Jag var på bönemöte i går. Eller mötte min cellgrupp, som det heter på lite uppfräschat frikyrkospråk. Varje verksamhet har ju sitt eget fikonspråk. Frikyrkan har t.o.m ett eget namn på sitt fikonspråk, nämligen Kanaans tungomål. Och cellgrupp är möjligen en del av detta tungomål. Hur som helst så möttes vi, en grupp medlemmar av Vasakåren i går kväll för att be tillsammans. Vi gör det varannan torsdag och det känns stort och viktigt!
I går samlade vi våra tankar omkring vad som EGENTLIGEN är viktigt i livet. Vi gjorde det utifrån en bibeltext ur Jesu bergspredikan om blommorna och fåglarna, som inte bryr sig, men som Gud ändå förser, så att dom klarar sig. Se på blommorna på marken…… och se på fåglarna under himlen… Dom sliter inte och strävar, som vi. Men det löser sig ändå för dom. Och slutklämmen i Jesu undervisning: Gör er inga bekymmer! Mer om löser sig kommer sedan, förresten.
Tänk om jag vågade ta till mej lite mer av detta sorglöshetens evangelium. Det handlar inte om ansvarslöshet, absolut inte. Blommorna måste själva växa och fåglarna måste lyfta sina vingar själva. Men Gud förser hela tiden med resurserna för flygandet och växandet. Det handlar mer att våga lita så pass mycket på Gud, och på att ha vill ge mig allt vad jag behöver, att jag får tid och ork att fokusera mer på det verkligt viktiga i livet.När den kristna fösamlingen blir fylld av människor med den tillliten, då blir församlingen något annat än en förening för människor med religiösa intressen. Typ!
Och då kanske jag också kan låta bli att irritera mig över sånt som är alldeles oviktigt. Typ. Men det var just det där ordet typ, typ. Jag försöker, liksom , att låta bli, va, att irritera mig på det, liksom, men kan inte låta bli, typ! Jag ba blir så irriterad, liksom, när folk, va, måste lägga till, liksom, en massa onödiga ord, typ. Och han ba, och dom, ba, och vi ba och ni, liksom. Typ! Och man kan rada upp fler ord. Pucko t.ex. Som dessutom har genererat verbet puckat. Åtminstone i den verbformen. Men medge att det låter puckat, liksom. Här krävs ett språkligt renhållningsarbete, liksom. Och man undrar vad skolorna gör åt det, typ? Och Språkrådet, vad gör dom, va?
Men med tiden kanske allt löser sig. Både koncentration på det som är viktigt i livet, och nån sorts språklig renhållning. Löser sig, förresten. Är inte det också ett sånt där onödigt tillägg, typ? Åtminstone ibland. Fast flera hip-hopartister har riktigt bra texter som innehåller en försäkran om att det ska lösa sig.Jag gillar t.ex Timbuktu, och hans lyrik. Är det inte det, förresten, som är evangelium? Att det löser sig, om jag bara vågar lita på Gud.
Typ, liksom!
