Jag lämnade folkhögskolan i mitten på 90-talet och därmed också den arena, där jag trivts bäst, och säkert också gjort mest nytta under mitt 40-åriga yrkesliv. Men i dag var jag tillbaka igen. Visserligen i en annan skolform, och i en helt annan roll än då, men ändå. Tillbaka på plan igen! Sedan årsskiftet tillhör jag styrelsen för Sundsgårdens skola, tillika referensgrupp för behandlingshemmet. Visst låter det väl lite pampigt…..
Sundsgården startade sin verksamhet 1943, och målgruppen för Frälsningsarméns initiativ den gången var hemlösa och underpriviligierade pojkar, som behövde en fungerande skolgång. Mycket har hänt sedan 1943, men grunden för Frälsningsarméns engagemang i Sundis, som stället allmänt kallas, består. Målgruppen är fortfarande pojkar i åldern 10-15 år vid inskrivningen, och som behöver en skola i internatmiljö borta hemifrån för att kunna fungera. Skolan är en grundskola, som följer grundskolans lagar och regler. Redan där alltså en stor skillnad för mig, med min bakgrund i folkhögskolans friare värld, med färre regler och mindre styrning utifrån. Här är den kommunala socialtjänsten uppdragsgivare, föräldrarna viktiga samarbetspartners och Skolverket tillsynsmyndighet. Både skolans personal och behandlingspersonalen har utbildats i olika metoder i i pedagogiskt och socialt behandlingsarbete, t.ex. SET, ART, MI och Föräldrakraft, och jag känner mig verkligen som novis i sammanhanget. Eller vad heter nivån innan man blir novis, förresten?
Men ord som lärartäthet, gruppstorlek, budgetuppföljning mm klingar bekant i öronen på en gammal skolfux, och resonemang kring samarbetsmöjligheter med skolans ägare och huvudman, i det här fallet Frälsningsarmén, känns bekanta och viktiga. Och dom deltar jag gärna i, och ställer också gärna min erfarenhet till förfogande. En erfarenhet, som nu Frälsningsarmén för första gången sedan 1995 har frågat efter. Jag är glad för tillfället, men samtidigt förvånad över att 40 år inte räknats alls tidigare. Ingen, med ett enda undantag, har frågat om något under de femton senaste åren……. Nej en svaghet hos oss är att vi alltid ska uppfinna alla hjul på nytt… Varje gång!
Annars kändes styrelsearbetet bekant. Gott förmiddagskaffe och gemytlig stämning skapade en trivsam ram kring samarbetet. Jag mötte också kunniga och pålästa ledamöter, en tillgång för varje verksamhet. Men fler elever behövs. Annars blir kostnaderna alltför höga. Trots det problemet kunde jag inte låt bli att le igenkännande. Har upplevt det själv. In på bara märgen!!!..... Men en nyhet upptäckte jag i schemat. På Sundis slutar man varje dag med en timme ”Ta-igen-tid”. En timme då man får ta igen sånt man inte hunnit med.Tänk om man fick några såna timmar nu och då i livet…. En stund då man fick hämta upp sånt man inte hunnit med. Eller sånt man tappat bort….
Men dagen innebar inte bara en comeback. Det handlade även om en debut. Styrelsen är ju, som jag sagt även referensgrupp för Sundsgården som behandlingshem. Det handlar om en verksamhet, som jag aldrig kommit i närkontakt med tidigare. Men man lär så länge man har elever, eller hur är det man säger i skolbranschen? Och behandlingsprogrammet har en modell, eller vad man ska kalla det. Den( eller det) heter i alla fall ”Känslan av sammanhang”. Känns det inte ibland om man skulle vilja genomgå det programmet?
Jag tycker det i alla fall
…
