Jag fyllde pensionär i förra veckan. Omorganisationer på jobbet hade visserligen medfört att jag slutade jobba redan för ett halvår sen, men nu blev jag pensionär på riktigt. Hur känns det, är den vanligaste frågan, som mött mig både under det arbetsfria halvåret och hela tiden de senaste dagarna. Och det känns. Det känns på flera olika sätt. Att sluta jobba var inte lika enkelt som jag trodde. Tömma skrivbordet, lämna tillbaka telefon, lap-top och nycklar och sen bara gå... Nej inte alls. Det var inte alls enkelt att bli off-side. Att inte räknas längre. Att inte vara en del i det som händer. Att inte veta och få dela med sig av det man vet. Allt det där var svårare än jag tänkt mig. Och att lämna den sociala gemenskap, som livet med arbetskamrater inneburit under fyrtio år kändes naturligtvis. När man sen tillhör den generation som prioriterat arbetet högre än mycket annat i livet gjorde naturligtvis inte avskedet lättare. Så det tog ett tag att vänja sig.....
Men nu har jag alltså blivit pensionär på riktigt. 65+ är vad som gäller. Pensionärsbiljetter, PRO, och tid! Och det känns riktigt bra nu. Framför allt det här med tid. Tänk att kunna disponera dagarna som man själv vill. Sova länge på morgnarna... Nåja, dom som känner mig vet ju, att det inte kommer att bli sovmorgnar som prioriteras i det nya liv, som ska börja levas nu, men ändå... Läsa morgontidningen noga, samtala med den lika nypensionerade hustrun, lägga upp planer som kanske inte sträcker sig längre än dagen. Och frihet!! Och hur ser då planerna för friheten ut? Den nya fria tiden har ju knappt börjat, men tid med barn och barnbarn hade jag tänkt mig. Det är ju bara det att dom har inte lika mycket tid med farfar/morfar, som han plötsligt har med dom.... Och resa. Att resa har i hela livet varit min längtan. Till nya länder och miljöer och till sol och värme. Och nu ska det bli av. En vårresa till Barcelona blev en kär 65-årspresent, så i maj bär det av.
Fri tid innebär ju också tid att ta i tu med sånt som måste göras, och just nu i portgången till det nya livet så är det ju snöskottning som gäller. Flera gånger om dagen och flera dagar i sträck har kampen mot kung Bores härjningar på uppfart och runt hus upptagit nästan all tid, och både snödjup pch höjden på plogvallarna visar att den kampen kommer att pågå länge än. Men snöskottning ger ju motion. Och just motion ska också prioriteras i det nya fria livet. Jag har drabbats av diabetes, ja, just det, ÅLDERSdiabetes, hette det ju förr, och då är motionen viktig. Promenader och simning ska det bli mycket av, hade jag tänkt.
Pensionärer är ju en viktig grupp för politikerna, speciellt nu när det är valår, och jag har gjort slag i saken och blivit partimedlem. Om några veckor ska jag besöka mitt första medlemsmöte i partiet och det känns spännande. Liksom det också känns spännande att stå på Centralen och sälja Stridsrop. Det har jag redan börjat med och det är både roligt och intressant. Och som gammal chefredaktör så kändes det nästan som ett måste också att hjälpa till att också sälja tidningen. Och på Centralen får jag ju också ta upp kampen. Situation Stockholms försäljare får gärna stå där och jag önskar dem all lycka i försäljningen. Men att se Jehovas Vittnens säljare stå där i långa rader ibland med Vakna och Vakttornet på flera språk har oroat mig länge. Och nu har jag tagit upp kampen.
Och så hinner man ju både blogga och facebooka som pensionär. Det är väldigt intressant att utveckla den nya form av vänskap och kontakt som det ger möjligheter till. Gamla konfirmander och dito elever, kollegor från förr, ja till och med gamla skolkamrater dyker upp på Facebook, och spännande kommentarer dyker upp på min blogg. Sånt hade man inte tid med förr... Jag är faktiskt ganska nöjd med vad jag åstadommit på bloggen. Nästan 60 inlägg om smått och stort, precis som jag lovade i programförklaringen. Och med kommentarer både från Gävle och från Australien....
Så pensionärslivet rullar på. Och efter lite trögt före i portgången så är jag nu en glad pensionär. Mycket glad t.o.m.....
