Jag var på gudstjänst i går. Undrar förresten varför det heter på... En gudstjänst är ju något man är mitt inne i. En gudstjänst har inga åskådare, bara deltagare. Deltagare i ett möte mellan Gud och människa. Ett sånt möte var jag alltså med om i går. Ett 30-tal personer från förutom Sverige, även från Norge, Tyskland och USA. Och så predikanten, som kom från Finland. Men det var så länge sen, att hon hon räknar sig som åtminstone halvsvensk. Och så Gud själv. För Han var också där. precis som han lovat. " Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem".
Predikotexten var hämtad ur Psaltaren. I den 139 psalmen står det " Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du då nå mig även där och gripa mig med din hand" Verserna, som har nummer nio och tio i psalmen slutar med en punkt och inte med ett frågetecken. Alltså ett konstaterande. En Gud som ser och som vet. Gud som allestädes närvarande sa de gamle......
Men vad är det då Han ser, då Han tittar på mig? Och är det inte jobbigt att ha Hans blick på sig hela tiden? Bibeln beskriver på ett annat ställe min situation. Och säkert Din också.Paulus skriver i Romarbrevet att ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Det vill vi väl inte visa?
Ibland blir inte saker som jag tänker mig. Ibland räcker inte tiden och orken till. Jag orkar inte så mycket som jag skulle vilja. Jag är en typisk borde-människa. Man borde..... och så borde man.... Och det borde man också. Men så blir det ibland väldigt få av alla "borden" som blir gjorda. Jag vill en sak, men gör något annat. Och det händer ständigt.
Ibland gör det inte så mycket, ingenting alls faktiskt, somliga dagar, men ibland kan det kännas jobbigt. Att vilja, men inte förmå. Men då finns förlåtelsen där. Guds förlåtelse är faktiskt gränslös och mycket större än vad vi anar. För mig är det just förlåtelsen och en gränslös kärlek, som förlåtelsen är ett uttryck för, som är kärnan i det kristna budskapet. Att jag duger som jag är. Trots brister, trots att jag inte alltid räcker till och trots att jag inte ens försöker alltid.
Att vara kristen är alltså något mycket mer än att vara med i en förening för människor med olika sorters religiösa intressen, och en förening, som ibland håller på att stressa ihjäl folk med alla sina aktiviteter. Det är att vara sedd av den Den Allseende. Sedd men ändå älskad. Och det talade Gud om till ett 30-tal personer på Söder i Stockholm en sommarsöndag i juli. Det var fint att få vara med.
