25 år har gått, och det gör fortfarande ont att komma ihåg det. På måndag är det precis 25 år sedan statsminister Olof Palme (s) sköts till döds i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen i Stockholm. Ett kvarts sekel, och tipsen fortsätter att strömma in till det som numera heter Palmegruppen inom polisen. Personligen tror jag dock inte att mordet någonsin kommer att klaras upp. Det begicks för många misstag i inledningsskedet av utredningen, och för många spår kunde sopas igen. För många misstag fick begås och för många spår fick sopas igen under de första timmarna och dagarna, därför att inflytelserika krafter ville att spår skulle sopas igen.....
Jag har aldrig trott att Christer Pettersson var gärningsmannen. Men han,en nedgången snedseglare, var lätt att ge sig på så att gärningsmannen eller -männen skulle hinna sätta sig i säkerhet. Hatet mot Olof Palme var utbrett inom stora delar av såväl den politiska borgerligheten som inom polis- och militärledning. Och ändå har detta hat aldrig analyserats av de olika kommissioner och grupper som under de gångna 25 åren granskat mordet. Ingen vet om det är sant att det skålades i champagne på en polisstation i Stockholm eller att det applåderades på en kadettbal när beskedet om mordet kom, men bara misstankar om att så skedde speglar en känsla.
De allra flesta svenskar över 35 år minns precis vad vi gjorde, när vi nåddes av beskedet. Själv var jag med familjen hemma på sportlov hos mina föräldrar, och min mamma väckte oss med beskedet, som just lämnats i en extra nyhetsutsändning. Vi minns, och hos många av oss gör minnet fortfarande ont. Det var den kväll när Sverige miste sin oskuld. Sånt händer inte! Inte i Sverige, var min första tanke minns jag. Men jag minns också, att jag dagen därpå kunde höra en alldeles vanlig svensk pappa, som liksom jag var åskådare på en ungdomstävling på skidor, säga, att "den djäveln skulle dom ha knäppt för länge sen...." Palmehatet i det svenska folkhemmet.
25 år har gått och fortfarande skulle Palmes politik behövas i Sverige. Där fanns visionerna, där nu kamrererna tagit över. "Underbara dagar framför oss" där det i dag handlar om stabilitiet i statens finanser. Klarspråk när det gäller diktaturer både till höger och vänster, där vi i dag har en utrikesminister, som anser att stabilitet är det viktigaste ordet när det gäller framtiden för Libyen i dag.... Jag skäms!!!!
Det finns naturligtvis inget enkelt eftermäle till vårt lands störste statsman. Henrik Berggren har beskrivit motsägelserna i Palmes liv och gärning i sin utmärkta bok, som just heter "Underbara dagar framför oss". Palme vågade teckna bilden av ett möjligt samhälle. Ett samhälle där solidaritet och jämlikhet inte bara var ord. I dag används förresten inte ens orden. Inte ens inom hans eget parti, som i dag är fullt upptagna med frågan om vilken av de tänkbara, eller otänkbara, kamrererna som ska ta över partiledarposten.
Det gör fortfarande ont att minnas och o, vad jag saknar Olof Palme!
