Författaren Per-Olof Enqvist skrev för nu rätt länge sedan en novellsamling med namnet ”Berättelser från de inställda upprorens tid” och 1968 proklamerade revolutionära studenter överallt i Europa att ”det är rätt att göra uppror”.
Frågorna infinner sig; Har det funnit tider då det varit mer rätt än nu att göra uppror? Är det kanske så att vi nu befinner oss i de inställda upprorens tid? Nedskärningar och besparingar river stora revor i det allmänna välfärdsnätet, i såväl kommunhus, riksdagshus som i Bryssel fattas politiska beslut helt ovanför huvudet på medborgarna och klimatförändringar skapar vädersituationer som ingen känner igen. Och allt detta medan vi på sin höjd skäller och gnäller under fikapausen på jobbet eller möjligen skriver en insändare eller en debattartikel (ett försvinnande fåtal av oss!!). Men varför är inte riksdagshus, landstingshus och kommunhus fyllda av uppretade medborgare, som inte flyttar sig förrän de fått bindande löften om förbättringar i vården, skolan och omsorgerna och varför tvingar vi inte fram mer och effektivare forskning om människans nedbrytande inverkan på klimatet? Tånk bara på hur tyst det blivit efter klimatfiaskot i Köpenhamn för mindre än ett halvår sen. Är det möjligen därför att en tystnadens och accepterandets kultur breder ut sig över vårt land? De inställda upprorens tid.
Den situation som under 1800-talets senare hälft skapade våra folkrörelser påminde i hög grad om dagens situation. Maktmissbruk, utarmning av en maktlös underklass, och moralupplösning hotade att passivisera ett helt folk. Brännvinet och supandet blev den enda trösten. Men väckelserörelsen, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen tog upp kampen, Vanliga människor fick kraft och mod att höja blicken, att formulera visioner om en bättre tingens ordning och att identifiera fienden. Man tog strid mot alkoholistdjävulen, kapitalistdjävulen och mot ”själva” Djävulen!
Hur förvaltar vi det arvet i dag? Var utkämpas kampen i dag? Är folkrörelserna fortfarande vägen till en samhällsgemenskap där vårdköerna är avskaffade, där skolan får tillräckligt med resurser,där försäkringstagarna fått tillbaka de pengar som kriminella direktörer bestulit dem på och där kärlek, solidaritet och sammanhållning blivit nåt annat än vackra ord utan innehåll?
Men; är inte kyrkan och därmed också Frälsningsarmén opolitisk, och bör då inte såna frågor ligga utanför vår intressesfär? Nej! Den kristna kyrkan har aldrig varit och får aldrig bli opolitisk i den meningen att den inte tar ställning mot maktmissbruk och förtryck. Kyrkan är kallad att dela Guds hållning mot Djävulskapet. Frälsningsarméns tradition är stolt när det gäller att göra synden konkret och synlig och på våra tidiga soldatmöten slipade man svärden för att rustas för uppror mot ondskan i alla dess former!
I ljuset av detta är det dags att göra uppror nu!! Det är dags att med de gammaltestamentliga profeternas tydlighet ta ställning för de svaga och förtrampade. Alla samhällssystem och alla politiska lösningar är inte lika bra!! Att nämna saker och ting vid deras rätta namn och att göra synden konkret är dessutom förmodligen det säkraste sättet att återskapa kyrkans trovärdighet.
Det är dags att göra uppror och att dela Guds hållning mot djävulskapet!!
