Det började som en alldeles vanlig dag. Om min mor hade levt skulle det ha varit hennes födelsedag. Den 86:e. En vanlig tisdag mitt i augusti. Men sen....
Hela min Facebook var försvunnen. Bara borta och ersatt av en amerikansk upplaga, som inte var min. För dej, som inte är face-bookare, låter det inte som nån katastrof, och det är det naturligtvis inte heller. Inte i jämförelse med torkan i Ryssland eller översvämningarna i Pakistan, menar jag. Men ett antal fotografialbum och en korrepsondens med ett hundratal facebookvänner var ändå borta. Ända till det visade sig, att en av dessa vänner fann mig ute i cyberrymden. Via henne kunde jag få adressen och den vägen kunde jag hitta igen mig själv. Bara för att finna att jag blivit vän med mig själv! Onekligen ett intressant både psykologiskt och filosofiskt problem. Vän med sig själv. Det är viktigt, men kanske inte på det här sättet... Det återsod därför inget annat än att börja om från början. En ny Facebook, med ny profilsida och nya vämförfrågningar. Och på den vägen är det alltså. För den som ev. undrar....
Och som om det inte var nog, tog en chiropraktorvän ( det är inte klokt så många olika sorts vänner det finns!)hand om min onda rygg just den här olycksaliga tisdagen mitt i augusti. Allt facebookande och övrigt dataarbetande i fel ställning på en för låg stol hade fått ryggen att säga ifrån. Men chiropraktormats tog sig an problemet med kraft. Ja just kraft var rätta ordet. Han bröt och bände. Och det knakade och small. Och ont gjorde det. Men som den utomordentlige pedagog, som chiropraktormats är, så förklarade han hela tiden vad han gjorde och varför. Och det slutade, inte med nödslakt, utan med en försäkran om att det nu skulle bli bättre. Inte minst med hjälp av några övningar, som jag fick med mig hem. Bl.a blottargreppet. Ja, lugn bara!! Det är bara ett grepp, snarlikt det blottare använder, inget annat. Och jag tycker, att det redan nu, i skrivande stund, känns bättre.
Men tro inte, att det var nog med det. Nej, jag fick avsluta dagen med att att jaga myggor och flugor i det fönsteröppna sovrummet. Dom var inte många, kanske, men ettriga och högljudda. Men med en nyreparerad rygg avgick jag efter en stund med segern.
Men allt detta är ändå ingenting i jämförelse med det huvudlösa förslag som mina partikamrater i Stockholm snickrat ihop, och som publicerades och kommenterades i går. Man vill, att eftersom stockholmarna reser mer än andra i landet, restiden ska kunna användas mer effektivt. Stockholms stad bör kunna använda SL:s lokaler på ett radikalt annorlunda sätt än i dag. Det är ett resursslöseri när lokalerna inte används, säger Ilja Batljan, oppositionsråd i landstinget, och en person, som när han var stark man i Nynäshamn verkade både klok och modig. Men detta!!. Tillsammans med Karin Jämtin, som jag däremot aldrig trott särskilt mycket om, vill han nu, att stockholmarna ska kunna få en allt-i-allo, som utför butlerliknande tjänster i tunnelbanan. Dessutom ska stockholmarna slippa shoppa eller tvätta själv. Enligt förslaget är det bara att lämna in tvätten eller inköpslistan på väg ner i tunnelbanan. Sen är allt fixat när man kommer hem. En allt-i-allo skulle också så småningom kunna byta sommardäck och också utföra andra servicetjänster. Det är bara fantasin som sätter gränser.
Åker Ilja Batljan och Karin Jämtin aldrig kommunalt? Tänk dig att en mörk och vindpinad höstmorgon släpa inte bara på två morgontrötta och griniga barn, utan även på en överfull korg med smutstvätt på en överfull buss. Bara för att sen lämna barnen på dagis och släpa ner korgen till den överfulla t-banestationen. För att där mötas av en leende butler, som tar hand om den och dessutom handlar åt dig under dagen.. VÄLKOMNA TILL VERKLIGHETEN. Vi vinner inga val på det sättet.
Ja, oj vilken dag! Men i dag är det en ny dag med nya möjligheter......
