"Jag tillhör Frälsningsarmén sedan ungdomen, och min kristna tro har alltid varit viktig för mig". Jag börjar i dag med ett citat ur min egen presentation av min blogg. Du kan själv läsa den i högerspalten på¨bloggsidan. Och det är sant. Jag kom tidigt med i ett kristet ungdomsarbete, som kom att forma min syn på livet och på världen. Och vi var ju så många som var med. Jag påminns ibland om det, när jag träffar gamla vänner från förr, eller ser nån av dem i TV. Jo, det förekommer det också. Men många av dem är inte med längre. Och då tänker jag inte främst på Frälsningsarmén eller på någon annan kyrka utan mera på att dom inte längre uttrycker något som helst intresse för kristen tro och kristen verksamhet. Varför valde dom en annan väg? Varför har vi utvecklats så olika? Såna frågor har säkert många svar, men ett är att Kyrkan, och sätten att uttrycka Det Eviga, blivit alltför trendkänslig under de år jag varit med. Och då kan man naturligtvis lika gärna falla för andra trender än den för tillfället rådande "kristna" trenden. Låt mig ta ett exempel:
På 70-talet gav Gud sin kyrka en ny chans genom den s.k.karismatiska förnyelsen. Den tredje trosartikeln-- Vi tro på Den Helige Ande--fick förnyad innebörd och Kyrkan blev påmind om Guds obegränsade möjligheter. Traditionella kyrkor och samfund upplevde en andlig vår som tog sig uttryck i en ny glädje, en ny frimodighet och en fantastisk enhet bland kristna från olika samfund. Och vi var många som sveptes med i vågen.... Men vi försummade ibland källans renhet. Bägarens blänkande utsida fick ibland kompensera dess inte alltid lika rena innehåll. Vi fascinerades av det som lite slarvigt kallades profeterande, demonutdrivningar, under och tecken. Och vi ville vara med i det "Gud gör i dag" ( ledarna uttryckte det ofta så...) Och inte många av oss studerade den kristna historien på den tiden. Hade vi gjort det, skulle vi också ha märkt, att inget är nytt under solen. Det "Gud gör i dag" och som unga, poppiga och ofta USA-inspirerade predikanter utan teologisk grund och skolning, förkunnade och undervisade, är ingenting annat än det Gud alltid har gjort.Fyllt sina efterföljare med gläde, vardagskraft och frimodighet. Men det gäller att leva "vid källsprången" för att upptäcka det. Den äldre generationen kristna, som vi unga så ofta ansåg vara traditionalister, som motarbetade Guds verk, kanske hade upptäckt detta, och alltid levt det djupa, andliga livet. Men de hade stannat kvar där Gud ställt dem, och kämpat hårt även i tider av andlig torka, medan många av oss, 40-och 50-talister de flesta av oss, kände oss "kallade" att bryta upp och starta nytt bland likasinnade, som var "öppna för Anden".( ytterligare ett citat från den tiden) Så fel det blev och så fel många av oss hade.
I dag,ett 30-tal år senare, har den karismatiska rörelsen stelnat, enhet har blivit splittring och sekterism, vi har fått minst ett Knutby på vägen,och i övrigt fått se och uppleva vad Ylva Eggehorn så träffande beskrivit som "amerikanska piratkopior med fascistoida drag". Och många av oss ville inte vara med längre. Vi var ju så många.... Och vi som är kvar, trots en ofta osund ledarkult på den tiden, och trots allt tal om "bibliska principer" "andliga ämbeten" ( fler 70-talscitat) är förmodligen det därför att vi nånstans på vägen upptäckte att det som som sker, har skett förr, och genom Guds nåd återvände vi till de djupa andliga källor, som alltid flödat för Guds folk. Men vi var ju så många... Många fler än i dag. Och det kontaterar jag med sorg varje gång jag ser eller möter nån av dom.....
Och så undrar jag stillsamt ibland om den lovsångsväckelse, som i dag går genom kyrkor och samfund, också bara är en trend, som bärs upp av människor som är lika unga, lika trendiga och lika hänförda som vi var den gången......
