Varje år i slutet av juli kommer den. Priden. Stockholms Pride-festival lär vara en av Europas största och mest seriösa. På andra håll är det bara fester och parader, men i Stockholm anordnas även seminarier, workshops och föreläsningar om homo, bi- och transpersoners situation. Och inget ont i det! Tvärtom! Situationen för dessa minoritetsgrupper och samhällets behandling av dem, behöver absolut belysas. Men det får väl ändå vara någon måtta. Det är ändå en liten minoritet som samlas i Stockholm i dessa dagar, och medias intresse för Pridefestivalen och för hbt-problematiken är närmast hysteriskt. I går hade DN tre stora artiklar, nyhetsprogrammen i TV hade flera inslag om festivalen och i alla nyhetsprogram i Sveriges Radio behandlades Pride ur alla tänkbara ( och otänkbara) infallsvinklar. Som t.ex en stockholmsvandring till olika platser som varit viktiga för diverse transpersoner.....
Jag brukar sällan försvara Kristdemokraterna och Göran Hägglund, men han är värd respekt och heder för sitt beslut att inte ställa upp i partiledardiskussionen på festivalen. Om man intar KD:s position i frågan om homosexualitet är det självklart, att man inte bör ställa upp. Liksom övriga partiledare är värda respekt för beslutet att utifrån sina ställningstaganden i frågan, ändå ställa upp. Och för övrigt är det väl ingen självklarhet för partiledarna att ställa upp, när festivalen kallar. Annat än som röstfiskare, då, möjligen. Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att få intresse från politikerhåll för medverkan i kyrkokonferenser av olika slag. Och ändå är antalet kristna och kyrkomedlemmar i Sverige långt större än antalet hbt-personer.
Men detta handlar inte om kritik av Pridefestivalen eller av hbt-personer. Som kristen har jag, liksom de flesta kristna i vårt land inte mycket att stoltsera med, när det gäller hur dessa minoriteter behandlats. Och fortfarande behandlas. Fördömanden och uteslutning ur gemenskapen i stället för stöd och ett kärleksfullt bemötande, är fortfarande det vanliga, även i mitt eget samfund. Och en inbjudan till samfundsledare att delta i en diskussion på festivalen, skulle säkert inte mötas särskilt positivt. Men dessa rader handlar inte om det.
Nej, det är mediabevakningen, som det är fel på. Pridefestivalen och vad som sker där, är ingen partikongress. Och inte heller något EM i friidrott.( som faktiskt börjar i dag) Vi talar fortfarande om en liten, visserligen förtryckt, men ändå liten, minoritet, som har en enastående och beundransvärd förmåga att göra PR för sin sak. Men medias uppgift är väl ändå att stå emot den formen av PR och påtryckningar för att självständigt beskriva och värdera vad som händer. När det gäller Pridefestivalen har samtliga media lagt sig platt för hbt-rörelsens lobbyister. Dåligt! Mycket dåligt!
Och så undrar jag när det skall arrangeras någon hetero-festival. Det finns visserligen många festivaler, och det går dåligt för somliga. Titta på Hultsfred och Arvika t.ex. Men det finns ingen heterofestival. Inte än i alla fall....
