Ibland när jag åker tunnelbana funderar jag över varför jag hamnat i en vagn där alla har legat hemma i svår förkylning den senaste månaden. Ansiktena är likbleka om det så är mitt i sommaren. Och hur kommer det sig att alla som promenerar eller åker buss ser så fräscha och friska ut även mitt i vintern, att man undrar om dom nånsin haft med försäkringskassan att göra.
Ja hur kan det komma sig? Varför är det så stor skillnad mellan tunnelbanefolket under jord och bussmänniskorna ovan jord? Båda är ju lydiga och följer SL:s uppmaningar att åka kollektivt. Men jag har kommit på det! Jag upptäckte lösningen när jag såg hur tunnelbanefolket fick färg och rosiga kinder bara dom kom ut i dagsljuset. Det var ljuset som gjorde skillnaden. Det blåaktiga lysrörsljuset gör människor bleka i ansiktet. Så var det!
Det var förresten vårdagjämning i lördags och på lördag kommer sommartiden tillbaka. Vet du vad sommartid heter på engelska? Daylight saving time!!! En tid som sparar ljus åt oss!! Och när jag går ut för att hämta morgontidningen, så skymtar i alla fall gryningsljuset. Så det är ingen tvekan längre. Ljuset har vunnit en arbetsseger igen. Och just i år tycker jag att det känns som att matchen varit extra lång och att mörkret länge lett matchen. Men snart får vi stämma in i påskdagens segersång: ”Här var mellan ljuset och mörkret en strid, dock segrade ljuset till evig tid”. Ljuset har segrat TILL EVIG TID.
I vilket ljus ser vi på på oss själva och på varandra då? Och då tänker jag inte på om det är lysrör eller stearinljus och inte heller på om det är 25 eller 100W i lamporna. Och vi talar väl om energilampor? Jag tänker i stället på, att den som jag tycker om, ser jag på i ett speciellt ljus. Skavanker och brister förvandlas till charmiga egenheter, medan hos den, jag tycker illa om eller är rädd för, blir t.o.m. det vackraste leende ett odrägligt flin. Att vara rädd förvandlar lätt människors både ord och utseende. Rädslan för varandra är en effektiv förvrängare av både ord och avsikter.
Men vi behöver inte vara rädda. Det var jungfru Marie bebådelsedag i går. Och i evangelietexten försäkrar ängeln, detta ljusets sändebud, att Maria behöver inte vara rädd. Detta trots att 15-åringen just fått veta, att hon ska bli mor till Jesus, Gud i människogestalt. Och ända sen juldagsmorgonen, mitt i det mörkaste mörka, bara några dagar efter vintersolståndet, då solen står som allra lägst, har evangeliet försäkrat, att vi behöver inte vara rädda. Herdarna på ängen fick ju också veta att dom inte behövde vara rädda. Och jag behöver inte vara rädd, och inte du heller. Inte rädd för att inte vara som andra, att inte orka eller inte räcka till. Och inte rädd för något annat heller.
”Här var mellan ljuset och mörkret en strid, dock segrade ljuset till evig tid.” Arbetsseger för ljuset!
