Först en efterlysning; Ett bra substantiv till arg, tack! Ilska? Vrede? Förtörnelse? Nja, jag vet inte, men kör för ilska då. Och till besviken? Det är lättare och får bli besvikelse. Alltså; Ett blogginlägg om ilska och besvikelse.
Jag börjar med besvikelse. För det är det jag känner över att Sundsvallsgiffarna inte förmådde öppna det så viktiga Norrlandsfönstret till Allsvenskan i fotboll. Viktigt därför att unga fotbollsspelande killar i Matfors, Bjärtrå, Kusmark och Muodoslompolo behöver förebilder att efterlikna och försöka bli som. Och då hjälps det inte att Gävle rent geografiskt ligger i Norrland. Det känns liksom inte så. Gränsen till det som vårdslöst kallas Norrland går vid Medelpads södra gräns. Hälsingland och Gästrikland har aldrig hört dit liksom. Utom i bandy, då, möjligen. Då kan vi sträcka på oss av stolthet både när Edsbyn och Sandviken sopar banan med sina motståndare, Motståndarna kan förresten snart komma från Göteborg. GAIS satsar på att bli nåt stort i bandy, men det får vi återkomma till. När Haparanda-Tornio börjar sopa banan med dom….. Men i fotboll hjälps det alltså inte med Gävle. Norrlandsfönstret förblir bara halv-eller gränsnorrlandsöppet och giffarna måste ta nya tag. Dom behöver ett par snabba forwards till nästa år. Om det lyckas, då ska ni få se på gnistor till nästa säsong…..
Så bot mot besvikelse heter två snabba forwards!
Så var det ilskan då. Den känner jag mot mitt eget politiska parti, socialdemokraterna, där ledningen i går tvingade fram Mona Sahlins avgång. För naturligtvis var det vad som skedde när distriktsordförandena och medlemmarna i det verkställande utskottet hade krismöte i partihögkvarteret i går. Mona fick bära hela skulden till valresultatet och till partiets kris. Hon hade ju sagt att hela partistyrelsen ska ställa sina platser till förfogande för att undersöka om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende. Det är väl självklart att en styrelse gör det i en sån krisartad situation. ABC i föreningsteknik. Men icke på Sveavägen! Felet är Monas och därför måste hon bort.Och sen är det bara att trava på som vanligt igen. Så talar politiska betonghäckar. Och då följer Mona föreningsteknikens ABC. Utan stöd och förtroende lämnar man över till någon annan som har detta. Stöd och förtroende, alltså. Men problemet är två- eller flerfaldigt. Felet är inte Monas ensamt, och det finns ingen annan, som har stöd och förtroende att leda partiet. Felet är att partiet saknar politik, och det måste partistyrelsen kollektivt ta ansvaret för. Inte bara Mona. Det faktum att bara 22% av dom som har arbete, röstade på Arbetarpartiet Socialdemokraterna i valet talar naturligtvis sitt tydliga språk….
Felet är att partistrategerna både på Sveavägen och ute i landet låtit borgarna rita kartan och förklara var det politiska mittfältet ligger och hur viktigt det är att vinna medelklassen. I stället för att presentera en arbetarklassens spelplan har partiet spelat med på borgarnas villkor. Och utan att på något sätt attrahera medelklassen. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT-avdrag, men kanske en butler i tunnelbanan. Att följa borgarnas förslag och bara putsa lite på dom vinner inga val, och att hänvisa till att det var bättre förr, då när partiet var ett 45%-parti, lockar inte andra än en krympande grupp av sistagångsväljare. Men det är mina barnbarn det gäller och dom röstar hellre på Feministiskt initiativ eller på Miljöpartiet . Och för såna strategiska misstag måste hela partistyrelsen bära ansvaret, inte bara Mona.
Jag är övertygad om att Mona, med sin erfarenhet och omgiven av en nytänkande partistyrelse hade kunnat förnya partiet och få det att ta i tu med dom stora överlevnadsfrågorna. Det är nämligen det som behövs, och det kommer borgarna inte att göra. Där är det nämligen samma höger nu som då, och för högern har det alltid bara handlat om plånboksfrågorna. Titta bara på hur Anders Borg räddade Alliansen den här gången. Så bevare oss oss för Thomas Östros eller Per Nuder som ny partiledare.
Vem ska det bli då? Jag har ingen klar favorit i nuläget, men lägger min röst på Ylva Johansson.Lite i brist på annat men ändå….. Om nya strateger inte kan plocka hem Margot Wallström.
Så bot mot ilska kanske heter Margot Wallström. Och en framsynt och kreativ valberedning. Och definitivt en ny politik med rättning vänster som utgångspunkt.
