Min blogg består just nu av 270 inlägg. Och det här är alltså det tvåhundra sjuttioförsta. Inlägg om allt möjligt. Men till vilken nytta då, undrar jag ibland. I synnerhet när jag ser och läser i media hur bloggare spelat en avgörande roll för de senaste veckornas utveckling i Tunisien. Eller hur bloggare fått tiotusentals egyptier på fötter i protestdemonstationer mot Mubaraks regim. Och även i Sverige har bloggar och upprop på Facebook lett till demonstationer mot våld och rasism. Bloggar som politiskt slagträ, alltså…..
Jag hade inga som helst såna tankar när jag inledde bloggandet. Och har inte det nu heller. Det här är mera ett sätt att rensa tankarna och att sätta ord på funderingar av olika slag. Möjligen var det också ett sätt att inte behöva vara så politiskt korrekt, som jag tvingades vara, när jag jobbade som informationschef i Frälsningarmén. Att kunna tycka lite friare om sånt, som rör sig i tiden. Smått och gott om smått och stort, skulle det ju bli, enl. varudeklarationen. Tankar om Gud, kärlek, Frälsningsarmén, klimat-och miljöfrågor, fotboll, elitserien i hockey, min underbara familj, varför man lägger ned alltfler bibliotek i landet, politik ( även parti sådan). Och om hur det är att sälja stridsrop på Centralen. Mm, mm i en osalig blandning. Inte alltför seriöst alltid, men inte störande oseriöst heller. Hoppas jag!
Betoning har jag kanske velat lägga på den rasism och den främlingsfientlighet, som blivit rumsren i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Dessa idéer är utomordentligt farliga ( titta bara på utvecklingen i Danmark) och i många garderober är jag rädd att stövlarna redan står putsade och att de bruna skjortorna hänger nystrukna. När jag ändå är inne på den politiska avdelningen så är jag också bekymrad över vilken väg socialdemokraterna skall välja. Jag är ju sedan en tid partimedlem, något som jag också meddelat i bloggen, och därför känner jag det kommande vägvalet som helt avgörande också för mitt eget engagemang. Men främst ett vägval både för partiet och för Sverige. Den kommande partiledaren är inte det viktiga utan riktningen. Och då måste det också bli en ledare, som förmår att hålla riktningen framåt. Mot barnbarnens värld.
Jag har också i bloggens form funderat över och oroat mig för vilken väg den kristna kyrkan i allmänhet och Frälsningsarmén i synnerhet ska välja. Jag oroar mig för att kyrkan marginaliseras alltmer, att vi inte vågar nämna saker vid deras rätta namn, och att kristenheten blir alltmer introvert. Jag tror inte på en utveckling som gör Frälsningsarmén till en kopia av alla andra kyrkor i landet. Kyrkor, som också dom förlorar både medlemmar och i inflytande. Vi var en gång gatans kyrka och det är helt avgörande att vi blir det igen. Gatans och de uppkavlade skjortärmarnas kyrka. Det är där, på gator och torg, som de kyrklösa, dom som inte känner Jesus, finns. Och så har jag svårt för lovsången! Nej, inte för lovsången i sig, utan för att vi gör lovsången till en programpunkt i gudstjänsten. Lovsång är ju den kristnes hela livsinställning, och då förstår jag inte riktigt varför ett speciellt lovsångsteam under några minuter ska leda församlingen i ”lovsång” Och varför de speciella lovsångerna skall behöva vara så svårsjungna. Och det som hände tidigare i gudstjänsten, och det som kommer sedan, är inte det lovsång? Nej, amerikanisering, kallar jag det! Där borta, där dom sjunger ”lovsång” och bär vapen, samtidigt.
Men det är ganska kul att blogga, och jag fortsätter nog med ungefär samma inriktning ett tag till. Lite mer blir det nog nu också om hur det är att rycka upp rötter. Hur det känns att flytta från Dalarö efter nästan exakt fyrtio år. Men det återkommer jag till!
