När jag återkom i bloggosfären tog jag som nån sorts motto, valspråk, målbeskrivning, ja välj själv, att fundera lite fritt runt smått och gott om smått och stort. Detta för att inte bli alltför seriös i mina (oftast) morgonfunderingar. En mig närstående tyckte nämligen att jag blev det förra gången jag var ute i det här ärendet. Och jag tycker nog själv att jag har lyckats ganska bra. Här har tänkts tankar om vart gamla idrottsstorheter som IFK Nyland och "arma" Marma tog vägen, liksom om hur vi som kristna ska bli effektivare i vår strävan att presentera Jesus för sekulariserade Svensson. Du som följt mitt bloggande ( ni är minst två har jag förstått) har också kunnat läsa om hur jag tagit steget och blivit partimedlem. Jag ska förresten gå på mitt första partimöte i nästa vecka... Så nog har jag hållit valspråket smått och stort tycker jag.
Men så dyker då Haiti upp. Ett av världens fattigaste länder, redan många gånger tidigare våldtaget av både diktaturer,( vi är några som minns Papa Doc Duvallier och hans son Baby Doc) naturkatastrofer och fattigdom, drabbas av en av de krafigaste jordbävningar världen känner, åtminstone i modern tid. Siffrorna över hur många som drabbats är osäkra och några definitiva tal kanske aldrig kommer fram. Hur som helst är siffrorna ofattbara. Kanske 200000 döda och tre miljoner skadade eller på annat sätt drabbade. Tre miljoner!!! Det är en tredjedel av Haitis befolkning, eller en tredjedel av Sveriges om du vill. Det är lika bra att säga, först som sist, att då rör vi oss på det ofattbaras nivå. Ett lidande som vi, eller åtminstone inte jag, ens kan tänka mig. Detta trots att vi hela tiden sen det hände matats med medias bilder och beskrivningar av katastrofens följder. Och det är bra! Bättre det än att Let´s Dance, som om ingenting har hänt. Dessutom kan vi ju stänga av apparaten när vi inte orkar se mer. Det kan dom inte på Haiti....
Det jag kan göra är att hjälpa hjälporganisationerna att hjälpa. Hjälpen har kritiserats för att vara för långsam och för att inte nå dem som bäst behöver den. Bl.a! Men vad hade krtitikerna väntat sig? Vi talar om ett land där nästan allt bokstavligen har lagts i ruiner. Och då är det väl klart, att hjälparbetet har vissa svårigheter. Jag tycker ändå att hjälpen kom igång snabbt och bra och t.ex. Frälsningsarmén fanns på plats redan samma dag som katastrofen inträffade.Och som FN-medarbetaren Andreas Holmgren sa i radion i går: "Det är fler som får hjälp än som inte får det, och fler är oskadade än skadade" Positivism mitt i eländet! Heder åt en sån hjälparbetare! Jag vill fortsätta att hjälpa på det sätt jag kan. Och efter att stått med Stridsropet några timmar på Centralen i går, så vet jag att givmildheten just nu är större än vanligt. Så ge du också! Till Frälsningsarmén eller till någon annan organsation som hjälper.
Men det är klart; De djupa, grundläggande frågorna kvarstår. Varför drabbas redan fattiga och utblottade människor så ofattbart hårt? Dåligt byggda hus, javisst, ett jordbävningsaktivt område, javisst, men ändå; när jag tror på en god Gud, som dessutom har all makt.... Det är nog lika bra att erkänna att jag inte förstår sambandet. Det gör nog min tro mest trovärdig.
