Den internationella brigaden och om att ha varit med på ett litet hörn

Utrikesdepartementet släppte på torsdagen tidigare hemligstämplade diplomatrapporter från åren 1989—1991. Rapporterna handlar om situationen i Baltikum i samband med Sovjetunionens kollaps och baltstaternas väg till frihet. Om detta finns mycket att säga. T.ex om dåvarande utrikesministern Sten Anderssons påstående att Baltikum inte var ockuperat. Ett påstående, som i de tre länderna väckte mycket vrede. En vrede som nådde långt utanför den aktiva politikens krets. Ty det var där jag befann mig! Långt ute i periferin, men ändå mitt i utvecklingen.....

Frälsningsarmén i Sverige hade vid tiden för andra världskriget och den sovjetiska ockupationen ( för en sån var det ju, oavsett vad Sten Andersson påstod) haft ansvar för arbetet i Lettland, och vid frigörelsen i början av 90-talet tog man på nytt ansvar för återuppbyggnaden av arbetet. För mig är det oklart hur mycket av det beslutet som var en följd av centrala beslut och hur mycket som kom sig av enskilda medarbetares initiativ. När det gäller folkhögskolans roll och den "internationella brigad", som upprättades där, så handlade det dock om helt egna initiativ. Brigaden blev en folkhögskolekurs, och brigadisterna skickades, efter en kort introduktion på skolan, iväg till det yrvaket självständiga Lettland.

Mycket har sagts och skrivits om Frälsningsarméns första tid i Lettland efter självständigheten. Om stora framgångar. Om hur människor blev frälsta och upprättade, om hur fattiga letter fick konkret hjälp med det nödvändiga för att överleva. Man kan nämligen inte äta frihet! Folket fick friheten, men inte hjälp med att överleva. Annat än av kyrkor och andra hjälporganisationer. Och i det hjälparbetet fick folhögskolans internationella brigad plats. Man startade ett kristet barn-och ungdomsarbete, och man delade ut mat och kläder till människor, som skulle ha frusit och svultit ihjäl utan den insatsen.

Mindre har dock sagts och skrivits om det samhälle, som mötte Frälsningsarmén och andra kyrkor. Om den dubbelmoral, som varit människors sätt att överleva under femtio års förtryck, om de stora klasskillnader som fanns i ett samhälle, som under dessa femtio år varit "klasslöst", och om vad som händer med människor, som får hela sin varldsbild rubbad. Allt som varit sant under femtio år blev plötsligt falskt, och allt som varit rätt blev plötsligt fel. Det värsta, sa en kvinna till mig vid ett tillfälle, var när jag förstod att man ljugit för mig under hela mitt liv! Och inte förstod jag, innan jag började arbeta med den internationella brigaden, vilka sår den s.k. baltutlämningen satt i den lettiska folksjälen. Baltutlämningen kallas den händelse efter andra världskrigets slut 1945, då Sovjetunionen begärde att Sverige skulle lämna ut bl.a 167 baltiska soldater som stridit på axelmakternas sida. Sverige sa ja till Sovjetuionens begäran, och sammanlagt utlämnades 2 518 personer till Sovjetunionen, därav 146 balter. De flesta av dem som skickades tillbaka, avrättades med säkerhet, och jag träffade själv ett par gamla letter, som hade haft syskon som ingått i baltutlämningen. Båda vände ryggen till mig när dom fick veta att jag var svensk, och en spottade efter mig.Och då hade det ändå gått 45 år!

Frälsningsarmén lärde sig också efter hand att bli mer och mer lettisk och anpassad efter lettiska förhållanden. En god vän till mig, själv inte med i Frälsningsarmén, sa till mig vid ett tillfälle att, " vad ni än gör, börja inte marschera på gatorna med röda fanor och blåsorkestrar. Det har vi haft alldeles nog av i det här landet...." Det har man inte heller gjort!

Nu har 20 år gått, och den internationella brigaden är sedan länge upplöst. Jag vet att erfarenheterna från tiden i Lettland satt djupa spår hos dem som var med i de olika grupper, som fick tillfälle att hjälpa till under den första svåra tiden. Och Frälsningsarméns arbete i Baltikum fortsätter. Det är det stora med Frälsningsarméns arbete. Vi fortsätter.....och fortätter......och fortsätter så länge behovet finns.

Ett välsignat barn

Vi planerar barnvälsignelse i familjen. Vårt senaste barnbarn ska bli välsignat och barnets faster ska sköta om själva akten. Fast egentligen är alla barn redan välsignade och det utan någon särkild akt. Men Frälsningsarmén har en särskild välsignelseakt, som nog mer är till för familj, anhöriga och vänner än för barnet. Och eftersom såväl far, som den välsignande fastern tillhör Frälsningsarmén så blir det så. En cermoni,jämförbar med dopet alltså.

Annars har ju Frälsningsarmén varken dop eller nattvard bland sina cermonier. Det andra samfund kallar sakrament ser Frälsningsarmén just som cermonier, och inte som särskilt heliga handlingar, som själva ordet sakrament ju betyder. Såväl dopet som nattvarden är urgamla ritualer, som fanns långt före kristendomen, och som kristendomen tog över och gjorde till sina. Dopet är en urgammal reningscermoni, känd i många religioner, något som bättre förklaras i vuxendopet än i barndopet, och nattvardens bröd och vin är ju delar, som ingår i den gamla judiska påskmåltiden tillsammans med andra delar, som kristendomen inte har tagit över. Och som Jesus säkert syftade på när han uppmanade sina lärjungar att minnas hur han förklarade innebörden just vid det här tillfället. Liksom vi inte heller tagit över seden att tvätta varandras fötter t.ex. Eller egendomsgemenskapen.

Frälsningsarmén beslöt tidigt, dock inte omedelbart vid tillkomsten, att avstå från dessa cermonella ritualer, och man gjorde det i ett försök att se till verkligheten bakom cermonierna. Hela livet ska vara ett sakrament, en helig handling, sa t.ex den kloka Catherine Booth, maka till William, grundläggaren. Hur vi lyckats i detta försök? Inte särskilt bra, enl.min uppfattning. Vi ägnar inte sakramentsfrågan tillräckligt intresse, och vi försöker sällan hitta bibliska motiveringar för vårt ställningstagande. Såna finns nämligen. Vi bryr oss ofta inte ens själva om att förklara vårt ställningstagande i denna, för våra trosssyskon i andra kyrkor så ytterst centrala fråga.

Och naturligtvis har vi i Frälsningsarmén också en massa ritualer och cermonier. Minst lika många som andra trossyskon. Såna är nämligen bra att ha, i synnerhet i en sekulariserad tid som vår. Därför är både fanan och botbänken bra att ha. Inte alls nödvändiga, men bra att ha i en tid när ord lätt drunknar i en störtflod av andra ord.

Utan att påstå att barnvälsignelsen är något sakrament, eller att handlingen i sig skulle vara heligare än att jag ber för lilla Love i min aftonbön, så känns det gott och rätt att föräldrarna valt att låta faster välsigna honom. En hel församling uppmanas att be för honom och på det sättet blir han en del i den lokala församlingsgemenskapen. Och dessutom får ju såväl församling, som släkt och vänner tillfälle att mötas till fest. Och sånt kan man inte få för mycket av!!

Gud är med dej, du redan välsignade barn!