När skräddaren August Palm ställde frågan om "hvad socialdemokraterna vilja" på Hotell Stockholm i Malmö en höstafton 1881 var den retorisk. Han visste vad socialdemokratin ville, och vad som skilde den från andra politiska inriktningar. Det var publiken som kunde ha ställt frågan. Socialdemokratin var vid den tiden omgärdad av rykten och mytbildningar. Den var något okänt och hotfullt. Mäster Palm ville besvara deras frågor, lugna några och elda andra.
Sedan dess har Palms rubrik använts otaliga gånger när socialdemokratin ska diskutera idépolitik. Och ofta har det varit fruktbara diskussioner som lett till en nytänkande och progressiv politik. Men om man skulle ställa samma fråga idag, vad vilja socialdemokraterna 2010, vilka är då svaren? Är det något som gör mitt parti till en progressiv kraft i samhället i dag? NEJ! I dag säger alltför många av oss att det var bättre förr.
Alla media är just nu uppfyllda av spekulationer kring det parti, som mer än något annat skapat välfärdssverige. Men i dag tycks partiet inte ha någon politik. Detta trots att partikongressen 2009 i fyra punkter antog viktiga politiska riktlinjer. Full sysselsättning ska råda, det vill säga alla ska ha rätt till jobb. Samhället ska investera i kunskap, eftersom behovet av livslångt lärande är oändligt. Klyftorna i samhället ska minska , inte öka, och målet är ett jämlikt Sverige. Och vi vill utveckla och kvalitetssäkra välfärden, det vill säga att de gemensamma tjänsterna, som vi alla någon gång i livet har behov av, ska vara av världsklass. Så långt partikongressens riktlinjer.
Riktlinjerna finns alltså, men vi gick inte till val på dom. Åtminstone begrep inte folk att vi gjorde det. Vi har inte varit tillräckligt tydliga när det gäller åt vilket håll vi vill gå. I stället för att säga nej till privatiseringar och avregleringar, så har vi sagt: Visst, men inte så mycket. Gärna vinster i friskolorna, men inte så höga vinster. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT, men gärna nåt liknande, kanske en butler i tunnelbanan. Detta och mer av samma slag i stället för att fundera på varför friskolor, privatiserade apotek och avreglerad bilprovning över huvud taget.Och hur ska politiken på bästa sätt stödja och hjälpa dubbelarbetande småbarnsföräldrar? Och vad är det för fel på tanken att ta från dom som har och ge till dom som saknar?
Det är klart att vi måste fundera över vad som gått fel när vi två val i rad har minskat kraftigt, och nu presterat vårt sämsta valresultat på hundra år. Och då tycker jag att det är självklart att partistyrelsen, som ju är ytterst ansvarig, ställer sina platser till förfogande och frågar partifolket om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende.
Sedan måste vi sluta att försvara systemen och hur det alltid har varit. Den extra partikongress, som nu kommer, blir förmodligen den viktigaste i partiets historia, och inför den, och under den, måste vi våga tänka nytt. Och på det sättet är sakpolitik och personfrågor intimt förknippade. Gamla, erfarna nytänkare, ja tack, men systemförsvarare, nej tack!. Inte ens om dom ät unga. Vi måste söka verktyg, som hjälper oss att nå målen och våga förkasta sånt, som vi själva byggt upp, men som inte längre leder Sverige i riktning mot mål och visioner.
Är Mona Sahlin rätt person att leda den utvecklingen? Ja, jag tror det, om hon får hjälp av modiga nytänkare. Och jag bidrar gärna med några namnförslag. Jag tror på Ardalan Shekarabi och jag tror på Jytte Guteland, tidigare och nuvarande ordförande i SSU. Och jag tror också på Anna Sjödin, som väl någon gång måste få förlåtelse för att hon tog till knytnävarna på Crazy Horse. Och så tror jag på Ylva Johansson, som fortfarande står upp för idealen. Socialdemokratin är också det mest internationella av alla våra politiska partier, och därför måste Margot Wallström lockas hem igen.
Däremot tror jag inte på Morgan Johansson och inte på Sven-Erik Österberg, för att nämna några. Och när jag läser listan med tänkbara namn att ersätta Mona som partiordförande, då blir jag rädd: Både Jan Nygren, Anders Sundström och Per Nuder har ordet DÅ stämplat i pannan. DÅ men inte NU och aboslut inte i morgon.
Som kristen funderar jag också på vart Broderskapsrörelsen tagit vägen? Var finns dom i framtidsdebatten? Peter Weiderud bör vara kvar i partistyrelsen,gärna förstärkt med ytterligare en broderskapare, och han eller de bör även höja profilen minst ett snäpp.
Men det viktigaste är att vi, som tillhör fotfolket vågar bli lika framtidsinriktade. som våra pionjärer var. "Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår. När fast vi knyta brodersbandet, då lättingen ej råda får." Den devisen måste bli viktig och vägledande, och inte bara sjungas med knutna nävar på första maj.
