Först en presentation. Nicklas är nr tre i raden av våra barnbarn. Han är åtta år. Hans syster Emmely är nr fyra i raden och hon fyller snart fem. Jag har den stora förmånen den här veckan att varje dag följa Nicklas till skolan och också att vid arbetsdagens slut möta honom. Mormor har samma förmån när det gäller Emmely. Den tredje medlemmen i den grupp vi har ansvar för den här veckan, är Lajka, som är en hund, modell Golden Retriever. Den som känner mig, ser det nog nästan som ett mirakel, som nästan troddes omöjligt, att jag nånsin skulle kunna bli hundvakt. Men undrens tid är inte förbi. Men nu handlar det alltså om Nicklas..... och om ryggsäcken.
Nicklas går i klass 1C i Hellebaekkskolens Apperupafdelning, en skola som har det stolta mottot ”Sammen blir vi klogere”. Åtminstone i skrift är danska så pass begripligt att devisen inte behöver översättas. Danska tillhör ju precis som svenska språkgruppen nordgermanska språk. Ur språklig synvinkel kan de därför ses som olika dialekter snarare än skilda språk.
Men hur mycket är ni og halvfems? Eller syv og tres? Svar längst ner i bloggen.
Apperupafdelningen är ett lågstadium med årskurserna 0-3, och Nicklas är alltså redan inne på sitt andra år. Varje morgon strax före åtta och varje eftermiddag strömmar ett par hundra förhoppningsfulla piger og drenger genom skolgrinden, alla försedda med ryggsäck. Och vet du; en ryggsäcksförsedd lågstadieelev fyller mig med hopp. En ryggsäck, som för varje dag blir alltmer fylld med kunskap för att göra världen bättre. Och hopp om att dom ska hinna få så mycket i ryggsäcken som behövs innan skolan gör dem uttråkade och likgiltiga.Men en sån ryggsäck blir inte tyngre. Lätt är den börda av kunskap, du bär, som min latinlärare, Sara Tekla Bergliot Sjölund, brukade säga. Fast på latin, förståss, och det har jag glömt. Nu skall direkt sägas, att jag inte någon djupare insikt i hur den danska skolan fungerar, men har ju som morfar kunnat se, att åtminstone Hellebaekkskolens Apperupafdelning har en god ordning på sina kontakter med föräldrarna. Och läxor får dom redan från första klass. Sammen bliver vi ju klogere... Och jag hör ju av gossen, att han är lika imponerad av frökens kunskaper och skolans förmåga att öppna en ny värld, som någonsin hans svenska lågsstadiekompisar. "Morfar, vet du vad fröken sa i dag?" "Morfar vet du vad vi fick göra i dag i skolan....?" Imponerad och nyfiken. Men vad gör skolan av detta? Jag vet ju av gossens kusiner, att ganska snart blir skolan trist och tråkig. Och alla lärare är inte världens ljus heller. Åtminstone inte i Sverige och åtminstone inte i högstadieelevernas ögon. Varför är skolan så dålig på att ta vara på lågstadieelevernas nyfikenhet? En bättre uppgift att ta reda på för Skolverket säkert, än att föreslå idiotiska förändringar i läroplanerna för historia och religion.
Men i ryggsäcken har Nicklas även sin matpacke. Danmark är matsäckens hemort på jorden, och från dagis och hela vägen upp till universitet och högskola är det matsäck som gäller. Skolmaten har aldrig vunnit insteg i dansk skola. Märkligt, efttersom skolmaten i Sverige för många barn och ungdomar är det enda lagde mål dom äter på dagen. Och säkert har många danska barn samma uppväxtmiljö.
Och snart är det Emmelys tur. Att lämna dagiset Tusinfryd och börja i 0-an och tillsammans med dom andra bli klogere. Med matpacke och ryggsäck. En ryggsäck fylld med möjligheter att skapa en bättre värld. Och tänk om både Nicklas och Emmelys nyfikenhet på livet håller i sig genom hela skoltiden. Och sen också. Då Ni.....
Svar: Ni og halvfems= 95
Syv og tres=67
