Frälsningsarmén har mer än en miljon medlemmar i mer än 100 länder i alla världsdelar och jag är en av dem. Jag blev medlem 1964 och då blev rött min färg. Frälsningssoldater i hela världen marscherar nämligen under en fana där rött är den dominerande färgen. Fanan är även blå och gul men främst röd! Det finns en religiös symbolik i färgerna, och den röda färgen finns där som en påminnelse om det som hände på Golgata. Kristi försoning! En ny chans för varje människa!
Den ursprungliga färgen på frälsningssoldatens uniform, var också röd. Av samma skäl som den röda färgen i fanan. Nu finns den i svart, marinblå, vit och diverse andra kulörer också på olika håll i världen. Om den nu finns alls!!! Åtminstone i vårt land blir frälsningssoldatens uniform alltmer sällsynt, och inte jag heller bär den lika ofta som förr. En del av mina kamrater i Frälsningsarmén, ofta såna som är ännu äldre än vad jag är, beklagar detta, men jag stämmer inte in i klagoropen riktigt. Rött blev vår färg, eftersom vi med den ville visa att Kristi försoning innebär en chans till ett nytt liv i gemenskap med Gud, och att vi var beredda att gå i närkamp mot synden i alla dess former. Att dela Guds hållning mot allt djävulskap i världen. En bok med den titeln publicerades förresten 1972, men den finns numera bara på antikvariat. Ett tidens tecken eller? Tyvärr är det inte så många längre som ser oss frälsningssoldater som den Guds gerillarörelse, som vi en gång kallades av Gud att vara. Och tills vi växt i uniformen igen gör det kanske inte så mycket att den inte syns så ofta. Och då, när vi går i krig igen, ska nog våra kännetecken se annorlunda ut. Ty då blir det inte marscher och parader som krävs, utan uppkavlade skjortärmar mitt i striden! Skjortärmar i rött!
Häromdagen fick jag ett brev med en hälsning från min partikamrat Ibrahim Baylan. Han är ju socialdemokraternas partisekreterare och han, jag och Mona är numera just partikamrater. Förutom en hälsning från Ibrahim och en från Mona så innehöll kuvertet också partiets medlemsmärke. En stiliserad ros. Röd till färgen. Jag kommer att bära den, absolut, men även här är det andra saker än röda medlemsmärken som behövs för att ge folket makten tillbaka. Mona skriver att "möjligheternas land bygger vi tillsammans" men då måste det till mer än ord. Alltsedan förra valet pågår en utveckling av vårt samhälle där dom som har får alltmer, och dom som saknar allt mindre. Det kan vi ändra på i valet i september. Men inte heller i den kampen är det marscher, möten och parader som krävs, utan uppkavlade skjortärmar mitt i striden! Men då behövs absolut ett igenkänningstecken, som visar vem som är vän och vem som är fiende. Och rött är min färg!
