Det var så han sa, den välklädde representanten för Medel-Svensson, medan han satte ner datorväskan och stoppade en sedel i Frälsningsarméns julgryta. Och då tänkte han säkert inte på Frälsningsarmén som kristen kyrka, den hade han säkert inga synpunkter på, utan på oss som hjälporganisation och det sista hoppet för många människor. Tur att ni finns för uteliggare, drogmissbrukare, slagna kvinnor, nyfattiga, ensamstående mammor och för många, många fler. Tur att Ni finns, men synd att Ni ska behövas...... Och visst är det så. Synd att välfärdssamhället tycks lämna allt fler i marginalen, eller t.o.m utanför marginalen. Men nu tycks det dessvärre vara så, att det blir allt färre, som känner igen Frälsningsarmén som hjälporganisation. Vi finns inte med på de listor som publicerats i flera dagstidningar över de organisationer, som hjälper Haitis nödlidande folk t.ex. Och jag frågar mig varför. Vi är ju fortfarande av världens största hjälporganisationer med verksamhet i mer än hundra länder. Och med miljontals hjälparbetare. Eller vi kanske inte är hjälparbetare längre.. Vi kanske är alldeles vanliga medelklass-medlemmar i i en alldeles vanlig medelklass-frikyrka. Och dessutom utan intresse för medmänniskor som lider. Kanske är det så, men så fel i så fall;
Vi är ingen hjälporganisation, och vi är inte syskon med Röda Korset, Unicef eller Läkare utan gränser. Med all respekt för dom, och det arbete dom utför, så är vi på sin höjd kusiner med dom. Vi är en kristen kyrka med Bibeln som grund, och en uppstånden Jesus i centrum. Och det är det viktigaste. Men vi är en kristen kyrka med ett stort och rymligt socialt samvete. En kyrka, som gör det Jesus skulle ha gjort. Eller är det inte så längre? I Sverige? Det frågar jag ängsligt mig själv och mina kamrater, som jag träffar varje söndag i den kår som är min församling och min gemenskap. En bild till ur verkligheten; Vi satt mitt emot varandra på tåget, jag i min uniform. Han tittade på mig och så sa han: ”Jasså, Frälsningsarmén finns fortfarande?” Vi började prata och det visade sig att han hade bott i tio år i en medelstor svensk stad, där vi tycker att vi har ett ganska väl fungerande arbete. Men han hade under dessa tio år aldrig någonsin sett en frälsningssoldat. Syns man inte, så finns man inte.... Håller möjligen kyrkan Frälsningsarmén också på att försvinna, eller kanske förvandlas till ett pittoreskt inslag i gatubilden, möjligen. Så presenterar Turistföreningen i en bok en bild av Frälsningsarméns musikkår på torget. Ett pittoreskt inslag......
På kåren är vi en liten grupp, som varje söndagsmorgon träffas för att läsa och samtala om Bibelns budskap. Just nu läser vi Apostlagärningarna, och just i dag det sjätte kapitlet, som handlar om hur man i den första kristna församlingen organiserade det sociala hjälparbetet. En händelse, som ser ut som en tanke, att vi läser om det just i dag. Att hjälpa uteliggare, drogmissbrukare, slagna kvinnor, nyfattiga, ensamstående mammor och många fler medmänniskor, som behöver hjälp och stöd, har alltid stått högt på den kristna församlingens dagordning. Som sagt: att göra det Jesus skulle ha gjort. Och om folk tror något om oss fortfarande, så är det att det är sånt vi sysslar med. Det vet jag efter att ha stått med Stridsropet på Centralen några gånger......
Men som kristen och med en tro på Bibeln, så vet jag, att det finns ingen anledning till oro för framtiden för Guds församling. Guds församling har alltid en framtid. Jesus vann kampen om framtiden åt föramlingen på korset. Frågan är bara om jag och vi ska vara med i den framtiden....
I övrigt så blir det snöskottning i dag också.....
