I portalen ( oj vad fint det lät!) till min blogg står att bloggen ska handla om både smått och stort. Och det tycker jag nog att jag lever upp till ganska väl. Smått och gott om smått och stort. Och i dag blir det lite stort då;
Klimatet hotas och därmed också Guds skapelse. Flera FN-rapporter har talat om för oss, att människans påverkan på den globala uppvärmningen är den helt avgörande orsaken till klimatförändringar, som i sin tur är orsak till bl.a de svåra översvämningar vi sett den senaste tiden. Liksom till naturkatastrofer av andra slag. Sent omsider tycks alla vara överens om att vår livsstil här i västvärlden måste förändras. Och åtminstone experterna är överens om att det måste ske snabbt.
Kan världen då räkna med kyrkan som en pådrivande aktör i de uppoffringar som ligger framför oss? Vilken roll kommer Guds församling som ett globalt nätverk att kunna och vilja spela?
Det blir kanske inte vi i vårt hörn av världen som drabbas först och värst. Det betyder att vår förändringsvilja måste bygga på solidaritet med dem som drabbas hårdare än vi, men har mindre möjligheter att förändra. Vi måste lägga om vår livsstil till förmån för dem som drabbas mycket hårdare än vi.
Som inom så många andra områden besitter den kristna kyrkan inte någon egen, unik kompetens eller uppenbarelsekunskap i klimatfrågan. Vi måste lita på samma forskningsresultat som alla andra. Men vilka slutsatser är vi beredda att dra och varför? Är kyrkans engagemang i klimatfrågan bara en form av släpvagnsteologi, dvs. sent omsider upptäcker kyrkan vad som rör sig i tiden och förser vid denna upptäckt frågan med någon sorts teologisk överbyggnad. Exemplen på sådan teologi är många.
Nej! Den kristna kyrkan och enskilda kristna borde med vetskapen om att ”jorden är Herrens och allt vad som finns på den” som plattform och grund känna en särskild kallelse att göra klimatfrågan till en hjärtefråga. Men så är det inte! En utredning har nyligen visat att kyrkorna i Sverige på intet sätt går före när det t.ex. gäller användande av miljövänliga bilar. Här, liksom i många andra frågor tycks vi kristna mer se till egenintresset än till den globala solidariteten. Kyrkan är ju på många håll den enda organisation som lever på landsbygden, och varför slåss vi då inte för en levande landsbygd. Nu när Centerpartiet givit upp den kampen och nu när Posten accepterar att det finns folk, som har flera kilometer till brevlådan. Vi borde t. ex säga nej till politiska propåer om sänkt bensinskatt under förevändning att det skulle vara ett sätt att värna om landsbygden. Och vi borde säga nej av omsorg om Guds skapelse. Landsbygden skulle gynnas mycket mer av samåkningspremier vid jobbpendling, samverkan med taxiföretag, anropsstyrda minibussar och annat sådant, som den kristne miljökämpen Stefan Edman presenterade vid ett seminarium under Almedalsveckan för ett par år sedan. Och det finns massor av andra saker, som är miljövänliga, och där kristna människor i vårt land skulle kunna gå före och visa vägen. Ekologiskt odlade produkter i våra kök t.ex. Både hemma och i församlingsköken.
Livsstilsförändringar kräver mod och uthållighet, egenskaper som evangeliet mycket tydligt förmedlar och undervisar om. Likaså skapar kunskap om och engagemang i den kristna missionen en förmåga till inlevelse med människor långt borta. En sådan förmåga kan komma att visa sig helt avgörande för ett långsiktigt kristet engagemang i klimatfrågan. Galor och kändisjippon i all ära, men det är det målmedvetna långsiktiga vardagsarbetet som ger resultat. Också i den här frågan!
Den kristna tron lär att människan lever inte endast av bröd. Det finns andra saker som är långt viktigare i livet än konsumtion och prylar. Tron är en relation både med Gud och med människor både hemma och långt borta. Det kristna evangeliet har alltid gestaltats av människor som förstått både att vi är kallade att vara förvaltare av en skapelse som Gud ensam äger, och att det alltid är saligare att ge. Och vad kan vi bättre ge till den fattiga världen och till kommande generationer än en skapelse, som fungerar enligt den plan som Gud själv lagt ner i den. Och vad skall vi säga till våra barnbarn om dom frågar oss kanske bara om bara tio år: Varför gjorde Ni ingenting medan Ni kunde och medan det fortfarande fanns tid?
