Det är ju så det brukar stå i slutet av amerikanska filmer. Fortsättning följer. Och det är precis så det är. Det fortsätter att snöa. Snöandet antar rent norrländska proportioner även här i Stockholms skärgård. Jag tror aldrig att jag under fyrtio år skottat så mycket snö som under den här vintern. Och aldrig trodde jag väl heller att jag skulle få problem med var jag skulle lägga all den undanforslade snön. Och ändå är det ju ett litet problem här ute, där jag kan låta snövallarna växa och bara invänta vår och snösmältning. Annat är det inne i stan, där Riddarfjärdens vatten för sista året ( EU förbjuder det sedan) får ta emot mängder av förorenad snö. Inte bra, men nöden har ingen lag. Det enda jag inte riktigt förstår, är varför kollektivtrafiken inte tycks kunna stå emot vädrets makter alls. Jag förstår om bussar och pendeltåg inte klarar de värsta snöstormarna. Men inte ens när dom lagt sig får SL det hela att fungera. Och snöröjningen av trottoarer inne i stan ska vi inte tala om.... Men nu får det vara färdiggnällt. Pensionärer gnäller ju inte.....
Men skottandet ger ju bra och nödvändig motion. Hustrun och mig närstående vänner ger mig hela tiden goda råd om att ”akta hjärtat” under de återkommande renhållningspassen. Och trots den tilltagande åldern, ja det flaggades ju som sagt i går, så har jag inte känt av hjärtat. Skönt och bra nu när vädret förhindrar andra aktiviteter som stärkande promenader och dyl.
Födelsedagen firades i lugn och stillhet. Present av hustrun ( nyfikna va??) mängder av gratulationer vis sms och FaceBook, och fortfande några gamla hederliga gratulationskort i brevlådan också. Och så telefon från barnen med sång av barnbarnen. Både ”ja må han leva” och ”idag är det morfars födelsedag”. Det senare är danska, vi är ju en internationell familj minsann. Och på lördag fortsätter firandet. Om vädret och framkomligheten tilllåter. Jag minns när jag som rektor på folkhögskolan bjöds på födelsedagskalas hos en av våra invandrarelever. Han var från Jemen f.ö. och mycket fredlig och vänlig. Det här hände långt innan Jemen blev tillhåll för terrorister av allehanda kulörer. Kalaset hade pågått i tre dagar innan jag kom, och skulle, visade det sig, pågå i ytterligare tre dagar sedan jag sagt adjö. Det kallar jag födelsedagskalas, det....
Mellan snöskottandet hann jag också med att titta på reprisen av programmet ”På spåret” med bl.a Marcus Birro. Säg det program där han inte är med just nu, förresten.Han är en hejare på italiensk fotboll också. Och har ÖIS som farvoritlag. Nu får jag svårt att motstå frestelsen att börja blogga om fotboll.... Men nej! Jag tycker att på-spåret-frågorna har blivit svårare sedan man bytte programledare. Om det nu har nåt samband. Men Peru, Lima och potatisens hemland, borde dom ha klarat. Och hur kunde syskonen Zandén placera Casablanca i Dalarna???
Såna internationella utblickar föder också tankar på sommar och semester. Fast semester har man väl inte som pensionär. Jag är lite sugen på Polen i sommar, men tankar och samtal fortsätter. På tal om Polen så jobbar jag också vidare med min julklappsbok. 700 sidor om de fattiga i Lodz. Läs den! Självklart att den skulle få Augustpriset.
Borde skriva en rad om pånyttfödda MoDo Hockey också. Men det är alltid svårt att erkänna hur fel man haft, så jag avstår. Får ge mig ut och skotta snö i stället...
