Som jag berättat tidigare, försöker jag att sälja Ropet en dag i veckan på Centralen. Eller Stridsropet, som ju är namnet på Frälsningsarméns tidning sedan mer än 100 år. Men den moderna layout, som tidningen numera har fått, presenterar det gamla ärevördiga bladet som stridsROPET, så visst är det Ropet jag försöker sälja. Dom som är lagda åt det konspiratoriska hållet säger att ”nu tonar dom ner STRIDEN i Frälsningsarmén”, men jag tror snarare att det är en anpassning till verkligheten. Tidningen har alltid kallats Ropet, åtminstone internt, så det är inget märkvärdigt med det. Alltnog; det var ett löfte till mig själv, när jag skulle gå i pension, att jag skulle börja att en gång/vecka sälja den tidning, som jag ju varit chefredaktör för i några år. Och så har det blivit. Nja, inte varje vecka kanske, men tidningen har ju blivit en månadstidning numera så.... Och Jehovas Vittnen, som också står på Centralen, behöver konkurrens. Mycket konkurrens!
Och så kul det är! Och intressant med alla människor, som blir glada över att se Frälsningsarmén i vimlet. Som i går. En dam kom fram till mig och berättade, att hon alltid stoppar en slant i Frälsningsarméns bössa, eftersom ” mina föräldrar kom som judiska flyktingar från Danmark till Malmö 1946, och dom första som mötte på kajen var två frälsningssoldater. Sen dess står Frälsningsarmén högt i kurs i mitt hem” Och så var det han, som tittade på mig, medan han grävde i plånboken. När han fått fram en ganska stor sedel sa han: ”Juste firma, det här!” Vad säger man till sånt? Tack, fick jag väl fram. Och så han, närsynt var han nog, eftersom han kom väldigt nära, kisade på texten i min mössa och sa: ”Ja det var Inte Bengt Westerbergs gäng. Tur det”! Detta apropå det generöst tilltagna arvodet till Röda Korsets ordförande. 12-åringen var inne på samma spår. Han stoppade 1 kr i bössan ( det fick han ingen tidning för) och frågade: "kan jag vara säker på att hela kronan går till såna som behöver"? Sen gick han, och jag hann aldrig förklara att inte riktigt hela kronan går till hjälpverksamheten. Men gott och väl 75 öre. Och trots att försäljaren inte får något, så kostar det pengar att samla in pengar också.
Och så mycket man får se, medan man står där. Kramen som dom två väninnorna gav varann mitt framför mig, var så varm och såg så goo ut, att dom gärna hade fått hålla på längre. Det var nog länge sen dom sågs..... Bakom min rygg började plötsligt två män att bråka och slåss. Både verbalt och handgripligt. Vad gör man då, som representant för ”den justa firman”? Går emellan, försöker mäkla fred och erbjuder en tidning eller rent av ett gudsord? Kallar på ordningsmakten? Något annat? Dessbättre(?) behövde jag inte göra något alls, eftersom dom högljutt försvann ut på Vasagatan. Och majoren i signaltrupperna ( jo, jag kommer fortfarande ihåg både gradbeteckningar och truppslag) som gjorde honnör för min uniform. Stiligt!!! Men som militär i uniform påminde han mig också både om dom nyss dödats i Afghanistan, och om dom 18 soldater, som köpt sex på en tjänsteresa till Tyskland. Så fruktansvärt dåligt! Heluselt! Dom borde ha läst Ropet. Där står det faktiskt hur man ska leva... Och så bråttom folk har. De flesta springer nästan och har inte tid att varken köpa en tidning eller byta ett ord med försäljaren. Jag får försöka fundera ut nåt knep för att få dom att ta nästa tåg.
Tidigare generationers ropförsäljare talade ofta om vilken evangelisation och vilket vittnesbörd det är att stå ute med tidningen. Fast det undrar jag... Vi har nog varit borta från scenen för länge för att folk ska uppfatta att vi har en hälsning till dom från Jesus själv. Dom ser oss nog mera som kollegor,eller kanske som konkurrenter, till Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare utan Gränser eller någon annan hjälporgansaition. Som kyrka och kristen gerillarörelse kommer dom nog inte att uppfatta oss, förrän vi på allvar är tillbaka på scenen och har blivit gatans kyrka igen. Och då är ropförsäljning på Centralen en bra metod. Men pionjärernas frälsningsarmé var oerhört uppfinningsrika när det gällde att komma i kontakt med folk. I väntan på att en ny våg av uppfinngsrikedom och kreativitet ska dra genom Frälsningsarmén, så att vi på nytt uppfattas som ett himlens sändebud, nöjer jag mig med att representera en juste fima på Centralen. Det är bra nog det, tycker jag.
