Jag tillhör en stor familj, och har ungefär två miljoner syskon. Jag talar om frälsningsarméfamiljen. Mina syskon finns utspridda i 121 olika länder i alla värlsdelar, och jag känner mig stolt över att vara ett av dessa syskon. Jag mår väl av att påminna mig om det ibland, eftersom Frälsningsarmén ju är en krympande minoritet i vårt land. Trist men så är det. Det märker jag t.ex när jag säljer Stridsropet på Centralen, där flertalet förbipasserande inte tycks ha en aning om vem jag är eller vad jag representerar. Men några ler fortfarande igenkännande eller stannar upp och minns.....
Vi kunde också vara, och borde bli bättre på att ha kontakt med våra syskon på andra håll i världen. Uniformen, musiken, fanorna, och allt det där andra, som vi ibland vill tona ner, är viktiga sammanhållande band mellan oss syskon. Ryssland, Burma, Nya Zeeland, Kanada, England och Sverige. Likadana överallt!! Vi borde vara stoltare än vad vi är, över att tillhöra en stor internationell gemenskap. Det är fint det, i en värld som trots allt tal om globalisering, inte alls är särskilt internationell. Och min kår, Vasakåren, har sen i somras ett amerikanskt officerspar som kårledare. Trots språksvårigheter och kulturskillander så känns det spännande och alldeles rätt!
Men egentligen har jag ju ännu fler syskon. Vi är i dag ungefär 2 miljarder kristna i världen, och alla är vi syskon. Olika varandra på många sätt, men ändå syskon med samma Far. Och vilka syskon är inte olika? Det är i dag lätt och glädjande att se att det är mycket mer som förenar kristna i olika traditioner än sånt som skiljer oss åt. Lutheraner, katoliker, ortodoxa,pingstvänner och frälsningssoldater är just syskon och det både märks och känns. Fast lite snopen blev jag vid en katolsk mässa häromdagen, när jag inte fick delta i brödsbrytelsen. Detta efterom jag inte är katolik. Så det är en bit kvar att gå till full förståelse och erkännande....
Just nu pågår i Kapstaden en internationell konferens för den s.k. Lausannerörelsen. 4000 kristna från olika länder och traditioner möts under nio dagar för att be och samtala om evangelisation och mission. Delegaterna representerar den s.k. evangelikala kristenheten, med dess starka betoning på omvändelse, förkunnelse och evangelisation. Gott och väl! Möjligen kan jag hos Lausannerörelsen sakna en fokusering också på det sociala hjälparbete och arbetet för social och ekonomisk rättvisa, som ju är en annan av kyrkans viktiga uppgifter. Och lite förvånad blev jag nog, när Frälsningsarmén i Sverige var så snabb med att bli medlem i SEA, Svenska Evangeliska Alliansen, som är Lausannerörelsens svenska gren. Men dessbättre är vi ju också medlemmar i SKR,Sveriges Kristna Råd, som utifrån ett kristet perspektiv jobbar också mycket med sociala och ekonomiska rättvisefrågor. Det känns för mig mer som Frälsningsarméns planhalva.
SKR har ju också, som en del av Kyrkornas Världsråd, börjat närma sig frågan om religionsdialog, alltså frågan om hur nära de andra stora världsreligionerna vi kan komma. Där kommer det alltid att finnas visa gränser och begränsningar, men vi har också mycket gemensamt. Så inte syskon, men väl kusiner....
"För att världen ska tro" är ju Jesu egen motivering för de kristnas enhet. Och folk utanför den kristna gemenskapen har ju också svårt att förstå kärleksbudskapet om vi inte kan hålla ihop och samarbeta i stället för att till och med bekämpa varann.Ni tror väl ändå på samma Gud? Ja, vi är syskon med samma Far
