Det är intressant med ålder och hur synen på människors ålder förändras över tid. "Hur gammal är du, och så stor du har blivit," säger faster Lisa gladligen till Pelle, tre år. Pelle är förresten inte tre år, utan tre och ett halvt, vilket han noga påpekar. Men när Pelle, blivit tio, kanske, så har dom där halva åren slutat vara viktiga. Och då frågar han inte heller faster Lisa om hur gammal hon är. Han har nämligen fått lära sig att man frågar inte damer om deras ålder. Och Pelle lägger definitivt inte till någon kommentar om att faster Lisa blivit "så stor". Det skulle kunna få helt oöverskådliga konsekvenser......
I min ungdom var det ibland viktigt att se äldre ut än man var. När man skulle gå på barnförbjudna filmer t.ex. Då var den enda åldersgräns, som fanns, satt till 15 år, och då gällde det att se ut som 15 och ett halvt även om man bara var 13. I dag är dock den gränsen helt oviktig, eftersom Statens Biografbyrå har satt fler åldersgränser. Lämplig från sju år, eller lämplig från 11 år kan det stå. Fast då undrar jag varför. Vad är det lämpligt att sjuåringar får se? Och elvaåringar? Dom kan ju ändå enkelt ladda ner vilka filmer som helst från nätet, eller titta på vilka vålds-och sexfilmer som helst på Canal+
I en viss ålder tycks det också vara viktigt, speciellt för damer ( och nu får jag väl Malin, snart sjutton på mig, glödande feminist, som hon är, på mig) att verka yngre än vad dom i själva verket är. Eller äldre. Jag undrar var dom gränserna går, egentligen.... "Man vill ju inte se ut som en tant." Då vill man verka yngre. "Kan jag se ut så här? Ser inte det för barnsligt ut?" Då vill man verka äldre. Medge att det är intressant.
Man kan också jaga sin flyende ålder. Och det gäller nog speciellt män i olika sammanhang. På löparbanan eller i skidspåren förs den verkliga kampen ofta i klassen Herrar 35+. Där formligen slåss gubbarna ofta för att visa hur unga, kraftfulla och virila dom är. Och att dom minsann kan springa eller åka lika snabbt som dom kunde för tio år sedan. Och att dom faktiskt inte kan det, skylls då på en tillfällig formsvacka.
Och synen på ålder förändras också över tid. För femtio år sen verkade redan fyrtioåringar mycket äldre än vad dom gör i dag. Kanske har det med klädstil att göra. Jag tyckte t.ex alltid att min pappa var mycket äldre än han var, när han satte på sig finkostymen och hatten. Eller med sättet att tala. Man sa ofta "Ni" till äldre människor. Var det inte professor Bror Rexed som var pappa till du-reformen? Vi skulle bli du och bror med alla. Den reformen gjorde nog människor yngre. Men då försvann å andra sidan kanske en del av respekten för ålder och visdom. Men niandet är på väg tillbaka. Blir vi äldre igen då? Och blir vi mer respektfulla?
Just respekten för äldre kan nog behöva återkomma. Jag störs själv av att att främst tonåringar aldrig fått lära sig att lämna plats för äldre på bussar och i tunnelbana. Och man har kanske lärt sig ett och annat när man blir äldre, som den unga generationen skulle må väl av att ta till sig. Men tvärtom gäller ju också å andra sidan. Jag skulle vilja veta och kunna åtminstone en tiondel av vad mina barnbarn vet och kan om mobiltelefoner och datorer t.ex Så det är kanske respekten inte för äldre, utan för varandra, som skulle behöva komma tillbaka.
Och när allt kommer omkring är det nog som August Strindberg slog fast. Nämligen att allting är relativt, även åldrandet. Själv är jag 65, känner mig ibland som 30 och ibland som 80. Sämst tycker jag nog om när någon väluppfostrad(?) gosse eller flicka kommer fram och frågar: "Kan farbror säga hur mycket klockan är?" Då svarar jag: "Om du slutar att kalla mig farbror ska jag tala om det för Dej!" Och både Pelle, tio år, och jag kan åka kommunalt för reducerad taxa......
