ett ämne med andra intresserade med helt andra erfarenheter, än dem som du bidrar med? Det brukar bli en oerhört intressant mix, och nu när studieförbundens kataloger dimper ned i brevlådan bör du absolut ta chansen. Studiecirkeln bedrivs i de mest skiftande ämnen och det är bara att välja. Bygga allmogebåtar? Lära sig dövas teckenspråk? Planera och göra en resa till Azorerna? Studera Bibeln? Nästan allt går lika bra. Själv är jag med i en grupp, som möts varje söndagsmorgon för att tillsammans läsa och samtala om Apostlagärningarna i Bibeln.
En studiecirkel kan genomföras genom att man träffas regelbundetn, en kombination av såna möten och distansstudier - eller för den delen också i sin helhet på distans.
Vid cirkelns början planerar deltagarna och ledaren gemensamt sitt studiearbete. Gruppen har alla möjligheter att anpassa planeringen så, att den svarar mot deltagarnas förväntningar. Som grund för cirkelstudierna finns också alltid någon form av studiematerial, som deltagarna i gruppen väljer gemensamt. Du som varit med, vet hur spännande och utvecklande det är, och du som inte börjat; gör det nu!
I Sverige avlägger i dag lika många doktorander examen varje år som det sprang ut nybakade studenter från våra gymnasier ( läroverk hette det då) på 1950-talet. Risken för en allt smalare och en alltmer förytligad formell utbildning är alltså uppenbar i dag, och man skyndar nog förbi både Ivan Bunin och båtbenet. Därför behövs folkbildningen.
fredag 22 januari 2010
Jag blir gammal om en vecka
I går fick vi veta via media att forskare i Göteborg är hemligheten på spåren. På jästsvampar(!!) har man upptäckt varför vi åldras. Undrar just om det hinner få någon tillämpning inom en vecka.... Om en vecka blir jag nämligen gammal. Politiker, ja vilka andra, har nämligen bestämt, att vid 65 blir vi gamla. Då håller vi inte tempot längre, då orkar vi inte mer och då är vi inte tillräckligt varken effektiva eller kreativa längre. Soptunnan, nej, pension, alltså. För det är väl ingen som tror att man ger oss ledigt från slitet och släpet för att vi ska hinna uppleva en lång och meningsfull "tredje epok" efter 65. Kan inte tänka mig att politikerna bryr sig ett dyft om det!!!
"Det är skönt att bli gammal, att vara ung var för jävligt", sa Strindberg. Jag har ingen aning, eftersom jag inte blivit gammal än, som sagt. Men hittills har jag upplevt att varje ålder har sin charm, och förresten så har jag inga planer på att varken lägga av med en massa saker, eller att bli gammal på något annat sätt bara för att jag fyller år igen. Men det är klart att det känns både här och där att åldern satt spår. Och det är nog tur att ingen ser en, när man går på toa på natten. Det gör man nämligen oftare med åren. Går och går, förrresten. Stapplar fram är väl en korrektare beskrivning. Men redan på promendaden tillbaka till sängen känns det bättre, så än så finns det kraft. Den här vintern har också visat att kraften räcker till snöskottning också, så gammal, njaa, jag vet inte jag.
Omgiven av barn och barnbarn får man ju också höra ibland att man har gammelmansidéer. När man nån gång vågar hävda att det var bättre förr t.ex. Men jag fortsätter att hävda att en sak, eller en idé, blir inte bra bara för att den är ny, som alla trendnissar envist påstår. Lika lite som något blir dåligt för att det är gammalt. Ålder vittnar ju ofta om kvalitet, så varför kan inte det också gälla om idéer och inte bara om möbler och viner. Men nu gnäller man väl.... Gammelmansgnäll.
Åter till forskarna från Göteborg. Deras upptäckt kan naturligtvis få en oerhörd betydelse för forskning om alzheimer och demens, så det är bara att tacka och ta emot. Har man upplevt den sortens åldrande i sin närhet, tar man tacksamt emot allt som kan om inte bota, så i alla fall lindra eller skjuta upp. Men varför skjuta upp ett normalt åldrande? För en frisk själ i en frisk kropp är stigande ålder inget att vara rädd för. Levnadsvisdom och erfarenhet är väl i sanning sånt som världen behöver. Tänk om vi kunde få fler "senior advisers" även i vår kultur. Människor som delar med sig av det som livet lärt dem till yngre generationer. Precis som man gjorde i hem och familj tidigare. Lärde av varann. För när man snart är 65 behöver man fortfarande också lära sig en massa. Om mobiltelefoner, fjärrkontroller,att boxerutrustningen är anpassad till MPEG-4 och om hur alla andra sladdar och prylar ska anslutas, t.ex! Det är inte klokt vilka sladdar det finns i ett alldeles normalt tvåpersonershushåll. Men det är fortfarande kul och spännande med de möjligheter som tekniken ger. Möjligheter att blogga t.ex. Och via bloggen meddelar jag då här och nu att jag inte tänker bli gammal om en vecka. För ålder är ju egentligen bara en siffra. 64 blir 65.
"Det är skönt att bli gammal, att vara ung var för jävligt", sa Strindberg. Jag har ingen aning, eftersom jag inte blivit gammal än, som sagt. Men hittills har jag upplevt att varje ålder har sin charm, och förresten så har jag inga planer på att varken lägga av med en massa saker, eller att bli gammal på något annat sätt bara för att jag fyller år igen. Men det är klart att det känns både här och där att åldern satt spår. Och det är nog tur att ingen ser en, när man går på toa på natten. Det gör man nämligen oftare med åren. Går och går, förrresten. Stapplar fram är väl en korrektare beskrivning. Men redan på promendaden tillbaka till sängen känns det bättre, så än så finns det kraft. Den här vintern har också visat att kraften räcker till snöskottning också, så gammal, njaa, jag vet inte jag.
Omgiven av barn och barnbarn får man ju också höra ibland att man har gammelmansidéer. När man nån gång vågar hävda att det var bättre förr t.ex. Men jag fortsätter att hävda att en sak, eller en idé, blir inte bra bara för att den är ny, som alla trendnissar envist påstår. Lika lite som något blir dåligt för att det är gammalt. Ålder vittnar ju ofta om kvalitet, så varför kan inte det också gälla om idéer och inte bara om möbler och viner. Men nu gnäller man väl.... Gammelmansgnäll.
Åter till forskarna från Göteborg. Deras upptäckt kan naturligtvis få en oerhörd betydelse för forskning om alzheimer och demens, så det är bara att tacka och ta emot. Har man upplevt den sortens åldrande i sin närhet, tar man tacksamt emot allt som kan om inte bota, så i alla fall lindra eller skjuta upp. Men varför skjuta upp ett normalt åldrande? För en frisk själ i en frisk kropp är stigande ålder inget att vara rädd för. Levnadsvisdom och erfarenhet är väl i sanning sånt som världen behöver. Tänk om vi kunde få fler "senior advisers" även i vår kultur. Människor som delar med sig av det som livet lärt dem till yngre generationer. Precis som man gjorde i hem och familj tidigare. Lärde av varann. För när man snart är 65 behöver man fortfarande också lära sig en massa. Om mobiltelefoner, fjärrkontroller,att boxerutrustningen är anpassad till MPEG-4 och om hur alla andra sladdar och prylar ska anslutas, t.ex! Det är inte klokt vilka sladdar det finns i ett alldeles normalt tvåpersonershushåll. Men det är fortfarande kul och spännande med de möjligheter som tekniken ger. Möjligheter att blogga t.ex. Och via bloggen meddelar jag då här och nu att jag inte tänker bli gammal om en vecka. För ålder är ju egentligen bara en siffra. 64 blir 65.
torsdag 21 januari 2010
Några rader om det o(be)skrivbara
När jag återkom i bloggosfären tog jag som nån sorts motto, valspråk, målbeskrivning, ja välj själv, att fundera lite fritt runt smått och gott om smått och stort. Detta för att inte bli alltför seriös i mina (oftast) morgonfunderingar. En mig närstående tyckte nämligen att jag blev det förra gången jag var ute i det här ärendet. Och jag tycker nog själv att jag har lyckats ganska bra. Här har tänkts tankar om vart gamla idrottsstorheter som IFK Nyland och "arma" Marma tog vägen, liksom om hur vi som kristna ska bli effektivare i vår strävan att presentera Jesus för sekulariserade Svensson. Du som följt mitt bloggande ( ni är minst två har jag förstått) har också kunnat läsa om hur jag tagit steget och blivit partimedlem. Jag ska förresten gå på mitt första partimöte i nästa vecka... Så nog har jag hållit valspråket smått och stort tycker jag.
Men så dyker då Haiti upp. Ett av världens fattigaste länder, redan många gånger tidigare våldtaget av både diktaturer,( vi är några som minns Papa Doc Duvallier och hans son Baby Doc) naturkatastrofer och fattigdom, drabbas av en av de krafigaste jordbävningar världen känner, åtminstone i modern tid. Siffrorna över hur många som drabbats är osäkra och några definitiva tal kanske aldrig kommer fram. Hur som helst är siffrorna ofattbara. Kanske 200000 döda och tre miljoner skadade eller på annat sätt drabbade. Tre miljoner!!! Det är en tredjedel av Haitis befolkning, eller en tredjedel av Sveriges om du vill. Det är lika bra att säga, först som sist, att då rör vi oss på det ofattbaras nivå. Ett lidande som vi, eller åtminstone inte jag, ens kan tänka mig. Detta trots att vi hela tiden sen det hände matats med medias bilder och beskrivningar av katastrofens följder. Och det är bra! Bättre det än att Let´s Dance, som om ingenting har hänt. Dessutom kan vi ju stänga av apparaten när vi inte orkar se mer. Det kan dom inte på Haiti....
Det jag kan göra är att hjälpa hjälporganisationerna att hjälpa. Hjälpen har kritiserats för att vara för långsam och för att inte nå dem som bäst behöver den. Bl.a! Men vad hade krtitikerna väntat sig? Vi talar om ett land där nästan allt bokstavligen har lagts i ruiner. Och då är det väl klart, att hjälparbetet har vissa svårigheter. Jag tycker ändå att hjälpen kom igång snabbt och bra och t.ex. Frälsningsarmén fanns på plats redan samma dag som katastrofen inträffade.Och som FN-medarbetaren Andreas Holmgren sa i radion i går: "Det är fler som får hjälp än som inte får det, och fler är oskadade än skadade" Positivism mitt i eländet! Heder åt en sån hjälparbetare! Jag vill fortsätta att hjälpa på det sätt jag kan. Och efter att stått med Stridsropet några timmar på Centralen i går, så vet jag att givmildheten just nu är större än vanligt. Så ge du också! Till Frälsningsarmén eller till någon annan organsation som hjälper.
Men det är klart; De djupa, grundläggande frågorna kvarstår. Varför drabbas redan fattiga och utblottade människor så ofattbart hårt? Dåligt byggda hus, javisst, ett jordbävningsaktivt område, javisst, men ändå; när jag tror på en god Gud, som dessutom har all makt.... Det är nog lika bra att erkänna att jag inte förstår sambandet. Det gör nog min tro mest trovärdig.
Men så dyker då Haiti upp. Ett av världens fattigaste länder, redan många gånger tidigare våldtaget av både diktaturer,( vi är några som minns Papa Doc Duvallier och hans son Baby Doc) naturkatastrofer och fattigdom, drabbas av en av de krafigaste jordbävningar världen känner, åtminstone i modern tid. Siffrorna över hur många som drabbats är osäkra och några definitiva tal kanske aldrig kommer fram. Hur som helst är siffrorna ofattbara. Kanske 200000 döda och tre miljoner skadade eller på annat sätt drabbade. Tre miljoner!!! Det är en tredjedel av Haitis befolkning, eller en tredjedel av Sveriges om du vill. Det är lika bra att säga, först som sist, att då rör vi oss på det ofattbaras nivå. Ett lidande som vi, eller åtminstone inte jag, ens kan tänka mig. Detta trots att vi hela tiden sen det hände matats med medias bilder och beskrivningar av katastrofens följder. Och det är bra! Bättre det än att Let´s Dance, som om ingenting har hänt. Dessutom kan vi ju stänga av apparaten när vi inte orkar se mer. Det kan dom inte på Haiti....
Det jag kan göra är att hjälpa hjälporganisationerna att hjälpa. Hjälpen har kritiserats för att vara för långsam och för att inte nå dem som bäst behöver den. Bl.a! Men vad hade krtitikerna väntat sig? Vi talar om ett land där nästan allt bokstavligen har lagts i ruiner. Och då är det väl klart, att hjälparbetet har vissa svårigheter. Jag tycker ändå att hjälpen kom igång snabbt och bra och t.ex. Frälsningsarmén fanns på plats redan samma dag som katastrofen inträffade.Och som FN-medarbetaren Andreas Holmgren sa i radion i går: "Det är fler som får hjälp än som inte får det, och fler är oskadade än skadade" Positivism mitt i eländet! Heder åt en sån hjälparbetare! Jag vill fortsätta att hjälpa på det sätt jag kan. Och efter att stått med Stridsropet några timmar på Centralen i går, så vet jag att givmildheten just nu är större än vanligt. Så ge du också! Till Frälsningsarmén eller till någon annan organsation som hjälper.
Men det är klart; De djupa, grundläggande frågorna kvarstår. Varför drabbas redan fattiga och utblottade människor så ofattbart hårt? Dåligt byggda hus, javisst, ett jordbävningsaktivt område, javisst, men ändå; när jag tror på en god Gud, som dessutom har all makt.... Det är nog lika bra att erkänna att jag inte förstår sambandet. Det gör nog min tro mest trovärdig.
onsdag 20 januari 2010
Rött är min färg
Frälsningsarmén har mer än en miljon medlemmar i mer än 100 länder i alla världsdelar och jag är en av dem. Jag blev medlem 1964 och då blev rött min färg. Frälsningssoldater i hela världen marscherar nämligen under en fana där rött är den dominerande färgen. Fanan är även blå och gul men främst röd! Det finns en religiös symbolik i färgerna, och den röda färgen finns där som en påminnelse om det som hände på Golgata. Kristi försoning! En ny chans för varje människa!
Den ursprungliga färgen på frälsningssoldatens uniform, var också röd. Av samma skäl som den röda färgen i fanan. Nu finns den i svart, marinblå, vit och diverse andra kulörer också på olika håll i världen. Om den nu finns alls!!! Åtminstone i vårt land blir frälsningssoldatens uniform alltmer sällsynt, och inte jag heller bär den lika ofta som förr. En del av mina kamrater i Frälsningsarmén, ofta såna som är ännu äldre än vad jag är, beklagar detta, men jag stämmer inte in i klagoropen riktigt. Rött blev vår färg, eftersom vi med den ville visa att Kristi försoning innebär en chans till ett nytt liv i gemenskap med Gud, och att vi var beredda att gå i närkamp mot synden i alla dess former. Att dela Guds hållning mot allt djävulskap i världen. En bok med den titeln publicerades förresten 1972, men den finns numera bara på antikvariat. Ett tidens tecken eller? Tyvärr är det inte så många längre som ser oss frälsningssoldater som den Guds gerillarörelse, som vi en gång kallades av Gud att vara. Och tills vi växt i uniformen igen gör det kanske inte så mycket att den inte syns så ofta. Och då, när vi går i krig igen, ska nog våra kännetecken se annorlunda ut. Ty då blir det inte marscher och parader som krävs, utan uppkavlade skjortärmar mitt i striden! Skjortärmar i rött!
Häromdagen fick jag ett brev med en hälsning från min partikamrat Ibrahim Baylan. Han är ju socialdemokraternas partisekreterare och han, jag och Mona är numera just partikamrater. Förutom en hälsning från Ibrahim och en från Mona så innehöll kuvertet också partiets medlemsmärke. En stiliserad ros. Röd till färgen. Jag kommer att bära den, absolut, men även här är det andra saker än röda medlemsmärken som behövs för att ge folket makten tillbaka. Mona skriver att "möjligheternas land bygger vi tillsammans" men då måste det till mer än ord. Alltsedan förra valet pågår en utveckling av vårt samhälle där dom som har får alltmer, och dom som saknar allt mindre. Det kan vi ändra på i valet i september. Men inte heller i den kampen är det marscher, möten och parader som krävs, utan uppkavlade skjortärmar mitt i striden! Men då behövs absolut ett igenkänningstecken, som visar vem som är vän och vem som är fiende. Och rött är min färg!
Den ursprungliga färgen på frälsningssoldatens uniform, var också röd. Av samma skäl som den röda färgen i fanan. Nu finns den i svart, marinblå, vit och diverse andra kulörer också på olika håll i världen. Om den nu finns alls!!! Åtminstone i vårt land blir frälsningssoldatens uniform alltmer sällsynt, och inte jag heller bär den lika ofta som förr. En del av mina kamrater i Frälsningsarmén, ofta såna som är ännu äldre än vad jag är, beklagar detta, men jag stämmer inte in i klagoropen riktigt. Rött blev vår färg, eftersom vi med den ville visa att Kristi försoning innebär en chans till ett nytt liv i gemenskap med Gud, och att vi var beredda att gå i närkamp mot synden i alla dess former. Att dela Guds hållning mot allt djävulskap i världen. En bok med den titeln publicerades förresten 1972, men den finns numera bara på antikvariat. Ett tidens tecken eller? Tyvärr är det inte så många längre som ser oss frälsningssoldater som den Guds gerillarörelse, som vi en gång kallades av Gud att vara. Och tills vi växt i uniformen igen gör det kanske inte så mycket att den inte syns så ofta. Och då, när vi går i krig igen, ska nog våra kännetecken se annorlunda ut. Ty då blir det inte marscher och parader som krävs, utan uppkavlade skjortärmar mitt i striden! Skjortärmar i rött!
Häromdagen fick jag ett brev med en hälsning från min partikamrat Ibrahim Baylan. Han är ju socialdemokraternas partisekreterare och han, jag och Mona är numera just partikamrater. Förutom en hälsning från Ibrahim och en från Mona så innehöll kuvertet också partiets medlemsmärke. En stiliserad ros. Röd till färgen. Jag kommer att bära den, absolut, men även här är det andra saker än röda medlemsmärken som behövs för att ge folket makten tillbaka. Mona skriver att "möjligheternas land bygger vi tillsammans" men då måste det till mer än ord. Alltsedan förra valet pågår en utveckling av vårt samhälle där dom som har får alltmer, och dom som saknar allt mindre. Det kan vi ändra på i valet i september. Men inte heller i den kampen är det marscher, möten och parader som krävs, utan uppkavlade skjortärmar mitt i striden! Men då behövs absolut ett igenkänningstecken, som visar vem som är vän och vem som är fiende. Och rött är min färg!
tisdag 19 januari 2010
OS igen! Och mera snö....
Om bara några få veckor invigs vinter OS i Vancouver. Där har man de senaste dagarna kunnat se joggare i kortbyxor på gatorna. Varma vindar från Stilla havet har svept in Vancouver i våta vårvindar, och det finns inte många tecken på att vinterfesten närmar sej. En titt på några kanadensiska sajter visar t.ex att: I Cypress Mountain, 12 kilometer norr om Vancouver, där freestyle och snowboard ska avgöras, har man samlat reservsnö på högre höjd än där tävlingarna ska avgöras, för att kunna användas vid behov. I Whistler Mountain, 125 kilometer norr om Vancouver, där de gamla vanliga skidsporterna håller till, har det fallit ett stilla vårregn under flera dagar. Osv,Osv. Det finns över huvud taget inte många tecken på att Vancouver ska stå som värd för ett OS för vintersporter. Detta alltså enl. kanadensiska media. Men flera av grenarna har ju slutat att vara vintersporter för länge sen. Hockey, skridsko och konståkning t.ex
Men visst blir det OS. Och kul ska det bli! Och hur kommer det då att gå för Sverige? Flest medaljer blir det för längdskidåkarna. Jag tror på tre medaljer för skidskyttarna, Helena Jonsson och Anna-Carin Olofsson Zidek tar dessa. Sen tar sprintåkarna ett par medaljer. Emil Jönsson tar guld t.ex. Däremot blir det inga guldmedaljer för de, vad ska jag kalla dom, "vanliga"skidåkarna. Där blir det Norge för (nästan) hela pengen. Charlotte Kalla då? Njaa... Inga medaljer alls i utförsåkning blir det, medan däremot Tre Kronor tar silver.Eftert Kanada som vinner på hemmaplan. Silver utan Foppa dock, som fortsätter att vara skadad. Kan nån begripa varför karln inte slutar.....? I backhoppning, som varit med som OS-gren sedan vinter-OS startade i Chamonix 1924, deltar vi sedan länge inte alls. Och detsamma gäller nordisk kombination, en gren som är nästan bortglömd. Och ända tog Bengt Eriksson silver just i den grenen i Cortina 1956, och blev Silver-Bengt med hela svenska folket. Men kanske finns det hopp för dom grenarna också. Titta bara på konståkningen t.ex. Där har det varit tyst länge. Men nu är vi med igen, men hopp om en ganska framskjuten placering. Sen har vi curling då. Där har jag faktiskt ingen aning,men Kanada vinner nog antingen för herrar eller för damer. Eller varför inte både och. I curling är det f.ö.kul att Skottland och andra blåbärsnationer i såna här sammanhang brukar placera sig ganska högt.
Plats för några svenska överraskningar då? Kanske i hastighetsåkning på skridsko. En gammal svensk paradgren med namn som Åke Seyfarth, Sigge Eriksson, Johnny Nilsson, Johnny Höglin, Tomas Gustafsson m.fl har fått fram några sprinters som kanske kan skrälla. Men annars vet jag inte.. Snowboard? Puckelpist? Vet inte alls.
Sen kostar naturligtvis OS på tok för mycket pengar. Och arenor byggs, som sen nästan aldrig mer kommer att användas. Ett tips: Lägg alla sommar-OS i Aten och alla vinter-OS i Falun/Åre. Med ekonomisk satsning från hela världen. Men i väntan på det ska det bli kul och spännande att slå sig ned i TV-soffan och vara med i Vancouver. Synd bara att tv-tiderna blir så osvenska....
Och till skillnad från i Vancouver är det fortfarande snö i Dalarö. Så nu ska jag ut och skotta.....
Men visst blir det OS. Och kul ska det bli! Och hur kommer det då att gå för Sverige? Flest medaljer blir det för längdskidåkarna. Jag tror på tre medaljer för skidskyttarna, Helena Jonsson och Anna-Carin Olofsson Zidek tar dessa. Sen tar sprintåkarna ett par medaljer. Emil Jönsson tar guld t.ex. Däremot blir det inga guldmedaljer för de, vad ska jag kalla dom, "vanliga"skidåkarna. Där blir det Norge för (nästan) hela pengen. Charlotte Kalla då? Njaa... Inga medaljer alls i utförsåkning blir det, medan däremot Tre Kronor tar silver.Eftert Kanada som vinner på hemmaplan. Silver utan Foppa dock, som fortsätter att vara skadad. Kan nån begripa varför karln inte slutar.....? I backhoppning, som varit med som OS-gren sedan vinter-OS startade i Chamonix 1924, deltar vi sedan länge inte alls. Och detsamma gäller nordisk kombination, en gren som är nästan bortglömd. Och ända tog Bengt Eriksson silver just i den grenen i Cortina 1956, och blev Silver-Bengt med hela svenska folket. Men kanske finns det hopp för dom grenarna också. Titta bara på konståkningen t.ex. Där har det varit tyst länge. Men nu är vi med igen, men hopp om en ganska framskjuten placering. Sen har vi curling då. Där har jag faktiskt ingen aning,men Kanada vinner nog antingen för herrar eller för damer. Eller varför inte både och. I curling är det f.ö.kul att Skottland och andra blåbärsnationer i såna här sammanhang brukar placera sig ganska högt.
Plats för några svenska överraskningar då? Kanske i hastighetsåkning på skridsko. En gammal svensk paradgren med namn som Åke Seyfarth, Sigge Eriksson, Johnny Nilsson, Johnny Höglin, Tomas Gustafsson m.fl har fått fram några sprinters som kanske kan skrälla. Men annars vet jag inte.. Snowboard? Puckelpist? Vet inte alls.
Sen kostar naturligtvis OS på tok för mycket pengar. Och arenor byggs, som sen nästan aldrig mer kommer att användas. Ett tips: Lägg alla sommar-OS i Aten och alla vinter-OS i Falun/Åre. Med ekonomisk satsning från hela världen. Men i väntan på det ska det bli kul och spännande att slå sig ned i TV-soffan och vara med i Vancouver. Synd bara att tv-tiderna blir så osvenska....
Och till skillnad från i Vancouver är det fortfarande snö i Dalarö. Så nu ska jag ut och skotta.....
måndag 18 januari 2010
Om Extas, ryska smällar, eufori och lite annat
Motion är bra, och simning är alldeles särskilt bra motion. Därför har jag beslutat mig för att återuppta min karriär som motionssimmare. Och jag väljer Extasbadet som plats för övningarna. Är det glädjen över simövningarna som givit badet dess namn tro? Eller heter det möjligen Eriksdalsbadet. Prova med uttalet och välj! Namns stavning och uttal är f.ö. en intressant exercis. Fråga dom som kommer från SÖtälje t.ex! Och vem, med lite lokalkännedom om Stockholm, har inte varit på Medbaplassen?
Området runt Extasbadet, eller vad det nu heter, är f.ö. riktigt intressant.Den 22 februari 1944 föll från ett snedseglat och felnavigerat sovjetiskt bombflyg tre bomber i detta fredliga område. Två föll mitt i parken och den tredje förstörde den nyuppföra teatern vid Årstavikens vatten. Det föll även bomber på andra platser i södra Stockholm och i Strängnäs. Sen dess heter det på sommaren så gröna och lummiga området kvarteret "Ryska Smällen" på stadsbyggnadskartor och annat lantmäterimaterial.
Inga människor skadades av den ryska smällen, men många fönsterrutor gick sönder och smällen hördes över stora delar av Stockholm. Hade bomberna fällts några sekunder senare hade de träffat det nyuppförda Södersjukhuset. Snedseglatoch felnavigerat, förresten...Om bomberna föll av misstag eller med avsikt är höljt i dunkel, men de utlöste i alla fall en förhöjd diplomatisk aktivitet mellan Stockholm och Moskva. Det var enda gången som bomber föll över Stockholm under andra världskriget
Men i dag är området fredligt, lugnt och platsen för diverse motionsaktivteter. Förutom att simma, inomhus på vintern och i utomhusbassäng på sommaren, är det utgångspunkt för både motionslöpning och stilla promenader runt Årstaviken.Om man då, som jag, nu befinner mig alldeles i början av motionerandet, och då det ännu känns ganska tungt och motigt, kan det vara lite knäckande att möta dem som frustande ger sig ut på motionsrundan.... Men snart infinner sig lyckokänslan även för mig, det vet jag. Jag har upplevt den förr. Eufori, är det så det heter? Det är enl. Nationalencyklopedin en förhöjd grundstämning, upprymdhet, känsla av allmänt välbefinnande, avspändhet och sorglöshet; en normal eller patologisk reaktion. Jag ska absolut se till att min upprymdhetsnivå inte på något sätt blir patologisk, det lovar jag.
Extasbadet har även ett gym, och även det har jag provat. Jag har sprungit på löpband, rott i roddmaskiner. cyklat i cykelmaskiner ( heter det så?) lyft skrot och provat på div. andra galenskaper. Jag fick ett årskort i present av mina välmenande barn. Farsan höll ju på att gubba till sig.... Men det var inte riktigt min grej, så den här gången nöjer jag mej med simningen. Den kommer på lite sikt att ge mig både eufori och Extas.
Området runt Extasbadet, eller vad det nu heter, är f.ö. riktigt intressant.Den 22 februari 1944 föll från ett snedseglat och felnavigerat sovjetiskt bombflyg tre bomber i detta fredliga område. Två föll mitt i parken och den tredje förstörde den nyuppföra teatern vid Årstavikens vatten. Det föll även bomber på andra platser i södra Stockholm och i Strängnäs. Sen dess heter det på sommaren så gröna och lummiga området kvarteret "Ryska Smällen" på stadsbyggnadskartor och annat lantmäterimaterial.
Inga människor skadades av den ryska smällen, men många fönsterrutor gick sönder och smällen hördes över stora delar av Stockholm. Hade bomberna fällts några sekunder senare hade de träffat det nyuppförda Södersjukhuset. Snedseglatoch felnavigerat, förresten...Om bomberna föll av misstag eller med avsikt är höljt i dunkel, men de utlöste i alla fall en förhöjd diplomatisk aktivitet mellan Stockholm och Moskva. Det var enda gången som bomber föll över Stockholm under andra världskriget
Men i dag är området fredligt, lugnt och platsen för diverse motionsaktivteter. Förutom att simma, inomhus på vintern och i utomhusbassäng på sommaren, är det utgångspunkt för både motionslöpning och stilla promenader runt Årstaviken.Om man då, som jag, nu befinner mig alldeles i början av motionerandet, och då det ännu känns ganska tungt och motigt, kan det vara lite knäckande att möta dem som frustande ger sig ut på motionsrundan.... Men snart infinner sig lyckokänslan även för mig, det vet jag. Jag har upplevt den förr. Eufori, är det så det heter? Det är enl. Nationalencyklopedin en förhöjd grundstämning, upprymdhet, känsla av allmänt välbefinnande, avspändhet och sorglöshet; en normal eller patologisk reaktion. Jag ska absolut se till att min upprymdhetsnivå inte på något sätt blir patologisk, det lovar jag.
Extasbadet har även ett gym, och även det har jag provat. Jag har sprungit på löpband, rott i roddmaskiner. cyklat i cykelmaskiner ( heter det så?) lyft skrot och provat på div. andra galenskaper. Jag fick ett årskort i present av mina välmenande barn. Farsan höll ju på att gubba till sig.... Men det var inte riktigt min grej, så den här gången nöjer jag mej med simningen. Den kommer på lite sikt att ge mig både eufori och Extas.
söndag 17 januari 2010
Arbetslinje och bajstorkande
Jag hade tänkt avhålla mig från att kommentera högeralliansens senaste stolpskott, men kan nu inte hålla mig längre......
Fredrik Reinfeldts pressekreterare, Edvard Unsgaard, kommenterade nyligen regeringens s.k. arbetslinje ( ni vet den politik, som nu från årsskiftet ställt många tusen människor utan både sjukförsäkring och arbete) och vad den betyder för välbärgade bostadsrättsägare och hur den bidrar till integration:
”.....tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där...). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb!”
I en efterföljande intervju preciserar Unsgaard att bajstorkande är ”en bra väg in i det svenska samhället” för ryskor.
Arbetslinjen innebär alltså, att det sitter invandrare på helspänn någonstans och väntar på att skickas ut på sådant de antas vara bäst på: snabbutryckningar till förmögna servicebehövande. Det är det som är själva kärnan i den här historien. Högeralliansen anser att invandrare ska vara reservarbetskraft, beredda att utföra skitjobb för nästan inga löner.
Regeringen har haft märkbart svårt att förklara sitt nyckelbegrepp, arbetslinjen. När en av statsministerna närmaste medarbetare fick möjlighet att beskriva sin syn på arbetslinjen så blir det: Duktig invandrarföretagare som till och med en söndag skickar en invandrarkvinna att städa hos mig. Och varför torkade du inte trappuppgången, själv, Unsgaard?
Med andra ord;samma höger nu som då! Och det är ju valår i år och då är det bra att vi vet!
I övrigt så är det den första söndagen med plusgrader i luften på en månad. Och efter Edvard Unsgaards unkna tankar, höjer jag blicken och tror att det blir vår snart igen. Min mamma hade en punkt på en skåpdörr, som, när solen nått dit, markerade att det var vår. Vi är inte riktigt där än, men snart...
Fredrik Reinfeldts pressekreterare, Edvard Unsgaard, kommenterade nyligen regeringens s.k. arbetslinje ( ni vet den politik, som nu från årsskiftet ställt många tusen människor utan både sjukförsäkring och arbete) och vad den betyder för välbärgade bostadsrättsägare och hur den bidrar till integration:
”.....tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där...). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb!”
I en efterföljande intervju preciserar Unsgaard att bajstorkande är ”en bra väg in i det svenska samhället” för ryskor.
Arbetslinjen innebär alltså, att det sitter invandrare på helspänn någonstans och väntar på att skickas ut på sådant de antas vara bäst på: snabbutryckningar till förmögna servicebehövande. Det är det som är själva kärnan i den här historien. Högeralliansen anser att invandrare ska vara reservarbetskraft, beredda att utföra skitjobb för nästan inga löner.
Regeringen har haft märkbart svårt att förklara sitt nyckelbegrepp, arbetslinjen. När en av statsministerna närmaste medarbetare fick möjlighet att beskriva sin syn på arbetslinjen så blir det: Duktig invandrarföretagare som till och med en söndag skickar en invandrarkvinna att städa hos mig. Och varför torkade du inte trappuppgången, själv, Unsgaard?
Med andra ord;samma höger nu som då! Och det är ju valår i år och då är det bra att vi vet!
I övrigt så är det den första söndagen med plusgrader i luften på en månad. Och efter Edvard Unsgaards unkna tankar, höjer jag blicken och tror att det blir vår snart igen. Min mamma hade en punkt på en skåpdörr, som, när solen nått dit, markerade att det var vår. Vi är inte riktigt där än, men snart...
lördag 16 januari 2010
"Och nu ska vi sjunga lovsång"......
Låt mig först som sist slå fast; Vi kristna ska vara ett lovsjungande folk. Bibeln är full av uppmaningar till lovsång, och i Psalt.33:1 sägs det t.ex. att "Lovsång höves oss". Höves är ett gammalt svenskt ord som väl närmast betyder att ”det är rätt att” ”vi ska” eller något liknande. Ett googlande på lovsång ger också snabbt 732 träffar. Så visst ska vi sjunga lovsång, och jag är en i den lovsjungande skaran, inget tvivel ska råda om det. Men ändå;
Varför har kyrkan ( det tycks vara likadant överallt och i alla kyrkliga traditioner) gjort lovsången till en särskild programpunkt i gudstjänsten? Särskilda lovsångsteam leder församlingen i lovsång en stund, då man ofta sjunger sånger, som väldigt få hört talas om, och som dessutom är både svårsjungna och byts så ofta, att man inte hinner lära sig dom. Varför är det lovsång, medan Grundtvigpsalmen 258 i vår gemensamma psalmskatt inte är det? ”O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst....” Eller för den delen ”Du är ju nog för mig..” (791 i Frälsningsarméns sångbok) Bara för att ta några exempel på sånt som inte klassas som lovsång i dagens trendkänsliga kyrka.
Gammelmansgnäll? Naturligtvis finns det en risk, att mina rader kan stämplas som såna, speciellt då medelåldern på lovsångarna i våra kyrkor oftast är max 22 år, men jag sticker ut hakan och hävdar att det inte är det. Jag tror att det här finns en risk att vi kastar ut barnet med badvattnet. Naturligtvis behöver vi en kyrka i tiden, och ett av kyrkans stora problem är att den inte svarar på frågor som dagens människor ställer. Men kyrkan är också en av våra viktigaste traditionsbärare, och de gamla sånger och psalmer som de olika kyrkornas psalm-och sångböcker är fyllda av, har ju levt vidare just därför att de lyft fram trons eviga sanningar.Så en blandning av gammalt och nytt är bäst när det gäller sångvalet.
Men vad viktigare är; Lovsången ska ju inte vara begränsad till gudstjänsten, om man med gudstjänst menar en särskild aktivitet i kyrkans kalender. Lovsången ska prägla hela den kristna människans liv. Den synen har bl.a präglat Frälsningsarméns hållning till sakramenten, så varför inte lyfta fram den även när det gäller lovsången. Och dessutom är det ju så att lovsång höves oss kristna i en tid, som präglas både av faktiskt mörker och av mängder av tappade sugar.Och det var väl det gamla frikyrkoorginalet, pastor C-G. Hjälm, som en gång sa, att "det är för mycket hå-hå-ja-ja i kyrkan och för lite hallelu-ja". Pionjärerna sjöng också i bönhus och armélokaler? ”Sjungen, syskon, under vägen! Det ger fröjd åt resans lopp” Och vad var alla negro spirituals om inte lovsång mitt i en tung vardag i hettan och slitet på bomullsfälten? Så lovsång höves oss. Hela tiden! Jag ser också att det ordnas psalmskolor både på Fryshuset och på andra ställen. Det är hoppfullt.
Varför har kyrkan ( det tycks vara likadant överallt och i alla kyrkliga traditioner) gjort lovsången till en särskild programpunkt i gudstjänsten? Särskilda lovsångsteam leder församlingen i lovsång en stund, då man ofta sjunger sånger, som väldigt få hört talas om, och som dessutom är både svårsjungna och byts så ofta, att man inte hinner lära sig dom. Varför är det lovsång, medan Grundtvigpsalmen 258 i vår gemensamma psalmskatt inte är det? ”O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst....” Eller för den delen ”Du är ju nog för mig..” (791 i Frälsningsarméns sångbok) Bara för att ta några exempel på sånt som inte klassas som lovsång i dagens trendkänsliga kyrka.
Gammelmansgnäll? Naturligtvis finns det en risk, att mina rader kan stämplas som såna, speciellt då medelåldern på lovsångarna i våra kyrkor oftast är max 22 år, men jag sticker ut hakan och hävdar att det inte är det. Jag tror att det här finns en risk att vi kastar ut barnet med badvattnet. Naturligtvis behöver vi en kyrka i tiden, och ett av kyrkans stora problem är att den inte svarar på frågor som dagens människor ställer. Men kyrkan är också en av våra viktigaste traditionsbärare, och de gamla sånger och psalmer som de olika kyrkornas psalm-och sångböcker är fyllda av, har ju levt vidare just därför att de lyft fram trons eviga sanningar.Så en blandning av gammalt och nytt är bäst när det gäller sångvalet.
Men vad viktigare är; Lovsången ska ju inte vara begränsad till gudstjänsten, om man med gudstjänst menar en särskild aktivitet i kyrkans kalender. Lovsången ska prägla hela den kristna människans liv. Den synen har bl.a präglat Frälsningsarméns hållning till sakramenten, så varför inte lyfta fram den även när det gäller lovsången. Och dessutom är det ju så att lovsång höves oss kristna i en tid, som präglas både av faktiskt mörker och av mängder av tappade sugar.Och det var väl det gamla frikyrkoorginalet, pastor C-G. Hjälm, som en gång sa, att "det är för mycket hå-hå-ja-ja i kyrkan och för lite hallelu-ja". Pionjärerna sjöng också i bönhus och armélokaler? ”Sjungen, syskon, under vägen! Det ger fröjd åt resans lopp” Och vad var alla negro spirituals om inte lovsång mitt i en tung vardag i hettan och slitet på bomullsfälten? Så lovsång höves oss. Hela tiden! Jag ser också att det ordnas psalmskolor både på Fryshuset och på andra ställen. Det är hoppfullt.
fredag 15 januari 2010
Det beror på vad man jämför med
MoDo, mitt gamla favoritlag, och numera ett misskött elitserielag på dekis, förlorade igen. Den här gången med 2-5 mot Färjestad. Nu skiljer 11 poäng upp till slutspelsplats och bara tre poäng ner till Södertälje och kvalspel. Så till nästa säsong:Borås and Örebro, here we come..... Och då är risken stor att vi får ett nytt Leksand i allsvenskan. Överlägsen serieseger varje år, men inget avancemang till eliten. Då är det bättre att göra som Hammarby. Börja om från början. Det bjuder mig emot att skriva något positivt om Hammarby, vars numera f.d. allsvenska fotbollslag är en SKAM för idrottens idé. Idrott handlar faktiskt inte om att dricka så mycket öl som möjligt, att spöa så många motståndarfans som möjligt under matcherna, eller att riva så stor del av stan som möjligt efter matcherna.... Men i hockey är Bajen Fans Ishockeyförening absolut en ljusglimt och ett hopp. Hammarby Hockey, också ett gammalt elitserielag med åtta SM-guld, gick i konkurs och upphörde, och Bajen Fans kom i stället. En stabil förening med en ungdomsverksamhet som prioriteras, och är viktigare än i vilken division A-laget ligger. Vart har förresten MoDo:s så världsberömda ungdomsverksamhet tagit vägen? Bajen Fans a-lag består av ärrade veteraner med massor av både elitserie-och NHL-rutin. Backen Bruno Ohlzon, 52, har förresten spelat med MoDo. I fjol vann laget division fyra lekande lätt, och i år är man obesegrade i trean. Och allting, ungdomssatsningen likom A-laget, betalas med pengar som man har!! Jo, ni läste rätt: Pengar som man har!
Nu ska jag alldeles gratis bjuda MoDo på ett tips. Börja om från början! Skicka Foppa, Svartvadet, Salomonsson,Timander och Hans Jonsson till MoDo Veterans i division fyra, eller nån annanstans, skicka hem norrmännen och tränare Horava, placera Markus Näslund vid styrelsebordet igen, och satsa på ungdomsverksamheten! Men efter ett sånt förslag törs man väl aldrig hälsa på släkt och vänner i Ö-vik igen. Majestätsbrott finns det väl nåt som heter... Att angripa kungarna. Kan man fortfarande dömas för sånt, tro? Då ligger jag illa till.
Annars så njuter jag av att vintern har blivit lite mer normal. På min blogg kan man läsa hur många grader SMHI bjuder på varje dag. -2 grader i dag. Rimfrosten täcker träden t.o.m. i innerstan och allt ser ut som på ett julkort. Fantastiskt vackert!! I dagens tidning kommer meterolog Lisa Frost, lämpligt namn förresten, med en förklaring till fenomenet. Men den är så torr och vetenskapligt tråkig, att jag avstår från att förmedla den. Vackert är det i alla fall.
Men dom har mycket mer snö i S:t Petersburg. Så det beror alltid på vad man jämför med....
Nu ska jag alldeles gratis bjuda MoDo på ett tips. Börja om från början! Skicka Foppa, Svartvadet, Salomonsson,Timander och Hans Jonsson till MoDo Veterans i division fyra, eller nån annanstans, skicka hem norrmännen och tränare Horava, placera Markus Näslund vid styrelsebordet igen, och satsa på ungdomsverksamheten! Men efter ett sånt förslag törs man väl aldrig hälsa på släkt och vänner i Ö-vik igen. Majestätsbrott finns det väl nåt som heter... Att angripa kungarna. Kan man fortfarande dömas för sånt, tro? Då ligger jag illa till.
Annars så njuter jag av att vintern har blivit lite mer normal. På min blogg kan man läsa hur många grader SMHI bjuder på varje dag. -2 grader i dag. Rimfrosten täcker träden t.o.m. i innerstan och allt ser ut som på ett julkort. Fantastiskt vackert!! I dagens tidning kommer meterolog Lisa Frost, lämpligt namn förresten, med en förklaring till fenomenet. Men den är så torr och vetenskapligt tråkig, att jag avstår från att förmedla den. Vackert är det i alla fall.
Men dom har mycket mer snö i S:t Petersburg. Så det beror alltid på vad man jämför med....
torsdag 14 januari 2010
Kyrkan mitt i byn och Rop på Centralen
Kyrkan stod en gång mitt i byn. Både bokstavligt och bildligt. Byn bredde ut sig runt kyrkan och kyrkan var det nav, runt vilket det mesta i samhället kretsade. Där döpte man sina barn, där gifte man sig och där begravde man sina döda. Det var i kyrkan man träffades, och fick både lyssna till prästens predikan och fick del av skvallret på kyrkbacken efter gudstjänstens slut
I går kunde vi läsa att Svenska Kyrkan räknar med att förlora ca en miljon medlemmar under den närmaste tioårsperioden. Detta samtidigt som frikyrkorna omorganiserar, slår ihop och samverkar, allt för att försöka möta en kris både när det gäller medlemsantal, ekonomi och s.k. betjänade, dvs.gudstjänstbesökare, som pågått under många år. Om alla pastorer som i dag kör buss och taxi i stället för att leda en församling, skulle sluta med det, skulle det snabbt bli kris i våra kommunikationer....
Varför nu detta? Ja, ett enda, enkelt svar saknas naturligtvis. Men kyrkan, som en gång gjorde anspråk på att presentera vägen till Gud och som erbjöd frälsning, dvs. kontakt med en utomvärldslig, överjordisk verklighet, tycks i dag ha svar på frågor som ingen längre ställer. Människans behov av ett andligt djup i sitt liv är evigt och oföränderligt, men kyrkan tycks inte förstå, att detta behov i dag tar sig helt andra uttryck än när kyrkan stod mitt i byn. Undantag finns, där lokala kyrkor utför ett viktigt arbete både för enskilda människor och för samhället, men dessa verksamheter tycks vara just....undantag.
Kyrkorna finns i dag ofta på fel ställe. Det som var "mitt i byn" är i dag antingen en avfolkad glesbygd, eller ett affärscentrum, som är folktomt på kvällar och söndag förmiddagar, när gudstjänster och andra kyrkliga aktiviteter äger rum. Och kyrkan, som en gång medverkade till de mest genomgripande förändringar av människors liv, som tänkas kan, har i dag i stort sett förvandlats till samlingsplatser för folk med traditionellt religiösa intressen. Vittnebörden om att "Han har blivit frälst, han super inte längre, och inte slår han sin fru heller. Och dessutom har han slagit sönder fiolen" har tystnat på många orter. Och detta trots att alkholmissbruket är lika stort nu som då, och detta trots att män fortfarande misshandlar kvinnor nu som då. Hur det är med fiolen kan kanske kvitta i sammanhanget. Kyrkan har i vårt land förvandlats till en föreningskyrka. Man är antingen med i kyrkan eller aktiv i partiet eller facket. Om man nu är aktiv alls. Man spelar antingen på mittfältet i laget eller kornett i musikkåren. Sällan både och. Skillnaden mellan det religiösa livet i Sverige och t.ex i USA är på det området slående. Och så sent som i går kunde man höra en tv-kommentator säga, när en fotbollsspelare från Zambia gjorde korstecken och tackade Gud efter att ha gjort ett avgörande mål, att "det finns så mycket vidskepelse i Afrika". Att sen kyrkfolket i USA tillhör de starkaste försvarna av vanliga människors rätt att beväpna sig är en annan sak.....
Kan då kyrkan komma mitt i byn igen? ja, vi som tror på en Gud, som har all makt, tror naturligtvis det. Men då måste det bli ett slut på det andliga navelskådandet. Kyrkan måste kliva in på banan igen, och på nytt bli en aktiv del i samhället både lokalt och nationellt. Vad uträttar t.ex kristdemokraterna i dag i riksdagen? Annat än att stå längst till höger i de flesta frågor. Och på vilket sätt ställer den kristna, socialdemokratiska broderskapsrörelsen evangeliet i centrum i olika politiska diskussioner. Jag bara frågar....
Jag är själv aktiv i Frälsningsarmén, och borde naturligtvis inte kasta sten i glashus, kan man tycka. Men Frälsningsarmén skapades som en kyrka för dem, som övriga kyrkor hade glömt, och man blev horornas, alkoholisternas och de hemlösas kyrka. Och detta inte tack vare sina uniformer eller sin musik, utan därför att man fanns ute bland folk. Frälsningsarmén gjorde tidigt det offentliga rummet till sin kyrka. Och ord och handling gick hand i hand. Jag tycker om berättelsen om hur Frälsningsarméns grundläggare, William Booth, frågade sin son: " Min son, vet du inte om att folk sover under broarna i natt?" Jo, blev svaret. " Men varför gör du inget åt det då"? Ord och handling!! Och vi, liksom övriga kyrkor och samfund måste tillbaka dit. Barn far illa, folk vräks och blir hemlösa,alkohol-och drgmissbruket går allt längre ner i åldrarna, arbetslösheten antar groteska proportioner, och dom som redan har får mer, medan dom som saknar får mindre i ett allt mer orättfärdigt samhälle.
Kyrkan måste tillbaka mitt i byn och det måste säljas fler Rop på Centralen. Själv sålde jag 25 i går.....
I går kunde vi läsa att Svenska Kyrkan räknar med att förlora ca en miljon medlemmar under den närmaste tioårsperioden. Detta samtidigt som frikyrkorna omorganiserar, slår ihop och samverkar, allt för att försöka möta en kris både när det gäller medlemsantal, ekonomi och s.k. betjänade, dvs.gudstjänstbesökare, som pågått under många år. Om alla pastorer som i dag kör buss och taxi i stället för att leda en församling, skulle sluta med det, skulle det snabbt bli kris i våra kommunikationer....
Varför nu detta? Ja, ett enda, enkelt svar saknas naturligtvis. Men kyrkan, som en gång gjorde anspråk på att presentera vägen till Gud och som erbjöd frälsning, dvs. kontakt med en utomvärldslig, överjordisk verklighet, tycks i dag ha svar på frågor som ingen längre ställer. Människans behov av ett andligt djup i sitt liv är evigt och oföränderligt, men kyrkan tycks inte förstå, att detta behov i dag tar sig helt andra uttryck än när kyrkan stod mitt i byn. Undantag finns, där lokala kyrkor utför ett viktigt arbete både för enskilda människor och för samhället, men dessa verksamheter tycks vara just....undantag.
Kyrkorna finns i dag ofta på fel ställe. Det som var "mitt i byn" är i dag antingen en avfolkad glesbygd, eller ett affärscentrum, som är folktomt på kvällar och söndag förmiddagar, när gudstjänster och andra kyrkliga aktiviteter äger rum. Och kyrkan, som en gång medverkade till de mest genomgripande förändringar av människors liv, som tänkas kan, har i dag i stort sett förvandlats till samlingsplatser för folk med traditionellt religiösa intressen. Vittnebörden om att "Han har blivit frälst, han super inte längre, och inte slår han sin fru heller. Och dessutom har han slagit sönder fiolen" har tystnat på många orter. Och detta trots att alkholmissbruket är lika stort nu som då, och detta trots att män fortfarande misshandlar kvinnor nu som då. Hur det är med fiolen kan kanske kvitta i sammanhanget. Kyrkan har i vårt land förvandlats till en föreningskyrka. Man är antingen med i kyrkan eller aktiv i partiet eller facket. Om man nu är aktiv alls. Man spelar antingen på mittfältet i laget eller kornett i musikkåren. Sällan både och. Skillnaden mellan det religiösa livet i Sverige och t.ex i USA är på det området slående. Och så sent som i går kunde man höra en tv-kommentator säga, när en fotbollsspelare från Zambia gjorde korstecken och tackade Gud efter att ha gjort ett avgörande mål, att "det finns så mycket vidskepelse i Afrika". Att sen kyrkfolket i USA tillhör de starkaste försvarna av vanliga människors rätt att beväpna sig är en annan sak.....
Kan då kyrkan komma mitt i byn igen? ja, vi som tror på en Gud, som har all makt, tror naturligtvis det. Men då måste det bli ett slut på det andliga navelskådandet. Kyrkan måste kliva in på banan igen, och på nytt bli en aktiv del i samhället både lokalt och nationellt. Vad uträttar t.ex kristdemokraterna i dag i riksdagen? Annat än att stå längst till höger i de flesta frågor. Och på vilket sätt ställer den kristna, socialdemokratiska broderskapsrörelsen evangeliet i centrum i olika politiska diskussioner. Jag bara frågar....
Jag är själv aktiv i Frälsningsarmén, och borde naturligtvis inte kasta sten i glashus, kan man tycka. Men Frälsningsarmén skapades som en kyrka för dem, som övriga kyrkor hade glömt, och man blev horornas, alkoholisternas och de hemlösas kyrka. Och detta inte tack vare sina uniformer eller sin musik, utan därför att man fanns ute bland folk. Frälsningsarmén gjorde tidigt det offentliga rummet till sin kyrka. Och ord och handling gick hand i hand. Jag tycker om berättelsen om hur Frälsningsarméns grundläggare, William Booth, frågade sin son: " Min son, vet du inte om att folk sover under broarna i natt?" Jo, blev svaret. " Men varför gör du inget åt det då"? Ord och handling!! Och vi, liksom övriga kyrkor och samfund måste tillbaka dit. Barn far illa, folk vräks och blir hemlösa,alkohol-och drgmissbruket går allt längre ner i åldrarna, arbetslösheten antar groteska proportioner, och dom som redan har får mer, medan dom som saknar får mindre i ett allt mer orättfärdigt samhälle.
Kyrkan måste tillbaka mitt i byn och det måste säljas fler Rop på Centralen. Själv sålde jag 25 i går.....
onsdag 13 januari 2010
Där behovet finns.....
....där finns Frälsningsarmén. Så uttryckte sig Winston Churchill vid ett tillfälle, och just nu finns behovet bl.a i Haiti, där Frälsningsarmén sedan länge är verksam. Den förödande jordbävningen förstörde stora delar av huvudstaden Port-au-Prince, och trots att även Frälsningsarmén drabbades av stora materiella skador, var man omedelbart beredd till hjälpinsatser.
Till en början var det oklart hur många av de 52 barnen på Frälsningsarméns eget barnhem, som fanns i huset vid tidpunkten för jordbävningen. Senare rapporter säger att man nu saknar ett barn.
En amerikansk frälsningofficer flyger i morgon till Haiti, för att skapa sig en bild av hur arbetet med hjälpsändningar ska organiseras. Frälsningsarmén i USA är omedelbart beredd att transportera 285000 måltider till de nödställda. Fyra frälsningsarméterritorier på olika håll i världen har redan erbjudit ekonomisk hjälp, och den stående hjälpstyrkan vid det internationella högkvarteret i London står redan startklar.
Följ gärna Frälsningsarméns hjälpinsatser på http://www.salvationarmy.org/ihq/www_sa.nsf/vw-news/3BA710B2E3E57078802576AA004D0ED3?opendocument
I verkliga krislägen, som den här situationen, liksom vid tsunamin och många andra tillfällen, blir jag oerhört stolt över att tillhöra den internationella Frälsningsarmén. Att göra det Jesus skulle ha gjort....
Till en början var det oklart hur många av de 52 barnen på Frälsningsarméns eget barnhem, som fanns i huset vid tidpunkten för jordbävningen. Senare rapporter säger att man nu saknar ett barn.
En amerikansk frälsningofficer flyger i morgon till Haiti, för att skapa sig en bild av hur arbetet med hjälpsändningar ska organiseras. Frälsningsarmén i USA är omedelbart beredd att transportera 285000 måltider till de nödställda. Fyra frälsningsarméterritorier på olika håll i världen har redan erbjudit ekonomisk hjälp, och den stående hjälpstyrkan vid det internationella högkvarteret i London står redan startklar.
Följ gärna Frälsningsarméns hjälpinsatser på http://www.salvationarmy.org/ihq/www_sa.nsf/vw-news/3BA710B2E3E57078802576AA004D0ED3?opendocument
I verkliga krislägen, som den här situationen, liksom vid tsunamin och många andra tillfällen, blir jag oerhört stolt över att tillhöra den internationella Frälsningsarmén. Att göra det Jesus skulle ha gjort....
Vart har alla julgranplundringar tagit vägen?
För den okunnige kommer här en kort förklaring till denna snart bortglömda tradition. Julgransplundring innebär att man klär av och kastar ut advents- och julgranarna och plockar undan alla julprydnader på knutdagen som infaller den 13 januari. Julgransplundringen brukade ses som en avslutning på den över en månad långa period av firande från första advent och framåt som bland annat omfattar t.o.m. Trettonhelgen. Man dansade kring granen och lekte alla jullekar för sista gången. Traditionen har sitt ursprung i att man ursprungligen hängde bland annat äpplen och karameller i granen. Man plundrade alltså granen på godsaker och åt upp dem. Ett annat ord för julgransplundring är julgransskakning.
Pippi Långstrump har den kanske mest kända julplundringen. Vi får följa med när alla Pippis vänner kommer på besök till hennes snötäckta trädgård. Där leder ett spår med godis till en jättelik julgran som är full med godsaker och presenter. De kalasar på varmchoklad och kakor i en igloo, åker kälke ner för Villa Villekullas tak, dansar och sjunger runt granen, samt i gammal tjugondagsanda plundrar granen på skatterna.
När jag var barn så var det alltid så att det ordnades julgransplundring för barnen.. I skolan, på Frälsningsarmén och i kommunal regi på torget...Det var alltid en stor fest...med ringlekar och julsånger.... Och till slut bar man ut julgranen med gemensamma krafter. Ja, inte den kommunala på torget då. Den fick renhållningen ta reda på dagen efter. Den 9 januari 1961 hölls en alldeles speciell och minnesvärd julgransplundring på torget i Örnsköldsvik.Jag hade inte fyllt sexton år, och av, det jag trodde då var en slump, kom jag att i ringdansen stå vid sidan av en flicka som jag kände helt flyktigt. Hon var barnflicka i stan och kom så småningom att bli min flickvän, fästmö och fru. Nu har vi varit gifta i mer än fyrtio år. Inte undra på att jag gärna slår ett slag för julgransplundringens återinförande.
Jag undrar förresten om det är ett ålderstecken att vilja slå vakt om gamla traditioner? Nej, men en insikt om att vi måste kämpa mot historielösheten. Vi får inte lämna över vanligt folks historia, som visar sig i deras traditioner, till konservativa historieberättare enbart. Då blir det ofta kungarnas och maktens historia och inte folkets. Med julgransplundrinar och annat..... Och jag tycker, efter kontakter med barnbarnen, att historieundervisningen blivit bättre än den undervisning mina barn fick. Och julgransplundringen är ju en del av folkets historia.
I mon bloggintroduktion utlovade jag ju lite fortbildning. Och kanske är julgransplundring också folkbildning. En utmaning till Bilda och ABF i så fall.....
Pippi Långstrump har den kanske mest kända julplundringen. Vi får följa med när alla Pippis vänner kommer på besök till hennes snötäckta trädgård. Där leder ett spår med godis till en jättelik julgran som är full med godsaker och presenter. De kalasar på varmchoklad och kakor i en igloo, åker kälke ner för Villa Villekullas tak, dansar och sjunger runt granen, samt i gammal tjugondagsanda plundrar granen på skatterna.
När jag var barn så var det alltid så att det ordnades julgransplundring för barnen.. I skolan, på Frälsningsarmén och i kommunal regi på torget...Det var alltid en stor fest...med ringlekar och julsånger.... Och till slut bar man ut julgranen med gemensamma krafter. Ja, inte den kommunala på torget då. Den fick renhållningen ta reda på dagen efter. Den 9 januari 1961 hölls en alldeles speciell och minnesvärd julgransplundring på torget i Örnsköldsvik.Jag hade inte fyllt sexton år, och av, det jag trodde då var en slump, kom jag att i ringdansen stå vid sidan av en flicka som jag kände helt flyktigt. Hon var barnflicka i stan och kom så småningom att bli min flickvän, fästmö och fru. Nu har vi varit gifta i mer än fyrtio år. Inte undra på att jag gärna slår ett slag för julgransplundringens återinförande.
Jag undrar förresten om det är ett ålderstecken att vilja slå vakt om gamla traditioner? Nej, men en insikt om att vi måste kämpa mot historielösheten. Vi får inte lämna över vanligt folks historia, som visar sig i deras traditioner, till konservativa historieberättare enbart. Då blir det ofta kungarnas och maktens historia och inte folkets. Med julgransplundrinar och annat..... Och jag tycker, efter kontakter med barnbarnen, att historieundervisningen blivit bättre än den undervisning mina barn fick. Och julgransplundringen är ju en del av folkets historia.
I mon bloggintroduktion utlovade jag ju lite fortbildning. Och kanske är julgransplundring också folkbildning. En utmaning till Bilda och ABF i så fall.....
tisdag 12 januari 2010
Om att blogga
Jag har ingen aning om hur många människor i världen eller för den skull i Sverige som bloggar. Väldigt många i varje fall. Eller? Åtminstone vill vi tro det, vi som håller på...Jag har sett rapporter göra gällande, att det finns över en miljon bloggar i landet. En ganska magnifik siffra i så fall. Men då tänker man inte på att många människor kanske skriver ett inlägg av typen ”testar det här” för att sen aldrig återkomma. Så det kanske inte är så storstilat egentligen. Enligt Bloggportalen, som är den i särklass största paraplysajten för landets bloggar, finns det i dag cirka 60 000 aktiva bloggar i Sverige. Det är alltså 0,66 procent av svenska folket. Mot den bakgrunden är bloggandet kanppast någon ny folkrörelse, vilket ibland sägs i debatten.
Vilka ingår då i dessa 0,66 procent? Bloggportalen har en lista över de mest lästa bloggarna i Sverige. Åtta av tio av dessa bloggar skrivs av tjejer i tonåren, som skriver om mode. Det är inte bloggar som bryter ner någon medial hierarki eller sätter någon agenda för något annat än möjligen den yngre delen av modevärlden.
Och vad handlar bloggandet om? Behovet av att bli sedd i mediabruset är uppenbarligen enormt, eftersom en majoritet av bloggarna handlar om ytterst personliga saker:
Men bloggandet utgör ingen maktfaktor i Sverige på det sätt det gör i länder där det står sämre till med yttrandefriheten. För att bloggarna ska kunna sägas utgöra en maktfaktor krävs att det är många människor som tar del av dem. Och så är inte alls fallet. Enligt en undersökning från Göteborgs universitet är det bara fem procent av svenskarna som dagligen läser bloggar. En av tjugo alltså. Det är alltså en mycket liten del av svenska folket, som antingen läser bloggar eller skriver dem.
Så vi bloggare håller nog huvudsakligen på för att det roar oss. Åtminstone gäller det mig. Det är helt enkelt ganska kul att blogga. Som i dag om att blogga t.ex om att blogga.
Vilka ingår då i dessa 0,66 procent? Bloggportalen har en lista över de mest lästa bloggarna i Sverige. Åtta av tio av dessa bloggar skrivs av tjejer i tonåren, som skriver om mode. Det är inte bloggar som bryter ner någon medial hierarki eller sätter någon agenda för något annat än möjligen den yngre delen av modevärlden.
Och vad handlar bloggandet om? Behovet av att bli sedd i mediabruset är uppenbarligen enormt, eftersom en majoritet av bloggarna handlar om ytterst personliga saker:
Då steg jag upp. Det här åt jag till frukost. I dag ska jag gå till frissan osv.Men, och det är det intressanta, när politiker och andra makthavare gör sina blogginlägg, är dom ofta frispråkiga och bloggar om andra saker än dom kan skriva om i tidningsartiklar eller uttala sig om i andra andra media. Karl Bildts eller Mona Sahlins bloggar är ofta intressantare än när de förutsägbart uttalar sig i riksdagen. Utan alla jämförelser i övrigt kan jag själv ta upp andra saker i min blogg än jag kunde göra både som informationschef och chefredaktör i Frälsningsarmén.
Men bloggandet utgör ingen maktfaktor i Sverige på det sätt det gör i länder där det står sämre till med yttrandefriheten. För att bloggarna ska kunna sägas utgöra en maktfaktor krävs att det är många människor som tar del av dem. Och så är inte alls fallet. Enligt en undersökning från Göteborgs universitet är det bara fem procent av svenskarna som dagligen läser bloggar. En av tjugo alltså. Det är alltså en mycket liten del av svenska folket, som antingen läser bloggar eller skriver dem.
Så vi bloggare håller nog huvudsakligen på för att det roar oss. Åtminstone gäller det mig. Det är helt enkelt ganska kul att blogga. Som i dag om att blogga t.ex om att blogga.
måndag 11 januari 2010
Håller med Johan Esk
Just när jag skrev på blogginlägget om fotboll, stod omfattningen av bombattentatet i angolaenklaven Cabinda klar för mig. En grupp terrorister ( såna kallar sig ofta separatister för att ge intryck av att ha något högre syfte med sina vansinnesdåd....) hade attackerat en busskonvoj där bl.a Togos fotbollslandslag, på väg till afrikanska mästerskapen, ingick. Tre personer dödades och flera skadades. Togas landslagsspelare besltade sen efter flera turer att ändå delta i turneringen. Motiveringen till detta beslut var, att de ville hedra sina dödade kamrater och för att visa att de är män.....Men sedan Togos president klokt nog ingripit, har dock nu truppen flugits hem. Men turneringen fortsätter....
Naturligtvis borde turneringen har ställts in. Idrott och politik hör ihop, och internationella mästerskap och turneringar får ett sådant mediautrymme, att de alltid kommer att tilldra sig även terrorgruppers intresse. En modig signal till Cabindas befrielsefront eller vad dom nu kan kalla sig, hade varit att turneringens ledning fattat ett politiskt beslut och blåst av alltihop. DN:s utmärkte sportchef Johan Esk skriver i en klok artikel i dag (01-11) att " jag blir alltmer illamående av det cyniska synsättet som styr nivån där de stora mästerskapen rör sig" Showen måste fortsätta. Investeringarna är för stora. Det kostar för mycket att ställa in. Så en tyst minut, och så var det bara att köra igång...
Esk konstaterar vidare, att idrott och i synnerhet toppidrott är opium för folket. Och visst har han rätt. Själv satt jag i går nästan hela dan och tittade på Tour de Ski, skidskytte från Tyskland mm, mm. Utan att knappt röra mig själv. Opium för folket.. Men tänk om hemmanationen Angola inte fått möta Mail i går. Då hade gerillan blivit orsak till att folket gått miste om sin opiumfest och en rättmätig vrede had i stället vänt sig mot förövarna. Men Esks egen tidning har i stället ett helt uppslag om turneringen, och skriver bl.a om "Malis magiska kvart" då man gick från 0-4 till 4-4 på femton minuter. Och jag kommer säkert att följa turneringen i Eurosport, jag också. Opium för folket!
Och i sommar blir det VM i fotboll i Sydafrika. Blir det ett säkert arrangemang? Kommer det att flyttas till något annat land om fler terrorattacker genomförs i Mali under de närmaste veckorna? Var det rätt att ge Sydafrika mästerskapet? Debattens vågor går höga i media. Samma media som kommer att fyllas av livfulla matchreferat, före- och eftersnack, och en hel del annat när turneringen väl kommer igång. Och vi är många som kommer att sitta klistrade vid TV:n. Sorgband och tysta minuter OM något ändå skulle hända... Men går Danmark vidare? The show must go on.
Naturligtvis borde turneringen har ställts in. Idrott och politik hör ihop, och internationella mästerskap och turneringar får ett sådant mediautrymme, att de alltid kommer att tilldra sig även terrorgruppers intresse. En modig signal till Cabindas befrielsefront eller vad dom nu kan kalla sig, hade varit att turneringens ledning fattat ett politiskt beslut och blåst av alltihop. DN:s utmärkte sportchef Johan Esk skriver i en klok artikel i dag (01-11) att " jag blir alltmer illamående av det cyniska synsättet som styr nivån där de stora mästerskapen rör sig" Showen måste fortsätta. Investeringarna är för stora. Det kostar för mycket att ställa in. Så en tyst minut, och så var det bara att köra igång...
Esk konstaterar vidare, att idrott och i synnerhet toppidrott är opium för folket. Och visst har han rätt. Själv satt jag i går nästan hela dan och tittade på Tour de Ski, skidskytte från Tyskland mm, mm. Utan att knappt röra mig själv. Opium för folket.. Men tänk om hemmanationen Angola inte fått möta Mail i går. Då hade gerillan blivit orsak till att folket gått miste om sin opiumfest och en rättmätig vrede had i stället vänt sig mot förövarna. Men Esks egen tidning har i stället ett helt uppslag om turneringen, och skriver bl.a om "Malis magiska kvart" då man gick från 0-4 till 4-4 på femton minuter. Och jag kommer säkert att följa turneringen i Eurosport, jag också. Opium för folket!
Och i sommar blir det VM i fotboll i Sydafrika. Blir det ett säkert arrangemang? Kommer det att flyttas till något annat land om fler terrorattacker genomförs i Mali under de närmaste veckorna? Var det rätt att ge Sydafrika mästerskapet? Debattens vågor går höga i media. Samma media som kommer att fyllas av livfulla matchreferat, före- och eftersnack, och en hel del annat när turneringen väl kommer igång. Och vi är många som kommer att sitta klistrade vid TV:n. Sorgband och tysta minuter OM något ändå skulle hända... Men går Danmark vidare? The show must go on.
söndag 10 januari 2010
Nu blir det fotboll
Verklighetsflykt? Längtan till sol och sommar eller åtminstone bort från snö och kyla? Drömmar? Eller bara ren njutning? Kanske lite av varje, men nu blir det ett inlägg om fotboll. Ägnade en del av gårdagseftermiddagen och dito kvällen åt att se två matcher, en i Premier League och en i La Liga. England resp. Spanien för den oinitierade. Arsenal-Everton slutade 2-2 och Racing, Santander, besegrade Sevilla med2-1. Lite synd tycker jag om Everton, på tolfte plats i Premier League, som höll spelet väl uppe mot tredjeplacerade Arsenal, och bara var minuter från segern. Och vädret(eller ovädret) var absolut inget argument mot att Sverige borde gå över till en höst-vår serie. Snöfallet påminde om en svensk bandymatch före inomhusarenornas tid. I matchen i Sevilla, på en grön och inbjudande plan, trots den spanska vintern, fick jag se ett nytt underbarn blomma ut. Jag måste hålla utkik i fortsättningen efter Racings 18-årige Canales, som med sina två läckra mål knäckte Sevilla, på femte plats i ligan. Vad månde bliva av den gossen? Matchen visade också prov på den höga klass spansk fotboll håller, och Racing, på tolfte plats i ligan, skulle lätt ta en toppplacering i Allsvenskan. Jag vågar sätta en slant på att Spanien går långt i sommarens VM. Däremot har det länge varit en gåta för mig, att England, med så många lirare av klass, inte får fram något landslag i yppersta världstoppen. Stopp i kvartsfinal i sommar, kanske. Att låta lag bli uppköpta av exilpolitiker från Thailand eller oligarker från Ryssland kanske inte är någon bra idé trots allt.
Jag har redan sagt att Sverige omgående borde gå över till att spela en höst-vårserie med final en vacker och varm försommarsöndag. Konstgräsplaner borde vara ett måste för alla lag som siktar mot Europa. Den som minns fjolåret med final både i serien och i cupen under två kalla, regniga och dimmiga novemberdagar håller säkert med. Skärpning förbund och seriemakare!! En titt på de nyss påbörjade förberedelserna inför säsongen 2010 får mig väl knappast heller att hoppa högt och skrika till av glädje. Elfsborg, IFK Göteborg och Kalmar torde väl tillhöra den allsvenska toppen även i år. AIK har förlorat alltför många av de bästa, för att kunna upprepa fjolårets succé, och det var synd, att man inte kunde behålla allsvenskans i mitt tycke ende lirare av internationell klass, Ivan Obolo. Och nykomlingarna Mjällby och Åtvidaberg höjer nog varken nivå eller tittarsiffror i årets upplaga av en serie på nedre delen av skalan över klass och nivå på de nationella ligorna.
I Supperettan MÅSTE det bara bli Sundsvalls år I år. Men till det, liksom till funderingar inför sommarens godbit, VM I Sydafrika, lovar jag att återkomma.
Jag har redan sagt att Sverige omgående borde gå över till att spela en höst-vårserie med final en vacker och varm försommarsöndag. Konstgräsplaner borde vara ett måste för alla lag som siktar mot Europa. Den som minns fjolåret med final både i serien och i cupen under två kalla, regniga och dimmiga novemberdagar håller säkert med. Skärpning förbund och seriemakare!! En titt på de nyss påbörjade förberedelserna inför säsongen 2010 får mig väl knappast heller att hoppa högt och skrika till av glädje. Elfsborg, IFK Göteborg och Kalmar torde väl tillhöra den allsvenska toppen även i år. AIK har förlorat alltför många av de bästa, för att kunna upprepa fjolårets succé, och det var synd, att man inte kunde behålla allsvenskans i mitt tycke ende lirare av internationell klass, Ivan Obolo. Och nykomlingarna Mjällby och Åtvidaberg höjer nog varken nivå eller tittarsiffror i årets upplaga av en serie på nedre delen av skalan över klass och nivå på de nationella ligorna.
I Supperettan MÅSTE det bara bli Sundsvalls år I år. Men till det, liksom till funderingar inför sommarens godbit, VM I Sydafrika, lovar jag att återkomma.
lördag 9 januari 2010
Är den här nu, Fimbulvintern?
I vissa delar av landet har det inte varit så här kallt under så lång tid som nu på mer än 50 år. Och det är inte bara Sverige, som drabbas.Stora delar av Europa och USA drabbas av de värsta vinterovädren på årtionden. Tåg fryser fast i kanaltunneln och i Sydtyskland slås köldrekord med minus 33 grader. Dett snöar på Rivieran och nere i Saudi-Arabien tvingas shejkerna skotta fram sina lyxåk.
Så nu kommer kanske Fimbulvintern…… Namnet Fimbulvinter kommer från den nordiska mytologin, och Fimbulvintern, som betyder ”den stränga vintern”, skulle vara i tre år utan någon sommar emellan. Den hade trollats fram av Valand som hade vinterviste I Finland,( dom strängaste vintrarna kommer ofta till oss från öster) och var ett förebud om Ragnarök, när världen skulle gå under. Vad vi då har att vänta oss är ungefär följande: Ett krig bryter ut,tre tuppar gal – en hos asagudarna, en hos jättarna,och en hos Hel. Därefter kan vi vänta oss en översvämning, som drabbar hela jorden. Syndafloden? Skeppet Nagelfar (Noas ark?) kommer loss. Heimdal blåser i Gjallarhornet ( alla dagens varningssignaler, som inte alls togs på allvar i Köpenhamn) och man samlas på Vigrids tusenmilaslätt för att kämpa mot asagudarna. Bergen rämnar och haven störtar in över land, men världsträdet Yggdrasil, med rötter i människornas värld, och grenar som sträcker dig in i himlen, består. Eldjätten Surt sätter världen i brand och den sjunker till havets botten. Men Nidavallen finns kvar, och där samlas de överlevande, som nästan alla är gudar.
Det skulle i så fall bli 2012. Hmm.
När Ragnarök sedan är över, slår sig de överlevande gudarna samman med de överlevande människorna, Liv och Livtrasir. Dessa, som utgör förutsättningen för ett nytt liv, går iland och påbörjar detta nya liv. Påminner inte det hela ganska mycket om Noa och arken, så säg?
Efter denna utflykt till mytologins värld ( eller?) konstaterar jag, att det vi nu upplever är normaltillståndet på jorden. Snö, is och kyla. Under de senaste 500.000 åren har vår del av världen legat under kilometertjock is större delen av tiden. Endast under kortare värmeperioder har Nordeuropa över huvudtaget varit beboeligt. Var det det man hade i tankarna under klimatförhandlingarna I Köpenhamn? Att ett par graders uppvärmning inte skulle spela nån roll?
Ingen vet riktigt hur, varför och hur snabbt en istid startar. Kanske beror det på solen, I geologiska tidstermer verkar i alla fall temperaturfallen ha kommit ganska snabbt. Så vem vet, nu när det är -41 grader i Hemavan. Fimbulvintern?
Så nu kommer kanske Fimbulvintern…… Namnet Fimbulvinter kommer från den nordiska mytologin, och Fimbulvintern, som betyder ”den stränga vintern”, skulle vara i tre år utan någon sommar emellan. Den hade trollats fram av Valand som hade vinterviste I Finland,( dom strängaste vintrarna kommer ofta till oss från öster) och var ett förebud om Ragnarök, när världen skulle gå under. Vad vi då har att vänta oss är ungefär följande: Ett krig bryter ut,tre tuppar gal – en hos asagudarna, en hos jättarna,och en hos Hel. Därefter kan vi vänta oss en översvämning, som drabbar hela jorden. Syndafloden? Skeppet Nagelfar (Noas ark?) kommer loss. Heimdal blåser i Gjallarhornet ( alla dagens varningssignaler, som inte alls togs på allvar i Köpenhamn) och man samlas på Vigrids tusenmilaslätt för att kämpa mot asagudarna. Bergen rämnar och haven störtar in över land, men världsträdet Yggdrasil, med rötter i människornas värld, och grenar som sträcker dig in i himlen, består. Eldjätten Surt sätter världen i brand och den sjunker till havets botten. Men Nidavallen finns kvar, och där samlas de överlevande, som nästan alla är gudar.
Det skulle i så fall bli 2012. Hmm.
När Ragnarök sedan är över, slår sig de överlevande gudarna samman med de överlevande människorna, Liv och Livtrasir. Dessa, som utgör förutsättningen för ett nytt liv, går iland och påbörjar detta nya liv. Påminner inte det hela ganska mycket om Noa och arken, så säg?
Efter denna utflykt till mytologins värld ( eller?) konstaterar jag, att det vi nu upplever är normaltillståndet på jorden. Snö, is och kyla. Under de senaste 500.000 åren har vår del av världen legat under kilometertjock is större delen av tiden. Endast under kortare värmeperioder har Nordeuropa över huvudtaget varit beboeligt. Var det det man hade i tankarna under klimatförhandlingarna I Köpenhamn? Att ett par graders uppvärmning inte skulle spela nån roll?
Ingen vet riktigt hur, varför och hur snabbt en istid startar. Kanske beror det på solen, I geologiska tidstermer verkar i alla fall temperaturfallen ha kommit ganska snabbt. Så vem vet, nu när det är -41 grader i Hemavan. Fimbulvintern?
fredag 8 januari 2010
Dags för vårterminen
Som lärare upplevde jag ofta att det man inte hann med i skolan fram till jul, det hann man aldrig med. Vårterminen är full av allehanda avbrott; sportlov, påsklov, ofta också lov runt både Kristi Him, och Pingst. Dessutom idrottsdagar och studiedagar för personalen
Och nu börjar en ny vårtermin. Skolinspektionen, som började sin verksamhet 2008 med uppgift att att granska Sveriges skolorn har nu genomfört sin första rikstäckande granskning, och funnit att skolorna har dålig koll på vad eleverna lär sig. Inspektionen säger i sin rapport, att elevernas kunskapsutveckling inte följs upp, och att de elever, som behöver särskilt stöd sällan får det. Kunskaperna ute i skolorna om elevernas utveckling och lärande har varit svag, ibland obefintlig, säger Skolinspektionen i sin rapport. Och sämst är det i de yngre årskurserna. Många lärare där tycker att det är fel att utsätta barn i de lägre årskurserna för kontroller och mätningar. Stödinsatser, som görs utvärderas också sällan, och skolorna vet ofta inte om insatserna hjälper.
Vi har fyra barnbarn, två i Danmark och två i Sverige. Det ger möjligheter till jämförelser på olika områden. Klart är då, att i den danska skolan blir det allvar av mycket tidigare än i den svenska. Redan i ettan, där Nicklas nu börjar sin andra termin, handlar det om enkla, men dock, läxor, som skall göras och redovisas i skolan. Skolan skall fostra, har det länge hetat i den svenska skolan, och den sociala träningen har fått stor plats. Det är gott och väl. Skollagens portalparagraf säger, att skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla, och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. Kanske är "förmedla" ett nyckelord i det sammanhanget. Förmedlar gör skolan genom att lära ut och också kontrollera vad eleverna lär sig. Betyg och prov är inte på något sätt negativt, utan ett sätt både för barnen och för föräldrarna att se och kontrollera utvecklingen.
Just kontakterna mellan hem och skola är kanske både det viktigaste och samtidigt den svåraste kontrollfunktionen i skolan. Lärare som vill sköta undervisningen med sin profession och utan inblandning, och föräldrar som inte hinner, inte vill och inte orkar hänga med i skolan. Och just de föräldrar som bäst skulle behöva kontakten med skolan, är också de som är svårast att nå. Föräldrar som själva misslyckades med multiplikationstabellen och de tio buden och som därför, för första gången i livet kanske, förstod att "jag duger inte". Många av dessa föräldrar går heller inte frivilligt tillbaka till skolan. Aldrig mer!!
Det är möjligen en gammelmansåsikt, men jag hävdar, att det måste bli mer ordning i klassrummet i den svenska skolan. För sen ankomst måste åtgärdas, mobiltelefoner kan förbjudas liksom dataspel och annat som stör ordningen på arbetsplatsen. Ty skolan är en arbetsplats. Sveriges största dessutom, och på alla arbetsplatser finns det regler att följa och rätta sig efter. Till detta säger lärarna ofta att "det är inte vår uppgift att vara varken poliser eller socialabetare" Nej helt sant, men de har uppgiften att vara arbetsledare på denna landets största arbetsplats.
Från och med nästa år kommer Skolinspektionen att koncentrera sin kontroll till s.k.problemskolor. Alla skolor kommer visserligen att besökas,men vissa bara under kanske en halv dag, medan andra under flera dagar, och med kontinerlig uppföljning. Det är bra, ty vägen är fortfarande lång innan vi har världens bästa skola
Och nu börjar en ny vårtermin. Skolinspektionen, som började sin verksamhet 2008 med uppgift att att granska Sveriges skolorn har nu genomfört sin första rikstäckande granskning, och funnit att skolorna har dålig koll på vad eleverna lär sig. Inspektionen säger i sin rapport, att elevernas kunskapsutveckling inte följs upp, och att de elever, som behöver särskilt stöd sällan får det. Kunskaperna ute i skolorna om elevernas utveckling och lärande har varit svag, ibland obefintlig, säger Skolinspektionen i sin rapport. Och sämst är det i de yngre årskurserna. Många lärare där tycker att det är fel att utsätta barn i de lägre årskurserna för kontroller och mätningar. Stödinsatser, som görs utvärderas också sällan, och skolorna vet ofta inte om insatserna hjälper.
Vi har fyra barnbarn, två i Danmark och två i Sverige. Det ger möjligheter till jämförelser på olika områden. Klart är då, att i den danska skolan blir det allvar av mycket tidigare än i den svenska. Redan i ettan, där Nicklas nu börjar sin andra termin, handlar det om enkla, men dock, läxor, som skall göras och redovisas i skolan. Skolan skall fostra, har det länge hetat i den svenska skolan, och den sociala träningen har fått stor plats. Det är gott och väl. Skollagens portalparagraf säger, att skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla, och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. Kanske är "förmedla" ett nyckelord i det sammanhanget. Förmedlar gör skolan genom att lära ut och också kontrollera vad eleverna lär sig. Betyg och prov är inte på något sätt negativt, utan ett sätt både för barnen och för föräldrarna att se och kontrollera utvecklingen.
Just kontakterna mellan hem och skola är kanske både det viktigaste och samtidigt den svåraste kontrollfunktionen i skolan. Lärare som vill sköta undervisningen med sin profession och utan inblandning, och föräldrar som inte hinner, inte vill och inte orkar hänga med i skolan. Och just de föräldrar som bäst skulle behöva kontakten med skolan, är också de som är svårast att nå. Föräldrar som själva misslyckades med multiplikationstabellen och de tio buden och som därför, för första gången i livet kanske, förstod att "jag duger inte". Många av dessa föräldrar går heller inte frivilligt tillbaka till skolan. Aldrig mer!!
Det är möjligen en gammelmansåsikt, men jag hävdar, att det måste bli mer ordning i klassrummet i den svenska skolan. För sen ankomst måste åtgärdas, mobiltelefoner kan förbjudas liksom dataspel och annat som stör ordningen på arbetsplatsen. Ty skolan är en arbetsplats. Sveriges största dessutom, och på alla arbetsplatser finns det regler att följa och rätta sig efter. Till detta säger lärarna ofta att "det är inte vår uppgift att vara varken poliser eller socialabetare" Nej helt sant, men de har uppgiften att vara arbetsledare på denna landets största arbetsplats.
Från och med nästa år kommer Skolinspektionen att koncentrera sin kontroll till s.k.problemskolor. Alla skolor kommer visserligen att besökas,men vissa bara under kanske en halv dag, medan andra under flera dagar, och med kontinerlig uppföljning. Det är bra, ty vägen är fortfarande lång innan vi har världens bästa skola
torsdag 7 januari 2010
Nu måste det handla om snö
Som bloggare försöker jag efter bästa fömåga att kommentera aktualiteter i omvärlden. Smått och gott om stort och smått skrev jag visst i min bloggintroduktion. Så nu måste det handla om snö....
Lagom till jul fick vi ju vad jag trodde var tillräckligt av den varan.Men efter några dagar med sträng, bitande kyla ( det tycks det vara när temperaturen sjunker under -15 grader i våra trakter) och prognoser från SMHI om ännu värre dag för dag ,är det nu dags att plocka fram snöskyffeln igen.En dm nysnö när jag vaknade i morse!! När jag gjorde morgonens första vända på gårdsuppfarten, tänkte jag att man skulle ha bott I Glasgow. 500000 invånare och alla skottar….. Och min ångermanländska uppfostran säger mig, att full bredd ska det vara också. Lika bred som uppfarten är, lika mycket snö ska tas bort. Jag har bott på Dalarö sedan 1971, och detta är den mest snörika vinter jag kan minnas här. I barndomens Örnsköldsvik kom det mer, åtminstone vissa vintrar, och hustrun, som tror sig ha bättre minne än jag, påstår, att vi även här har haft snörikare vintrar än den här, men det undrar jag allt….. jag, som har ansvaret för att skotta uppfarten.
Från min barndoms vintrar, då kommunen ännu skötte snösvängen i egen regi, minns jag också, att gator och torg alltid var plogade när man traskade i väg till skolan på vintermorgnarna. Nu läggs ju även plogning ut på entreprenad och åtminstone här ute i skärgården hinner entreprenörerna inte med på långa vägar. Vägarna ligger ibland oplogade hela dagarna, och den gamle fotbollsmålvakten Stig Nyström, som basade för snösvängen i Ö-vik, skulle vända sig i sin grav, om han visste hur illa det blivit….. Och uppe i Norrland ( jo, SMHI får använda den termen) har de på många ställen fått så mycket snö att de inte längre har någonstans att tippa den. Och ändå återstår där uppe två-tre månaders snöande. I Stockholm får man väl som vanligt använda Mälaren som avstjälpningsplats om det blir för stora mängder, och här kanske man tippar den i Jungfrufjärden. Själv försöker jag bara bli av med den från gårdsuppfarten och hoppas att entreprenadplogaren tar den med sig när han nån gång passerar.
Men snö är absolut inte bara jämmer och elände. Det ska ingen kunna anklaga mig för att nånsin ha påstått. Jämfört med de fasansfulla månaderna oktober och november blir det mycket ljusare,och just i år sammanfaller ju snöandet dessutom med att dagarna långsamt blir längre. Och de skollediga skolbarnen kan åka både skidor och pulka, och själv har jag ju ett par skidor i källarförrådet. Tänk om man skulle plocka fram dem. Men det var ju så länge sen sist, att det väl finns risk, att man har glömt hur man gjorde. Jag hade en lumparkompis från Ystad, som aldrig hade åkt skidor tidigare, och han hade det inte lätt på Försvarets laggar. Och tänk om man blivit likadan själv..... Nej, så illa kan det väl ändå inte vara.Och dessutom är ju dagens skidor av mycket bättre kvalitet än 60-talets försvarslaggar
Men innan jag eventuellt gör allvar av såna tankar är det nu dags att avrunda bloggen för att.... just det. Skotta snö igen!
Lagom till jul fick vi ju vad jag trodde var tillräckligt av den varan.Men efter några dagar med sträng, bitande kyla ( det tycks det vara när temperaturen sjunker under -15 grader i våra trakter) och prognoser från SMHI om ännu värre dag för dag ,är det nu dags att plocka fram snöskyffeln igen.En dm nysnö när jag vaknade i morse!! När jag gjorde morgonens första vända på gårdsuppfarten, tänkte jag att man skulle ha bott I Glasgow. 500000 invånare och alla skottar….. Och min ångermanländska uppfostran säger mig, att full bredd ska det vara också. Lika bred som uppfarten är, lika mycket snö ska tas bort. Jag har bott på Dalarö sedan 1971, och detta är den mest snörika vinter jag kan minnas här. I barndomens Örnsköldsvik kom det mer, åtminstone vissa vintrar, och hustrun, som tror sig ha bättre minne än jag, påstår, att vi även här har haft snörikare vintrar än den här, men det undrar jag allt….. jag, som har ansvaret för att skotta uppfarten.
Från min barndoms vintrar, då kommunen ännu skötte snösvängen i egen regi, minns jag också, att gator och torg alltid var plogade när man traskade i väg till skolan på vintermorgnarna. Nu läggs ju även plogning ut på entreprenad och åtminstone här ute i skärgården hinner entreprenörerna inte med på långa vägar. Vägarna ligger ibland oplogade hela dagarna, och den gamle fotbollsmålvakten Stig Nyström, som basade för snösvängen i Ö-vik, skulle vända sig i sin grav, om han visste hur illa det blivit….. Och uppe i Norrland ( jo, SMHI får använda den termen) har de på många ställen fått så mycket snö att de inte längre har någonstans att tippa den. Och ändå återstår där uppe två-tre månaders snöande. I Stockholm får man väl som vanligt använda Mälaren som avstjälpningsplats om det blir för stora mängder, och här kanske man tippar den i Jungfrufjärden. Själv försöker jag bara bli av med den från gårdsuppfarten och hoppas att entreprenadplogaren tar den med sig när han nån gång passerar.
Men snö är absolut inte bara jämmer och elände. Det ska ingen kunna anklaga mig för att nånsin ha påstått. Jämfört med de fasansfulla månaderna oktober och november blir det mycket ljusare,och just i år sammanfaller ju snöandet dessutom med att dagarna långsamt blir längre. Och de skollediga skolbarnen kan åka både skidor och pulka, och själv har jag ju ett par skidor i källarförrådet. Tänk om man skulle plocka fram dem. Men det var ju så länge sen sist, att det väl finns risk, att man har glömt hur man gjorde. Jag hade en lumparkompis från Ystad, som aldrig hade åkt skidor tidigare, och han hade det inte lätt på Försvarets laggar. Och tänk om man blivit likadan själv..... Nej, så illa kan det väl ändå inte vara.Och dessutom är ju dagens skidor av mycket bättre kvalitet än 60-talets försvarslaggar
Men innan jag eventuellt gör allvar av såna tankar är det nu dags att avrunda bloggen för att.... just det. Skotta snö igen!
tisdag 5 januari 2010
Vart har alla tagit vägen?
På nyårsafton hade jag tillfälle att lyssna på några gamla stenkakor med frälsningsarmémusik. Lyssnade bl.på den första LP-skiva som Frälsningsarmén i Sverige spelade in. Året var 1960 eller nåt sånt! På den tiden låg skivorna i vackra fodral med säljande motiv, och på just den här skivan var fodralet prytt med de medverkande musikkrafterna prydligt uppsträckta i sina stiliga uniformer. Jag och hustrun är jämnåriga med flera av de medverkande, och vi kände också igen många ansikten. Men många, ja kanske en majoritet av sångare och musikanter från 1960 har försvunnit i dag. Vart har dom tagit vägen, tro? Och de medverkande kårernas musikkårer, strängmusikkårer och ungdomskörer utgör inga undantag. Och inte Frälsningsarmén heller! Hela det organiserade föreningslivet har råkat ut för ett långvarigt ras när det gäller medlemssiffror. Och orsakerna till tappet är säkert många och delvis svåranalyserade. Några faktorer är dock solklara. Unga och medelålders människor tvingas i dag hålla ett mycket högre livstempo än vad fallet var på 1960-talet. Då var t.ex. Frälsningsarmén den självklara fritidssysselsättningen för många. I dag ska den fria tiden delas mellan flera olika aktiviteter, och detta samtidigt som yrkeslivet kräver mycket mer än tidigare. Hur var det han sa, skämttecknaren? "Och så är kyrkan bra för dom som inte har nån sommarstuga att snickra på på söndagarna".
Klart är nog också att organiserade aktiviteter i grupp inte är lika lockande i dag som för 25 eller 50 år sen. Dagens människa är mycket mer individualistisk än sina föräldrar eller farföräldrar. Om jag skall engagera mig, så ska det vara för min egen skull, och då blir inte heller världens frälsning eller all makt åt folket prio ett. Och om jag nu ändå ska engagera mig, så blir det i första hand i en grupp som jag känner samhörighet med, och som kräver lagom mycket av engagemang och tid. En gospelkör eller en musikkår blir då ok! Frälsningsarmén, däremot, eller Socialdemokratiska partiet, eller någon annan riksorganisation blir däremot helt ointressant, och därför samlar kongresser och andra riksarrangemang allt färre deltagare. Själv ska jag i dag besöka ett regionalt arrangemang, som för 25 år sedan hade samlat betydligt fler deltagare än vad jag tror fallet blir i dag....
Däremot tror de flesta fortfarande på den idé, som fick dom att engagera sig en gång. Det handlar alltså inte om att "lida skeppsbrott i tron" som pionjärerna uttryckte saken. Man tycker att det är viktigt att några håller på, men själv har man varkene tid eller ork.Och inte intresse heller! Och ju längre tid som gått, sen man själv var med och drog lasset, dess bestämdare åsikter om hur saker och ting ska göras. Det ska vara som när jag var med och var ung och frisk. Marcher, torgmöten, minst två möten varje söndag.... Det var bättre förr...
Och botemedlet då? Säkert finns det inte bara ett utan många. Mindre av aktiviteter och mer av viloplatser är ett, mer av lokala initiativ ett annat. Det är inte så viktigt att varken Frälsningsarmén eller någon annan organisation går i takt med sig själv längre. Men måste hålla den takt som världen utanför kyrkan eller Folkets Hus håller.Där har nämligen förenings- och församlingslivet nyckeln till både att få tillbaka dom som var med en gång och till att rekrytera nya medlemmar. Att finnas ute bland människorna, att söka lösningar på dagens problem och att skärpa ideologin. Samt att börja tror på den själva igen. Världen KAN fortfarande bli frälst, folket KAN fortfarande ta makten, och miljön KAN fortfarande räddas.
Så välkommen med (igen)!
Klart är nog också att organiserade aktiviteter i grupp inte är lika lockande i dag som för 25 eller 50 år sen. Dagens människa är mycket mer individualistisk än sina föräldrar eller farföräldrar. Om jag skall engagera mig, så ska det vara för min egen skull, och då blir inte heller världens frälsning eller all makt åt folket prio ett. Och om jag nu ändå ska engagera mig, så blir det i första hand i en grupp som jag känner samhörighet med, och som kräver lagom mycket av engagemang och tid. En gospelkör eller en musikkår blir då ok! Frälsningsarmén, däremot, eller Socialdemokratiska partiet, eller någon annan riksorganisation blir däremot helt ointressant, och därför samlar kongresser och andra riksarrangemang allt färre deltagare. Själv ska jag i dag besöka ett regionalt arrangemang, som för 25 år sedan hade samlat betydligt fler deltagare än vad jag tror fallet blir i dag....
Däremot tror de flesta fortfarande på den idé, som fick dom att engagera sig en gång. Det handlar alltså inte om att "lida skeppsbrott i tron" som pionjärerna uttryckte saken. Man tycker att det är viktigt att några håller på, men själv har man varkene tid eller ork.Och inte intresse heller! Och ju längre tid som gått, sen man själv var med och drog lasset, dess bestämdare åsikter om hur saker och ting ska göras. Det ska vara som när jag var med och var ung och frisk. Marcher, torgmöten, minst två möten varje söndag.... Det var bättre förr...
Och botemedlet då? Säkert finns det inte bara ett utan många. Mindre av aktiviteter och mer av viloplatser är ett, mer av lokala initiativ ett annat. Det är inte så viktigt att varken Frälsningsarmén eller någon annan organisation går i takt med sig själv längre. Men måste hålla den takt som världen utanför kyrkan eller Folkets Hus håller.Där har nämligen förenings- och församlingslivet nyckeln till både att få tillbaka dom som var med en gång och till att rekrytera nya medlemmar. Att finnas ute bland människorna, att söka lösningar på dagens problem och att skärpa ideologin. Samt att börja tror på den själva igen. Världen KAN fortfarande bli frälst, folket KAN fortfarande ta makten, och miljön KAN fortfarande räddas.
Så välkommen med (igen)!
Fråga eleverna hur bra det blev.......?
Inför terminsstarten står de 52 eleverna i Norrtälje Fria skola utan både lokaler och lärare. Skolan hotas av konkurs på grund av obetalda hyror och måste flytta, men har inga lokaler att flytta till.
Terminen skulle först börja den 7 januari, sedan den 11, men i dagsläget är det mycket oklart när och om de 52 eleverna i årskurs 4-9 kommer att kunna fortsätta i Norrtälje Fria skola. Skolan har dragits med ekonomiska svårigheter sedan terminsstarten i höstas. Orsaken är att rektorn räknat med dubbelt så stort elevunderlag och i december var situationen ohållbar. Samtliga lärare sades upp.
– Vi visste att det var ekonomiska svårigheter, vi hade även alla gått ner i lön för att få skolan att gå runt, och det vi fick höra då var, att vi skulle bli uppsagda för att bli anställda i ett nytt bolag, där vi förhoppningsvis också skulle byta lokal och även namn på skolan för att få en ny start, säger Sarah Ehrenborg, svensklärare på skolan.
Någon ny start verkar ännu inte inom räckhåll och om skolan inte har någon lokal, har Norrtälje kommun ansvaret för att eleverna ändå får den undervisning de har rätt till. Ulf Gustavsson, som är chef för utbildningsförvaltningen, hoppas fortfarande på att skolan hittar nya lokaler.
– Rektor har meddelat att han arbetar för att få en alternativ lösning på hyressituationen så vi utgår ifrån att de här eleverna på måndag kan börja sin undervisning på Norrtälje fria skola, säger Ulf Gustavsson.
Jag har alltsedan den första friskolereformen kom, varit mycket kritisk till hela projektet, och det som nu händer i Norrtälje bara understryker hur fel det är! Inga lokaler och inga lärare. Och skolan börjar om några dagar.Jag underar bara hur skolan undervisar om hur viktigt det är att man betalar sin räkningar och att man håller ingångna avtal.
För mig är skolan den smältdegel där alla ska slipas mot varandra, och där alla ska lära sig tolerans och respekt. Det kan bara ske i en skola där alla går, och där det allmänna är huvudman ( kommun, av communis, gemensam)En skola där kristna elever går, medan muslimska invandrarelever går i en annan skola bidrar inte till tolerans och respekt. Snarare tvärtom! Inte hller bidrar det till ökad förståelse för ekomomiska olikheter och förutsättningar att barn från det välmående villaområdet går i en friskola, medan barnen från höghusgettot går i en alltmer utarmad kommunal skola.
Medan de kommunala skolorna kämpar för sin överlevnad har de senaste åren friskolorna blivit allt fler. Elever blir högvilt och skolornas marknadsföring blir alltmer aggressiv – med resor, löften om datorer och högre betyg ska eleverna lockas. Detta medan de kommunala skolrna inte har råd med varken böcker eller andra läromedel. Och där vår stadsminister fortfarande heter Olof Palme och EU heter EG eller ännu värre, EEC!!
När friskolereformen genomfördes på 1990-talet ökade mängden elever varje år. Nu minskar i stället elevkullarna samtidigt som antalet friskolor ökar kraftigt. För de kommunala skolorna innebär det stora neddragningar och även nedläggningar.
De senaste fyra åren har eleverna i den svenska grundskolan blivit 100000 färre. Samtidigt startade drygt 200 nya friskolor under 2008. Men många av dessa blir kortlivade. En friskola är nämligen ett kommersiellt projekt. Om vinsten uteblir, eller bara inte blir så stor som ägarna tänkt sig, läggs projektet ner, och, som i fallet Norrtälje, eleverna ställs på bar backe!! En ny vänstermajoritet efter valet måste ändra på det! Detta trots att både Thomas Bodström och Lars Ohly har sina barn i friskolor. Det allmänna måste på nytt ta hela ansvaret för att vår viktigaste investering, nämligen barn och ungdomar, också blir vår bästa inverstering.
Terminen skulle först börja den 7 januari, sedan den 11, men i dagsläget är det mycket oklart när och om de 52 eleverna i årskurs 4-9 kommer att kunna fortsätta i Norrtälje Fria skola. Skolan har dragits med ekonomiska svårigheter sedan terminsstarten i höstas. Orsaken är att rektorn räknat med dubbelt så stort elevunderlag och i december var situationen ohållbar. Samtliga lärare sades upp.
– Vi visste att det var ekonomiska svårigheter, vi hade även alla gått ner i lön för att få skolan att gå runt, och det vi fick höra då var, att vi skulle bli uppsagda för att bli anställda i ett nytt bolag, där vi förhoppningsvis också skulle byta lokal och även namn på skolan för att få en ny start, säger Sarah Ehrenborg, svensklärare på skolan.
Någon ny start verkar ännu inte inom räckhåll och om skolan inte har någon lokal, har Norrtälje kommun ansvaret för att eleverna ändå får den undervisning de har rätt till. Ulf Gustavsson, som är chef för utbildningsförvaltningen, hoppas fortfarande på att skolan hittar nya lokaler.
– Rektor har meddelat att han arbetar för att få en alternativ lösning på hyressituationen så vi utgår ifrån att de här eleverna på måndag kan börja sin undervisning på Norrtälje fria skola, säger Ulf Gustavsson.
Jag har alltsedan den första friskolereformen kom, varit mycket kritisk till hela projektet, och det som nu händer i Norrtälje bara understryker hur fel det är! Inga lokaler och inga lärare. Och skolan börjar om några dagar.Jag underar bara hur skolan undervisar om hur viktigt det är att man betalar sin räkningar och att man håller ingångna avtal.
För mig är skolan den smältdegel där alla ska slipas mot varandra, och där alla ska lära sig tolerans och respekt. Det kan bara ske i en skola där alla går, och där det allmänna är huvudman ( kommun, av communis, gemensam)En skola där kristna elever går, medan muslimska invandrarelever går i en annan skola bidrar inte till tolerans och respekt. Snarare tvärtom! Inte hller bidrar det till ökad förståelse för ekomomiska olikheter och förutsättningar att barn från det välmående villaområdet går i en friskola, medan barnen från höghusgettot går i en alltmer utarmad kommunal skola.
Medan de kommunala skolorna kämpar för sin överlevnad har de senaste åren friskolorna blivit allt fler. Elever blir högvilt och skolornas marknadsföring blir alltmer aggressiv – med resor, löften om datorer och högre betyg ska eleverna lockas. Detta medan de kommunala skolrna inte har råd med varken böcker eller andra läromedel. Och där vår stadsminister fortfarande heter Olof Palme och EU heter EG eller ännu värre, EEC!!
När friskolereformen genomfördes på 1990-talet ökade mängden elever varje år. Nu minskar i stället elevkullarna samtidigt som antalet friskolor ökar kraftigt. För de kommunala skolorna innebär det stora neddragningar och även nedläggningar.
De senaste fyra åren har eleverna i den svenska grundskolan blivit 100000 färre. Samtidigt startade drygt 200 nya friskolor under 2008. Men många av dessa blir kortlivade. En friskola är nämligen ett kommersiellt projekt. Om vinsten uteblir, eller bara inte blir så stor som ägarna tänkt sig, läggs projektet ner, och, som i fallet Norrtälje, eleverna ställs på bar backe!! En ny vänstermajoritet efter valet måste ändra på det! Detta trots att både Thomas Bodström och Lars Ohly har sina barn i friskolor. Det allmänna måste på nytt ta hela ansvaret för att vår viktigaste investering, nämligen barn och ungdomar, också blir vår bästa inverstering.
måndag 4 januari 2010
Tretton dagar efter jul
Trettondedag jul eller trettondagen är den trettonde dagen efter julafton och infaller således den sjätte januari .
Trettondedag jul är den sista stora helgdagen i kyrkans firande av julen. Men traditionellt fortsätter julfirandet ofta fram till tjugondedag Knut, då julen kastas ut. Vart har förresten alla julgransplundringar tagit vägen? Min fru och jag träffades t.ex på en kommunal sådan......I Danmark plundras julen ofta redan på tredjedag jul, så redan till nyår är ofta julprydnader och annat som påminner om julen borta där.
I kyrkan är trettondagen de s.k. vise männens dag. De vise männen var stjärntydare, dvs. astrologer, och de kom troligen från Iran. Och nog är det väl intressant, att företrädare för en annan religion än det som kom att bli kristendomen, kom att bli några av de första, som hyllade Jesus. Vad säger det oss om respekt för olika religioner….. . Det här visar också att Kristus är ”världens ljus” för alla folk. Trettondagen påminner alltså oss om kyrkans stora missionsuppgift: alla ska få ta del av julens budskap. De internationella kontakterna i stallet kanske också ligger bakom att i många kyrkor är trettondagen missionens särskilda dag.
Trots att talet tre inte finns omnämnt I Bibeln har man ofta antagit, att de vise männen var tre, eftersom de överräckte tre gåvor till Jesusbarnet: guld, rökelse och myrra. Traditionen gav f.ö.tidigt männen namnen Kaspar, Melchior och Balthasar
.
Denna dag, trettondag jul, var alltså julens sista helgdag. Detta innebar också att alla familjens döda julfirare, som varit med om den stora högtiden fick återvända till sina gravar vilket har gett dagen namn som ”farängladagen” eller ”änglafardagen
Som kristen högtid är Trettondagen äldre än julen – den hör till de äldsta högtiderna inom kristendomen. Redan på 200-talet firade man trettondagen, då som Jesu födelsefest. Därför kallas den t.ex i Finland ibland för den ”gamla julen”. Och i länder med ortodox jultradition är det fortfartande trettondagen som är den egentliga julen med julmat och julklappar och allt som hör till.
Tretton dagar efter jul började också julmaten att tryta. Folk fick nöja sig med att skrapa de sista resterna av skinkbenen och revbensspjällen, varför dagen också går under benämningen benraskedagen. Vissa besuttna familjer avstod denna trettondag jul från att raska benen själv, och valde i stället att skänka dessa matrester till socknens fattiga, som på så sätt också fick en möjlighet att få smaka av julens läckerheter.
Denna dag har också inspirerat till de olika julspel som utförts av ungdomar i både städer och byar. Utklädda till stjärngossar gav man sig ut tiggarstråk för att sjunga för folket och därmed också dra in en slant eller andra gåvor in natura. Numera återfinner vi denna gamla kulturyttring enbart som en traditionslös spillra utan någon naturlig förankring i dagens luciatåg, elva dagar före jul.I stället har ju trettodagen blivit de stora konserternas och julbalernas dag.
Så God Trettondag på dej!
Trettondedag jul är den sista stora helgdagen i kyrkans firande av julen. Men traditionellt fortsätter julfirandet ofta fram till tjugondedag Knut, då julen kastas ut. Vart har förresten alla julgransplundringar tagit vägen? Min fru och jag träffades t.ex på en kommunal sådan......I Danmark plundras julen ofta redan på tredjedag jul, så redan till nyår är ofta julprydnader och annat som påminner om julen borta där.
I kyrkan är trettondagen de s.k. vise männens dag. De vise männen var stjärntydare, dvs. astrologer, och de kom troligen från Iran. Och nog är det väl intressant, att företrädare för en annan religion än det som kom att bli kristendomen, kom att bli några av de första, som hyllade Jesus. Vad säger det oss om respekt för olika religioner….. . Det här visar också att Kristus är ”världens ljus” för alla folk. Trettondagen påminner alltså oss om kyrkans stora missionsuppgift: alla ska få ta del av julens budskap. De internationella kontakterna i stallet kanske också ligger bakom att i många kyrkor är trettondagen missionens särskilda dag.
Trots att talet tre inte finns omnämnt I Bibeln har man ofta antagit, att de vise männen var tre, eftersom de överräckte tre gåvor till Jesusbarnet: guld, rökelse och myrra. Traditionen gav f.ö.tidigt männen namnen Kaspar, Melchior och Balthasar
.
Denna dag, trettondag jul, var alltså julens sista helgdag. Detta innebar också att alla familjens döda julfirare, som varit med om den stora högtiden fick återvända till sina gravar vilket har gett dagen namn som ”farängladagen” eller ”änglafardagen
Som kristen högtid är Trettondagen äldre än julen – den hör till de äldsta högtiderna inom kristendomen. Redan på 200-talet firade man trettondagen, då som Jesu födelsefest. Därför kallas den t.ex i Finland ibland för den ”gamla julen”. Och i länder med ortodox jultradition är det fortfartande trettondagen som är den egentliga julen med julmat och julklappar och allt som hör till.
Tretton dagar efter jul började också julmaten att tryta. Folk fick nöja sig med att skrapa de sista resterna av skinkbenen och revbensspjällen, varför dagen också går under benämningen benraskedagen. Vissa besuttna familjer avstod denna trettondag jul från att raska benen själv, och valde i stället att skänka dessa matrester till socknens fattiga, som på så sätt också fick en möjlighet att få smaka av julens läckerheter.
Denna dag har också inspirerat till de olika julspel som utförts av ungdomar i både städer och byar. Utklädda till stjärngossar gav man sig ut tiggarstråk för att sjunga för folket och därmed också dra in en slant eller andra gåvor in natura. Numera återfinner vi denna gamla kulturyttring enbart som en traditionslös spillra utan någon naturlig förankring i dagens luciatåg, elva dagar före jul.I stället har ju trettodagen blivit de stora konserternas och julbalernas dag.
Så God Trettondag på dej!
söndag 3 januari 2010
Homo mobilis
Den moderna människan kallas ibland Homo mobilis – den rörliga människan. Och även om det bara handlat om tio dagar i grannlandet Danmark, infinner sig lätt kanslan av att människor är just rörliga. Under en lugn mitt-emellan-lördag mitt i helgfriden är E4-an överfull med bilar, och på vägkrogen har jag väl aldrig sett så mycket folk som just denna mitt-emellan-lördag. De flesta antropologer menar visserligen att människan alltid har varit en kringströvande varelse, men i dag förflyttar vi oss snabbare, oftare och längre än någonsin tidigare. Vi skickar ut astronauter i rymden med en hastighet av 30 000 kilometer per timme. Över 200 miljoner ”gästarbetare” har lämnat sina hemländer för att söka lyckan någon annanstans i världen. Andelen svenska studenter som pluggar utomlands har ökat med över 60 procent på tio år. Och turismen anses numera vara världens största industri. Och i den kristna tron är pilgrmsmotivet viktigt. Vi är på väg, och vi ska inte stanna här för evigt
Även mentalt har vi blivit allt rörligare. Kommunikation är ett stort slagord i tiden och genom att knappa på datorn eller mobiltelefonen, förflyttar vi oss i tanken kors och tvärs över stora delar av klotet. När svininfluensan skördat dödsoffer i Turkiet kan vi via ett pip i mobilens nyhetstjänst få veta det. Och denna min morgontidiga bloggfundering kan, åtminstone i teorin, läsas av någon språkkunning aborigin i det inre av Australien.
Så vad innebär den här ökade rörligheten för oss som människor? Skapar det en massa rotlösa individer som upplever att de tappat bort sig själva? Eller är det snarare något positivt att inte vara för rotad på en viss plats? Utan en massa rottrådar som längtar efter att få bli nedstoppade i den skånska myllan eller i Höga Kustens vidunderliga klippskrevor, står oss kanske många fler alternativ till buds att leva just där förutsättningarna för mig är dom allra bästa. Det kanske inte är så, att hemma nödvändigtvis måste vara en plats, utan kanske snarare ett tillstånd. Det finns ju också forskning, som visar att nomadfolken inte på något sätt skulle vara olyckligare än oss andra. Man hör ju tvärtom ofta att de lever i harmoni med naturen och varandra,
Men rötternas stora betydelse då? Det finns ju starka föreställningar i vårt samhälle om vilken stor betydelse dom har. De förmedlas via såväl politik som kultur – folkhemmet, Hemsöborna, svenska jordgubbar… Som medborgare plockar vi sen upp de här idéerna och införlivar dem i vårt eget tänkande kring oss själva och vår plats i världen. Det i sin tur gör att det här med rötter och kopplingen till en viss geografisk plats faktiskt väcker riktiga känslor. Kanske får vi tårar i ögonen när vi hör den svenska nationalsången. Eller så fantiserar vi om att leva på landet i ett liten röd stuga med vita knutar.
Om man vore lagd åt det konspirationsteoretiska hållet skulle man kanske också kunna hävda att det ligger i maktens intresse att betona rötternas betydelse. Det har varit viktigt att ta in pengar från medborgarna ( skatt) utan att ta till rena rövarmetoder. Och då har det blivit viktigt att försöka binda människor till en viss ort och få dem skattskrivna där. Ett enkelt sätt att göra det är att betona de gemensamma rötterna och kopplingen till just den marken. Därför blev nationalstaten den eftersträvansvärda förebilden. Men i dag utmanas nationalstaten av globaliseringen, som ju innebär att människor, kapital och arbetstillfällen rör sig fram och tillbaka över nationsgränserna. Det var ju t.ex grundtanken redan på 50-talet i det som skulle komma att bli EU. Jag tror att talet om den utbredda rotlösheten i vårt moderna samhälle är ett uttryck för en oro över vad som håller på att hända med det samhälle som nationalstaten utvecklat. Det finns ju fortfarande ett starkt tryck i samhället på att man ska bo på ett ställe. Barnens skolgång är till exempel organiserad på ett sådant sätt
Ett forskningsområde inom antropologin handlar om hur etniska grupper i exil, så kallad diaspora, hanterar sin situation och ser på sig själva. Utmärkande för de här personerna är just att de uppfattar att de har sina rötter, sin historia och sitt ursprung i en annan region eller annat land än där de för tillfället bor. Äldre invandrare i Sverige vårdar ofta minnet av hemlandet ömt, vilket ju inte är så konstigt. Men rötterna kan också skapas i diasporan. För vissa unga invandrare av andra generationen är deras föräldrars hemlande bara ett land som deras föräldrar kommer ifrån, medan andra säger att de kommer från t.ex Chile fast de i själva verket är födda i Sverige. En del unga invandrare kan berätta livfullt om sin ”hembygd” – utan att någonsin ha varit där. Själv är jag född i Örnsköldsvik, där jag bodde mina 19 första år, och efter sju år i Uppsala, har jag nu bott 40 år i Dalarö. Av mina två barn, som är födda i Uppsala resp i Strockholm har den ena blivit mer lokalpatriot för norra Ångermanland ( MoDo) än jag nånsin varit. Den andra däremot har ett helt annat förhållninggsätt till den trakten. Men visst läser jag fortfarande ÖA.
Så kan man tänka medan man är mobil en kall januaridag I början av 2010.
Även mentalt har vi blivit allt rörligare. Kommunikation är ett stort slagord i tiden och genom att knappa på datorn eller mobiltelefonen, förflyttar vi oss i tanken kors och tvärs över stora delar av klotet. När svininfluensan skördat dödsoffer i Turkiet kan vi via ett pip i mobilens nyhetstjänst få veta det. Och denna min morgontidiga bloggfundering kan, åtminstone i teorin, läsas av någon språkkunning aborigin i det inre av Australien.
Så vad innebär den här ökade rörligheten för oss som människor? Skapar det en massa rotlösa individer som upplever att de tappat bort sig själva? Eller är det snarare något positivt att inte vara för rotad på en viss plats? Utan en massa rottrådar som längtar efter att få bli nedstoppade i den skånska myllan eller i Höga Kustens vidunderliga klippskrevor, står oss kanske många fler alternativ till buds att leva just där förutsättningarna för mig är dom allra bästa. Det kanske inte är så, att hemma nödvändigtvis måste vara en plats, utan kanske snarare ett tillstånd. Det finns ju också forskning, som visar att nomadfolken inte på något sätt skulle vara olyckligare än oss andra. Man hör ju tvärtom ofta att de lever i harmoni med naturen och varandra,
Men rötternas stora betydelse då? Det finns ju starka föreställningar i vårt samhälle om vilken stor betydelse dom har. De förmedlas via såväl politik som kultur – folkhemmet, Hemsöborna, svenska jordgubbar… Som medborgare plockar vi sen upp de här idéerna och införlivar dem i vårt eget tänkande kring oss själva och vår plats i världen. Det i sin tur gör att det här med rötter och kopplingen till en viss geografisk plats faktiskt väcker riktiga känslor. Kanske får vi tårar i ögonen när vi hör den svenska nationalsången. Eller så fantiserar vi om att leva på landet i ett liten röd stuga med vita knutar.
Om man vore lagd åt det konspirationsteoretiska hållet skulle man kanske också kunna hävda att det ligger i maktens intresse att betona rötternas betydelse. Det har varit viktigt att ta in pengar från medborgarna ( skatt) utan att ta till rena rövarmetoder. Och då har det blivit viktigt att försöka binda människor till en viss ort och få dem skattskrivna där. Ett enkelt sätt att göra det är att betona de gemensamma rötterna och kopplingen till just den marken. Därför blev nationalstaten den eftersträvansvärda förebilden. Men i dag utmanas nationalstaten av globaliseringen, som ju innebär att människor, kapital och arbetstillfällen rör sig fram och tillbaka över nationsgränserna. Det var ju t.ex grundtanken redan på 50-talet i det som skulle komma att bli EU. Jag tror att talet om den utbredda rotlösheten i vårt moderna samhälle är ett uttryck för en oro över vad som håller på att hända med det samhälle som nationalstaten utvecklat. Det finns ju fortfarande ett starkt tryck i samhället på att man ska bo på ett ställe. Barnens skolgång är till exempel organiserad på ett sådant sätt
Ett forskningsområde inom antropologin handlar om hur etniska grupper i exil, så kallad diaspora, hanterar sin situation och ser på sig själva. Utmärkande för de här personerna är just att de uppfattar att de har sina rötter, sin historia och sitt ursprung i en annan region eller annat land än där de för tillfället bor. Äldre invandrare i Sverige vårdar ofta minnet av hemlandet ömt, vilket ju inte är så konstigt. Men rötterna kan också skapas i diasporan. För vissa unga invandrare av andra generationen är deras föräldrars hemlande bara ett land som deras föräldrar kommer ifrån, medan andra säger att de kommer från t.ex Chile fast de i själva verket är födda i Sverige. En del unga invandrare kan berätta livfullt om sin ”hembygd” – utan att någonsin ha varit där. Själv är jag född i Örnsköldsvik, där jag bodde mina 19 första år, och efter sju år i Uppsala, har jag nu bott 40 år i Dalarö. Av mina två barn, som är födda i Uppsala resp i Strockholm har den ena blivit mer lokalpatriot för norra Ångermanland ( MoDo) än jag nånsin varit. Den andra däremot har ett helt annat förhållninggsätt till den trakten. Men visst läser jag fortfarande ÖA.
Så kan man tänka medan man är mobil en kall januaridag I början av 2010.
fredag 1 januari 2010
Ett Gott Nytt År
Lika naturligt som det i går var att titta i backspegeln i bloggandet, lika naturligt är det väl i dag att titta framåt.2010! Smaka lite på det! Visst känns det en smula nytt och ovant så här på årets första dag? Hur skall det bli? Jag har med åren blivit ganska skeptisk mot nyårslöften, både egna och andras, men lite framtidsfunderingar kan man väl ändå kosta på sig. Så;
Lite mera värme tack! Det känns väl ganska naturligt och självklart med en sån önskan, när det är minus 10 grader i Helsingör.Jag vet inte, men kanske närmar det sig någon sorts rekord här....Och SMHI:s numera utmärkta vädersajt säger mig, att kylan håller hela Sverige i ett ganska fast grepp. Med tanke på det misslyckade klimatmötet nyligen är det kanske Fimbulvintern som är över oss, och Ragnarök som närmar sig? Nej det ska vi väl ändå inte tro.Inte än i alla fall. Väderläget kommer att ändra sig, och med ljuset kommer också våren och så småningom värmen. Men kanske kan vi lova varann, att under 2010 försöka ändra klimatet i umgänget oss människor emellan.Det krävs ändå ganska lite för att säga "hej" vid busshållplatsen, att prata med varann i kassakön, att hjälpa småbarnsmamman ( eller pappan) med barnvagnen och att le sitt vackra leende lite oftare. Och att kanske t.o.m. kramas lite mer. Jag tror faktiskt att jag ska försöka...
Lite mera medvetenhet, tack! Det är fortfarande kris på många, för att inte säga de flesta, områden i vår omvärld.Klimatkrisen ville man inte göra något åt i Köpenhamn, och fråga dom som i dag utförsäkras från Försäkringskassan eller dom anställda på SAAB i Trollhättan. Där känns krisen ända in i själen. Och ändå slår julhandeln som vanligt nya rekord. 2008 omsatte julhandeln nära 60 miljarder, vilket innebar att var och en av oss handlade för ca 6600 kr till jul. Det rekordet väntar handlarna ska slås i år. Julen handlar alltmer om att handla och allt mindre om att minnas Jesu födelse. Hustrun och jag har ju upplevt jul-och nyårshelgerna i Danmark och ser att Sverige är inget undantag. Jag har aldrig sett så mycket fyrverkerier lysa upp natthimlen som över Helsingör i går, och man måste ha låtit många hundra tusen kronor brisera i decembernatten. Var finns då krismedvetandet? Och alla dessa helt onödiga förpackningar, som allt, smått och stort packeteras och slås in i till jul. Är dom gratis eller? Hur krismedvetet är det egentligen? Men ljus i tunneln finns. Frälsningsarméns julinsamling tycks i år ha slagit nya rekord, och många tycks ha tagit till sig uppmaningen att "handla rätt" Mycket mera sånt, tack!
Lite mera solidaritet, tack! De rika blir allt rikare och de fattigare allt fattigare! Gamle Marx kanske inte hade så fel ändå. Det gäller såväl globalt som i vårt eget land. Den nuvarande högerregeringen har sett till, att klyftorna ellan dem som har och dem som saknar, vidgas alltmer i vårt land. De klassiska folkrörelsernas pionjärer såg som sin uppgift att bekämpa en sån utveckling. Håll ihop mot pamparna! Lev nyktert! Låt Din gudstro göra att du delar med dej! I dag spelas det bingo i Folkets Hus och frikykan blir alltmer inåtvänd. Och de politiska partierna ska vi inte tala om!! Möjligen är nykterhetsrörelsen ett undantag från denna tråkiga utveckling, men det behövs nya kreativa idéer för att kanalisera och påskynda en solidaritetsväckelse i vårt land. Unga människor måste släppas fram överallt. Trenden att "sköt dej själv och skit i andra" måste brytas. Så engagera dej min vän!
Lite mera glädje, tack! Sverige klarade sitt EU-ordförandeskap med glans. Det tycks de allra flesta internationella bedömmare vara överens om. Och som orsak anges ofta de "svenska egenskaperna" ordning, seriositet, allvar, målmedvetenhet och plikt. Sånt passade i Bryssel. Vi är ju också bevars det enda folk i världen, som öppnar de bruna kuverten först, när vi kommer hem från semestern. Och du betalade väl alla räkningar i tid innan du åkte iväg till jul? Men folk från andra länder och andra kulturer, som lär känna oss svenskar, betecknar oss också ofta som tråkiga, tysta och svåra att komma in på livet.Jag sticker härmed ut blogghakan och slår ett slag för lite mindre seriositet och lite mer skatt och spontanitet under det år som nyss börjat.Lite färre PM och lite mer rycka på axlarna....
Och ett riktigt GOTT NYTT 2010!
Lite mera värme tack! Det känns väl ganska naturligt och självklart med en sån önskan, när det är minus 10 grader i Helsingör.Jag vet inte, men kanske närmar det sig någon sorts rekord här....Och SMHI:s numera utmärkta vädersajt säger mig, att kylan håller hela Sverige i ett ganska fast grepp. Med tanke på det misslyckade klimatmötet nyligen är det kanske Fimbulvintern som är över oss, och Ragnarök som närmar sig? Nej det ska vi väl ändå inte tro.Inte än i alla fall. Väderläget kommer att ändra sig, och med ljuset kommer också våren och så småningom värmen. Men kanske kan vi lova varann, att under 2010 försöka ändra klimatet i umgänget oss människor emellan.Det krävs ändå ganska lite för att säga "hej" vid busshållplatsen, att prata med varann i kassakön, att hjälpa småbarnsmamman ( eller pappan) med barnvagnen och att le sitt vackra leende lite oftare. Och att kanske t.o.m. kramas lite mer. Jag tror faktiskt att jag ska försöka...
Lite mera medvetenhet, tack! Det är fortfarande kris på många, för att inte säga de flesta, områden i vår omvärld.Klimatkrisen ville man inte göra något åt i Köpenhamn, och fråga dom som i dag utförsäkras från Försäkringskassan eller dom anställda på SAAB i Trollhättan. Där känns krisen ända in i själen. Och ändå slår julhandeln som vanligt nya rekord. 2008 omsatte julhandeln nära 60 miljarder, vilket innebar att var och en av oss handlade för ca 6600 kr till jul. Det rekordet väntar handlarna ska slås i år. Julen handlar alltmer om att handla och allt mindre om att minnas Jesu födelse. Hustrun och jag har ju upplevt jul-och nyårshelgerna i Danmark och ser att Sverige är inget undantag. Jag har aldrig sett så mycket fyrverkerier lysa upp natthimlen som över Helsingör i går, och man måste ha låtit många hundra tusen kronor brisera i decembernatten. Var finns då krismedvetandet? Och alla dessa helt onödiga förpackningar, som allt, smått och stort packeteras och slås in i till jul. Är dom gratis eller? Hur krismedvetet är det egentligen? Men ljus i tunneln finns. Frälsningsarméns julinsamling tycks i år ha slagit nya rekord, och många tycks ha tagit till sig uppmaningen att "handla rätt" Mycket mera sånt, tack!
Lite mera solidaritet, tack! De rika blir allt rikare och de fattigare allt fattigare! Gamle Marx kanske inte hade så fel ändå. Det gäller såväl globalt som i vårt eget land. Den nuvarande högerregeringen har sett till, att klyftorna ellan dem som har och dem som saknar, vidgas alltmer i vårt land. De klassiska folkrörelsernas pionjärer såg som sin uppgift att bekämpa en sån utveckling. Håll ihop mot pamparna! Lev nyktert! Låt Din gudstro göra att du delar med dej! I dag spelas det bingo i Folkets Hus och frikykan blir alltmer inåtvänd. Och de politiska partierna ska vi inte tala om!! Möjligen är nykterhetsrörelsen ett undantag från denna tråkiga utveckling, men det behövs nya kreativa idéer för att kanalisera och påskynda en solidaritetsväckelse i vårt land. Unga människor måste släppas fram överallt. Trenden att "sköt dej själv och skit i andra" måste brytas. Så engagera dej min vän!
Lite mera glädje, tack! Sverige klarade sitt EU-ordförandeskap med glans. Det tycks de allra flesta internationella bedömmare vara överens om. Och som orsak anges ofta de "svenska egenskaperna" ordning, seriositet, allvar, målmedvetenhet och plikt. Sånt passade i Bryssel. Vi är ju också bevars det enda folk i världen, som öppnar de bruna kuverten först, när vi kommer hem från semestern. Och du betalade väl alla räkningar i tid innan du åkte iväg till jul? Men folk från andra länder och andra kulturer, som lär känna oss svenskar, betecknar oss också ofta som tråkiga, tysta och svåra att komma in på livet.Jag sticker härmed ut blogghakan och slår ett slag för lite mindre seriositet och lite mer skatt och spontanitet under det år som nyss börjat.Lite färre PM och lite mer rycka på axlarna....
Och ett riktigt GOTT NYTT 2010!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)