Vi planerar barnvälsignelse i familjen. Vårt senaste barnbarn ska bli välsignat och barnets faster ska sköta om själva akten. Fast egentligen är alla barn redan välsignade och det utan någon särkild akt. Men Frälsningsarmén har en särskild välsignelseakt, som nog mer är till för familj, anhöriga och vänner än för barnet. Och eftersom såväl far, som den välsignande fastern tillhör Frälsningsarmén så blir det så. En cermoni,jämförbar med dopet alltså.
Annars har ju Frälsningsarmén varken dop eller nattvard bland sina cermonier. Det andra samfund kallar sakrament ser Frälsningsarmén just som cermonier, och inte som särskilt heliga handlingar, som själva ordet sakrament ju betyder. Såväl dopet som nattvarden är urgamla ritualer, som fanns långt före kristendomen, och som kristendomen tog över och gjorde till sina. Dopet är en urgammal reningscermoni, känd i många religioner, något som bättre förklaras i vuxendopet än i barndopet, och nattvardens bröd och vin är ju delar, som ingår i den gamla judiska påskmåltiden tillsammans med andra delar, som kristendomen inte har tagit över. Och som Jesus säkert syftade på när han uppmanade sina lärjungar att minnas hur han förklarade innebörden just vid det här tillfället. Liksom vi inte heller tagit över seden att tvätta varandras fötter t.ex. Eller egendomsgemenskapen.
Frälsningsarmén beslöt tidigt, dock inte omedelbart vid tillkomsten, att avstå från dessa cermonella ritualer, och man gjorde det i ett försök att se till verkligheten bakom cermonierna. Hela livet ska vara ett sakrament, en helig handling, sa t.ex den kloka Catherine Booth, maka till William, grundläggaren. Hur vi lyckats i detta försök? Inte särskilt bra, enl.min uppfattning. Vi ägnar inte sakramentsfrågan tillräckligt intresse, och vi försöker sällan hitta bibliska motiveringar för vårt ställningstagande. Såna finns nämligen. Vi bryr oss ofta inte ens själva om att förklara vårt ställningstagande i denna, för våra trosssyskon i andra kyrkor så ytterst centrala fråga.
Och naturligtvis har vi i Frälsningsarmén också en massa ritualer och cermonier. Minst lika många som andra trossyskon. Såna är nämligen bra att ha, i synnerhet i en sekulariserad tid som vår. Därför är både fanan och botbänken bra att ha. Inte alls nödvändiga, men bra att ha i en tid när ord lätt drunknar i en störtflod av andra ord.
Utan att påstå att barnvälsignelsen är något sakrament, eller att handlingen i sig skulle vara heligare än att jag ber för lilla Love i min aftonbön, så känns det gott och rätt att föräldrarna valt att låta faster välsigna honom. En hel församling uppmanas att be för honom och på det sättet blir han en del i den lokala församlingsgemenskapen. Och dessutom får ju såväl församling, som släkt och vänner tillfälle att mötas till fest. Och sånt kan man inte få för mycket av!!
Gud är med dej, du redan välsignade barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar