Stort och smått

När jag började blogga utlovade jag lite "smått och stort ur en allätares perspektiv" och det tycker jag nog att jag har hållit ganska bra genom de hittills 303 blogginläggen. Så många har det blivit, och en innehållsförteckning visar just på både smått och stort. Att då teckna ner några tankar om det som händer i Libyen måste väl bokföras under avdelningen stort. Liksom den ohyggliga katastrofen i Japan, där jag förresten såg någon svensk journalist ondgöra sig över ineffektiviteten i räddningsarbetet efter jordbävningen och tsunamin. Jag undrar stillsamt om samma journalist skrivit något under vintern om snökaos och inställda tåg i Sverige. Tala om ineffektivitet i ett oerhört mycket enklare utgångsläge!!

När det gäller Libyen så hade Robert Egnell på Försvarshögskolan ett klokt inlägg på tisdagens DN Debatt. Krigets verklighet glöms bort i en allmän interventionsglädje, menar han: ”Krig, oavsett om deras orsaker är rättfärdiga eller inte, består av massivt våld, död och elände – speciellt för de civila", skrev han. Och precis så är det naturligtvis. Krig är blodigt lidande och död, långt ifrån de krigsfilmer som alla kanaler fortsätter att sända i teve. Trots Libyen! Men krig har de senaste två hundra åren utspelats utanför Sveriges gränser, ofta långt utanför. Och hur ställer vi oss då? Under hela tiden FN utgjort en spelare i konflikter har Sverige pläderat för att FN:s säkerhetsråd är rätt forum för beslut om militära insatser. Men när FN nu till slut samlar sig mot Khaddafi ställer sig Sverige vid sidlinjen.”Om Nato frågar om Sveriges hjälp kommer vi att ta ställning till den frågan”, säger utrikesminister Carl Bildt i ett uttalande.Medan exempelvis Norge och Danmark snabbt ställt stridsflygplan till förfogande har Sverige valt att avvakta.Klokt eller inte? Frågan rymmer ett etiskt dilemma av stora mått, och inte minst som kristen tycker jag, att frågan är värd att diskutera.

Som kristen är jag naturligtvis kallad att i alla lägen stå för fred och försoning, i mina egna konkreta ställningstaganden, liksom i uppfattningar om hur Sverige bör förhålla sig. Att använda våld för att skapa fred och demokrati må vara kontroversiellt, men i fallet Libyen handlar det om att snabbt stoppa en massaker på civila och att i handling, inte bara ord, stödja en pågående, legitim folkresning. FN har sanktionerat den insats som nu pågår för att skydda civilbefolkningen i det som nu pågår. Mat, vatten och mediciner håller på att ta slut, och människor är på flykt. Om vi får en förfrågan om medverkan bör vi därför delta.

Vad Sverige kan bidra med i ingripandet mot Khaddafi vet jag inget om egentligen. Det handlar förmodligen om ett antal Jas-plan, transportflyg och helikoptrar, som enligt Försvarsmakten skulle kunna vara i operationsområdet inom tio dagar.Vårt militära bidrag är begränsat, och det skall det också vara. Men det känns viktigt och rätt att Sverige är med och tar ansvar för viktiga FN-beslut. Vi håller oss inte undan i hopp om att andra ska lösa problemen åt oss. Vi tar själva de initiativ som krävs för att markera att vi är redo att ställa upp. Och när Khadaffi är borta behövs ett humanitärt hjälparbete av gigantiska mått.

Att vänta-och-se räddade Sverige under andra världskriget. Men då fanns inte FN.Och nu kallar världsorganisationendom som legala representanter för världssamfundet. Då bör vi inte sitta på läktaren.

Det är avgjort nu!

Det är avgjort, men det här blir inte något hockyblogginlägg, som Du misstänkte. Erkänn det! Nej det är avgjort nu att ljuset vunnit igen. I går var det vårdagjämning och det betyder att i dag är dagen längre än natten på våra breddgrader. Och trots att det fortfarande är snö i den trädgård, som några veckor till är min, så stormar ljus och en tilltgande värme fram!! Det som åtminstone jag knappt vågade tro i oktober och november håller på att ske!

Jag var på resa i går och utanför tågföntret kunde jag faktiskt se hur träden börjar skifta i den där skirt gröna färg, som signalerar att kampen är avgjord. Och som gör att jag egentligen inte skulle vilja bo nån annanstans. Åtminstone inte den här årstiden. Men fråga mig vid nästa dagjämning. Den infaller den 23 september kl 09.04. Usch och fy! Men det glömmer vi just nu och gläds åt att vi ju får hjälp med ljuset av sommartiden också.Det innebär ju att vi ställer fram klockan till sommartid nu på söndag, den 27 mars. Detta gör att vi från och med 27 mars får se solen en timme längre och sen blir det bara ljusare för varje dag fram till midsommarafton ungefär. Vart timmen mellan 02-03 tar vägen när vi ställer fram klockorna är en intressant fråga, åtminstone rent filosofiskt, men kampen är då definitivt avgjord!

Om några veckor är det påsk, visserligen så sent som det är möjligt, faktiskt, men ändå..... Regeln säger att påskdagen infaller den första söndagen efter den första fullmåne som infaller på eller efter vårdagjämningen, och månvarvet är sånt i år.... Påsken signalerar ju också att det är avgjort. "Här var mellan ljuset och mörkret en stid. Dock segrade ljuset till evig tid" sjunger vi i kyrkan på på påskdagen. Ljuset besegrar mökret när Jesus besegrar döden i sin uppståndelse. Även om det kan vara svårt att ta till sig när det är som det är i Japan och Libyen och på närmare håll också, så är kampen avgjord. Påsken kommer med ljusets seger över mörkret.

Men ok då; du väntade dej att jag skulle blogga om att hockeykampen är avgjord så en rad om det då. Färjestad vinner finalserien mot Skellefteå och Södertälje och MoDo blir kvar i elitserien. Med den viss tveksamhet för MoDo dock.Men med ljuset kommer ju också hoppet..

Är det slut nu? Eller lönar det sig att plantera ett äppelträd?

Jag brukar alltid anse att det finns anledning att vara försiktig med eskatologsika spekulationer. Eskatologi (av grekiskans eschaton, "det yttersta", och logos, "lära") är inom olika religioner läran om de yttersta tingen. Inom kristendomen är eskatologin i princip detsamma som förutsägelser om tidsålderns slut och uppenbarelsen av Jesu makt när han enl. sitt löfte kommer tillbaka,världens undergång och fullbordandet av Guds rike. Sånt leder lätt till meningslösa spekulationer om hur och räkneexempel om när.Under mina 26 år som konfirmationslärare har mer än en konfirmand blivit uppskrämd, sömnlös och jätterädd vid genomläsningen av Uppenbarelseboken t.ex.

Men i dag har jag ändå hänvisat till en eskatologisk text på min facebooksida. Det är Luk 21:25-28, där Jesus undervisar om tidstecken vid tidens slut. Människor ska stå rådlösa vid havets och vågornas dån. Och i Mark 13 talar Jesus både om jordbävningar, krigsrykten och uppror.Tecken på vår tidsålders slut. Är det detta vi bevittnar nu i både Japan och i Libyen? Jag avstår från spekulationer, men texten talar ganska tydligt.

Men för mig är Jesu tal om tidstecknen inte poängen i dom här texterna. Poängen ligger i stället i löftet att det finns en fortsättning efter tidens slut.Hur märkligt det än kan låta. Res er upp! Lyft Era huvuden! Befrielsen är på väg! Fortsättning följer alltså. När all tid är slut tar Jesus befälet en gång för alla.

Det är väl ändå detta trotsiga framtidshopp som vill bära och ge kraft. Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon skulle jag ändå plantera ett äppelträd i dag, utropade t.ex. Martin Luther trotsigt. Panik och rädsla förlamar och dödar all kreativitet, och är det nåt vi behöver i dag så är det väl kreativitet. Vår värld behöver människor, som utmanar alla "det-går-ändå-intetankar" och som vågar prova nytt.

Sent omsider har FN:s säkerhetsråd nu beslutat om en flygförbudszon över Libyen, och även om det etiskt försvarbara i beslutet kan och bör diskuteras, så har världsamfundet ändå gjort något. Och i Japan stannar männskor kvar i det farliga området och kämpar oförtrutet vidare mot det galopperande kärnkraftshotet. Stannar kvar för att hjälpa till med det man kan. Äppelträd i stället för undergång.

I dag kommer du och jag att träffa männskor, som är rädda och som är färdiga att ge upp. Allting är ju så hemskt. Då får vi plantera äppelträd även om det värsta skulle hända i morgon!

Hur mycket elände orkar jag med, egentligen

Det här är mitt blogginlägg nummer 300 och det kunde jag väl ha firat med något annat än eländes elände. Kanske, men i går, när jag lyssnade till det utmärkta morgonprogrammet "Tankar för dagen", som sänds i P1 kl 06.50, men som trots det är väl värt att lyssna på, gick mina tankar till eländet. Det var docent Tomas Brytting, som just funderade över rubriken till mitt 300:e blogginlägg, och som gav mig anledning att fundera vidare.

Jordbävning och tsunami i Japan med åtföljande kärnreaktorhaveri,inbördeskrig i Libyen medan världen står och tittar på, självmordsbombare t.o.m. i Stockholm,revolution i Nordafrika och romer, som förföljs i Europa. Och här hemma hör vi om serievåldtäktsmän och gryningspyromaner. Och på en annan nivå trafikkaos på grund av snön, som ju ändå kommer varje vinter, finanskris, med mera, med mera i en aldrig sinande ström. Hur mycket elände orkar jag egentligen med? MoDo håller dessutom på att åka ur elitserien också, så det är ingen hejd på eländet.

Kristdemokraterna kom för något år sedan med ett förlag om att lagstifta om civilkurage. Ett uppseendeväckande dåligt förslag, till och med för att komma från det hållet, men som ändå ledde till en utredning. Nu har utredaren lagt fram ett förslag, som han själv dömer ut i samma stund som han lägger det på regeringens bord. Bra! Medmänsklighet och civilkurage kan naturligtvis inte lagstiftas fram. Antingen har man andras bästa för ögonen eller också har man inte det.

Men jag orkar inte med allt elände på egen hand och det gör antagligen inte du heller. Vi behöver hålla ihop för att få kraft. Den kristna församlingen är en sådan kraftkälla. Församlingen kan användas till mycket, och bl.a kan den lätt bli ett gömställe undan allt elände, där vi blundar och sjunger s.k lovsånger. Men både församlingsgemenskapen och lovsången kan också bli en kraftkälla som ger både ork och civilkurage. Den första tidens kristna liksom väckelsens pionjärer i vårt land är strålande exempel på hur vanliga människor fick både kraft och mod att förändra både sin egen och andra människors situation. I de flesta krislägen har vi faktiskt tid, du och jag. Tid att studera situationen, tid att diskutera med andra och tid att be till en Gud, som sitter inne med lösningen på alla problem. Men han behöver medhjälpare, och medhjälpare, som är alldeles vanliga människor, som Du och jag. Och det finns inget krav på att åstadkomma det omöjliga, bar att göra sitt bästa där man står. Ge till hjälporganisationer, som finns på plats, eller vara kompis till den som inte har några kompisar Och då orkar vi själva också, du och jag

Så har det hänt igen, det otroligt osannolika

Tage Danielsson säger: "Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.
Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände."

Harrisburg 1979, Tjernobyl1986 och nu långt borta i Japan. Men sånt händer inte här.Det slår t.ex Dagens Nyheter fast på ledarplats i dag. Åtminstone är sannolikheten att det ska hända här, för att tala med Tage D, nästan försumbar. Men bara nästan. Jag undrar hur dom allt färre, som fortfarande är centerpartister, känner sig i dessa dagar. Jag menar, dom bytte ju fot och ståndpunkt i kärnkraftsfrågan, och från att ha varit motståndare började dom tycka att kärnkraften är både bra och säker. Dom var så mycket motståndare, att jag faktiskt en gång i min gröna ungdom röstade på centerpartiet. O hemska tanke! Att Maud Olofsson ändrade åsikt är ju inte så konstigt, hon hade ju inte fått vara med att regera annars, och det var ju mycket viktigare än eventuella, nästan försumbara risker med kärnkraften. Men dom andra centerpartisterna, hur mår dom i dag? Nu är dom ju inte så många, drygt tre procent hade röstat på dom om det hade varit val i dag, men ändå......

Det ska bli spännande att se vilka konsekvenser katastrofen i Japan får på den svenska debatten om kärnkraften. Mitt tips: Inga alls, eftersom "det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände."

Mark 1:8

Jag har i min internetuppkoppling en finess som automatiskt ger mig ett bibelord varje dag från bibel.se. Det är Svenska Bibelsällskapet, som förser med denna tjänst, och eftersom det hör till mina tidiga vanor att läsa nyheter på nätet, blir hälsningen från bibel.se en alldeles utmärkt början på dagen.

I dag kommer hälsningen från Mark 1:8, där Johannes Döparen säger att han, som döper i vatten skall följas av En, som skall döpa i helig ande. Andedop, andeuppfyllelse, en andra välsignelse,eller varför inte fullkomlig helgelse, ett uttryck som vi i Frälsningsarmén ofta använder.Eller använde förr åtminstone. Kärt barn har många namn, och det handlar om att uppfyllas av den helige Ande,och att få uppleva att samma kraft som fyllde både Jesus vid dopet i floden Jordan och som fyllde apostlarna på den första pingstdagen finns till förfogande också för oss.

Det är trist att andedopet för många förknippats med extatiska yttringar hos olika grupper av "pingstkristna" och uppfattningen att tungotalet skulle vara nån sorts bevis för andedop eller andeuppfyllelse. Så är det naturligtvis inte. Andeuppfyllelsen är Gud i mig, den gudomliga kraft, som gör det möjligt att leva mitt liv för Gud och för andra människor. Alltså först frälst och sedan utrustad till tjänst. Några får tydliga tecken på andeuppfyllelse genom tungotal eller andra Andens gåvor, andra får en ny glädje och frimodighet i tron. Men andeuppfyllelse är inte ett antingen-eller. Då skulle det lätt kunna bli ett A-lag och ett B-lag bland de kristna. Andeuppfyllelse är ett mer-och-mer. Ingen är färdig. Alla är vi på väg. Och det viktiga är inte var på vägen vi befinner oss. Det vilktiga är att vi befinner oss på Vägen som heter JESUS. För det är bara han som ger Anden som gåva: mer och mer och mer.

Det är trist att ibland upptäcka hur det lätt smyger sig in ett prestationskrav i vårt kristna liv. Ett krav, som andedopet eller vad vi nu väljer att kalla det, skulle hjälpa oss att uppfylla. Det handlar inte alls om det. När Jesus mötte människor på sina vandringar uppmanade han dem till efterföljelse. Följ mig! Och när vi gör det ger han kraft att fylla vårt speciella uppdrag i den efterföljelsen. Det är den kraften som är andeuppfyllelsen. Och alla behöver vi olika gåvor för att kunna fylla vår uppgift i efterföljelsen. Men dom andliga gåvorna får vi återkomma till..... Men alla får vi leva i andeuppfyllelsens kraft. Både du och jag.

Både Bibeln och Internationalen.......

Som socialdemokrat kretsar naturligtvis mycket av mina tankar just nu runt det stundande partiledarvalet och runt valberedningens mödor att kunna vaska fram en kandidat. Men jag har redan bloggat om att våndorna lätt kan överföras till situationen för den kristna kyrkan i vårt land i allmänhet och för i mitt fall Frälsningsarmén i synnerhet. Och här följer nu lite fler paralleller;

Partiets valanalysgrupp pekade bland annat på följande egenskaper hos en blivande partiledare:
• Nyfikenhet. Partiet behöver ledare som vågar se framåt och som känner av och klarar av att tolka förändringar i samhället redan i ett tidigt skede. Hur väl behöver inte den kristna församlingen också sådana ledare!
• Mod. Modet att stå emot påtryckningar och inte minst modet att misslyckas. Frälsningsarméns pionjärer hade det modet. Har vi det?
• Nytänkande. Världen omkring oss har förändrats, alltså måste vi förändras. Vi har fastnat i gamla system och gammal retorik – nu krävs nya tankar grundade i våra gamla värderingar. En önskan och ett påstående som i hög grad kan gälla både för Frälsningsarmén och för den kristna kyrkan i stort. Både socialdemokration och den klassiska kyrkan i Sverige upplevs som gammalmodig. Nytänkande behövs, men för kyrkans del ett nytänkande grundat i evangeliet.
• Ork. Vi har arbetsamma år framför oss, och det behövs personer som har stor uthållighet, massor av entusiasm och mängder av idéer. Såna behövs inte bara hos socialdemokraterna.
• Självständighet. Vi har många politiker som försörjts av politiken i hela sina vuxna liv. Vi måste börja se det som en tillgång att ha arbetslivserfarenhet från världen utanför rörelsen. Sagt ur partiets perspektiv.
Här har Frälsningsarmén i Sverige anträtt en ny och spännande väg, då man rekryterar ledare, som inte behöver komma direkt från skolbänken, utan som är är lite äldre och som tar med sig yrkeserfarenheter av annat slag in i sin ledaruppgift.

De flesta huvudkandidater till partiledaruppgiften, som hittills stötts och blötts av medierna har ett gemensamt – de är förträffliga socialdemokrater. Men tyvärr ligger de alla lågt och vägrar säga något alls, eftersom traditionen i vårt parti kräver det.
I den kristna församlingen handlar det om att följa en kallelse. En kallelse som är enkel i sin formulering: Följ mig, säger Jesus, vår store uppdragsgivare. Och den efterföljelsen leder för några in i ledarskapet. Men även i Frälsningsarmén råder Jantelagen; inte kan jag, inte ska jag väl.......

Flera kyrkor i vårt land har vågat titta utanför de egna fållorna när man rekryterar ledare. Pingsförsamlingar anställer missionpastorer eller pastorer från EFS som församlingsledare. Det känns som en mycket spännnande utveckling, liksom den nya kyrka av baptister, metodister och missionsförbundare ( kallas dom så förtfarande, förresten, medlammarna i det som inte längre är missionsFÖRBUNDET?) som snart föds i Sverige? Där borde vår internationalism i Frälsningsarmén inte behöva utgöra något hinder. Metodistkyrkan är ju en större internationell gemenskap än vad vi är.Enhet och gemenskap för att världen ska tro!

Den socialdemokratiska valanalysgruppen menade sammanfattningsvis att det viktigaste för en ny partiledning är att den har förmågan och mandatet att utforma en strategi för framtidens svenska socialdemokrati. Frälsningsarmén ligger här snäppet före. Vi har just valt en ny internationell ledare, och i Sverige har vi just fått en ny högsta ledare. Båda kvinnor, förresten, något som vi borde ha basunerat ut högre på internationella kvinnodagen.

Från mitt begränsade och svenska pensionärsperspektiv har jag gott hopp. Mer på Frälsningsarmén än på partiet, dock. Båda har ett antal år med tillbakagång bakom sig, och båda behöver vända den trenden. Och båda behövs i en spännande framtid. Och båda har framtiden för sig; En gång skall jorden bliva vår! Det försäkrar både Bibeln och Internationalen. Faktiskt!!