Det är söndag i dag. Men inte vilken söndag som helst. OS slutar med bl.a femmilen för herrar, ett kraftprov, och alltid en av spelens höjdpunkter. Och så är det Öppet Spår. Ett minst lika stort kraftprov för de många tusen, som i dag åker sträckan Sälen- Mora, nio mil på skidor. En mej närstående son åkte Öppet spår för några år sen, och jag fick då på nära håll se det fantastiska skådespelet. Och sonen åkte väldigt bra dessutom!
Men framför allt så är det söndag i dag. Söndag och vilodag. I Bibeln kan vi läsa ( gör gärna det!) om hur Gud skapade världen på sex dagar. Hur det gick till kan vi ta vid något senare tillfälle. Och så vilade han på den sjunde dagen. Och precis som det finns en tanke bakom allt, som Gud gör och gjort, så fanns det naturligtvis en tanke med att göra den sjunde dagen till en vilodag. Olika religioner har olika dagar som vilodag, muslimerna vilar på fredag, judarna tar igen sig på lördag och för oss med kristen bakgrund och tradition är det söndagen som är vilodag. Tanken är alltså att vi ska vila en dag varje vecka. Inte spika på huset, inte storstäda garaget eller bilen, utan just det: VILA! Och aldrig har väl vilandet varit så viktigt och angeläget som nu, när de flesta av oss nästan stressar ihjäl oss på jobb, med klättrande i karriären, med skjutsande, hämtande och lämnande, med shoppande och med en massa annat. Så du; vila i dag! Du kan vila på många sätt, men det viktiga är att du återhämtar dej, och får nya krafter inför nästa veckas minst lika stressande schema. Får jag kanske föreslå ett verkstadsbesök. För själen!
Det finns säkert själaverkstäder närmare än du tror. Dom kallas ofta kyrkor. Den stora katedralen på höjden är en, den lilla kyrkan ute på landet en annan, och huset, ofta med texten ”Frälsningsarmén” på, är en tredje verkstad i samma verkstadskedja. Passa dej bara för verkstadslokaler som heter Rikets Sal eller ståtar med det långa namnet Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Dom gör ett dåligt jobb, eftersom dom har felaktiga manualer.
I kyrkoverkstäderna jobbar man just i dag med ”den kämpande tron”. Man läser texter om människor som verkligen kämpat. Precis som Du! En heter Elia, som av allt att döma har drabbats av en utmattningsdepression. Han lägger sig helt enkelt ner under en ginstbuske och bara somnar ifrån alltihop. Och vem har inte haft lust till det ibland. En annan text i kyrkoverkstaden handlar i dag om den namnlösa kvinnan, som tränger sig in i farisén Simons hus och bara gråter vid Jesus fötter. Gråter av utmattning. Känner du igen dig?
De människor, som beskrivs i dagens texter är varken starka eller modiga. Dom är som vi! Men traditionen har bevarat deras minne och burit dem rakt in i Skriften, till tröst för alla oss, som av och till känner oss lika darriga och trötta som de.
Och det fantastiska är, att dom under sitt verkstadsbesök får känna hur krafterna fylls på, och hur livsmodet återvänder. Kraftdepå och livsmodspump. Tänk om det är det som erbjuds i det där huset, som du så ofta gått förbi, och där människor, som du aldrig riktigt vågat närma dej, går ut och in....
I dag är det söndag så då har du faktiskt tid. Testa ett verkstadsbesök för själen! Och du: Det kostar ingenting så GRATTIS!!
söndag 28 februari 2010
lördag 27 februari 2010
Den 19 juni
Vad avgörande har inte hänt i mänsklighetens historia detta magiska datum? 1808 misslyckades det svenska landstigningsförsöket i Åbo under kriget mot Ryssland, 1867arkebuserades Maximilian av Österrike, även kejsare av Mexico, 1900 nominerades Theodore Roosevelt till USA:s vice-president, 1934 förlorade Sverige bronsmatchen i fotbolls-VM med 4-2 mot Brasilien och 1944 inleddes slaget om Filippinska sjön under andra världskriget..... Bara för att nämna något av allt som hänt denna dag. 1964 förlovade vi oss, HON, som skulle bli min fru, och jag, 1976 gifte sig kung Carl Gustaf med Silvia Sommerlath, och 2010 ska deras dotter Victoria gifta sig med Daniel Westling från Ockelbo
Jag stannar där eftersom, nu, när OS slutar, kommer BRÖLLOPET att bli det allt överskuggande i konungariket.Journalister från världens alla hörn kommer att strömma till Stockholm, alla hotellrum i stan är redan fullbokade, och Sveriges Radio har anställt en kompis till Daniel som hovreporter under tiden före, under och efter bröllopet. Detta för att leva upp till SR:s avtal med staten om opartiskhet och saklighet kan man förmoda...
Kan man via ett enkelt blogginlägg gratulera Victoria och Daniel? Då gör jag det redan nu. Hoppas att ni får leva jättelyckliga i alla era dagar!! Men jag tycker synd om Daniel. Säkert en vanlig, hederlig kille från Gästrikland, vars enda uppgift i fortsättningen kommer att bli att finnas på plats, 1,5 m, snett till vänster, bakom sin fru. Klippa band, ta i hand, och på lämpliga ställen säga några i förväg skrivna, helt förutsägbara ord. Och dessutom tillsammans med sin fru se till att monarkin, detta så oerhört otidsenliga och obsoleta styrelseskick, lever vidare. Och hur ska han tituleras, stackarn? Han olyckbroder i Danmark, prins Henrik, tituleras prinsgemål, så det får väl bli det, kanske. Prinsgemålen, Prins Daniel....
Jag har inte gått med i republikanska klubben, än... Men jag anser att monarkin, detta fullständigt omöjliga styrelseskick i en modern demokrati, snarast bör avskaffas, så jag uppfyller nog kraven.
Det fanns ju en tid när nästan alla höga ämbeten i landet förbehölls vissa adelsfamiljer, eller familjer med tillräckligt tjocka plånböcker och aktieportföljer. Men successivt har vi ju avskaffat denna ordning, så att det numera bara är monarken som ärver sin titel. Och ingen har kunnat ge mig ett hållbart skäl till att vi behåller den ordningen. Visserligen har den ett oerhört starkt folkligt stöd, uppbackat av media i alla former, men det är inget skäl. Media ska spegla opinionen, inte driva opinion, och ämbeten och positioner ska förtjänas, inte ärvas. Det är för mig en fullkomlig självklarhet. Och, och nu är det bäst att viska och skriva med små bokstäver; vad händer om det olyckliga skulle inträffa, att de lyckliga tu får ett handikappat barn? Sånt händer. Det föds barn med Downs syndrom, och det föds barn som är blinda eller döva från födseln. Om det händer, vart tar då allt prat om alla människors lika värde, och handikappades fulla rättigheter, vägen? Drivs dom frågorna vidare då, eller stoppas det nyfödda barnet undan bara....? Hemska tanke!!! Kanske ändrar vi då tronföljden igen, precis som man gjorde i Danmark 1953 t.o.m med retroaktiv verkan. Detta för att förhindra att tronföljaren, prins Knud, som ansågs lite ”tafatt”enl. Wikipedia, skulle få ärva tronen. Fredrik IX:s äldsta dotter, den då trettonåriga Margrethe, blev därmed tronföljare, medan Knud som plåster på såren dock fick behålla titeln arvprins. Men det var ju i Danmark och på 1950-talet. Alla människors lika värde och handikappades fulla rättigheter..... Skandalen lever kvar i Danmark, där man fortfarande, när man berättar en rolig historia t.ex ofta säger ” vi ta’r den én gang til for prins Knud!”
Nej nu talar vi om nåt roligare, säger du! Visst, det kommer säkert att pratas tillräckligt om bröllopet den 19 juni ändå. Sverige tog guld i damernas curling i natt! Och antagligen med kungafamiljen på plats, betald av mina och dina skattepengar......
Jag stannar där eftersom, nu, när OS slutar, kommer BRÖLLOPET att bli det allt överskuggande i konungariket.Journalister från världens alla hörn kommer att strömma till Stockholm, alla hotellrum i stan är redan fullbokade, och Sveriges Radio har anställt en kompis till Daniel som hovreporter under tiden före, under och efter bröllopet. Detta för att leva upp till SR:s avtal med staten om opartiskhet och saklighet kan man förmoda...
Kan man via ett enkelt blogginlägg gratulera Victoria och Daniel? Då gör jag det redan nu. Hoppas att ni får leva jättelyckliga i alla era dagar!! Men jag tycker synd om Daniel. Säkert en vanlig, hederlig kille från Gästrikland, vars enda uppgift i fortsättningen kommer att bli att finnas på plats, 1,5 m, snett till vänster, bakom sin fru. Klippa band, ta i hand, och på lämpliga ställen säga några i förväg skrivna, helt förutsägbara ord. Och dessutom tillsammans med sin fru se till att monarkin, detta så oerhört otidsenliga och obsoleta styrelseskick, lever vidare. Och hur ska han tituleras, stackarn? Han olyckbroder i Danmark, prins Henrik, tituleras prinsgemål, så det får väl bli det, kanske. Prinsgemålen, Prins Daniel....
Jag har inte gått med i republikanska klubben, än... Men jag anser att monarkin, detta fullständigt omöjliga styrelseskick i en modern demokrati, snarast bör avskaffas, så jag uppfyller nog kraven.
Det fanns ju en tid när nästan alla höga ämbeten i landet förbehölls vissa adelsfamiljer, eller familjer med tillräckligt tjocka plånböcker och aktieportföljer. Men successivt har vi ju avskaffat denna ordning, så att det numera bara är monarken som ärver sin titel. Och ingen har kunnat ge mig ett hållbart skäl till att vi behåller den ordningen. Visserligen har den ett oerhört starkt folkligt stöd, uppbackat av media i alla former, men det är inget skäl. Media ska spegla opinionen, inte driva opinion, och ämbeten och positioner ska förtjänas, inte ärvas. Det är för mig en fullkomlig självklarhet. Och, och nu är det bäst att viska och skriva med små bokstäver; vad händer om det olyckliga skulle inträffa, att de lyckliga tu får ett handikappat barn? Sånt händer. Det föds barn med Downs syndrom, och det föds barn som är blinda eller döva från födseln. Om det händer, vart tar då allt prat om alla människors lika värde, och handikappades fulla rättigheter, vägen? Drivs dom frågorna vidare då, eller stoppas det nyfödda barnet undan bara....? Hemska tanke!!! Kanske ändrar vi då tronföljden igen, precis som man gjorde i Danmark 1953 t.o.m med retroaktiv verkan. Detta för att förhindra att tronföljaren, prins Knud, som ansågs lite ”tafatt”enl. Wikipedia, skulle få ärva tronen. Fredrik IX:s äldsta dotter, den då trettonåriga Margrethe, blev därmed tronföljare, medan Knud som plåster på såren dock fick behålla titeln arvprins. Men det var ju i Danmark och på 1950-talet. Alla människors lika värde och handikappades fulla rättigheter..... Skandalen lever kvar i Danmark, där man fortfarande, när man berättar en rolig historia t.ex ofta säger ” vi ta’r den én gang til for prins Knud!”
Nej nu talar vi om nåt roligare, säger du! Visst, det kommer säkert att pratas tillräckligt om bröllopet den 19 juni ändå. Sverige tog guld i damernas curling i natt! Och antagligen med kungafamiljen på plats, betald av mina och dina skattepengar......
fredag 26 februari 2010
Dags för lite olympisk fortbildning
På söndag slutar olympiaden, och då minskar även svenska folkets chips-ätande och cola-drickande. Men så här i slutet är det dags för lite bildning som motvikt till chips och cola;
Olympiaden fortsätter på måndag! Stopp nu, vad är detta? Jo så här är det egentligen; I det gamla Grekland var en olympiad en period av fyra år, som började med spelen (eller "lekarna", som dom ursprungligen kallades) i Olympia. Den första historiskt kända olympiaden började år 776 f. Kr. De olympiska lekarna hölls i början av olympiadens första år, så nu fortsätter det.
Att just året 776 f.kr anses vara de olympiska spelens födelseår kommer sig av att det var då man började göra förteckningar över segrarna vid de festspel, som då redan pågått länge.
Homeros skrev, att ”intet bringar mannen större heder än att vara en snabb löpare och en god boxare.” Det gällde under lång tid och under många olympiska spel. Det fanns bara en sak som då kunde ge större berömmelse och ära, nämligen att i sitt stall ha riktigt snabba hästar.
På högsommaren, vid tiden för fullmåne, samlades man till festspelen. Deltagare och åskådare strömmade till, ofta från fjärran trakter. Från början omfattade tävlingarna endast korta löpningar under en enda dag, men de utökades efter hand och till sist pågick de i fem dagar. Första dagen ägnades åt offer och gudstjänster och åt att avlägga den olympiska eden. Andra dagen öppnades spelen med praktfulla intåg i Stadion och ynglingarnas tävlingar började. Varje tävlingsdag öppnades sedan med att man bar fram offergåvor åt guden Zevs.
Tredje dagen ägnade man åt löpning, brottning, boxning och allkamp och den fjärde dagen var det kappkörning och kappridning, femkamp och vapenlöpning. Häst- och vagnkapplöpningarna ansågs som de förnämsta tävlingarna. Ryttare och kuskar hade med omsorg sökt ut och tränat ädla och snabba hästar och visade upp dem med stolthet.
Den sista och femte dagen var skaldernas och musikanternas dag. Då fick också segrarna olivkransar som segertecken. Det var domarna, klädda i vackra purpurmantlar, som satte kransarna på segrarnas huvuden. Festspelen avslutades med en måltid, och det ansågs vara högsta utmärkelsen att få delta i den.
Andra gudar ärades också med festspel i det antika Grekland. Nästan lika stort anseende som de olympiska spelen hade festspelen i Delfi. Ursprungligen var den en musikfest, eftersom Apollons framför allt var beskyddare av de musiska konsterna, men så småningom hade också de spelen utvidgats med fler tävlingsgrenar. Spelen i Delfi hölls också vart fjärde år, men liknande fester firades vartannat år både på Isthmos vid Korint till guden Poseidons ära och i Nemeas bergdal vid Kleone i Argolis till Zeus ära. Dessa fyra fester erkändes redan från början av 600-talet f.Kr som nationalfester överallt i den grekiska världen. Segrarna vann berömmelse i hela Grekland, fädernestaden belönade dem med rika gåvor och de yppersta bland skalderna prisade dem i sina sånger.
De antika olympiska spelen fortsatte regelbundet vart fjärde år t.o.m 393 e.Kr. Sedan kom stora krig och andra folk blev härskare i Grekland. Inte förrän 1859 togs de olympiska spelen upp på allvar igen och 1870 och 1875 upprepades de. Då höll man festspel i Aten, men de var bara öppna för grekiska män. 1892 kom fransmananen Pierre de Coubertin med förslaget att man skulle införa intermationella olympiska spel, där alltså män från andra länder också skulle få delta. Det första moderna olympiska festspelet hölls i Aten 1896. Och på den vägen är det ju. Både sommar och vinter. Ända fram till 1992 hölls sommar-och vinter OS samma år, men sedan Lillehammer 1994 hålls vinterspelen två år efter föregående sommarspel,men fortfarande med fyra års mellanrum.
Ett snabbt hopp, och med risk att liksom hockeykommentatorn Nicklas Wikegård få diskrimineringsombudsmannen på mej, men;Damkronorna gjorde en helsusel turnering, och blev också helt följdriktigt snuvade på bronsmedaljerna av Finland. Men DO kanske hejdar sej, när hon ser, att jag gör en halv pudel för curlingdamerna, som nu är i final. Men reglerna i curling borde ändras, så att de blir begripliga för oss normalbegåvade och dessutom borde matcherna göras kortare.
Och tänk om man inte ändrat regeln att de olympiska spelen bara var öppna för män! Då hade vi missat både Charlotte Kalla och min favorit Anna Haag.
Och vart har tillbedjan av gudarna tagit vägen? Det var en central del av antikens olympiska lekar, men i Vancouver har jag inte sett ett enda litet korstecken. Men svenska kommentatorer brukar ju ändå tystna, när brasilianska fotbollsspelare och karibiska löpare böjer knä och tackar Gud för framgången. Då är Pops och grabbarna helt borta, och har inte en susning om vad som sker.....
Olympiaden fortsätter på måndag! Stopp nu, vad är detta? Jo så här är det egentligen; I det gamla Grekland var en olympiad en period av fyra år, som började med spelen (eller "lekarna", som dom ursprungligen kallades) i Olympia. Den första historiskt kända olympiaden började år 776 f. Kr. De olympiska lekarna hölls i början av olympiadens första år, så nu fortsätter det.
Att just året 776 f.kr anses vara de olympiska spelens födelseår kommer sig av att det var då man började göra förteckningar över segrarna vid de festspel, som då redan pågått länge.
Homeros skrev, att ”intet bringar mannen större heder än att vara en snabb löpare och en god boxare.” Det gällde under lång tid och under många olympiska spel. Det fanns bara en sak som då kunde ge större berömmelse och ära, nämligen att i sitt stall ha riktigt snabba hästar.
På högsommaren, vid tiden för fullmåne, samlades man till festspelen. Deltagare och åskådare strömmade till, ofta från fjärran trakter. Från början omfattade tävlingarna endast korta löpningar under en enda dag, men de utökades efter hand och till sist pågick de i fem dagar. Första dagen ägnades åt offer och gudstjänster och åt att avlägga den olympiska eden. Andra dagen öppnades spelen med praktfulla intåg i Stadion och ynglingarnas tävlingar började. Varje tävlingsdag öppnades sedan med att man bar fram offergåvor åt guden Zevs.
Tredje dagen ägnade man åt löpning, brottning, boxning och allkamp och den fjärde dagen var det kappkörning och kappridning, femkamp och vapenlöpning. Häst- och vagnkapplöpningarna ansågs som de förnämsta tävlingarna. Ryttare och kuskar hade med omsorg sökt ut och tränat ädla och snabba hästar och visade upp dem med stolthet.
Den sista och femte dagen var skaldernas och musikanternas dag. Då fick också segrarna olivkransar som segertecken. Det var domarna, klädda i vackra purpurmantlar, som satte kransarna på segrarnas huvuden. Festspelen avslutades med en måltid, och det ansågs vara högsta utmärkelsen att få delta i den.
Andra gudar ärades också med festspel i det antika Grekland. Nästan lika stort anseende som de olympiska spelen hade festspelen i Delfi. Ursprungligen var den en musikfest, eftersom Apollons framför allt var beskyddare av de musiska konsterna, men så småningom hade också de spelen utvidgats med fler tävlingsgrenar. Spelen i Delfi hölls också vart fjärde år, men liknande fester firades vartannat år både på Isthmos vid Korint till guden Poseidons ära och i Nemeas bergdal vid Kleone i Argolis till Zeus ära. Dessa fyra fester erkändes redan från början av 600-talet f.Kr som nationalfester överallt i den grekiska världen. Segrarna vann berömmelse i hela Grekland, fädernestaden belönade dem med rika gåvor och de yppersta bland skalderna prisade dem i sina sånger.
De antika olympiska spelen fortsatte regelbundet vart fjärde år t.o.m 393 e.Kr. Sedan kom stora krig och andra folk blev härskare i Grekland. Inte förrän 1859 togs de olympiska spelen upp på allvar igen och 1870 och 1875 upprepades de. Då höll man festspel i Aten, men de var bara öppna för grekiska män. 1892 kom fransmananen Pierre de Coubertin med förslaget att man skulle införa intermationella olympiska spel, där alltså män från andra länder också skulle få delta. Det första moderna olympiska festspelet hölls i Aten 1896. Och på den vägen är det ju. Både sommar och vinter. Ända fram till 1992 hölls sommar-och vinter OS samma år, men sedan Lillehammer 1994 hålls vinterspelen två år efter föregående sommarspel,men fortfarande med fyra års mellanrum.
Ett snabbt hopp, och med risk att liksom hockeykommentatorn Nicklas Wikegård få diskrimineringsombudsmannen på mej, men;Damkronorna gjorde en helsusel turnering, och blev också helt följdriktigt snuvade på bronsmedaljerna av Finland. Men DO kanske hejdar sej, när hon ser, att jag gör en halv pudel för curlingdamerna, som nu är i final. Men reglerna i curling borde ändras, så att de blir begripliga för oss normalbegåvade och dessutom borde matcherna göras kortare.
Och tänk om man inte ändrat regeln att de olympiska spelen bara var öppna för män! Då hade vi missat både Charlotte Kalla och min favorit Anna Haag.
Och vart har tillbedjan av gudarna tagit vägen? Det var en central del av antikens olympiska lekar, men i Vancouver har jag inte sett ett enda litet korstecken. Men svenska kommentatorer brukar ju ändå tystna, när brasilianska fotbollsspelare och karibiska löpare böjer knä och tackar Gud för framgången. Då är Pops och grabbarna helt borta, och har inte en susning om vad som sker.....
torsdag 25 februari 2010
GULD-länningar och andra länningar
Det här blogginlägget skulle egentligen handla om något annat. Men man är ju inte sämre karl än att man kan ändra sig. Eller varför inte göra en snygg kombination.
I dag måste man ju bara börja med att gratulera Sverige till ett fantastiskt GULD i stafetten. Daniel Richardsson är från Norrland, liksom Anders Södergren, Johan Olsson kommer från Västmanland, medan Marcus Hellner har sina rötter i Västergötland. Men...... det är nåt fel på den presentationen. Både Daniel Richardsson och Anders Södergren kommer faktiskt från Hälsingland och inte från nåt diffust Norrland.
Och därmed har bloggaren gjort en snygg övergång till dagens egentliga tema. Nämligen att allt norr om Dalälven i folkmun klumpas ihop till det diffusa Norrland. Man kan åka till Norrland på semester, fast man i själva verket åker till Ångermanland. Och guldmakarna Richardsson och Södergren kommer alltså från Norrland, fast dom alltså har sina rötter i Hälsingland. Men aldrig hör man, att folk har varit i Svealand på semester och vem skulle nånsin påstå, att Marcus Hellner såg dagens ljus i Götaland. Ingen! Men Norrland hit och Norrland dit. Det får vara slut med det nu!!! Dom enda som beviljas undantag från denna regel i fortsättningen är meteorlogerna på SMHI. Dom får fortsätta att tala om Norrland eftersom dom också talar om Svealand och Götaland i sina prognoser. I övrigt talar vi i fortsättningen om landskap och inte om landsdelar. Landsdelen Norrland är faktiskt större än många länder i världen. Och kampen kommer att föras på alla plan. En sån där Facebook-grupp kanske vore nåt. Vägra Norrland borde den väl heta i så fall.
Och likadant är det med dialekterna, dessa rikedomar och pärlor i vårt svenska språk. Skånska är lättdefinierat, och dalmål klingar så vackert. Liksom vääärmlääänska. Men själv utsätts jag ofta för dubbelfel: ”Det hörs att du är norrlänning. Du talar ju tydlig norrländska.” Och ändå är den ångermanländska dialekten så målande. Och den har ju dessutom fått flera ansikten genom Foppa, sedinarna och faktiskt genom Thorbjörn Fälldin ( nån som minns honom?) Ett exempel bara; Det utmärkta prefixet o, som kan användas i de flesta sammanhang. Du kommer på besök till någon som fortfarande ligger till sängs och utbrister häpet: ”Har du ostige opp”? Och när densamme är uppe långt efter midnatt så har han ogått å lagt se. Men det används inte, viket svealänningen och götalänningen alltid kommer dragandes med, i ett uttryck som att korken är oi.
Undras om det är likadant i andra länder? Norge håller sig ju med två officiella språk, så där blir väl dialektfrågan lite annorlunda. Eller eljest, som vi säger i Ångermanland. Fast nog hör man om Ola Norman kommer från västlandet eller från Oslo. Och för att snyggt vända tillbaka till OS; Sidney Crosby kommer från Nova Scotia och Brent Seabrook från Brittish Columbia, även om vi kallar hockeygiganterna kandadensare. Men kanadensarna själva har säkert andra namn på dom.... Utklassade Ryssland med 7-3 gjorde dom i alla fall. Och nu är det dags att bänka sej framför tv:n för att se Slovakien krossas av Sverige, coachat ( vilket ord förresten..) av svealänningen Bengt-Åke Gustafsson.
I dag måste man ju bara börja med att gratulera Sverige till ett fantastiskt GULD i stafetten. Daniel Richardsson är från Norrland, liksom Anders Södergren, Johan Olsson kommer från Västmanland, medan Marcus Hellner har sina rötter i Västergötland. Men...... det är nåt fel på den presentationen. Både Daniel Richardsson och Anders Södergren kommer faktiskt från Hälsingland och inte från nåt diffust Norrland.
Och därmed har bloggaren gjort en snygg övergång till dagens egentliga tema. Nämligen att allt norr om Dalälven i folkmun klumpas ihop till det diffusa Norrland. Man kan åka till Norrland på semester, fast man i själva verket åker till Ångermanland. Och guldmakarna Richardsson och Södergren kommer alltså från Norrland, fast dom alltså har sina rötter i Hälsingland. Men aldrig hör man, att folk har varit i Svealand på semester och vem skulle nånsin påstå, att Marcus Hellner såg dagens ljus i Götaland. Ingen! Men Norrland hit och Norrland dit. Det får vara slut med det nu!!! Dom enda som beviljas undantag från denna regel i fortsättningen är meteorlogerna på SMHI. Dom får fortsätta att tala om Norrland eftersom dom också talar om Svealand och Götaland i sina prognoser. I övrigt talar vi i fortsättningen om landskap och inte om landsdelar. Landsdelen Norrland är faktiskt större än många länder i världen. Och kampen kommer att föras på alla plan. En sån där Facebook-grupp kanske vore nåt. Vägra Norrland borde den väl heta i så fall.
Och likadant är det med dialekterna, dessa rikedomar och pärlor i vårt svenska språk. Skånska är lättdefinierat, och dalmål klingar så vackert. Liksom vääärmlääänska. Men själv utsätts jag ofta för dubbelfel: ”Det hörs att du är norrlänning. Du talar ju tydlig norrländska.” Och ändå är den ångermanländska dialekten så målande. Och den har ju dessutom fått flera ansikten genom Foppa, sedinarna och faktiskt genom Thorbjörn Fälldin ( nån som minns honom?) Ett exempel bara; Det utmärkta prefixet o, som kan användas i de flesta sammanhang. Du kommer på besök till någon som fortfarande ligger till sängs och utbrister häpet: ”Har du ostige opp”? Och när densamme är uppe långt efter midnatt så har han ogått å lagt se. Men det används inte, viket svealänningen och götalänningen alltid kommer dragandes med, i ett uttryck som att korken är oi.
Undras om det är likadant i andra länder? Norge håller sig ju med två officiella språk, så där blir väl dialektfrågan lite annorlunda. Eller eljest, som vi säger i Ångermanland. Fast nog hör man om Ola Norman kommer från västlandet eller från Oslo. Och för att snyggt vända tillbaka till OS; Sidney Crosby kommer från Nova Scotia och Brent Seabrook från Brittish Columbia, även om vi kallar hockeygiganterna kandadensare. Men kanadensarna själva har säkert andra namn på dom.... Utklassade Ryssland med 7-3 gjorde dom i alla fall. Och nu är det dags att bänka sej framför tv:n för att se Slovakien krossas av Sverige, coachat ( vilket ord förresten..) av svealänningen Bengt-Åke Gustafsson.
onsdag 24 februari 2010
Katten på råttan och råttan på repet.....
Så här är det när du står och väntar på tåget som inte kommer; SJ har ansvar för järnvägstransporterna, Banverket för spår och spårsystem och Jernhusen för väntsalar och andra järnvägsfastigheter.
Och din kompis som står och väntar på bussen vid Odenplan står säkert i en busskur, som en entreprenör har ansvar för att skotta, sopa, sanda och i övrigt hålla ren. Detta medan en annan entreprenör har ansvar för att skotta, sopa, sanda och i övrigt hålla ren gatan, som finns alldeles utanför busskuren. Och en tredje entreprenör kör bussen som heller inte kommer. Så; Vem har egentligen ansvar för det transportelände, som vi nu genomlider. Ingen alls faktiskt! Det framgick med all önskvärd tydlighet av den utfrågning som SJ-chefen fick utstå i radions P1 häromdagen. "Vi ( SJ) har inte räckt till och det beklagar vi", säger Jan Forsberg, vd i SJ AB. "Men när det inte finns några öppna spår( Banverket) är det svårt att köra några tåg"..... Ungefär likadant lät det när SL:s nye chef, Göran Gunnarsson intervjuades i Radio Stockholm i går. Båda två skyllde dessutom på politikerna, som inte beviljat mer pengar.... Katten på råttan och råttan på repet..... Men båda bad om ursäkt och lovade bättring till nästa vinter. Men den kanske blir mild och snöfri...
Och OS rullar vidare borta i Kanada. Norge ligger på tredje plats i medaljligan, med hittills 17 medaljer, fler än både Ryssland och Kanada. Sverige ståtar med sju medaljer, varav tre av den ädlaste valören. Där har Norge precis dubbelt så många. Ett hyfsat OS för Sverige, men vad gör Norge, som inte vi gör? Norge, ett land med samma klimat, som Sverige, med mindre folk och med ett brett folkligt stöd för vinteridrotter av alla slag. Det är naturligtvis fel någonstans. Men katten på råttan och råttan på repet...... Sveriges Olympiska kommitté, Riksidrottsförbundet, specialförbunden. Bråket kommer, var så säker. Här finns också regeringen och politikerna att ta till.
Det är väl inte dags än att göra någon personlig utvärdering av OS, men heder åt Charlotte Kalla och Anna Haag.Och åt Anja Persson. Och Buu för Helena Jonsson och damkronorna. Helena Jonsson är ju gullig, och vann både Jerringpris och folkets hjärta. Därför vågar nog inte folket sjunga ut. Men bloggaren vågar! Hon var sämst när när det gällde. Och damkronorna har inte kommit ett dugg närmare Kanada och USA, trots allt snack. Snarare tvärtom!Inga råttor och rep här! Det levererades inte!!
Men nu får jag säkert mitt 17-åriga, gulliga barnbarn på mig. Hon är mycket medveten och mycket feministisk till sin läggning. Varför bara skälla på tjejerna? Hur har det t.ex gått för killarna i curling och i hastighetsåkning på skridsko? Ja det är klart; jag är man, har uppfostrats till man och ser världen med manliga ögon. Katten på råttan och råttan på repet.....
Och apropå min 17-åriga Malin. Hon har naturligtvis alldeles rätt:Skolämnet historia är faktiskt en strikt manlig angelägenhet. Delegationen för jämställdhet i skolan har granskat fyra läroböcker i historia. Och här finns varken någon råtta eller något rep att skylla på. Det är enbart mannen som är styrande och norm i historieskrivningen. I de över 550 arbetsuppgifterna till en lärobok i historia för grundskolan, är Kalmarunionens drottning Margareta med som enda namngivna kvinna. Däremot finns flera hundra mansnamn, från Nebukadnessar till Deng Xiaoping, Birger Jarl till Fredrik Reinfeldt. I de fyra läroböcker, som har granskats, namnges sammanlagt 62 kvinnor – och 930 män.
Men ännu mer närliggande är: Tar jag mig till stan i dag? Om inte; vems är felet? Katten på råttan och råttan på repet..... Eller privatiseringens välsignelser....
Och din kompis som står och väntar på bussen vid Odenplan står säkert i en busskur, som en entreprenör har ansvar för att skotta, sopa, sanda och i övrigt hålla ren. Detta medan en annan entreprenör har ansvar för att skotta, sopa, sanda och i övrigt hålla ren gatan, som finns alldeles utanför busskuren. Och en tredje entreprenör kör bussen som heller inte kommer. Så; Vem har egentligen ansvar för det transportelände, som vi nu genomlider. Ingen alls faktiskt! Det framgick med all önskvärd tydlighet av den utfrågning som SJ-chefen fick utstå i radions P1 häromdagen. "Vi ( SJ) har inte räckt till och det beklagar vi", säger Jan Forsberg, vd i SJ AB. "Men när det inte finns några öppna spår( Banverket) är det svårt att köra några tåg"..... Ungefär likadant lät det när SL:s nye chef, Göran Gunnarsson intervjuades i Radio Stockholm i går. Båda två skyllde dessutom på politikerna, som inte beviljat mer pengar.... Katten på råttan och råttan på repet..... Men båda bad om ursäkt och lovade bättring till nästa vinter. Men den kanske blir mild och snöfri...
Och OS rullar vidare borta i Kanada. Norge ligger på tredje plats i medaljligan, med hittills 17 medaljer, fler än både Ryssland och Kanada. Sverige ståtar med sju medaljer, varav tre av den ädlaste valören. Där har Norge precis dubbelt så många. Ett hyfsat OS för Sverige, men vad gör Norge, som inte vi gör? Norge, ett land med samma klimat, som Sverige, med mindre folk och med ett brett folkligt stöd för vinteridrotter av alla slag. Det är naturligtvis fel någonstans. Men katten på råttan och råttan på repet...... Sveriges Olympiska kommitté, Riksidrottsförbundet, specialförbunden. Bråket kommer, var så säker. Här finns också regeringen och politikerna att ta till.
Det är väl inte dags än att göra någon personlig utvärdering av OS, men heder åt Charlotte Kalla och Anna Haag.Och åt Anja Persson. Och Buu för Helena Jonsson och damkronorna. Helena Jonsson är ju gullig, och vann både Jerringpris och folkets hjärta. Därför vågar nog inte folket sjunga ut. Men bloggaren vågar! Hon var sämst när när det gällde. Och damkronorna har inte kommit ett dugg närmare Kanada och USA, trots allt snack. Snarare tvärtom!Inga råttor och rep här! Det levererades inte!!
Men nu får jag säkert mitt 17-åriga, gulliga barnbarn på mig. Hon är mycket medveten och mycket feministisk till sin läggning. Varför bara skälla på tjejerna? Hur har det t.ex gått för killarna i curling och i hastighetsåkning på skridsko? Ja det är klart; jag är man, har uppfostrats till man och ser världen med manliga ögon. Katten på råttan och råttan på repet.....
Och apropå min 17-åriga Malin. Hon har naturligtvis alldeles rätt:Skolämnet historia är faktiskt en strikt manlig angelägenhet. Delegationen för jämställdhet i skolan har granskat fyra läroböcker i historia. Och här finns varken någon råtta eller något rep att skylla på. Det är enbart mannen som är styrande och norm i historieskrivningen. I de över 550 arbetsuppgifterna till en lärobok i historia för grundskolan, är Kalmarunionens drottning Margareta med som enda namngivna kvinna. Däremot finns flera hundra mansnamn, från Nebukadnessar till Deng Xiaoping, Birger Jarl till Fredrik Reinfeldt. I de fyra läroböcker, som har granskats, namnges sammanlagt 62 kvinnor – och 930 män.
Men ännu mer närliggande är: Tar jag mig till stan i dag? Om inte; vems är felet? Katten på råttan och råttan på repet..... Eller privatiseringens välsignelser....
tisdag 23 februari 2010
1+3=2; 3=1: 6,5
När jag som ung sommarjobbade på Örnsköldsviks Allehanda hade rubriksättarna en viktig uppgift. Dom skulle genom snärtiga rubriker skapa intresse för vad journalisterna sedan skrev. När jag sedan för några år sedan gjorde ett nytt inhopp på den journalistiska banan hade alla rubriksättare försvunnit, åtminstone från Stridsropet. Om dom nu nånsin funnits där... Men kvällstidningarna har nog fortfarande sina rubriksättare kvar. Säkert för att möta konkurrensen från olika bildmedia, där vi ju inte ens behöver anstränga oss med att läsa. Men var och en sin egen rubriksättare så här kommer bloggarens bidrag.
1+3=2; Visst skulle vi väl kamma hem två nya OS-medaljer i sprintstafetterna. Damlaget, Charlotte Kalla och Anna Haag skulle ta guld (1) och herrlaget, Marcus Hellner och Theodor Pettersson skulle ta brons.(3) Detta trots den försvagning som det innebar att Emil Jönsson var sjuk och inte kunde ställa upp. Men det var väl den amerikanske författaren Edgar Allan Poe som sa, att det är svårt att spå, speciellt om framtiden. Damlaget fick, trots en magnifik insats nöja sig med en silvermedalj (2), och för herrarna gick det inte alls. Teodor Pettersson visade sig vara en ordentlig felsatsning och även utan ett olyckligt fall, hade han blivit frånåkt. Om man nu skulle ha en sprinter, varför satsade man då inte på Björn Lind, undrar bloggaren försynt. Den svenska laguttagningen kan väl inte ha berott på att sprinttränaren är norrman, speciellt nu när Norge tog guld. Nej tanken är alltför fult konspiratorisk.
Frälsningsarmén har fått ett nytt, eller snarare nygammalt högkvarter. Av de tre byggnader på Östermalm, där man huserat sedan tidigt 1900-tal, har blivit en (3=1) Till dig, som undrat, varför Frälsningsarmén med hjärta för de svaga, hamnade med sitt högkvarter på det förnäma Östermalm, vill jag bara berätta att när Frälsningsarmén kom dit, var Östermalm, eller Ladugårdslandet fortfarande rena vischan med gott om mark och billiga tomtpriser. Och sen har man blivit kvar där, i egna fastigheter. Två av fastigheterna ska dock nu säljas, och det tredje huset har byggts om till en modern och ändamålsenlig kontorsbyggnad. Kontorslandskap och hissar med inbyggd spökröst, minsann. Det är inte klokt vad man kan åstadkomma med gamla kåkar. Fast lite Fort Knox har det blivit med låsta dörrar överallt. Där finns nu ett nedbantat högkvarter inrymt. Nedbantat efter en omorganisation, syftande till att frigöra resurser från administration till operativ verksamhet för både själar och kroppar..... Det är bara att hoppas att det går att lära gamla hundar att sitta....
Och 6,5 i rubrikekvationen ( eller kanske multiplikationen, eller något annat) då? Jag har drabbats av diabetes. Diabetes, typ 2. Tidigare kallade men den formen av sjukdomen för åldersdiabetes, men det har man slutat med. Och tur är väl det! Jag är inte gammal. Eller känner mig åtminstone inte så!
Men i rutinerna för mig ingår numera att kontrollera blodsockret regelbundet. Visserligen var jag rent usel i matematik, och slutade med det så fort jag bara kunde i gymnasiet, men ändå; ett genomsnitt av mina morgonvärden visar att mitt blodsocker då ligger på ca 6,5. Utmärkt, säger min barska, men duktiga diabetessköterska. Och då tror jag på henne.
Alltså; 1+3=2; 3=1: 6,5. Kanske en ny karriär som rubriksättare.....
1+3=2; Visst skulle vi väl kamma hem två nya OS-medaljer i sprintstafetterna. Damlaget, Charlotte Kalla och Anna Haag skulle ta guld (1) och herrlaget, Marcus Hellner och Theodor Pettersson skulle ta brons.(3) Detta trots den försvagning som det innebar att Emil Jönsson var sjuk och inte kunde ställa upp. Men det var väl den amerikanske författaren Edgar Allan Poe som sa, att det är svårt att spå, speciellt om framtiden. Damlaget fick, trots en magnifik insats nöja sig med en silvermedalj (2), och för herrarna gick det inte alls. Teodor Pettersson visade sig vara en ordentlig felsatsning och även utan ett olyckligt fall, hade han blivit frånåkt. Om man nu skulle ha en sprinter, varför satsade man då inte på Björn Lind, undrar bloggaren försynt. Den svenska laguttagningen kan väl inte ha berott på att sprinttränaren är norrman, speciellt nu när Norge tog guld. Nej tanken är alltför fult konspiratorisk.
Frälsningsarmén har fått ett nytt, eller snarare nygammalt högkvarter. Av de tre byggnader på Östermalm, där man huserat sedan tidigt 1900-tal, har blivit en (3=1) Till dig, som undrat, varför Frälsningsarmén med hjärta för de svaga, hamnade med sitt högkvarter på det förnäma Östermalm, vill jag bara berätta att när Frälsningsarmén kom dit, var Östermalm, eller Ladugårdslandet fortfarande rena vischan med gott om mark och billiga tomtpriser. Och sen har man blivit kvar där, i egna fastigheter. Två av fastigheterna ska dock nu säljas, och det tredje huset har byggts om till en modern och ändamålsenlig kontorsbyggnad. Kontorslandskap och hissar med inbyggd spökröst, minsann. Det är inte klokt vad man kan åstadkomma med gamla kåkar. Fast lite Fort Knox har det blivit med låsta dörrar överallt. Där finns nu ett nedbantat högkvarter inrymt. Nedbantat efter en omorganisation, syftande till att frigöra resurser från administration till operativ verksamhet för både själar och kroppar..... Det är bara att hoppas att det går att lära gamla hundar att sitta....
Och 6,5 i rubrikekvationen ( eller kanske multiplikationen, eller något annat) då? Jag har drabbats av diabetes. Diabetes, typ 2. Tidigare kallade men den formen av sjukdomen för åldersdiabetes, men det har man slutat med. Och tur är väl det! Jag är inte gammal. Eller känner mig åtminstone inte så!
Men i rutinerna för mig ingår numera att kontrollera blodsockret regelbundet. Visserligen var jag rent usel i matematik, och slutade med det så fort jag bara kunde i gymnasiet, men ändå; ett genomsnitt av mina morgonvärden visar att mitt blodsocker då ligger på ca 6,5. Utmärkt, säger min barska, men duktiga diabetessköterska. Och då tror jag på henne.
Alltså; 1+3=2; 3=1: 6,5. Kanske en ny karriär som rubriksättare.....
måndag 22 februari 2010
Anpassa dej, lille vän!
SL:s vd Göran Gunnarsson gick ut med ett pressmeddelande på söndagen där han uppmanar kollektivresenärer i Stor-Stockholm att, om möjligt, arbeta hemifrån. Gunnarsson skriver:
”Vi vet redan nu att det kommer att bli störningar trots att alla tillgängliga resurser gör allt för att minimera problemen. Därför vill jag uppmana alla som har möjlighet att undvika rusningstrafiken och kan du arbeta hemifrån så gör det!”
SL tillägger också att för pendeltågen fortsätter problemen under hela den kommande veckan.
Innebörden i SL:s besked är med andra ord: Utnyttja inte vår service! Anpassa dej!
Och Banverket har bett SJ att kraftigt reducera antalet avgångar på de flesta linjer. När det skall behöva ta upp till tolv timmar att ta sig sträckan Göteborg- Stockholm, så är det nog lika bra att inte bara reducera utan helt enkelt ställa in.
Så utnyttja inte deras service heller.! Anpassa dej till situationen, lille vän!
Och infrastrukturminister Åsa Torstensson ska nu ta främst SJ och Banverket i örat. Trots att Banverket fått utökade ramar varje år för fortsatta satsningar på kraftförsörjning, signalsystem och allt det som blir känsligt i kyla har trafiken inte fungerat, konstaterar ministern.
Åsa Torstensson är även missnöjd med hur resenärerna behandlas av SJ.
– Informationsdelen är avgörande i en sådan här kaotisk situation och den är inte tillfredsställande. Människor får inte information när man sitter på spåren eller inte kommer in på det överbelastade nätet. Informationen är a och o precis som i alla andra katastrofsituationer och här måste det bli bättre, slår hon fast.
Ansvariga för kollektivtrafiken tar bladet från munnen. Det är bra. Det blir faktiskt vinter varje år i ett land, som ligger så nära Nordpolen att man har polcirkeln inom sina gränser. Jag drar mig också till minnes att när Hongkongkinerserna tog över ansvaret för driften av tunnelbanan sa chefen att det enda dom oroade sig för, var den svenska vintern. Vi har ingen vinter i Hongkong, konstaterade han. Nej, men vi har! Men kineserna kan vara lugna; vi anpassar oss.
Som pensionär kan jag ju styra mitt resande mer än den yrkesarbetande kan, men när ingenting fungerar spelar det ingen roll. I mitt fall går pendeltågen praktiskt taget aldrig när dom ska. Jag håller inte med infrastrukturminister Torstensson på särskilt många punkter, men här har hon rätt. Vad är det som inte fungerar och varför får man aldrig veta något? En tidigare minister( visserligen med en annan politisk färg) konstaterade apropå att man inte kunde spränga sig genom Hallandsåsen att man kan ta sig till månen, men inte spränga en tunnel. Man kan fortfarande ta sig till månen men inte se till att växlar inte fryser fast. Och varför får vi resenärer aldrig veta något. När jag står en timme och fryser på Handenterminalen eller i snögloppet på Skärmarbrinks t-banestation ( obs! två olika trafikslag) utan ta få veta någonting, känner jag mej som ett fån! Och det enda SJ meddelade resenärer på ett utfruset tåg i går, var att "den enda information vi har är att vi inte har någon information" Så fruktansvärt uselt!
Och det är nog tur att detta händer i det stillsamma Sverige. Här knyter vi näven i fickan åt en sån här situation, en stund och sen, när nästa tåg äntligen kommer, anpassar vi oss. Tänk om detta hade hänt t.ex i Frankrike, eller i Spanien, eller i något annat land där blodet är hetare och flyter snabbare än det gör hos oss..... Då hade vi stormat SL:s kontor och krävt SJ-chefens huvud på ett fat. Bokstavligen! Men en ögonblicksbild från Stockholms Central i går fångade i radion ett uttalande från en tjänsteman till en resenär, som försökte ta bladet från munnen och kräva sin rätt: Du får faktiskt ställa dej i kön, du som alla andra!!!! Det är du, resenär, som gör fel. Ställ dig i kön! Anpassa dej!
”Vi vet redan nu att det kommer att bli störningar trots att alla tillgängliga resurser gör allt för att minimera problemen. Därför vill jag uppmana alla som har möjlighet att undvika rusningstrafiken och kan du arbeta hemifrån så gör det!”
SL tillägger också att för pendeltågen fortsätter problemen under hela den kommande veckan.
Innebörden i SL:s besked är med andra ord: Utnyttja inte vår service! Anpassa dej!
Och Banverket har bett SJ att kraftigt reducera antalet avgångar på de flesta linjer. När det skall behöva ta upp till tolv timmar att ta sig sträckan Göteborg- Stockholm, så är det nog lika bra att inte bara reducera utan helt enkelt ställa in.
Så utnyttja inte deras service heller.! Anpassa dej till situationen, lille vän!
Och infrastrukturminister Åsa Torstensson ska nu ta främst SJ och Banverket i örat. Trots att Banverket fått utökade ramar varje år för fortsatta satsningar på kraftförsörjning, signalsystem och allt det som blir känsligt i kyla har trafiken inte fungerat, konstaterar ministern.
Åsa Torstensson är även missnöjd med hur resenärerna behandlas av SJ.
– Informationsdelen är avgörande i en sådan här kaotisk situation och den är inte tillfredsställande. Människor får inte information när man sitter på spåren eller inte kommer in på det överbelastade nätet. Informationen är a och o precis som i alla andra katastrofsituationer och här måste det bli bättre, slår hon fast.
Ansvariga för kollektivtrafiken tar bladet från munnen. Det är bra. Det blir faktiskt vinter varje år i ett land, som ligger så nära Nordpolen att man har polcirkeln inom sina gränser. Jag drar mig också till minnes att när Hongkongkinerserna tog över ansvaret för driften av tunnelbanan sa chefen att det enda dom oroade sig för, var den svenska vintern. Vi har ingen vinter i Hongkong, konstaterade han. Nej, men vi har! Men kineserna kan vara lugna; vi anpassar oss.
Som pensionär kan jag ju styra mitt resande mer än den yrkesarbetande kan, men när ingenting fungerar spelar det ingen roll. I mitt fall går pendeltågen praktiskt taget aldrig när dom ska. Jag håller inte med infrastrukturminister Torstensson på särskilt många punkter, men här har hon rätt. Vad är det som inte fungerar och varför får man aldrig veta något? En tidigare minister( visserligen med en annan politisk färg) konstaterade apropå att man inte kunde spränga sig genom Hallandsåsen att man kan ta sig till månen, men inte spränga en tunnel. Man kan fortfarande ta sig till månen men inte se till att växlar inte fryser fast. Och varför får vi resenärer aldrig veta något. När jag står en timme och fryser på Handenterminalen eller i snögloppet på Skärmarbrinks t-banestation ( obs! två olika trafikslag) utan ta få veta någonting, känner jag mej som ett fån! Och det enda SJ meddelade resenärer på ett utfruset tåg i går, var att "den enda information vi har är att vi inte har någon information" Så fruktansvärt uselt!
Och det är nog tur att detta händer i det stillsamma Sverige. Här knyter vi näven i fickan åt en sån här situation, en stund och sen, när nästa tåg äntligen kommer, anpassar vi oss. Tänk om detta hade hänt t.ex i Frankrike, eller i Spanien, eller i något annat land där blodet är hetare och flyter snabbare än det gör hos oss..... Då hade vi stormat SL:s kontor och krävt SJ-chefens huvud på ett fat. Bokstavligen! Men en ögonblicksbild från Stockholms Central i går fångade i radion ett uttalande från en tjänsteman till en resenär, som försökte ta bladet från munnen och kräva sin rätt: Du får faktiskt ställa dej i kön, du som alla andra!!!! Det är du, resenär, som gör fel. Ställ dig i kön! Anpassa dej!
söndag 21 februari 2010
Hur mycket är lagom?
Lagom betyder inte lag om. Alltså så mycket att det räcker laget runt. Se där en förlorad, mycket lämplig förklaring. Men eftersom den är levererad av en språkprofessor så stämmer den säkert. Jag har gått omkring med många såna lämpliga och bra illusioner om ditten och datten. Illusioner, som sen visat sig vara felaktiga. Som att kinesiska muren syns från månen. Eller att man inte ska bada inom en timme sedan man ätit. Fel! Fel! Det sista är f.ö. ett påhitt av föräldrar, som vill vila på maten på stranden, och inte följa sina tjatande barn ner i vattnet. Dock en missuppfattning som just nu känns väldigt långt borta...
Men tillbaka till lagom. Hur mycket är det då? Kanske är det som att "som man ropar får man svar". Det beror på vad det är som skall vara lagom, alltså.
Har vi fått lagom med medaljer i OS nu, t.ex? Inte! Medaljregnet har bara börjat. Guld till Marcus Hellner i går, och brons till Johan Olsson. Fast visst borde det ha varit tvärtom, efter den heroiska insats Johan Olsson stod för. I sammanhanget känner jag också att det är lämpligt med åtminstone en halv pudel när det gäller mitt tidigare uttalande om Anders Södergren. Johan Olsson är f.ö inte den förste Olsson, som visar framfötterna i skidsammanhang. Eller skidspetsarna kanske det är dom visar? Finnskoga-Lasse Olsson var en av de stora idrottsprofilerna i Sverige på 1960-talet och höjdpunkten i karriären var ett VM-guld i det svenska stafettlaget i VM i Zakopane 1962. En bra facebook-fråga f.ö.och nu har du ju fått hjälp på traven.
Men lagom? Icke. Medalj till både herr- och damlagen i skidstafetterna och brons till både herr- och damkronorna i hockey återstår.
Har vi fått lagom med snö nu, då? Ja, definitivt. Jag har, med ångermanländskt blod i ådrorna, alltid tyckt om både att åka på snön, titta på den och faktiskt också att skotta den. Full bredd och raka kanter ska det vara, när man skottar. MEN NU RÄCKER DET!!Även om mannaminnet är kort, så var nog gårdagen en av de värsta jag upplevt, när det gäller snö, i mitt mannaminne. Jag skottade, med den vän av framförhållning, som jag är, uppfarten till huset inte mindre än fyra gånger. Dessutom tog jag bort plogvallarna efter plogbilarna tre gånger. Att det inte blev fler gånger där också, berodde främst på att plogbilarna gav upp framåt kvällen. I dag, när det ljusnar, blir det ändå att försöka hitta var uppfarten finns, märka ut den med några käppar, och sen börja ett arbete, som nog kommer att ta större delen av dagen. Men som du kan se, av den termometer som finns här på bloggsidan, är det kallt hos mej,och därmed hyfsat lättskottat. Våra planer på att åka till stan och gudstjänsten på Vasakåren har dock kung Bore grusat. Eller låtit snöa inne snarare. Jag undrar om kung Bore har kopplingar till Fimbulvintern... Tre vintrar utan mellanliggande sommar och ett bud om att jordens undergång, Ragnarök, obevekligen var i antagande... Nej, men, titta ut och fundera. Tänk om....
Men definitivt lagom med snö nu!
Lagom med facebook-vänner då? Där är jag mera osäker. Jag har blivit vän med många där, som jag aldrig varit ovän med, och det är bra. Dessutom har jag blivit vän med många som, sedan vi blivit vänner, aldrig hör av sig igen. Visserligen måste man väl vara pensionär, student eller arbetslös för att kunna sköta sin facebook ordentligt, men man undrar ju ibland vad den virtuella vänskapen består i.
Och lagom med besök av barnbarnen då? Aldrig, någonsin. I går tog sig de två äldsta, trots ovädret, ut till farmor och farfar och ett tidigare planerat taco-party. Så tevligt och mysigt det blev. Mycket mer av sånt....
Har nu det här blogginlägget blivit lagom långt? Ja, läs och tyck själv. Jag har i alla fall delat lagom med tankar just nu....
Men tillbaka till lagom. Hur mycket är det då? Kanske är det som att "som man ropar får man svar". Det beror på vad det är som skall vara lagom, alltså.
Har vi fått lagom med medaljer i OS nu, t.ex? Inte! Medaljregnet har bara börjat. Guld till Marcus Hellner i går, och brons till Johan Olsson. Fast visst borde det ha varit tvärtom, efter den heroiska insats Johan Olsson stod för. I sammanhanget känner jag också att det är lämpligt med åtminstone en halv pudel när det gäller mitt tidigare uttalande om Anders Södergren. Johan Olsson är f.ö inte den förste Olsson, som visar framfötterna i skidsammanhang. Eller skidspetsarna kanske det är dom visar? Finnskoga-Lasse Olsson var en av de stora idrottsprofilerna i Sverige på 1960-talet och höjdpunkten i karriären var ett VM-guld i det svenska stafettlaget i VM i Zakopane 1962. En bra facebook-fråga f.ö.och nu har du ju fått hjälp på traven.
Men lagom? Icke. Medalj till både herr- och damlagen i skidstafetterna och brons till både herr- och damkronorna i hockey återstår.
Har vi fått lagom med snö nu, då? Ja, definitivt. Jag har, med ångermanländskt blod i ådrorna, alltid tyckt om både att åka på snön, titta på den och faktiskt också att skotta den. Full bredd och raka kanter ska det vara, när man skottar. MEN NU RÄCKER DET!!Även om mannaminnet är kort, så var nog gårdagen en av de värsta jag upplevt, när det gäller snö, i mitt mannaminne. Jag skottade, med den vän av framförhållning, som jag är, uppfarten till huset inte mindre än fyra gånger. Dessutom tog jag bort plogvallarna efter plogbilarna tre gånger. Att det inte blev fler gånger där också, berodde främst på att plogbilarna gav upp framåt kvällen. I dag, när det ljusnar, blir det ändå att försöka hitta var uppfarten finns, märka ut den med några käppar, och sen börja ett arbete, som nog kommer att ta större delen av dagen. Men som du kan se, av den termometer som finns här på bloggsidan, är det kallt hos mej,och därmed hyfsat lättskottat. Våra planer på att åka till stan och gudstjänsten på Vasakåren har dock kung Bore grusat. Eller låtit snöa inne snarare. Jag undrar om kung Bore har kopplingar till Fimbulvintern... Tre vintrar utan mellanliggande sommar och ett bud om att jordens undergång, Ragnarök, obevekligen var i antagande... Nej, men, titta ut och fundera. Tänk om....
Men definitivt lagom med snö nu!
Lagom med facebook-vänner då? Där är jag mera osäker. Jag har blivit vän med många där, som jag aldrig varit ovän med, och det är bra. Dessutom har jag blivit vän med många som, sedan vi blivit vänner, aldrig hör av sig igen. Visserligen måste man väl vara pensionär, student eller arbetslös för att kunna sköta sin facebook ordentligt, men man undrar ju ibland vad den virtuella vänskapen består i.
Och lagom med besök av barnbarnen då? Aldrig, någonsin. I går tog sig de två äldsta, trots ovädret, ut till farmor och farfar och ett tidigare planerat taco-party. Så tevligt och mysigt det blev. Mycket mer av sånt....
Har nu det här blogginlägget blivit lagom långt? Ja, läs och tyck själv. Jag har i alla fall delat lagom med tankar just nu....
lördag 20 februari 2010
Inre bara tummen att peka med
I mitt förra blogginlägg funderade jag lite över att tummen kan peka åt olika håll. Upp eller ned. Men handen har ju fler fingrar att peka med. Eller att ge.... Ge finger...
Moderaterna i Stockholm t.ex. Där kan man välja om man vill ge tummen ned eller t.o.m ge fingret åt dem. Fiffel och mygel på hög nivå i samband med att partiets listor till höstens val skulle fastställas har inneburit att hittills sju kandidater har tvingats avsäga sej sin kandidatatur. Detta sedan det visade sig att de köpt röster genom att betala för att få folks röster. Nya Moderaterna? Knappast. Högern har alltid trott att allt kan köpas för pengar.
Tummen ned eller ett finger? Jag väljer att ge Moderaterna i Stockholm fingret...
Vet du var Niger ligger? Just det. I Afrika. Närmare bestämt i Västafrikas inland, gränsande bl.a till Algeriet, Libyen, Mali, Nigeria och Tchad. Landet har sitt namn efter floden Niger, som flyter genom landet. Huvudstaden heter Niamey och landet har drygt 15 milj.invånare. Varför nu denna geografilektion? Att ge fingret åt någon eller något är en allvarlig gest, och man måste då veta vad man ger sitt finger till. Jag ger fingret åt kuppmakarna i Niger, sedan en militärkupp,ledd av en överste Adamou Harouna, genomförts i landet. Och; lyssna ( eller snarare läs) nu noga! Målet med kuppen är att återinföra demokrati i landet. En militärkupp för att med vapen i hand avsätta den valde presidenten ( visserligen säkert ingen stjärna han heller)ge regeringen sparken och upplösa parlamentet. Att införa demokrati med våld och vapenmakt.
Tummen ned eller ett finger? Jag ger kuppmakarna i Niger fingret.
Men man kan inte hålla på att ge fingret åt folk hur som helst. I trafiken är gesten vanlig t.ex. Många kör ju som idioter.... Eller trafikfarligt i alla fall. Men i Tyskland är det faktiskt straffbart att ge fingret åt folk för att dom kör som idioter. Och Tyskland har mycket makt i EU så passa dej..... Men fingret åt dom Nya Moderaterna i Stockholm och åt dom Nya Demokraterna i fattiga Niger är ok. I alla fall för mig.
Det här blogginlägget är mitt 75:e i ordningen i detta mitt andra försök som bloggare. En mej närstående vän har dock flera hundra inlägg i sin blogg, prydligt ordnade efter ämne och innehåll, så jag har kanske inte så mycket att yvas över. Men lite stolt är jag i alla fall. Kanske inte så att det räcker till en tumme upp, men heller inte tummen ner och absolut inte fingret.
I programförklaringen till min blogg kan man läsa, att jag gärna vill blogga om folkbildningens roll i ett modernt samhälle och i synnerhet då den kristna folkbildningen kanske. Jag har ju funnits i det arbetet under hela mitt yrkesliv. Nu läser jag i Studieförbundet Bildas utmärkta tidning :Kolon att "mitt" studieförbund ( Bilda hette ju tidigare Frikyrkliga Studieförbundet)nu är större och aktivare än någonsin. Under 2009 nådde man det psykologiskt viktiga målet en miljon studietimmar. Vi ( jag är fortfarande cirkelledare) är fortfarande ett av de mindre studieförbunden, men blir hela tiden större och når allt fler. Jag kommer att blogga mer om folkbildning, men vill redan nu säga:Tummen upp för Bilda!
Och så naturligtvis tummen upp för Anna Haag. Vilken toppeninsats i gårdagens dubbeljakt. Ett löjligt namn på en löjlig gren förresten. Att byta skidor och stavar mitt under tävlingen!! Men det förringar på intet sätt Annas insats. JÄTTEGRATTIS! Det är tjejerna som gör det hittills i Vancouver. Ja inte Helena Jonsson förståss. Tummen ner för henne.
Moderaterna i Stockholm t.ex. Där kan man välja om man vill ge tummen ned eller t.o.m ge fingret åt dem. Fiffel och mygel på hög nivå i samband med att partiets listor till höstens val skulle fastställas har inneburit att hittills sju kandidater har tvingats avsäga sej sin kandidatatur. Detta sedan det visade sig att de köpt röster genom att betala för att få folks röster. Nya Moderaterna? Knappast. Högern har alltid trott att allt kan köpas för pengar.
Tummen ned eller ett finger? Jag väljer att ge Moderaterna i Stockholm fingret...
Vet du var Niger ligger? Just det. I Afrika. Närmare bestämt i Västafrikas inland, gränsande bl.a till Algeriet, Libyen, Mali, Nigeria och Tchad. Landet har sitt namn efter floden Niger, som flyter genom landet. Huvudstaden heter Niamey och landet har drygt 15 milj.invånare. Varför nu denna geografilektion? Att ge fingret åt någon eller något är en allvarlig gest, och man måste då veta vad man ger sitt finger till. Jag ger fingret åt kuppmakarna i Niger, sedan en militärkupp,ledd av en överste Adamou Harouna, genomförts i landet. Och; lyssna ( eller snarare läs) nu noga! Målet med kuppen är att återinföra demokrati i landet. En militärkupp för att med vapen i hand avsätta den valde presidenten ( visserligen säkert ingen stjärna han heller)ge regeringen sparken och upplösa parlamentet. Att införa demokrati med våld och vapenmakt.
Tummen ned eller ett finger? Jag ger kuppmakarna i Niger fingret.
Men man kan inte hålla på att ge fingret åt folk hur som helst. I trafiken är gesten vanlig t.ex. Många kör ju som idioter.... Eller trafikfarligt i alla fall. Men i Tyskland är det faktiskt straffbart att ge fingret åt folk för att dom kör som idioter. Och Tyskland har mycket makt i EU så passa dej..... Men fingret åt dom Nya Moderaterna i Stockholm och åt dom Nya Demokraterna i fattiga Niger är ok. I alla fall för mig.
Det här blogginlägget är mitt 75:e i ordningen i detta mitt andra försök som bloggare. En mej närstående vän har dock flera hundra inlägg i sin blogg, prydligt ordnade efter ämne och innehåll, så jag har kanske inte så mycket att yvas över. Men lite stolt är jag i alla fall. Kanske inte så att det räcker till en tumme upp, men heller inte tummen ner och absolut inte fingret.
I programförklaringen till min blogg kan man läsa, att jag gärna vill blogga om folkbildningens roll i ett modernt samhälle och i synnerhet då den kristna folkbildningen kanske. Jag har ju funnits i det arbetet under hela mitt yrkesliv. Nu läser jag i Studieförbundet Bildas utmärkta tidning :Kolon att "mitt" studieförbund ( Bilda hette ju tidigare Frikyrkliga Studieförbundet)nu är större och aktivare än någonsin. Under 2009 nådde man det psykologiskt viktiga målet en miljon studietimmar. Vi ( jag är fortfarande cirkelledare) är fortfarande ett av de mindre studieförbunden, men blir hela tiden större och når allt fler. Jag kommer att blogga mer om folkbildning, men vill redan nu säga:Tummen upp för Bilda!
Och så naturligtvis tummen upp för Anna Haag. Vilken toppeninsats i gårdagens dubbeljakt. Ett löjligt namn på en löjlig gren förresten. Att byta skidor och stavar mitt under tävlingen!! Men det förringar på intet sätt Annas insats. JÄTTEGRATTIS! Det är tjejerna som gör det hittills i Vancouver. Ja inte Helena Jonsson förståss. Tummen ner för henne.
fredag 19 februari 2010
Med tummen åt olika håll
Bort med Antiken och Medeltiden ur grundskolans läroplan för ämnet historia, och bort med kristendomens särställning ur religionsämnet. Det är innebörden av Skolverkets förslag till ny läroplan. Och man tar sig för pannan. Dom spelar väl oss ett spratt och kan åtminstone inte mena allvar. Men det värsta är väl att dom gör det. Framtidens elever ska inte få läsa något om demokratins framväxt i Aten, om hur städer bildades och om hur handel mellan städer och stater kom igång. Och inte heller något om hur administration och byråkrati skapades.
Och kristendomen, som varit grunden till kultur och människosyn i vårt land i åtminstone mer än tusen år, ska inte få mer plats i grundskolan än de andra världsreligionerna. Jag är inte på något sätt förespråkare för konfessionella skolor, varken kristna eller andra, men självklart är ändå att kristendomen måste få mer utrymme i religionsundervisningen är islam, judendom och buddism. Heder år utbildningsminister Björklund, som mycket tydligt uttalat sig för att den ordningen måste gälla även i framtiden. Värre då med Lars Ohly, som inte kunde förstå talet om kristendomens särställning. Mona kommer att får problem i samarbetet med Vänstern i regeringsställning.
Men det är viktigt nu att den debatt, som bara börjat, inte kommer att handla om att skolan ska undervisa i kristendom utan om kristendom. Undervisningen i kristendom måste vara en uppgift för församlingen och för enskilda kristna.
Hur som helst; tummen ner för skolverket!
Och så skakas den katolska kyrkan på nytt av en sexskandal. Den här gången i Tyskland där övergrepp avslöjats på jesuitskolor. Påven fördömer visserligen katolska prästers sexövergrepp på barn, men han bad inte om förlåtelse för att kyrkan under decennier mörklagt övergreppen och sopat problemen under mattan.
Tummen ner för katolska kyrkan och för påven!!.
I går var jag på en bönesamling. Så du som trodde att bönemöten tillhörde frikyrkans historia har fel. Alldeles vanliga människor möts fortfarande för att i samtal och bön bära varandras glädjeämnen och sorger i bön till en Gud, som både lyssnar och svarar. Det förekommer på många håll, och samlar små grupper av människor i olika åldrar på många håll inte bara i Stockholm och Sverige utan överallt i världen. Det var första gången, som jag och min hustru hade tillfälle att vara med, och jag kände mej glad och lycklig över att fä tillhöra en gemenskap där folk bryr sig..
Tummen upp för bönesamlingar!
Och så naturligtvis tummen upp för Anja Persson! Efter onsdagens vådliga vurpa, då hjärtat flög långt upp i halsgropen på hela svenska folket, kom hon igen och tog brons i den alpina kombinationen i går. Jag undrar vad en legering mellan guld och brons kallas... För en sån medalj borde hon få. Och Svenska Dagbladets bragdkommitté har väl redan gjort jobbet för 2010. För mycket mer bragd än så, kan det väl knappast bli.
Två tummar upp för Anja Persson!!
Och för att vända tillbaka till bönemötet, så hölls det hemma hos goda vänner, som bor på Hornsgatan. Det är en gata på söder i Stockholm, där det pågår nån sorts korkat experiment med förbud mot dubbdäck. Just den här vintern, och just i Stockholm, där is och glashala vägar är vardagsmat varje vinter. För att förbli de laglydiga medborgare vi är,fick vi därför parkera vår bil långt bort från besöksadressen. Så långt bort, att jag nästan hann ilskna till under promenaden från den välsignade samlingen.
Tummen ner för kommunfullmäktige! För dess bättre är det ett lokalt beslut.
Och så förstås snöandet. Just nu är det full snöstorm igen. Så det blir säkert tummen ner för snöröjningen igen! Men det är kul för alla skolbarn som har snö nu till sportlovet. Snö i massor i hela Sverige! Så alla lediga skolbarn: Tummen upp!
Och kristendomen, som varit grunden till kultur och människosyn i vårt land i åtminstone mer än tusen år, ska inte få mer plats i grundskolan än de andra världsreligionerna. Jag är inte på något sätt förespråkare för konfessionella skolor, varken kristna eller andra, men självklart är ändå att kristendomen måste få mer utrymme i religionsundervisningen är islam, judendom och buddism. Heder år utbildningsminister Björklund, som mycket tydligt uttalat sig för att den ordningen måste gälla även i framtiden. Värre då med Lars Ohly, som inte kunde förstå talet om kristendomens särställning. Mona kommer att får problem i samarbetet med Vänstern i regeringsställning.
Men det är viktigt nu att den debatt, som bara börjat, inte kommer att handla om att skolan ska undervisa i kristendom utan om kristendom. Undervisningen i kristendom måste vara en uppgift för församlingen och för enskilda kristna.
Hur som helst; tummen ner för skolverket!
Och så skakas den katolska kyrkan på nytt av en sexskandal. Den här gången i Tyskland där övergrepp avslöjats på jesuitskolor. Påven fördömer visserligen katolska prästers sexövergrepp på barn, men han bad inte om förlåtelse för att kyrkan under decennier mörklagt övergreppen och sopat problemen under mattan.
Tummen ner för katolska kyrkan och för påven!!.
I går var jag på en bönesamling. Så du som trodde att bönemöten tillhörde frikyrkans historia har fel. Alldeles vanliga människor möts fortfarande för att i samtal och bön bära varandras glädjeämnen och sorger i bön till en Gud, som både lyssnar och svarar. Det förekommer på många håll, och samlar små grupper av människor i olika åldrar på många håll inte bara i Stockholm och Sverige utan överallt i världen. Det var första gången, som jag och min hustru hade tillfälle att vara med, och jag kände mej glad och lycklig över att fä tillhöra en gemenskap där folk bryr sig..
Tummen upp för bönesamlingar!
Och så naturligtvis tummen upp för Anja Persson! Efter onsdagens vådliga vurpa, då hjärtat flög långt upp i halsgropen på hela svenska folket, kom hon igen och tog brons i den alpina kombinationen i går. Jag undrar vad en legering mellan guld och brons kallas... För en sån medalj borde hon få. Och Svenska Dagbladets bragdkommitté har väl redan gjort jobbet för 2010. För mycket mer bragd än så, kan det väl knappast bli.
Två tummar upp för Anja Persson!!
Och för att vända tillbaka till bönemötet, så hölls det hemma hos goda vänner, som bor på Hornsgatan. Det är en gata på söder i Stockholm, där det pågår nån sorts korkat experiment med förbud mot dubbdäck. Just den här vintern, och just i Stockholm, där is och glashala vägar är vardagsmat varje vinter. För att förbli de laglydiga medborgare vi är,fick vi därför parkera vår bil långt bort från besöksadressen. Så långt bort, att jag nästan hann ilskna till under promenaden från den välsignade samlingen.
Tummen ner för kommunfullmäktige! För dess bättre är det ett lokalt beslut.
Och så förstås snöandet. Just nu är det full snöstorm igen. Så det blir säkert tummen ner för snöröjningen igen! Men det är kul för alla skolbarn som har snö nu till sportlovet. Snö i massor i hela Sverige! Så alla lediga skolbarn: Tummen upp!
onsdag 17 februari 2010
När det oväntade händer
Som aktiv under många år i en folkrörelse har man ju fått sig till livs en hel del utbildning i ledarskap. Seminarier, studiecirklar och veckoslutskurser har försökt göra mej till en bättre ledare. Hur det lyckats? Det överlåter jag i typisk "svensk” ödmjukhet till andra att avgöra... Ett huvudspår i denna utbildning har varit att bereda sej på att det oväntade nästan alltid händer i alla verksamheter. Och på hur man förbereder sig på att det händer. Men om man är förberedd, är det då oväntat? En filosofisk aspekt på ledarskapet, måhända.....
I går hände det oväntade. Det stavas Björn Ferry. Om någon skulle ha missat det så är han svensk olympiadeltagare i skidskytte. Och från ingenstans vann han guld!! Från att ha startat som åttonde man i jaktstarten sköt och åkte han sig ända fram till guldet. Tidningarnas rubriksättare har redan plockat fram krigsrubrikerna och stavat till BRAGD. Och vilka presskonferenser det kommer att bli! Björn Ferry kommer visserligen från det tysta västerbottniska inlandet, född och uppvuxen som han är i Storuman. Där säger man, talar folk på inandning. Men, möjligen oväntat, så gäller det inte världsmästare Ferry. Han är mycket verbal!!!! Verbal är förresten bara förnamnet..... Om jag får passa på att göra lite reklam för en kollega i bloggbranschen, så vill jag slå ett slag för bloggen FerryTales. Ni som kan engelska förstår ordvitsen. Under OS-perioden gäller dock speciella reklamregler, vilket innebär att Ferry inte kan blogga igen förrän den 2 mars. Töntigt, men knappast oväntat. Tur att man inte är olymiamästare så att man kan blogga fritt. Och hur ska Ferrys fru Heidi, som förresten är åttafaldig världsmästare i armbrytning, klara av den anstormning som nu väntar. Hon kommer nämligen från den lilla byn Ensamheten! Och oväntat var det också att Pops och dom andra i tv-studion lyckats lösa min os-fråga på face-book. Hur hade dom annars lyckats plocka fram Klas Lestander, som vann det första indivudella os-guld, som delades ut i skidskytte. Pops och Per-Uno Åslund hade rätt på min fråga. Lestander vann sitt guld 1960, så det var på tiden för Ferry och Sverige. Lestander hade f.ö. den femte sämsta åktiden av alla deltagare den gången, men var den enda som sköt fullt. Och det räckte till ett oväntat guld. Och högst oväntat var, att en mej närstående son, ringde och uttryckte tvivel på hur det ska gå för Foppa i det höga tempo som dom bästa hockynationerna skruvar upp. En mer trogen Foppa-supporter än min son går det nog inte att uppbringa, annars.
Innan jag lämnar OS för den här gången måste jag dock också kontatera, att allt som händer i Vancouver är inte oväntat. Kanada slog Norge med 8-0 i hockeyturneringens första omgång. Knappast oväntat!!
Jag har varit avtalspensionär i ett drygt halvår nu. Detta som en följd av en genomgripande omorganisation på jobbet, som gav mig möjlighet att gå ett halvt år i förtid. Under det halvår som gått, har jag dock haft regelbunden kontakt med min gamla arbetsplats. Och det oväntade händer alltid även där. Omorganisationen har väl inte gått så smidigt som man hade hoppats, och mycket har tydligen förblivit vid det gamla. Och helt oväntat var kanske inte det heller. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta som bekant. Men nya, fräscha lokaler, som just tagits i bruk, ska säkert hjälpa mycket av det nya som är tänkt att sätta sig. I dag ska jag förresten göra en , visserligen högst tillfällig, men dock, come-back, på jobbet. Känner mig lite ringrostig, och kanske händer det oväntade. Men som sagt: Är det oväntat om man väntar på det. Jag får väl återkomma och blogga fram en rapport.....
Och varför bloggar man egentligen? I synnerhet om man är jag. Det ska jag försöka förklara för dem, som ska lyssna på min fru och mej i eftermiddag. Vi är nämligen inbjudna som gäster på veckans kaféträff på Elisabethgården. Och vi har valt ”När man är en glad pensionär” som tema för vår halvtimme. Blogg och Facebook är inte vardagsmat för de flesta av dom dom 70-plusare som brukar komma till kaféträffarna, men jag tänkte försöka dela med mig av lite erfarenheter. En digital dagbok? Låter inte det som en bra förklaring?
SMHI har förresten lovat mer snö både den här veckan och nästa. Inte oväntat det heller, denna fimbulvinter......
I går hände det oväntade. Det stavas Björn Ferry. Om någon skulle ha missat det så är han svensk olympiadeltagare i skidskytte. Och från ingenstans vann han guld!! Från att ha startat som åttonde man i jaktstarten sköt och åkte han sig ända fram till guldet. Tidningarnas rubriksättare har redan plockat fram krigsrubrikerna och stavat till BRAGD. Och vilka presskonferenser det kommer att bli! Björn Ferry kommer visserligen från det tysta västerbottniska inlandet, född och uppvuxen som han är i Storuman. Där säger man, talar folk på inandning. Men, möjligen oväntat, så gäller det inte världsmästare Ferry. Han är mycket verbal!!!! Verbal är förresten bara förnamnet..... Om jag får passa på att göra lite reklam för en kollega i bloggbranschen, så vill jag slå ett slag för bloggen FerryTales. Ni som kan engelska förstår ordvitsen. Under OS-perioden gäller dock speciella reklamregler, vilket innebär att Ferry inte kan blogga igen förrän den 2 mars. Töntigt, men knappast oväntat. Tur att man inte är olymiamästare så att man kan blogga fritt. Och hur ska Ferrys fru Heidi, som förresten är åttafaldig världsmästare i armbrytning, klara av den anstormning som nu väntar. Hon kommer nämligen från den lilla byn Ensamheten! Och oväntat var det också att Pops och dom andra i tv-studion lyckats lösa min os-fråga på face-book. Hur hade dom annars lyckats plocka fram Klas Lestander, som vann det första indivudella os-guld, som delades ut i skidskytte. Pops och Per-Uno Åslund hade rätt på min fråga. Lestander vann sitt guld 1960, så det var på tiden för Ferry och Sverige. Lestander hade f.ö. den femte sämsta åktiden av alla deltagare den gången, men var den enda som sköt fullt. Och det räckte till ett oväntat guld. Och högst oväntat var, att en mej närstående son, ringde och uttryckte tvivel på hur det ska gå för Foppa i det höga tempo som dom bästa hockynationerna skruvar upp. En mer trogen Foppa-supporter än min son går det nog inte att uppbringa, annars.
Innan jag lämnar OS för den här gången måste jag dock också kontatera, att allt som händer i Vancouver är inte oväntat. Kanada slog Norge med 8-0 i hockeyturneringens första omgång. Knappast oväntat!!
Jag har varit avtalspensionär i ett drygt halvår nu. Detta som en följd av en genomgripande omorganisation på jobbet, som gav mig möjlighet att gå ett halvt år i förtid. Under det halvår som gått, har jag dock haft regelbunden kontakt med min gamla arbetsplats. Och det oväntade händer alltid även där. Omorganisationen har väl inte gått så smidigt som man hade hoppats, och mycket har tydligen förblivit vid det gamla. Och helt oväntat var kanske inte det heller. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta som bekant. Men nya, fräscha lokaler, som just tagits i bruk, ska säkert hjälpa mycket av det nya som är tänkt att sätta sig. I dag ska jag förresten göra en , visserligen högst tillfällig, men dock, come-back, på jobbet. Känner mig lite ringrostig, och kanske händer det oväntade. Men som sagt: Är det oväntat om man väntar på det. Jag får väl återkomma och blogga fram en rapport.....
Och varför bloggar man egentligen? I synnerhet om man är jag. Det ska jag försöka förklara för dem, som ska lyssna på min fru och mej i eftermiddag. Vi är nämligen inbjudna som gäster på veckans kaféträff på Elisabethgården. Och vi har valt ”När man är en glad pensionär” som tema för vår halvtimme. Blogg och Facebook är inte vardagsmat för de flesta av dom dom 70-plusare som brukar komma till kaféträffarna, men jag tänkte försöka dela med mig av lite erfarenheter. En digital dagbok? Låter inte det som en bra förklaring?
SMHI har förresten lovat mer snö både den här veckan och nästa. Inte oväntat det heller, denna fimbulvinter......
tisdag 16 februari 2010
Om att välja fel väg
Det här kunde vara ett varningens ord till en nia, som just nu ska välja till gymnasiet. Eller avskedsord till en grupp konfirmander. Eller ett underlag till en predikan: Välj inte fel väg! Men det är inte det. Det är bara en stilla kommentar till en åskådningslektion, som vi fick i går av Johan Olsson. Johan Olsson?? För den fåkunnige så är han svensk skidåkare i världsklass och OS-deltagare. Jag skulle kanske ställa någon fråga om honom i min populära frågetävling på Facebook förresten.. Hursomhelst; han gav oss en åskådningslektion igår i vådan av att välja fel väg. Strax före målet i 15-kilometersloppet, fristil, tog han växlingsspåret i stället för det spår, som leder till målet, och vips blev en förmodad sjätteplats förvandlad till en försmädlig elfte dito. Men som han själv sa: I OS är det medaljerna som räknas så...”
Då börjar vi väl att räkna in medaljerna då; Guld till Charlotte Kalla, guld till... Nej det har inte blivit några fler medaljer än, men det kommer. Det har ju bara gått tre tävlingsdagar än, och redan i går var det ju sååå nära för Marcus Hellner. Men han fick till slut ge sig för bl.a en italienare som i dessa dopingtider t.o.m heter Piller. Sug på det en stund!! Men ingen skugga över segraren Cologna från Schweiz. Han var klart starkast. Men Piller!! Nog blir man misstänksam. När det gäller herrtävlingen förresten, så måste jag bara trycka lite på det faktum att SÄMSTE SVENSK PLACERADE SIG FÖRE BÄSTE NORRMAN. Jag skriver det med stora bokstäver, så att det ska synas ända till Norge!
Men att välja fel väg, som sagt. Nog har väl moderaterna gjort det, när man försöker köpa röster för pengar. Även om partiledare Reinfeldt försöker tona ner händelserna. Moderaterna tycks t.o.m ha ett nätverk, vars uppgift är att betala medlemsavgiften åt folk i utbyte mot att dom lovar att rösta på moderaterna. Ja, i vissa kretsar florerar ju uppfattningen att allt går att köpas för pengar.....
Och Operation Musharak. Det är namnet på den militära offensiv som inleddes i lördags i södra Afghanistan. USA-styrkorna meddelar framgångar både i vunnet territorium och i dödade talibaner. Och NATO-styrkorna, vars stöd Sverige och våra styrkor ger, meddelade i går att en raket missat sitt mål och dödat 12 civila. Krig är att välja fel väg!
Och SVT som sänder Victorias och Daniels bröllop i licensfinansierad TV. Rätt eller fel väg? Ja, jag hör ju redan mullret, nej dånet av svenska folkets svar, men hur är det med opartiskheten? Vi är ju många som... Men det var kanske en dålig idé
Men i dag är det fettisdag, dvs. tisdagen efter fastlagssöndagen och sista dagen innan påskfastan. Att det är sista dagen innan påskfastan har givit upphov till traditionen att denna dag, och ursprungligen bara denna dag, äta semlor, Nu börjar man ju med semlor till trettondagen. Fel väg! Enligt traditionen i Ångermanland ( kanske i hela Norrland)äts semlor som efterrätt till bruna bönor. Det tycks man inte göra i andra delar av landet. Fel väg! På franska kallas dagen för "Mardi Gras" (som också betyder 'fet tisdag'), och det är därifrån som Mardi Gras-karnevalen (karneval=carne vale=kött farväl)i New Orleans har fått sitt namn. I Österrike och Tyskland heter dagen "Faschingsdienstag" och firas också med karneval och festande. I Sverige är det inte så mycket karneval på fettisdag, och det är synd. Fel väg!
Men när man, som jag, har diabetes ska man ju inte festa så mycket. Och då är kanske dagens fettisdag(sfirande) mera lämpligt. Och rätt väg! När jag var barn hade vi dessutom alltid lov på fettisdagen. Det har men tagit bort nu. Fel väg, tycker mina barnbarn. Det vet jag utan att ha frågat dom.
Då börjar vi väl att räkna in medaljerna då; Guld till Charlotte Kalla, guld till... Nej det har inte blivit några fler medaljer än, men det kommer. Det har ju bara gått tre tävlingsdagar än, och redan i går var det ju sååå nära för Marcus Hellner. Men han fick till slut ge sig för bl.a en italienare som i dessa dopingtider t.o.m heter Piller. Sug på det en stund!! Men ingen skugga över segraren Cologna från Schweiz. Han var klart starkast. Men Piller!! Nog blir man misstänksam. När det gäller herrtävlingen förresten, så måste jag bara trycka lite på det faktum att SÄMSTE SVENSK PLACERADE SIG FÖRE BÄSTE NORRMAN. Jag skriver det med stora bokstäver, så att det ska synas ända till Norge!
Men att välja fel väg, som sagt. Nog har väl moderaterna gjort det, när man försöker köpa röster för pengar. Även om partiledare Reinfeldt försöker tona ner händelserna. Moderaterna tycks t.o.m ha ett nätverk, vars uppgift är att betala medlemsavgiften åt folk i utbyte mot att dom lovar att rösta på moderaterna. Ja, i vissa kretsar florerar ju uppfattningen att allt går att köpas för pengar.....
Och Operation Musharak. Det är namnet på den militära offensiv som inleddes i lördags i södra Afghanistan. USA-styrkorna meddelar framgångar både i vunnet territorium och i dödade talibaner. Och NATO-styrkorna, vars stöd Sverige och våra styrkor ger, meddelade i går att en raket missat sitt mål och dödat 12 civila. Krig är att välja fel väg!
Och SVT som sänder Victorias och Daniels bröllop i licensfinansierad TV. Rätt eller fel väg? Ja, jag hör ju redan mullret, nej dånet av svenska folkets svar, men hur är det med opartiskheten? Vi är ju många som... Men det var kanske en dålig idé
Men i dag är det fettisdag, dvs. tisdagen efter fastlagssöndagen och sista dagen innan påskfastan. Att det är sista dagen innan påskfastan har givit upphov till traditionen att denna dag, och ursprungligen bara denna dag, äta semlor, Nu börjar man ju med semlor till trettondagen. Fel väg! Enligt traditionen i Ångermanland ( kanske i hela Norrland)äts semlor som efterrätt till bruna bönor. Det tycks man inte göra i andra delar av landet. Fel väg! På franska kallas dagen för "Mardi Gras" (som också betyder 'fet tisdag'), och det är därifrån som Mardi Gras-karnevalen (karneval=carne vale=kött farväl)i New Orleans har fått sitt namn. I Österrike och Tyskland heter dagen "Faschingsdienstag" och firas också med karneval och festande. I Sverige är det inte så mycket karneval på fettisdag, och det är synd. Fel väg!
Men när man, som jag, har diabetes ska man ju inte festa så mycket. Och då är kanske dagens fettisdag(sfirande) mera lämpligt. Och rätt väg! När jag var barn hade vi dessutom alltid lov på fettisdagen. Det har men tagit bort nu. Fel väg, tycker mina barnbarn. Det vet jag utan att ha frågat dom.
måndag 15 februari 2010
Inte bara men mycket
Det kan inte hjälpas, men det måste bli lite OS även i dagens blogginlägg. ( Det heter ju så, och inte blogg, bestämde jag mig ju för i går...) Det är ju ändå OS som dominerar tankarna hos en nörd, på området. Jag har några nära vänner som betraktar mig som en sportnörd, vilket jag härmed å det bestämdaste vill dementera. Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotypisk, oftast negativ benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. Allt enl. Wikipedia. Och det stämmer inte på mig alls. På min blogg ( där är ordet rätt använt, väl?) står det att jag är allätare, och när det gäller intressen så stämmer det bra. När det gäller mat så stämmer det bara nästan. Avstår gärna från spagetti och makaroner. Matvanor kan förresten vara värt ett eget inlägg på bloggen vid tillfälle.
Det har väl inte gått så där lysande för Sverige under de första dagarna borta i Kanada. Skidskyttarna har haft fel valla. Till skillnad från andra länders deltagare då, kan man förmoda. Och Johan Röjler kanske hade vallat sina skridskor inför 5000 metersloppet. I stället för att slipa dem i så fall. På tal om skridsko så läste jag om letten, som först åkte 5000 m på ungefär samma tid som Röjler. Bara för att sen direkt förflytta sig till andra änden av Vancouver för att tävla i short-track. Men jag är van att tävla med tunga ben, sa han i en intervju. Skidskyttarna kanske hade smygtävlat i nåt annat strax före starten.....
Och det gick inte alls för Jesper Björlund heller i puckelpist. Långt efter segraren, som var kandadensare, vilket tydligt märkes på publiken.Unga tjejer grät,och stora karlar slet av sig kläderna och blottade välmående lönnlövsmålade magar.Allt för mästaren Alexandre Bilodeau, 22.
Men i kväll tar vi dom..... Marcus Hellner åker ifrån Petter Northug och Charlotte Kalla sopar banan, eller kanske spåren, med Marit Björgen. Vilken härlig måndag kväll det ska bli. Två guld! Vad sägs om det?
Inte bara men mycket..... Jag ska ju också göra come-back i undervisningsbranschen. Om än tillfälligt med en dag för nyanställda i Frälsningsarmén. För att ge dom lite inblick i vilket sammanhang dom har hamnat. Det ska bli spännade, men kräver lite förberedelser. Och så måste jag anmäla studiecirkeln till Bilda. Och så måste jag naturligtvis skotta snö. Livet går ju vidare här medan dom sover i Vancouver, i alla fall
Och så var det tävlingen på Facebook. I dag kan det kanske bli lite klurigt. Men jag säger som travexperten Uno Hedin: Lyyycka till!
Det har väl inte gått så där lysande för Sverige under de första dagarna borta i Kanada. Skidskyttarna har haft fel valla. Till skillnad från andra länders deltagare då, kan man förmoda. Och Johan Röjler kanske hade vallat sina skridskor inför 5000 metersloppet. I stället för att slipa dem i så fall. På tal om skridsko så läste jag om letten, som först åkte 5000 m på ungefär samma tid som Röjler. Bara för att sen direkt förflytta sig till andra änden av Vancouver för att tävla i short-track. Men jag är van att tävla med tunga ben, sa han i en intervju. Skidskyttarna kanske hade smygtävlat i nåt annat strax före starten.....
Och det gick inte alls för Jesper Björlund heller i puckelpist. Långt efter segraren, som var kandadensare, vilket tydligt märkes på publiken.Unga tjejer grät,och stora karlar slet av sig kläderna och blottade välmående lönnlövsmålade magar.Allt för mästaren Alexandre Bilodeau, 22.
Men i kväll tar vi dom..... Marcus Hellner åker ifrån Petter Northug och Charlotte Kalla sopar banan, eller kanske spåren, med Marit Björgen. Vilken härlig måndag kväll det ska bli. Två guld! Vad sägs om det?
Inte bara men mycket..... Jag ska ju också göra come-back i undervisningsbranschen. Om än tillfälligt med en dag för nyanställda i Frälsningsarmén. För att ge dom lite inblick i vilket sammanhang dom har hamnat. Det ska bli spännade, men kräver lite förberedelser. Och så måste jag anmäla studiecirkeln till Bilda. Och så måste jag naturligtvis skotta snö. Livet går ju vidare här medan dom sover i Vancouver, i alla fall
Och så var det tävlingen på Facebook. I dag kan det kanske bli lite klurigt. Men jag säger som travexperten Uno Hedin: Lyyycka till!
söndag 14 februari 2010
Smått och gott
…..om stort och smått. Klas Lindblad, lärare i svenska och historia vid Högre Allmänna Läroverket i Örnsköldsvik i början på 60-talet, och bland oss elever allmänt kallad Lill-Klas, delade med sig av flera goda råd. Ett var att inte skriva så långa meningar ( se ovan!) och ett annat var att vid uppsatsskrivning vänta med rubriken till sist. För att se vad det blev, som han sa. En randanmärkning bara innan jag går vidare. Nog låter det väl finare med Högre Allmänna Läroverket än med Nolaskolan, som den allmänna nivelleringen döpt den ståtliga institutionen till? Men nog om det....
I dag har jag följt rådet från Lill-Klas och infogat rubriken sist av allt i mitt alster.Smått och gott om smått och stort är ju presentationsmeningen vid mitt inträde i bloggosfären. Och i dag kändes det fint att vila i det. Saknade nämligen helt uppslag till bloggande. Men det kändes stort att i kårgemenskapen i dag lyssna till kårledarens predikan om Kärlekens Väg. Hon är duktig att predika, vår kårledare. Tänk, att det mitt i vår ofta kärlekslösa värld, finns en kärlekens väg, som Jesus själv gick, och som jag får försöka vandra på. Och stort kändes det också att vi i dag fick välkomna en ny soldat i kårgemenskapen. Och varje söndag känns det stort att få möta vänner i olika åldrar, som samlats till gudstjänst. I dag fanns Vilgot där, och han är väl två, kanske. Liksom Britta, som väl är.... Nej man talar inte om damers ålder.
Smått är det väl egentligen, men ändå; Jag hade större förhoppningar på Helena och ACO i skidskyttesprinten. Ja, nu talar jag om OS, och Helena Jonsson blev tolva och är 47 sekunder efter täten inför jaktstarten. ACO har mer än minuten upp till slovakiskan, som vann, och som leder inför jaktstarten. Oceaner av tid, och omöjligt att hämta in. Eller? Och alla resultat i det som ju i grunden är en lek, blir små i jämförelse med den tragiska olyckan i rodelbanan, och som kostade den georgiske rodelåkaren Nodar Kumaritasjvili livet. Undras förresten om alla georgier har namn som slutar på – asjvili? Stalin var ju georgier och hette Djugasjvili. Innan han tog sig namnet Stålmannen. Och Micheil Saakasjvili är väl president i Georgien. Ingen jämförelse mellan dess båda f.ö. Och Saakasjvili stavar ju sitt namn მიხეილ სააკაშვილი. Titta på det! Det vore väl inte så smått att kunna åtminstone lite georgiska. Men hur smått det än är med OS och resultaten där så tittar man ( man=jag) ändå. Man, fortfarande jag, har nytta av de tidiga morgonvanorna, men börjar ändå redan bli lite trött på dagarna. Och ändå har det bara börjat. Och jag gör en paarafras på Göran Perssons uttalande om jobben i förra valrörelsen och säger: Medaljerna kommer! Men han hade ju bara så fel om jobben. Tänk om jag får lika fel om medaljerna också......
När man ruckar på dygnsrytmen är det allt bra gott att vara pensionär också. OS hela nätterna och sova hela dagarna. Nej,bort med sådana tankar! Föräldrars lutherska uppfostran har gjort plikt och strävsamhet till en dygd och "längre än till tio sover vi inte i det här huset". En regel som vi i vår tur fört vidare till barn och barnbarn.Fast när det gäller barnbarnen kan vi bara försöka påverka...
Så blev det en blogg i dag också. Även om den är försenad i jämförelse med vad jag åstadkommit tidigare dagar. Eller heter det kanske blogginlägg? Bloggen är väl hela paketet liksom. Alltså ett blogginägg i serien Smått och gott om smått och stort
I dag har jag följt rådet från Lill-Klas och infogat rubriken sist av allt i mitt alster.Smått och gott om smått och stort är ju presentationsmeningen vid mitt inträde i bloggosfären. Och i dag kändes det fint att vila i det. Saknade nämligen helt uppslag till bloggande. Men det kändes stort att i kårgemenskapen i dag lyssna till kårledarens predikan om Kärlekens Väg. Hon är duktig att predika, vår kårledare. Tänk, att det mitt i vår ofta kärlekslösa värld, finns en kärlekens väg, som Jesus själv gick, och som jag får försöka vandra på. Och stort kändes det också att vi i dag fick välkomna en ny soldat i kårgemenskapen. Och varje söndag känns det stort att få möta vänner i olika åldrar, som samlats till gudstjänst. I dag fanns Vilgot där, och han är väl två, kanske. Liksom Britta, som väl är.... Nej man talar inte om damers ålder.
Smått är det väl egentligen, men ändå; Jag hade större förhoppningar på Helena och ACO i skidskyttesprinten. Ja, nu talar jag om OS, och Helena Jonsson blev tolva och är 47 sekunder efter täten inför jaktstarten. ACO har mer än minuten upp till slovakiskan, som vann, och som leder inför jaktstarten. Oceaner av tid, och omöjligt att hämta in. Eller? Och alla resultat i det som ju i grunden är en lek, blir små i jämförelse med den tragiska olyckan i rodelbanan, och som kostade den georgiske rodelåkaren Nodar Kumaritasjvili livet. Undras förresten om alla georgier har namn som slutar på – asjvili? Stalin var ju georgier och hette Djugasjvili. Innan han tog sig namnet Stålmannen. Och Micheil Saakasjvili är väl president i Georgien. Ingen jämförelse mellan dess båda f.ö. Och Saakasjvili stavar ju sitt namn მიხეილ სააკაშვილი. Titta på det! Det vore väl inte så smått att kunna åtminstone lite georgiska. Men hur smått det än är med OS och resultaten där så tittar man ( man=jag) ändå. Man, fortfarande jag, har nytta av de tidiga morgonvanorna, men börjar ändå redan bli lite trött på dagarna. Och ändå har det bara börjat. Och jag gör en paarafras på Göran Perssons uttalande om jobben i förra valrörelsen och säger: Medaljerna kommer! Men han hade ju bara så fel om jobben. Tänk om jag får lika fel om medaljerna också......
När man ruckar på dygnsrytmen är det allt bra gott att vara pensionär också. OS hela nätterna och sova hela dagarna. Nej,bort med sådana tankar! Föräldrars lutherska uppfostran har gjort plikt och strävsamhet till en dygd och "längre än till tio sover vi inte i det här huset". En regel som vi i vår tur fört vidare till barn och barnbarn.Fast när det gäller barnbarnen kan vi bara försöka påverka...
Så blev det en blogg i dag också. Även om den är försenad i jämförelse med vad jag åstadkommit tidigare dagar. Eller heter det kanske blogginlägg? Bloggen är väl hela paketet liksom. Alltså ett blogginägg i serien Smått och gott om smått och stort
lördag 13 februari 2010
Vem blir späckhuggaren?
Så är dom då igång, dom 21:a olympiska vinterspelen. Denna gång i Vancouver. Och vilken fest det skall bli! Invigningen, den första inomhus f.ö., hade alla dom beståndsdelar som en OS-invigning ska ha. Hötidstal med en nästan religiös framtoning, inmarchen av de deltagande nationerna och strulet när den olympiska elden skulle tändas.T.ex.
Högtidstalen hölls på en blandning av engelska och lite knagglig franska. Kanada har ju en franskspråkig minoritet, ungefär som den svenska minoriteten i Finland. Ja, knagglig av alla talare utom av IHK-presidenten Rogge, som ju var på sin mammas gata i den franska delen av sitt tal, belgare som han är. Jag har förresten alltid undrat varför denne Rogge alltid ser så sur ut! Har aldrig sett karl'n le. Men det är klart. Med alla bekymmer han har med dopade ryssar t.ex, så har han kanske inre så mycket att le åt. Under den här invigningscermonin vajade f.ö. både den kanadensiska flaggan och OS-flaggan på halv stång till minne av den georgiske rodelåkare, som just på invigningsdagen omkom under träning inför sin OS-start.
Och inmarchen av de deltagande nationerna; Bermuda i shorts, naturligtvis, Caymanöarna ( hur kan nån där komma på tanken att ägna sig åt vinstersport)Etiopien, med en skidåkare och Indien med en backhoppare t.ex. Hörde och såg ni det, svenska skidförbundet! Indien skickar en backhoppare, medan den gamla fina backhopparnationen Sverige inte kan få fram någon sån!!!! Och flera länder hade, inte helt oväntat i hockeyns hemland på jorden, hockeyspelare som fanbärare för sina trupper. Tjeckien, Ryssland och Finland t.ex. Och Norge, som bytt ut skidåkaren mot en hockeyspelare. Men inte Kanada! Och Foppa bar den svenska fanan! Alla vi från Ö-vik ställde oss nog upp runt tv-apparaterna för att hylla Foppa, den störste svenska hockeyspelaren någonsin. Nu kanske han blir staty i hemstaden i alla fall. Och jag har faktiskt spelat fotboll med Foppas pappa. Bara så att Ni vet.....
Och det obligatoriska strulet med tändandet av den olympiska elden. Det har blivit något av en tradition, åtminstone ända sedan OS i Cortina 1956, då skridskoåkaren som bar facklan den sista biten inne på isovalen snubblade på någon sladd av något slag ( knappast TV på den tiden, väl), och föll raklång. Sen har elden vägrat att tändas, ljudet har försvunnit och en massa annat strul minns vi. Den här gången skulle fyra stockar resa sig ur underjorden och bilda en lägereld, som skulle tändas av fyra fackelbärare och utgöra den olympiska elden. Men bara tre kom upp, och av de fyra sista fackelbärarna fick en bara stå och titta på. Vilken känsla inför miljarder tv-tittare!! Nåt att berätta för barnbarnen det också. Men den "riktiga" elden tändes sedan ute på stan, och då funkade det med Wayne Gretsky, the Great One, som tändare!
Att Wayne Gretsky skulle få tända den olympiska elden var väl f.ö. en av öppningsdagens lågoddsare. Men det fanns fler. Vi hade väntat oss musik av Leonhard Cohen, kanske den störste kandensiska poeten och kompositören. Och den kom. Och då låten Hallejujah, fylld av bibelcitat och bibliska referenser. Svenska versioner av sången heter t.ex Ta min vals och Decembernatt. Ett uttryck för den svenska sekulariseringen det också. Och dom insprängda franska fraserna i alla tal som sagt. Men den verkliga högoddsaren var väl anspelningen på indianerna och deras kultur. Kanada har ju annars inte gjort sig känt för någon särskilt varken demokratisk eller human behandling av sin ursprungsbefolkning. Men nu dög det att plocka fram dom. T.o.m några indianhövdingar, som fick sitta på hedersläktaren hade man hittat.
Och nu är spelen i gång. Utan fusk och doping, lovade en kanadensisk damhockeyspelare, när hon svor eden som representant för alla aktiva. Låt oss hoppas att hon får rätt. Och i den indianska folktron återvänder alla stora hövdingar efter döden som späckhuggare. Undras just vem som så småningom ska återvända som späckhuggare efter att ha varit hövding i OS 2010. Och drottning också för den delen.
Högtidstalen hölls på en blandning av engelska och lite knagglig franska. Kanada har ju en franskspråkig minoritet, ungefär som den svenska minoriteten i Finland. Ja, knagglig av alla talare utom av IHK-presidenten Rogge, som ju var på sin mammas gata i den franska delen av sitt tal, belgare som han är. Jag har förresten alltid undrat varför denne Rogge alltid ser så sur ut! Har aldrig sett karl'n le. Men det är klart. Med alla bekymmer han har med dopade ryssar t.ex, så har han kanske inre så mycket att le åt. Under den här invigningscermonin vajade f.ö. både den kanadensiska flaggan och OS-flaggan på halv stång till minne av den georgiske rodelåkare, som just på invigningsdagen omkom under träning inför sin OS-start.
Och inmarchen av de deltagande nationerna; Bermuda i shorts, naturligtvis, Caymanöarna ( hur kan nån där komma på tanken att ägna sig åt vinstersport)Etiopien, med en skidåkare och Indien med en backhoppare t.ex. Hörde och såg ni det, svenska skidförbundet! Indien skickar en backhoppare, medan den gamla fina backhopparnationen Sverige inte kan få fram någon sån!!!! Och flera länder hade, inte helt oväntat i hockeyns hemland på jorden, hockeyspelare som fanbärare för sina trupper. Tjeckien, Ryssland och Finland t.ex. Och Norge, som bytt ut skidåkaren mot en hockeyspelare. Men inte Kanada! Och Foppa bar den svenska fanan! Alla vi från Ö-vik ställde oss nog upp runt tv-apparaterna för att hylla Foppa, den störste svenska hockeyspelaren någonsin. Nu kanske han blir staty i hemstaden i alla fall. Och jag har faktiskt spelat fotboll med Foppas pappa. Bara så att Ni vet.....
Och det obligatoriska strulet med tändandet av den olympiska elden. Det har blivit något av en tradition, åtminstone ända sedan OS i Cortina 1956, då skridskoåkaren som bar facklan den sista biten inne på isovalen snubblade på någon sladd av något slag ( knappast TV på den tiden, väl), och föll raklång. Sen har elden vägrat att tändas, ljudet har försvunnit och en massa annat strul minns vi. Den här gången skulle fyra stockar resa sig ur underjorden och bilda en lägereld, som skulle tändas av fyra fackelbärare och utgöra den olympiska elden. Men bara tre kom upp, och av de fyra sista fackelbärarna fick en bara stå och titta på. Vilken känsla inför miljarder tv-tittare!! Nåt att berätta för barnbarnen det också. Men den "riktiga" elden tändes sedan ute på stan, och då funkade det med Wayne Gretsky, the Great One, som tändare!
Att Wayne Gretsky skulle få tända den olympiska elden var väl f.ö. en av öppningsdagens lågoddsare. Men det fanns fler. Vi hade väntat oss musik av Leonhard Cohen, kanske den störste kandensiska poeten och kompositören. Och den kom. Och då låten Hallejujah, fylld av bibelcitat och bibliska referenser. Svenska versioner av sången heter t.ex Ta min vals och Decembernatt. Ett uttryck för den svenska sekulariseringen det också. Och dom insprängda franska fraserna i alla tal som sagt. Men den verkliga högoddsaren var väl anspelningen på indianerna och deras kultur. Kanada har ju annars inte gjort sig känt för någon särskilt varken demokratisk eller human behandling av sin ursprungsbefolkning. Men nu dög det att plocka fram dom. T.o.m några indianhövdingar, som fick sitta på hedersläktaren hade man hittat.
Och nu är spelen i gång. Utan fusk och doping, lovade en kanadensisk damhockeyspelare, när hon svor eden som representant för alla aktiva. Låt oss hoppas att hon får rätt. Och i den indianska folktron återvänder alla stora hövdingar efter döden som späckhuggare. Undras just vem som så småningom ska återvända som späckhuggare efter att ha varit hövding i OS 2010. Och drottning också för den delen.
fredag 12 februari 2010
Nu vet jag varför.....
Nordea redovisar en vinst på 592 miljoner euro, motsvarande cirka 6 miljarder kronor, för fjolårets sista kvartal. Tågen går inte längre när dom ska.Om dom nu går alls. SAS ska göra sig av med ytterligare 650 anställda, varav 500 i Sverige. Dessutom ska man lägga ner ytterligare linjer. Men direktörerna lever fortfarande gott. Apotekets vd får gå efter elva år på posten, med motiveringen att han inte är tillräckligt marknadsanpassad. Dock får han fem miljoner för besväret. Det här är bara ett axplock från dom senaste dagarna.
Men nu vet jag varför..... Det stavas PENGAR. Med allt större... och större... och större bokstäver. Jag kom på det i går. Jag hade fått ett utbetalningskort på en del av min pension och jag har konto i Nordea. Trots tidsbrist och lite irriterad ställde jag mig lydigt i kön på ett Nordea-kontor för att få beloppet överfört till mitt konto. När det väl blev min tur, visade det sej att banken tar betalt för att sätta in MINA pengar på MITT konto. Numera ska jag stoppa såna utbetalningkort i ett kuvert, märka det med ”frisvar” och skicka det ofankerat till banken. Då behöver jag inte betala nåt för den tjänsten. Än i alla fall.... Men det är säkert bara en tidsfråga innan jag måste frankera kuvertet också. Banken vill ha mig som kund för att att tjäna PENGAR på att ha mig som kund.
SJ och SL drar in på på snöröjningen på och vid spåren. Det är klart. Snön smälter ju så småningom och på det sättet tjänar dom PENGAR. SJ som faktiskt för inte så länge sen var ”hela folkets järnväg”
Och SAS tjänar naturligtvis PENGAR på att göra sig av med folk och dra in linjer samt glesa ut tätheten på dom linjer som dom fortfarande trafikerar.
Men det är klart. Det måste ju finnas PENGAR till både bonusar och avgångsvederlag. Och till lyxresor. Några dagar efter nyårsfirandet samlade utbildningsminister Jan Björklund sina sju närmaste politiska medarbetare på departementet för studiebesök och en kick-off inför valrörelsen.
Han tog också med sig hustrun till New York och Washington.
Utbildningsministern beställde regeringens jetplan för resan som varade i åtta dygn.
Regeringskansliet får inom kort en faktura på 275 500 kronor för resan. PENGAR det också.
Och på tal om pengar så ska ju 50-öringen försvinna. Därmed försvinner också de sista örena efter nästan 500 år. Den första 1-öringen präglades under Gustav Vasa år 1522 och sedan dess har halvöringar, 2-öringar, 5-öringar, 10-öringar och 25-öringar kommit och gått. 1-öringen och 2-öringen försvann 1972, 5- och 25-öringen 1985 och 10-öringen 1992. 50-öringen var från början gjord av silver och alltså betydligt mera värd än dagens koppardito. Det första exemplaret såg dagens ljus 1875 men sällar sig alltså nu till de mynt som vi inte längre anser oss behöva.
Tvärtemot mot mina barnbarn tycker och anser så tycker jag inte själv att jag är så gammal. Men jag minns ju, när man kunde köpa ett-öres och två-öres kola. Ett litet paket Toy kostade visst 10 öre. Och för 50-öringen just kunde man köpa en mattinébiljett och se t.ex Lassie på bio. Men det var nog rätt länge sen i alla fall. Prisläget har förändrats.....När 50-öringen nu försvinner så kommer priser att avrundas nedåt om summan slutar på 1-49 öre och uppåt om den slutar på 50 till 99 öre. Enligt Riksbankens hemsida så räknar man inte med att detta ska påverka det allmänna prisläget. Fast det undrar jag allt. Det finns nog PENGAR att tjäna på att ta bort örena.....
Men som sagt: Nu vet jag varför. Jag är hemligheten på spåren. Och den stavas hela tiden PENGAR
Men nu vet jag varför..... Det stavas PENGAR. Med allt större... och större... och större bokstäver. Jag kom på det i går. Jag hade fått ett utbetalningskort på en del av min pension och jag har konto i Nordea. Trots tidsbrist och lite irriterad ställde jag mig lydigt i kön på ett Nordea-kontor för att få beloppet överfört till mitt konto. När det väl blev min tur, visade det sej att banken tar betalt för att sätta in MINA pengar på MITT konto. Numera ska jag stoppa såna utbetalningkort i ett kuvert, märka det med ”frisvar” och skicka det ofankerat till banken. Då behöver jag inte betala nåt för den tjänsten. Än i alla fall.... Men det är säkert bara en tidsfråga innan jag måste frankera kuvertet också. Banken vill ha mig som kund för att att tjäna PENGAR på att ha mig som kund.
SJ och SL drar in på på snöröjningen på och vid spåren. Det är klart. Snön smälter ju så småningom och på det sättet tjänar dom PENGAR. SJ som faktiskt för inte så länge sen var ”hela folkets järnväg”
Och SAS tjänar naturligtvis PENGAR på att göra sig av med folk och dra in linjer samt glesa ut tätheten på dom linjer som dom fortfarande trafikerar.
Men det är klart. Det måste ju finnas PENGAR till både bonusar och avgångsvederlag. Och till lyxresor. Några dagar efter nyårsfirandet samlade utbildningsminister Jan Björklund sina sju närmaste politiska medarbetare på departementet för studiebesök och en kick-off inför valrörelsen.
Han tog också med sig hustrun till New York och Washington.
Utbildningsministern beställde regeringens jetplan för resan som varade i åtta dygn.
Regeringskansliet får inom kort en faktura på 275 500 kronor för resan. PENGAR det också.
Och på tal om pengar så ska ju 50-öringen försvinna. Därmed försvinner också de sista örena efter nästan 500 år. Den första 1-öringen präglades under Gustav Vasa år 1522 och sedan dess har halvöringar, 2-öringar, 5-öringar, 10-öringar och 25-öringar kommit och gått. 1-öringen och 2-öringen försvann 1972, 5- och 25-öringen 1985 och 10-öringen 1992. 50-öringen var från början gjord av silver och alltså betydligt mera värd än dagens koppardito. Det första exemplaret såg dagens ljus 1875 men sällar sig alltså nu till de mynt som vi inte längre anser oss behöva.
Tvärtemot mot mina barnbarn tycker och anser så tycker jag inte själv att jag är så gammal. Men jag minns ju, när man kunde köpa ett-öres och två-öres kola. Ett litet paket Toy kostade visst 10 öre. Och för 50-öringen just kunde man köpa en mattinébiljett och se t.ex Lassie på bio. Men det var nog rätt länge sen i alla fall. Prisläget har förändrats.....När 50-öringen nu försvinner så kommer priser att avrundas nedåt om summan slutar på 1-49 öre och uppåt om den slutar på 50 till 99 öre. Enligt Riksbankens hemsida så räknar man inte med att detta ska påverka det allmänna prisläget. Fast det undrar jag allt. Det finns nog PENGAR att tjäna på att ta bort örena.....
Men som sagt: Nu vet jag varför. Jag är hemligheten på spåren. Och den stavas hela tiden PENGAR
torsdag 11 februari 2010
Juste firma, det här!
Som jag berättat tidigare, försöker jag att sälja Ropet en dag i veckan på Centralen. Eller Stridsropet, som ju är namnet på Frälsningsarméns tidning sedan mer än 100 år. Men den moderna layout, som tidningen numera har fått, presenterar det gamla ärevördiga bladet som stridsROPET, så visst är det Ropet jag försöker sälja. Dom som är lagda åt det konspiratoriska hållet säger att ”nu tonar dom ner STRIDEN i Frälsningsarmén”, men jag tror snarare att det är en anpassning till verkligheten. Tidningen har alltid kallats Ropet, åtminstone internt, så det är inget märkvärdigt med det. Alltnog; det var ett löfte till mig själv, när jag skulle gå i pension, att jag skulle börja att en gång/vecka sälja den tidning, som jag ju varit chefredaktör för i några år. Och så har det blivit. Nja, inte varje vecka kanske, men tidningen har ju blivit en månadstidning numera så.... Och Jehovas Vittnen, som också står på Centralen, behöver konkurrens. Mycket konkurrens!
Och så kul det är! Och intressant med alla människor, som blir glada över att se Frälsningsarmén i vimlet. Som i går. En dam kom fram till mig och berättade, att hon alltid stoppar en slant i Frälsningsarméns bössa, eftersom ” mina föräldrar kom som judiska flyktingar från Danmark till Malmö 1946, och dom första som mötte på kajen var två frälsningssoldater. Sen dess står Frälsningsarmén högt i kurs i mitt hem” Och så var det han, som tittade på mig, medan han grävde i plånboken. När han fått fram en ganska stor sedel sa han: ”Juste firma, det här!” Vad säger man till sånt? Tack, fick jag väl fram. Och så han, närsynt var han nog, eftersom han kom väldigt nära, kisade på texten i min mössa och sa: ”Ja det var Inte Bengt Westerbergs gäng. Tur det”! Detta apropå det generöst tilltagna arvodet till Röda Korsets ordförande. 12-åringen var inne på samma spår. Han stoppade 1 kr i bössan ( det fick han ingen tidning för) och frågade: "kan jag vara säker på att hela kronan går till såna som behöver"? Sen gick han, och jag hann aldrig förklara att inte riktigt hela kronan går till hjälpverksamheten. Men gott och väl 75 öre. Och trots att försäljaren inte får något, så kostar det pengar att samla in pengar också.
Och så mycket man får se, medan man står där. Kramen som dom två väninnorna gav varann mitt framför mig, var så varm och såg så goo ut, att dom gärna hade fått hålla på längre. Det var nog länge sen dom sågs..... Bakom min rygg började plötsligt två män att bråka och slåss. Både verbalt och handgripligt. Vad gör man då, som representant för ”den justa firman”? Går emellan, försöker mäkla fred och erbjuder en tidning eller rent av ett gudsord? Kallar på ordningsmakten? Något annat? Dessbättre(?) behövde jag inte göra något alls, eftersom dom högljutt försvann ut på Vasagatan. Och majoren i signaltrupperna ( jo, jag kommer fortfarande ihåg både gradbeteckningar och truppslag) som gjorde honnör för min uniform. Stiligt!!! Men som militär i uniform påminde han mig också både om dom nyss dödats i Afghanistan, och om dom 18 soldater, som köpt sex på en tjänsteresa till Tyskland. Så fruktansvärt dåligt! Heluselt! Dom borde ha läst Ropet. Där står det faktiskt hur man ska leva... Och så bråttom folk har. De flesta springer nästan och har inte tid att varken köpa en tidning eller byta ett ord med försäljaren. Jag får försöka fundera ut nåt knep för att få dom att ta nästa tåg.
Tidigare generationers ropförsäljare talade ofta om vilken evangelisation och vilket vittnesbörd det är att stå ute med tidningen. Fast det undrar jag... Vi har nog varit borta från scenen för länge för att folk ska uppfatta att vi har en hälsning till dom från Jesus själv. Dom ser oss nog mera som kollegor,eller kanske som konkurrenter, till Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare utan Gränser eller någon annan hjälporgansaition. Som kyrka och kristen gerillarörelse kommer dom nog inte att uppfatta oss, förrän vi på allvar är tillbaka på scenen och har blivit gatans kyrka igen. Och då är ropförsäljning på Centralen en bra metod. Men pionjärernas frälsningsarmé var oerhört uppfinningsrika när det gällde att komma i kontakt med folk. I väntan på att en ny våg av uppfinngsrikedom och kreativitet ska dra genom Frälsningsarmén, så att vi på nytt uppfattas som ett himlens sändebud, nöjer jag mig med att representera en juste fima på Centralen. Det är bra nog det, tycker jag.
Och så kul det är! Och intressant med alla människor, som blir glada över att se Frälsningsarmén i vimlet. Som i går. En dam kom fram till mig och berättade, att hon alltid stoppar en slant i Frälsningsarméns bössa, eftersom ” mina föräldrar kom som judiska flyktingar från Danmark till Malmö 1946, och dom första som mötte på kajen var två frälsningssoldater. Sen dess står Frälsningsarmén högt i kurs i mitt hem” Och så var det han, som tittade på mig, medan han grävde i plånboken. När han fått fram en ganska stor sedel sa han: ”Juste firma, det här!” Vad säger man till sånt? Tack, fick jag väl fram. Och så han, närsynt var han nog, eftersom han kom väldigt nära, kisade på texten i min mössa och sa: ”Ja det var Inte Bengt Westerbergs gäng. Tur det”! Detta apropå det generöst tilltagna arvodet till Röda Korsets ordförande. 12-åringen var inne på samma spår. Han stoppade 1 kr i bössan ( det fick han ingen tidning för) och frågade: "kan jag vara säker på att hela kronan går till såna som behöver"? Sen gick han, och jag hann aldrig förklara att inte riktigt hela kronan går till hjälpverksamheten. Men gott och väl 75 öre. Och trots att försäljaren inte får något, så kostar det pengar att samla in pengar också.
Och så mycket man får se, medan man står där. Kramen som dom två väninnorna gav varann mitt framför mig, var så varm och såg så goo ut, att dom gärna hade fått hålla på längre. Det var nog länge sen dom sågs..... Bakom min rygg började plötsligt två män att bråka och slåss. Både verbalt och handgripligt. Vad gör man då, som representant för ”den justa firman”? Går emellan, försöker mäkla fred och erbjuder en tidning eller rent av ett gudsord? Kallar på ordningsmakten? Något annat? Dessbättre(?) behövde jag inte göra något alls, eftersom dom högljutt försvann ut på Vasagatan. Och majoren i signaltrupperna ( jo, jag kommer fortfarande ihåg både gradbeteckningar och truppslag) som gjorde honnör för min uniform. Stiligt!!! Men som militär i uniform påminde han mig också både om dom nyss dödats i Afghanistan, och om dom 18 soldater, som köpt sex på en tjänsteresa till Tyskland. Så fruktansvärt dåligt! Heluselt! Dom borde ha läst Ropet. Där står det faktiskt hur man ska leva... Och så bråttom folk har. De flesta springer nästan och har inte tid att varken köpa en tidning eller byta ett ord med försäljaren. Jag får försöka fundera ut nåt knep för att få dom att ta nästa tåg.
Tidigare generationers ropförsäljare talade ofta om vilken evangelisation och vilket vittnesbörd det är att stå ute med tidningen. Fast det undrar jag... Vi har nog varit borta från scenen för länge för att folk ska uppfatta att vi har en hälsning till dom från Jesus själv. Dom ser oss nog mera som kollegor,eller kanske som konkurrenter, till Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare utan Gränser eller någon annan hjälporgansaition. Som kyrka och kristen gerillarörelse kommer dom nog inte att uppfatta oss, förrän vi på allvar är tillbaka på scenen och har blivit gatans kyrka igen. Och då är ropförsäljning på Centralen en bra metod. Men pionjärernas frälsningsarmé var oerhört uppfinningsrika när det gällde att komma i kontakt med folk. I väntan på att en ny våg av uppfinngsrikedom och kreativitet ska dra genom Frälsningsarmén, så att vi på nytt uppfattas som ett himlens sändebud, nöjer jag mig med att representera en juste fima på Centralen. Det är bra nog det, tycker jag.
tisdag 9 februari 2010
Det handlar om krig!
Min blogg ska, enl. varudeklarationen, behandla både smått och stort. Om vinter-OS är smått, så är händelserna i Afghanistan stort. För i söndags kom så beskedet, som måste komma förr eller senare. Två svenska officerare, dödade i ett bakhåll i Afghanistan. Beskedet måste komma förr eller senare därför att det är ett krig, vi skickar ut våra svenska soldater i. Och i krig dödas människor, oavsett vilken uppfattning vi får av krigsfilmerna i TV och av krigsspelen på internet. Där dödas bara den lede fienden, men så är det inte i verkliga krig. Där dödas både vän och fiende. Och det som pågår i Afghanistan är ett verkligt krig, ett irl-krig och ingen svensk militärövning eller något datakrig. När beskedet kom, tänkte jag naturligtvis först på de dödas anhöriga, hur de nåtts av ett bud, som raserat hela deras värld. Tänk om det hade varit Henke eller Magda.....
Är vårt deltagande i detta krig, som pågår på andra sidan jordklotet, värt såna offer? Under hela hösten var debatten om vår närvaro i Afghanistan hård och intensiv. Både i media och i riksdagen. Och beslutet blev att svensk militär fortsätter och förstärker sin närvaro där, utan något bestämt slutdatum. Här ansåg då den politiska oppositionen ( med undantag av vänterpartiet, som är uttalade motståndare till hela operationen) att en utvärdering av vår insats bör göras 2011. Klokt! Främmande trupper brukar inte vinna krig i länder av Afghanistans typ. Sovjetunionen misslyckades där, och före dom USA i Vietnam.
Man kan ställa många frågor om det som pågår i Afghanistan. Och som man frågar får man svar. Man får ett svar om man frågar om Sverige ska använda sina militära resurser för att bekämpa talibaner. Man får ett annat svar om man frågar om svenska skattemedel ska användas i ett land där vi tidigare inte haft några intressen. Och ett tredje svar får man, om man frågar om det rimliga i att svenska soldater dör i ett krig utan synligt slut på andra sidan jordklotet.
Jag tycker att vi ska stanna kvar där. Och jag tycker det, därför att det afghanska folket, via FN, bett oss komma dit och hjälpa dem. Och styrkan är NATO-ledd därför att NATO är dom, som är bäst skickade att klara en sån uppgift just nu. Detta är det för mig avgörande argumentet. Vi är önskade där både av landet och av FN. Men vi måste hela tiden vara medvetna om vad det handlar om. Det pågår ett krig i Afghanistan, och av dem vi skickar dit, kommer inte alla att återvända hem levande.
Och vi gör nytta med vår insats där. Fler barn, och framförallt fler flickor, får gå i skola, sjukhus och kliniker byggs, framför allt på landsbygden, och det påbörjas ett visserligen tafatt, men dock, försök till demokratisk uppbyggnad av landet. Men vägen är lång och svår. Mycket svår. Kvinnors rättigheter står inte högt i kurs, barnadödligheten är mycket hög, och många kvinnor dör under graviditet och förlossning. I många områden saknas dessutom all hälsovård. Därför ska vi koncentrera våra insatser till det civila området. Vi borde bygga fler skolor, fler hälsocentraler, vi borde utbilda poliser och fångvårdspersonal så att fängelser och domstolar fungerar rättvist och humant. Och då måste man ha civilbefolkningen med sig och inte mot sig. Det får man genom personliga kontakter med civilbefolkningen, precis som skedde i söndags, när skotten föll......
Är vårt deltagande i detta krig, som pågår på andra sidan jordklotet, värt såna offer? Under hela hösten var debatten om vår närvaro i Afghanistan hård och intensiv. Både i media och i riksdagen. Och beslutet blev att svensk militär fortsätter och förstärker sin närvaro där, utan något bestämt slutdatum. Här ansåg då den politiska oppositionen ( med undantag av vänterpartiet, som är uttalade motståndare till hela operationen) att en utvärdering av vår insats bör göras 2011. Klokt! Främmande trupper brukar inte vinna krig i länder av Afghanistans typ. Sovjetunionen misslyckades där, och före dom USA i Vietnam.
Man kan ställa många frågor om det som pågår i Afghanistan. Och som man frågar får man svar. Man får ett svar om man frågar om Sverige ska använda sina militära resurser för att bekämpa talibaner. Man får ett annat svar om man frågar om svenska skattemedel ska användas i ett land där vi tidigare inte haft några intressen. Och ett tredje svar får man, om man frågar om det rimliga i att svenska soldater dör i ett krig utan synligt slut på andra sidan jordklotet.
Jag tycker att vi ska stanna kvar där. Och jag tycker det, därför att det afghanska folket, via FN, bett oss komma dit och hjälpa dem. Och styrkan är NATO-ledd därför att NATO är dom, som är bäst skickade att klara en sån uppgift just nu. Detta är det för mig avgörande argumentet. Vi är önskade där både av landet och av FN. Men vi måste hela tiden vara medvetna om vad det handlar om. Det pågår ett krig i Afghanistan, och av dem vi skickar dit, kommer inte alla att återvända hem levande.
Och vi gör nytta med vår insats där. Fler barn, och framförallt fler flickor, får gå i skola, sjukhus och kliniker byggs, framför allt på landsbygden, och det påbörjas ett visserligen tafatt, men dock, försök till demokratisk uppbyggnad av landet. Men vägen är lång och svår. Mycket svår. Kvinnors rättigheter står inte högt i kurs, barnadödligheten är mycket hög, och många kvinnor dör under graviditet och förlossning. I många områden saknas dessutom all hälsovård. Därför ska vi koncentrera våra insatser till det civila området. Vi borde bygga fler skolor, fler hälsocentraler, vi borde utbilda poliser och fångvårdspersonal så att fängelser och domstolar fungerar rättvist och humant. Och då måste man ha civilbefolkningen med sig och inte mot sig. Det får man genom personliga kontakter med civilbefolkningen, precis som skedde i söndags, när skotten föll......
måndag 8 februari 2010
Nu är det dags!
Ska han, som ändå är en sån idrottsnörd, verkligen inte börja blogga om vinter-OS snart. Jag har liksom känt hur frågan hängt i luften. Jo då,det ska han, och han börjar nu.
På fredag börjar vinter-OS i kanadensiska Vancouver – med omnejd – och festen pågår till den 28 februari.
I Vancouver tävlar man i konståkning, ishockey, curling, hastighetsåkning på skridsko och short track. Short track är skridskoåkning i hög fart på en hockeyrink. En ganska löjlig gren egentligen, men det finns väl pengar i den också....
I Whistler går tävlingarna i bob, rodel, skeleton, alpin skidåkning, längdskidåkning, skidskytte, nordisk kombination och backhoppning.
Skeleton är en sport där den utförande ligger på mage på en kälke, och åker nerför en isbana. Deltagarna kan nå en hastighet upp till 130 km/h.Med huvudet före!!! 1928 och 1948, båda gångerna när olympiska vinterspelen hölls i Sankt Moritz i Schweiz, var skeleton med i programmet. Sedan 2002 tillhör denna idrott åter de olympiska vinterspelen, och det torde vara den enda gren möjligen där Storbrittanien har chans till en medalj. Nåja, engelsmännen är ju ganska bra i curling också..... Skeleton är f.ö. den enda OS-gren, som aldrig haft någon svensk deltagare.Och det är ju närmast synd och skam, att man ska tvingas förklara vad nordisk kombination är. Det är en tävling där det sammanlagda resultatet i backhoppning och längdåkning,på skidor,15 km, räknas. Och ändå har Sverige två olympiska medaljer i den grenen. Sven Israelsson tog brons 1948 och Bengt,"Silver-Bengt" Eriksson,tog silver i Cortina 1956. Jag minns vilken fest det var i Ö-vik, när hela stan mötte honom på Västra stationen, när han kom hem med medaljen. Men numera tror jag inte att vi har en enda utövare av den sporten i landet. Ingen av olympisk klass har vi heller i den gamla svenska paradgrenen backhoppning, där ändå min egen bror varit olympier. Det har vi väl inte heller i hastighetsåkning på skridsko, också en gammal svensk paradgren
I Cypress Mountains tävlar man i freestyle- och snowboardåkning, popgrenar, som man borde lära sig något om!.
På SVT:s olika sajter pågår diskussionen för fullt om de svenska medaljchanserna.Liksom i slott och koja runt om i landet. Själv sällar jag mig till dem som tror på fem medaljer. Charlotte Kalla och Emil Jönsson tar medalj i längdåkning ( det är med lite tveksamhet jag räknar sprint till längdåkning, men ok då!)Helena Jonsson tar två medaljer, varav ett guld, i skidskytte, och Tre Kronor tar silver i hockey. Kanada har satsat nationens hela prestige på att ta hem guldet i nationalsporten, och lyckas också på hemmaplan. Damkronorna då? Nja.... Kanske sex medaljer då. Men Anja Pärsson, Anders Södergren och curlinglagen då? Nej, blir mitt tips. Anders Södergren borde ha stannat hemma förresten. Snowboard,freestyle, puckelpist och andra nya grenar har jag ingen koll på, så där tippar jag inte. Den stora medaljnationen blir väl annars förståss Norge. I vinter-OS brukar ju dom nästan ta fler medaljer än det finns att dela ut...
Sen är det fint att vara pensionär och ledig när det kör igång på fredag. Mina morgonvanor gör det möjligt att hänga med på det mesta. Möjligen kroknar jag lite när det gäller sena kvällssändningar, men Slovakiens damlag i hockey klarar jag mig nog utan... Dessutom finns det ju reprissändningar.
Men kul ska det bli när det rullar igång. Och jag återkommer.....
På fredag börjar vinter-OS i kanadensiska Vancouver – med omnejd – och festen pågår till den 28 februari.
I Vancouver tävlar man i konståkning, ishockey, curling, hastighetsåkning på skridsko och short track. Short track är skridskoåkning i hög fart på en hockeyrink. En ganska löjlig gren egentligen, men det finns väl pengar i den också....
I Whistler går tävlingarna i bob, rodel, skeleton, alpin skidåkning, längdskidåkning, skidskytte, nordisk kombination och backhoppning.
Skeleton är en sport där den utförande ligger på mage på en kälke, och åker nerför en isbana. Deltagarna kan nå en hastighet upp till 130 km/h.Med huvudet före!!! 1928 och 1948, båda gångerna när olympiska vinterspelen hölls i Sankt Moritz i Schweiz, var skeleton med i programmet. Sedan 2002 tillhör denna idrott åter de olympiska vinterspelen, och det torde vara den enda gren möjligen där Storbrittanien har chans till en medalj. Nåja, engelsmännen är ju ganska bra i curling också..... Skeleton är f.ö. den enda OS-gren, som aldrig haft någon svensk deltagare.Och det är ju närmast synd och skam, att man ska tvingas förklara vad nordisk kombination är. Det är en tävling där det sammanlagda resultatet i backhoppning och längdåkning,på skidor,15 km, räknas. Och ändå har Sverige två olympiska medaljer i den grenen. Sven Israelsson tog brons 1948 och Bengt,"Silver-Bengt" Eriksson,tog silver i Cortina 1956. Jag minns vilken fest det var i Ö-vik, när hela stan mötte honom på Västra stationen, när han kom hem med medaljen. Men numera tror jag inte att vi har en enda utövare av den sporten i landet. Ingen av olympisk klass har vi heller i den gamla svenska paradgrenen backhoppning, där ändå min egen bror varit olympier. Det har vi väl inte heller i hastighetsåkning på skridsko, också en gammal svensk paradgren
I Cypress Mountains tävlar man i freestyle- och snowboardåkning, popgrenar, som man borde lära sig något om!.
På SVT:s olika sajter pågår diskussionen för fullt om de svenska medaljchanserna.Liksom i slott och koja runt om i landet. Själv sällar jag mig till dem som tror på fem medaljer. Charlotte Kalla och Emil Jönsson tar medalj i längdåkning ( det är med lite tveksamhet jag räknar sprint till längdåkning, men ok då!)Helena Jonsson tar två medaljer, varav ett guld, i skidskytte, och Tre Kronor tar silver i hockey. Kanada har satsat nationens hela prestige på att ta hem guldet i nationalsporten, och lyckas också på hemmaplan. Damkronorna då? Nja.... Kanske sex medaljer då. Men Anja Pärsson, Anders Södergren och curlinglagen då? Nej, blir mitt tips. Anders Södergren borde ha stannat hemma förresten. Snowboard,freestyle, puckelpist och andra nya grenar har jag ingen koll på, så där tippar jag inte. Den stora medaljnationen blir väl annars förståss Norge. I vinter-OS brukar ju dom nästan ta fler medaljer än det finns att dela ut...
Sen är det fint att vara pensionär och ledig när det kör igång på fredag. Mina morgonvanor gör det möjligt att hänga med på det mesta. Möjligen kroknar jag lite när det gäller sena kvällssändningar, men Slovakiens damlag i hockey klarar jag mig nog utan... Dessutom finns det ju reprissändningar.
Men kul ska det bli när det rullar igång. Och jag återkommer.....
Latte som i mammor, liberal och vänster
Som gammal latinare har jag inga svårigheter med ordet latte. Det är italienska och betyder rätt och slätt mjölk (som heter lac på latin). Caffelatte är en försvenskad stavning av det italienska caffellatte, även stavat caffè latte. Det är en italiensk koffeindryck med kaffe (caffè) och mjölk (latte). Trots likheterna med café au lait och cappuccino, vilka också består av kaffe och mjölk, tillreds dessa drycker olika. En caffelatte består av ¼ espresso och ¾ varm mjölk med lite eller inget skum. Den innehåller således mer mjölk än cappuccino. Caffè latte är italienska för kaffe (med) mjölk.På svenska där ordet latte i sig inte betyder något alls förkortas vardagligt ofta caffelatte till bara latte, men på italienska betyder latte enbart mjölk. Allt detta enl. Wikipedia!
Med vadan nu detta? I går hörde jag ett intresssant inslag i radions P1 om lattemmmorna. Det är en en informell benämning på en modemedveten småbarnsmamma av övre medelklass i en storstad. Namnet har dom fått genom att man ser dem med sina barn på trendiga fik med en caffe latte i sin välmanikyrerade hand, medan den andra handen gungar en nyinköpt statusvagn. I vagnen det vackra barnet som en trendig accessoar....
Nu har den första generationens lattemammor lämnat mozzarellamackorna och gått tillbaka till jobbet. Som en naturlig följd är det istället lattepappornas tur. Iförda dyra jeans och t-tröja med ironiskt tryck - alternativt randig Polarn & Pyret-tröja - tar de över kaféet tillsammans med sina telningar. En lattepappa är inte en förälder som föredrar en viss kaffesort, utan ett begrepp som står för en hel livsstil. Han är ofta pappaledig länge, men ägnar en stor del av ledigheten till att utveckla sin stil och sig själv. Han har också alltid såväl iphone som lap-top vid sidan av lattekoppen och den trendiga barnvagnen.
Norska sjukgymnaster har förresten varnat för att latteföräldrarnas barn får sämre motorik och lär sig gå senare, och uppmanar därför föräldrarna att ses i hemmen istället för på caféer, så att barnen kan krypa omkring snarare än att ligga eller sitta i vagnar som utställningsföremål.
Och nu kommer också latteliberalerna. Dom återfinns i urbana miljöer, är välutbildande och arbetar i kreativa yrken. Dom har också ofta ett engagemang för social frihet – det kan handla om exempelvis integritet, hbt-frågor eller invandring. I fråga om ekonomisk frihet har en i grunden positiv syn på entreprenörskap. Partipolitiskt är dom borgerliga men med vissa drag av miljöparti också. Undras just om kristdemokraterna skulle klassificera dom som verklighetens folk eller.....
Och så lattevänstern då? En vänster med klara marknadsidéer. I stället för att organisera sig går man på stödfester och läser genusforskning. Vänster har blivit en accessoar, inte en ideologi. Lattevänstern vill egentligen inte smutsa ner sina händer i den verkliga världens smuts. Var finns lattedrickarna till vänster när sjukvården privatiseras och när vanliga löntagares livsvillkor utarmas alltmer. Och stöd-och solidaritetsfester avskaffar väl knappast klassamhället.... En vänster, som på allvar tycker att queer är viktigare än klass.
Och allt detta bara för en kopp kaffe på kafé....
Med vadan nu detta? I går hörde jag ett intresssant inslag i radions P1 om lattemmmorna. Det är en en informell benämning på en modemedveten småbarnsmamma av övre medelklass i en storstad. Namnet har dom fått genom att man ser dem med sina barn på trendiga fik med en caffe latte i sin välmanikyrerade hand, medan den andra handen gungar en nyinköpt statusvagn. I vagnen det vackra barnet som en trendig accessoar....
Nu har den första generationens lattemammor lämnat mozzarellamackorna och gått tillbaka till jobbet. Som en naturlig följd är det istället lattepappornas tur. Iförda dyra jeans och t-tröja med ironiskt tryck - alternativt randig Polarn & Pyret-tröja - tar de över kaféet tillsammans med sina telningar. En lattepappa är inte en förälder som föredrar en viss kaffesort, utan ett begrepp som står för en hel livsstil. Han är ofta pappaledig länge, men ägnar en stor del av ledigheten till att utveckla sin stil och sig själv. Han har också alltid såväl iphone som lap-top vid sidan av lattekoppen och den trendiga barnvagnen.
Norska sjukgymnaster har förresten varnat för att latteföräldrarnas barn får sämre motorik och lär sig gå senare, och uppmanar därför föräldrarna att ses i hemmen istället för på caféer, så att barnen kan krypa omkring snarare än att ligga eller sitta i vagnar som utställningsföremål.
Och nu kommer också latteliberalerna. Dom återfinns i urbana miljöer, är välutbildande och arbetar i kreativa yrken. Dom har också ofta ett engagemang för social frihet – det kan handla om exempelvis integritet, hbt-frågor eller invandring. I fråga om ekonomisk frihet har en i grunden positiv syn på entreprenörskap. Partipolitiskt är dom borgerliga men med vissa drag av miljöparti också. Undras just om kristdemokraterna skulle klassificera dom som verklighetens folk eller.....
Och så lattevänstern då? En vänster med klara marknadsidéer. I stället för att organisera sig går man på stödfester och läser genusforskning. Vänster har blivit en accessoar, inte en ideologi. Lattevänstern vill egentligen inte smutsa ner sina händer i den verkliga världens smuts. Var finns lattedrickarna till vänster när sjukvården privatiseras och när vanliga löntagares livsvillkor utarmas alltmer. Och stöd-och solidaritetsfester avskaffar väl knappast klassamhället.... En vänster, som på allvar tycker att queer är viktigare än klass.
Och allt detta bara för en kopp kaffe på kafé....
söndag 7 februari 2010
Himmelsfärd från Odenplan
Jag gjorde himmelsfärd i går! Vad nu då? Drabbad av en plötslig förkylning då kanske? Min kära hustru, sjuksköterska sedan mer än fyrtio år, brukar nämligen påstå, att en förkylning med en temperatur på 37,5 hos en man är en nära-döden-upplevelse. Om man kan skämta om nåt sånt, har man nog aldrig varit riktigt förkyld.... Möjligen bara fött två barn eller så..... Nej jag drabbades inte av någon förkylning som gav mig en nära-döden-upplevelse, men himmelsfärd gjorde jag inte dess mindre. Och från Odenplan dessutom!! Jag var på konsert! Lite skämtsamt brukar vi ju ibland tala om den himmelska kören eller änglakören om dom som gått före, och inte lever längre. Men den här kören, men än hundra röster stark, var högst levande. Och från Sundsvall dessutom! Tre körer och en kammarorkester, också från Sundsvall, bjöd under två timmar en fullsatt Gustav Vasa kyrka på en himmelsk upplevelse. Älskade Psalmer hette konserten, och ETT STORT TACK TILL KJELL LÖNNÅ OCH ALLA MEDVERKANDE. Det var verkligen en himmelsk upplevelse. Vanliga psalmer, som vi ofta sjunger unisont, fick här i flerstämmiga sättningar en helt ny färg och en ny klang. Och som Kjell Lönnå påpekade, psalmer har som nästan inget annat, förmågan att förflytta oss i tid och rum.
Morgon mellan fjällen,
Klara bäck och flod,
Sorlande mot hällen,
Sjungen: "Gud är god,
Gud är god."
Dagen ser jag bräckas,
fram går ljusets flod,
dalarna, som väckas,
svara: "Gud är god,
Gud är god."
Skogens fåglar sjunga
med ett glättigt mod,
där på kvist de gunga,
kvittra: "Gud är god,
Gud är god."
Själ, vak upp och svara
dem med nyfött mod!
Höj din lovsång klara:
"Gud, vår Gud är god,
Gud är god."
Och vips var det morgonbön med Anna Lundgren i klass 1 A i Örnsköldsvik 1952. Eller känslan i sommarpsalmen:
1. En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtes-ängar;
Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.
2. Sin lycka och sin sommar-ro de yra fåglar prisa;
Ur skogens snår, ur stilla bo framklingar deras visa.
En hymn går opp med fröjd och hopp från deras glada kväden
från blommorna och träden
3. Men Du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder,
Giv, att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder,
Allt kött är hö, och blomstren dö och tiden allt fördriver
blott Herrens ord förbliver.
Med höga snödrivor utanför kyrkan behövdes verkligen den sommarkänslan!! Och "O store Gud", som är den mest sjungna svenska sången,trots att den bara innehåller tre ackord! ( Abba får ursäkta!) Och vilken röst han har, Karl-Magnus Fredriksson, som var en av kvällens två solister!! Och i kyrkbänken kände jag verkligen att det är "saligt att få vandra hemåt vid vår Faders hand" Och så där höll det på i två himmelska timmar.
Men avslutningen med "Härlig är jorden" ville kanske påminna om, att det kan vara ganska underbart före himmelsfärden också. Fast i går var det ganska surt här nere. Zlatan har inte gjort ett enda mål efter jul och i går blev han utbytt också... Och MoDo försatte sin förmodligen sista chans att gå till slutspel. Men i Kånken tog sej Salem Al Fakir och Ola till finalen i Globen..... Alltid något. På tal om Globen och om himmelsfärd, förresten.Med Sky View kan en gondol numera ta dej på en hisnande resa 130 meter upp i luften längs Globens utsida. Nej tack, jag avstår. Kaknästornet finns ju redan om man vill ha den oslagbara utsikt, som Globen lockar med.
Morgon mellan fjällen,
Klara bäck och flod,
Sorlande mot hällen,
Sjungen: "Gud är god,
Gud är god."
Dagen ser jag bräckas,
fram går ljusets flod,
dalarna, som väckas,
svara: "Gud är god,
Gud är god."
Skogens fåglar sjunga
med ett glättigt mod,
där på kvist de gunga,
kvittra: "Gud är god,
Gud är god."
Själ, vak upp och svara
dem med nyfött mod!
Höj din lovsång klara:
"Gud, vår Gud är god,
Gud är god."
Och vips var det morgonbön med Anna Lundgren i klass 1 A i Örnsköldsvik 1952. Eller känslan i sommarpsalmen:
1. En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtes-ängar;
Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.
2. Sin lycka och sin sommar-ro de yra fåglar prisa;
Ur skogens snår, ur stilla bo framklingar deras visa.
En hymn går opp med fröjd och hopp från deras glada kväden
från blommorna och träden
3. Men Du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder,
Giv, att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder,
Allt kött är hö, och blomstren dö och tiden allt fördriver
blott Herrens ord förbliver.
Med höga snödrivor utanför kyrkan behövdes verkligen den sommarkänslan!! Och "O store Gud", som är den mest sjungna svenska sången,trots att den bara innehåller tre ackord! ( Abba får ursäkta!) Och vilken röst han har, Karl-Magnus Fredriksson, som var en av kvällens två solister!! Och i kyrkbänken kände jag verkligen att det är "saligt att få vandra hemåt vid vår Faders hand" Och så där höll det på i två himmelska timmar.
Men avslutningen med "Härlig är jorden" ville kanske påminna om, att det kan vara ganska underbart före himmelsfärden också. Fast i går var det ganska surt här nere. Zlatan har inte gjort ett enda mål efter jul och i går blev han utbytt också... Och MoDo försatte sin förmodligen sista chans att gå till slutspel. Men i Kånken tog sej Salem Al Fakir och Ola till finalen i Globen..... Alltid något. På tal om Globen och om himmelsfärd, förresten.Med Sky View kan en gondol numera ta dej på en hisnande resa 130 meter upp i luften längs Globens utsida. Nej tack, jag avstår. Kaknästornet finns ju redan om man vill ha den oslagbara utsikt, som Globen lockar med.
lördag 6 februari 2010
Vi var ju så många.....
"Jag tillhör Frälsningsarmén sedan ungdomen, och min kristna tro har alltid varit viktig för mig". Jag börjar i dag med ett citat ur min egen presentation av min blogg. Du kan själv läsa den i högerspalten på¨bloggsidan. Och det är sant. Jag kom tidigt med i ett kristet ungdomsarbete, som kom att forma min syn på livet och på världen. Och vi var ju så många som var med. Jag påminns ibland om det, när jag träffar gamla vänner från förr, eller ser nån av dem i TV. Jo, det förekommer det också. Men många av dem är inte med längre. Och då tänker jag inte främst på Frälsningsarmén eller på någon annan kyrka utan mera på att dom inte längre uttrycker något som helst intresse för kristen tro och kristen verksamhet. Varför valde dom en annan väg? Varför har vi utvecklats så olika? Såna frågor har säkert många svar, men ett är att Kyrkan, och sätten att uttrycka Det Eviga, blivit alltför trendkänslig under de år jag varit med. Och då kan man naturligtvis lika gärna falla för andra trender än den för tillfället rådande "kristna" trenden. Låt mig ta ett exempel:
På 70-talet gav Gud sin kyrka en ny chans genom den s.k.karismatiska förnyelsen. Den tredje trosartikeln-- Vi tro på Den Helige Ande--fick förnyad innebörd och Kyrkan blev påmind om Guds obegränsade möjligheter. Traditionella kyrkor och samfund upplevde en andlig vår som tog sig uttryck i en ny glädje, en ny frimodighet och en fantastisk enhet bland kristna från olika samfund. Och vi var många som sveptes med i vågen.... Men vi försummade ibland källans renhet. Bägarens blänkande utsida fick ibland kompensera dess inte alltid lika rena innehåll. Vi fascinerades av det som lite slarvigt kallades profeterande, demonutdrivningar, under och tecken. Och vi ville vara med i det "Gud gör i dag" ( ledarna uttryckte det ofta så...) Och inte många av oss studerade den kristna historien på den tiden. Hade vi gjort det, skulle vi också ha märkt, att inget är nytt under solen. Det "Gud gör i dag" och som unga, poppiga och ofta USA-inspirerade predikanter utan teologisk grund och skolning, förkunnade och undervisade, är ingenting annat än det Gud alltid har gjort.Fyllt sina efterföljare med gläde, vardagskraft och frimodighet. Men det gäller att leva "vid källsprången" för att upptäcka det. Den äldre generationen kristna, som vi unga så ofta ansåg vara traditionalister, som motarbetade Guds verk, kanske hade upptäckt detta, och alltid levt det djupa, andliga livet. Men de hade stannat kvar där Gud ställt dem, och kämpat hårt även i tider av andlig torka, medan många av oss, 40-och 50-talister de flesta av oss, kände oss "kallade" att bryta upp och starta nytt bland likasinnade, som var "öppna för Anden".( ytterligare ett citat från den tiden) Så fel det blev och så fel många av oss hade.
I dag,ett 30-tal år senare, har den karismatiska rörelsen stelnat, enhet har blivit splittring och sekterism, vi har fått minst ett Knutby på vägen,och i övrigt fått se och uppleva vad Ylva Eggehorn så träffande beskrivit som "amerikanska piratkopior med fascistoida drag". Och många av oss ville inte vara med längre. Vi var ju så många.... Och vi som är kvar, trots en ofta osund ledarkult på den tiden, och trots allt tal om "bibliska principer" "andliga ämbeten" ( fler 70-talscitat) är förmodligen det därför att vi nånstans på vägen upptäckte att det som som sker, har skett förr, och genom Guds nåd återvände vi till de djupa andliga källor, som alltid flödat för Guds folk. Men vi var ju så många... Många fler än i dag. Och det kontaterar jag med sorg varje gång jag ser eller möter nån av dom.....
Och så undrar jag stillsamt ibland om den lovsångsväckelse, som i dag går genom kyrkor och samfund, också bara är en trend, som bärs upp av människor som är lika unga, lika trendiga och lika hänförda som vi var den gången......
På 70-talet gav Gud sin kyrka en ny chans genom den s.k.karismatiska förnyelsen. Den tredje trosartikeln-- Vi tro på Den Helige Ande--fick förnyad innebörd och Kyrkan blev påmind om Guds obegränsade möjligheter. Traditionella kyrkor och samfund upplevde en andlig vår som tog sig uttryck i en ny glädje, en ny frimodighet och en fantastisk enhet bland kristna från olika samfund. Och vi var många som sveptes med i vågen.... Men vi försummade ibland källans renhet. Bägarens blänkande utsida fick ibland kompensera dess inte alltid lika rena innehåll. Vi fascinerades av det som lite slarvigt kallades profeterande, demonutdrivningar, under och tecken. Och vi ville vara med i det "Gud gör i dag" ( ledarna uttryckte det ofta så...) Och inte många av oss studerade den kristna historien på den tiden. Hade vi gjort det, skulle vi också ha märkt, att inget är nytt under solen. Det "Gud gör i dag" och som unga, poppiga och ofta USA-inspirerade predikanter utan teologisk grund och skolning, förkunnade och undervisade, är ingenting annat än det Gud alltid har gjort.Fyllt sina efterföljare med gläde, vardagskraft och frimodighet. Men det gäller att leva "vid källsprången" för att upptäcka det. Den äldre generationen kristna, som vi unga så ofta ansåg vara traditionalister, som motarbetade Guds verk, kanske hade upptäckt detta, och alltid levt det djupa, andliga livet. Men de hade stannat kvar där Gud ställt dem, och kämpat hårt även i tider av andlig torka, medan många av oss, 40-och 50-talister de flesta av oss, kände oss "kallade" att bryta upp och starta nytt bland likasinnade, som var "öppna för Anden".( ytterligare ett citat från den tiden) Så fel det blev och så fel många av oss hade.
I dag,ett 30-tal år senare, har den karismatiska rörelsen stelnat, enhet har blivit splittring och sekterism, vi har fått minst ett Knutby på vägen,och i övrigt fått se och uppleva vad Ylva Eggehorn så träffande beskrivit som "amerikanska piratkopior med fascistoida drag". Och många av oss ville inte vara med längre. Vi var ju så många.... Och vi som är kvar, trots en ofta osund ledarkult på den tiden, och trots allt tal om "bibliska principer" "andliga ämbeten" ( fler 70-talscitat) är förmodligen det därför att vi nånstans på vägen upptäckte att det som som sker, har skett förr, och genom Guds nåd återvände vi till de djupa andliga källor, som alltid flödat för Guds folk. Men vi var ju så många... Många fler än i dag. Och det kontaterar jag med sorg varje gång jag ser eller möter nån av dom.....
Och så undrar jag stillsamt ibland om den lovsångsväckelse, som i dag går genom kyrkor och samfund, också bara är en trend, som bärs upp av människor som är lika unga, lika trendiga och lika hänförda som vi var den gången......
fredag 5 februari 2010
Tappa inte sugen! Världen är redan full av tappade sugar.
Härom dagen ringde min dotter, som bor i Helsingör, och meddelade att ”Helsingör har givit upp nu”, Vägsaltet var slut och man hade ställt in de få snöplogar, som kommunen förfogar över, i garaget. Man hade givit upp kampen mot en för danska förhållanden ovanligt hård vinter. Hur det gick sen? Ja jag har inte hört nåt, och det skulle man väl ha gjort, om en hel dansk stad hade snöat över..... Man kom väl på bättre tankar. Tappa inte sugen! Världen är redan full av tappade sugar. Och åtgminstone om man titta på snöröjningen i huvudstaden, och då främst på trottoarer, kan man ju lätt få intrycket att även Stockholms Renhållning tappat sugen. Liksom dom som ansvarar för takskottningen. Fråga Monica Janzon, som fick en stor istapp i huvudet i går, eller dom som har hamnat under rasade tak de senaste dagarna. Tappade sugar, som ställt in sina snöskyfflar. Eller aldrig ens brytt sig om att ta fram dom...
Om jag nån gång skulle få för mig att skriva mina memoarer skulle naturligtvis mina många år på folkhögskolan få stor plats. Så intressant och så berikande i en massa olika avseenden! Och vilka spännande människor man träffat!! Som han som gick omkring i flera veckor med en lapp fastsatt på ryggen. På lappen kunde man läsa upplysningen: Jag är en tappad sug. Så här var det; Vi hade det året en ovanligt aktiv amatörteatergrupp på skolan. Just vid den här tiden övade man in en komedi, som gruppens medlemmar själva skrivit. Pjäsens röda tråd var just att inte ge upp och inte tappa sugen, och Lasse ( vi kan kalla honom så) var just en tappad sug.
Bandy har jag varit inne på tidigare, både på elitserien liksom på bandy-VM. I elitserien var Katrineholm redan från början en tappad sug. Och nu har även Falun tappat sugen. Eller kanske tvingats till det. Dom har i alla fall försökt.
Vi spelade inte bara teater på folkhögskolan, inte ens huvudsakligen. På en rörelsefolkhögskola hade ( och har säkert fortfarande) folkrörelsernas historia och utveckling stor plats. Och just folkrörelserna har väl, mer än dom flesta, hjälpt och peppat människor att inte tappa sugen, inte ge upp. Kampen mot en nedbytande djävul har hållit mod och kamplust uppe, Nykterhetsrörelsen har haft alkoholistdjävulen att bekämpa, arbetarrörelsen kapitalistdjävulen och frikyrkorörelsen, ja där är det väl själva Djävulen, som varit huvudmotståndare. Och kampen har varit framgångsrik. I föreningsmöten, många gånger med knappa eller inga resurser, har människor fått nytt mod och ny ork att ta i tu med både sitt liv och sina levnadsvillkor. Och människor har blivit både nyktra, frälsta och solidariska.
Och i dag då? Jag känner frikyrkan bäst, och inte är det väl kampen mot djävulen, som är det första man kommer att tänka på. när man begrundar dagens frikyrka. Snarare en föreningsverksanhet för människor med religiösa intressen. Och nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen då? … Nej jag avstår... Och ändå är världen full av tappade sugar.
Men kampen förs dess bärre fortfarande. Miljögrupper, utomparlamentariska påtryckningsgrupper, Reclaim the Streets, och andra grupper vägrar att tappa sugen. Ger inte upp. Och många såna grupper behövs. Motståndaren, Djävulen om du vill, är nämligen stark och välorganiserad. Och vapnen heter bl.a konsumtion, individualism, egoism, tron på att ensam är stark. Och där behövs alternativen. Är jag ett alternativ för min omgivning? Är du? Och du: Tappa inte sugen! Världen är redan full av tappade sugar.
Om jag nån gång skulle få för mig att skriva mina memoarer skulle naturligtvis mina många år på folkhögskolan få stor plats. Så intressant och så berikande i en massa olika avseenden! Och vilka spännande människor man träffat!! Som han som gick omkring i flera veckor med en lapp fastsatt på ryggen. På lappen kunde man läsa upplysningen: Jag är en tappad sug. Så här var det; Vi hade det året en ovanligt aktiv amatörteatergrupp på skolan. Just vid den här tiden övade man in en komedi, som gruppens medlemmar själva skrivit. Pjäsens röda tråd var just att inte ge upp och inte tappa sugen, och Lasse ( vi kan kalla honom så) var just en tappad sug.
Bandy har jag varit inne på tidigare, både på elitserien liksom på bandy-VM. I elitserien var Katrineholm redan från början en tappad sug. Och nu har även Falun tappat sugen. Eller kanske tvingats till det. Dom har i alla fall försökt.
Vi spelade inte bara teater på folkhögskolan, inte ens huvudsakligen. På en rörelsefolkhögskola hade ( och har säkert fortfarande) folkrörelsernas historia och utveckling stor plats. Och just folkrörelserna har väl, mer än dom flesta, hjälpt och peppat människor att inte tappa sugen, inte ge upp. Kampen mot en nedbytande djävul har hållit mod och kamplust uppe, Nykterhetsrörelsen har haft alkoholistdjävulen att bekämpa, arbetarrörelsen kapitalistdjävulen och frikyrkorörelsen, ja där är det väl själva Djävulen, som varit huvudmotståndare. Och kampen har varit framgångsrik. I föreningsmöten, många gånger med knappa eller inga resurser, har människor fått nytt mod och ny ork att ta i tu med både sitt liv och sina levnadsvillkor. Och människor har blivit både nyktra, frälsta och solidariska.
Och i dag då? Jag känner frikyrkan bäst, och inte är det väl kampen mot djävulen, som är det första man kommer att tänka på. när man begrundar dagens frikyrka. Snarare en föreningsverksanhet för människor med religiösa intressen. Och nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen då? … Nej jag avstår... Och ändå är världen full av tappade sugar.
Men kampen förs dess bärre fortfarande. Miljögrupper, utomparlamentariska påtryckningsgrupper, Reclaim the Streets, och andra grupper vägrar att tappa sugen. Ger inte upp. Och många såna grupper behövs. Motståndaren, Djävulen om du vill, är nämligen stark och välorganiserad. Och vapnen heter bl.a konsumtion, individualism, egoism, tron på att ensam är stark. Och där behövs alternativen. Är jag ett alternativ för min omgivning? Är du? Och du: Tappa inte sugen! Världen är redan full av tappade sugar.
torsdag 4 februari 2010
Barberaren, åklagaren och Jante i Nordmaling.....
Eller kanske tvärtom.... Paragraf ett i Jantelagen lyder ju ” Du ska inte tro att du är nåt” Och precis så kände jag mig på perrongen i Skärmarbrink sent i går kväll. Ja nästan i natt... Växelfel ( nån som hört det föut..?) Tågbyte till ett tåg som aldrig kom och noll information från SL. Dom behandlar en ALLTID så: tro inte att du är nåt.... Nåja, efter en kylslagen timme kom äntligen ett tåg, och vi kunde fortsätta en resa, som från Gustaf Adolfs Torg och Operan till Baldersvägen på Dalarö tog dryga 2,5 timmar. Men mer om Jantelagen senare..
Jag var tvungen att ta mig hem, eftersom bilen nu på morgonen skulle till åklagaren. Ja just det. Till åk-lagaren... Hos honom blir man alltid väl bemött, men min egen känsla inför bilfolk är ändå alltid: Tro inte att du kan nåt. Jantelagens andra punkt. Förr kunde man åtminstone byta tändstift och utföra en del andra enklare handgrepp på sin bil. Nu finns det t.o.m. bilar där man inte får öppna motorhuven. Det sköts via en dator i Tyskland, så tro inte att du kan nåt! Kom bilen till åklagaren då? Ja, snösvängen kom i gång till slut, och nu står bilen hos Toyota i Handen. Fel på kopplingen igen? Du, som följde mitt äventyr i Danmark i julas, misstänker kanske det, men nej då. Bara en helt vanlig service. Men inte ens en vanlig service hos åklagaren är förresten gratis numera...
Men som sagt; Tro inte att du är nåt! Vad vet du t.ex om Nordmaling? Ingenting, nej kunde just tro det. Inte ens att den förre MoDo-spelaren Jan Öberg kommer därifrån. Men vi som kan vår hembygdskunskap, vet åtminstone att Nordmaling ligger i Ångermanland, men tillhör Västerbottens län. Liksom f.ö. även Hörnefors, där bröderna Nordahl såg dagens ljus, och där Gunnar står staty utanför kommunhuset.Nu blir jag så där frestad igen att blogga lite om fotboll, men såna frestelser ska man ju övervinna.
Nordmalings kommun har nu beviljats 600 000 kronor från EU och Europeiska jordbruksfonden för att under ett helt år kunna arrangera aktiviteter som arbetar mot Jantelagen. Medlen kommer bland annat att kunna finansiera anställningen av en person, som på heltid ska arbeta med de här frågorna.Tänk att under ett helt år får tro att man är nåt. På betald arbetstid dessutom. Och dessutom få andra att tro det också. Projektet är unikt i sitt slag och fångade snabbt Europeiska jordbruksfondens intresse. Man tvekade inte att bevilja finansieringen. På grund av det snabba beslutet om finansiering kommer också själva projektet att rulla igång omgående. Nu undrar man ju ängsligt om folk i Nordmaling är mer nedtyngda av Jantelagen än vi andra, men den nyanställda projektledaren förnekade detta i en intervju i går. Hoppas nu bara att dom lyckas. Om dom gör det, så vet vi nästa gång vi möter någon som stolt lyfter huvudet, går rak i ryggen och KAN, att denne någon kommer från Nordmaling.
Så var det då barberaren. Figaro heter han och är greve Almavivas f.d.betjänt, som kommit upp sig och öppnat egen raksalong i Sevilla. Han lider definitvt inte av någon jantelag, utan smider stolta planer för hur greven och den vackra Rosina ska kunna ingå äktenskap. Inte heller doktor Bartolo, som ängsligt bevakar sin skyddsling Rosina, tyngs under oket: tro inte att du är nåt, och tvekampen mellan Figaro och Bartolo är oundviklig. Hur det går? Det tänker jag inte avslöja, men men det finns ju en fortsättning: Figaros bröllop. Men det var en mycket trevlig kväll på Operan. Och där i dunklet i salongen kände jag att jag visst är nån. Och du också. Ska vi ringa till Nordmaling och anmäla att vi vill ställa upp i kampen?
Jag var tvungen att ta mig hem, eftersom bilen nu på morgonen skulle till åklagaren. Ja just det. Till åk-lagaren... Hos honom blir man alltid väl bemött, men min egen känsla inför bilfolk är ändå alltid: Tro inte att du kan nåt. Jantelagens andra punkt. Förr kunde man åtminstone byta tändstift och utföra en del andra enklare handgrepp på sin bil. Nu finns det t.o.m. bilar där man inte får öppna motorhuven. Det sköts via en dator i Tyskland, så tro inte att du kan nåt! Kom bilen till åklagaren då? Ja, snösvängen kom i gång till slut, och nu står bilen hos Toyota i Handen. Fel på kopplingen igen? Du, som följde mitt äventyr i Danmark i julas, misstänker kanske det, men nej då. Bara en helt vanlig service. Men inte ens en vanlig service hos åklagaren är förresten gratis numera...
Men som sagt; Tro inte att du är nåt! Vad vet du t.ex om Nordmaling? Ingenting, nej kunde just tro det. Inte ens att den förre MoDo-spelaren Jan Öberg kommer därifrån. Men vi som kan vår hembygdskunskap, vet åtminstone att Nordmaling ligger i Ångermanland, men tillhör Västerbottens län. Liksom f.ö. även Hörnefors, där bröderna Nordahl såg dagens ljus, och där Gunnar står staty utanför kommunhuset.Nu blir jag så där frestad igen att blogga lite om fotboll, men såna frestelser ska man ju övervinna.
Nordmalings kommun har nu beviljats 600 000 kronor från EU och Europeiska jordbruksfonden för att under ett helt år kunna arrangera aktiviteter som arbetar mot Jantelagen. Medlen kommer bland annat att kunna finansiera anställningen av en person, som på heltid ska arbeta med de här frågorna.Tänk att under ett helt år får tro att man är nåt. På betald arbetstid dessutom. Och dessutom få andra att tro det också. Projektet är unikt i sitt slag och fångade snabbt Europeiska jordbruksfondens intresse. Man tvekade inte att bevilja finansieringen. På grund av det snabba beslutet om finansiering kommer också själva projektet att rulla igång omgående. Nu undrar man ju ängsligt om folk i Nordmaling är mer nedtyngda av Jantelagen än vi andra, men den nyanställda projektledaren förnekade detta i en intervju i går. Hoppas nu bara att dom lyckas. Om dom gör det, så vet vi nästa gång vi möter någon som stolt lyfter huvudet, går rak i ryggen och KAN, att denne någon kommer från Nordmaling.
Så var det då barberaren. Figaro heter han och är greve Almavivas f.d.betjänt, som kommit upp sig och öppnat egen raksalong i Sevilla. Han lider definitvt inte av någon jantelag, utan smider stolta planer för hur greven och den vackra Rosina ska kunna ingå äktenskap. Inte heller doktor Bartolo, som ängsligt bevakar sin skyddsling Rosina, tyngs under oket: tro inte att du är nåt, och tvekampen mellan Figaro och Bartolo är oundviklig. Hur det går? Det tänker jag inte avslöja, men men det finns ju en fortsättning: Figaros bröllop. Men det var en mycket trevlig kväll på Operan. Och där i dunklet i salongen kände jag att jag visst är nån. Och du också. Ska vi ringa till Nordmaling och anmäla att vi vill ställa upp i kampen?
onsdag 3 februari 2010
Barnförbjud nationalsångerna
Nu börjar OS i Vancouver snart, och optimisten i mig säger att jag då ska få gråta floder... Jag har lätt att gråta och ”Du gamla Du fria” rör mig lätt till tårar. Detta trots att jag i övrigt inte har något till övers för den bombastiskt svulstiga nationalismen.Men den svenska nationalsången är en stilla fläkt av denna svulstighet i jämförelse med många andra länders nationalsånger. Men jag har det nog efter min pappa. Han grät också när han såg eller hörde nåt vackert. Men det kanske är tur att man inte lyssnar på eller inte förstår nationalsångernas texter. För om man tittar efter, så borde många av dom barnförbjudas.
Jag vill särskilt rikta denna uppmaning till Frankrike och president Sarkozy. Så här låter första versen i en översättning:
Framåt, I barn av samma fäder,
vår äras dag sin gryning har,
emot oss tyranniet träder
och reser upp sitt blodiga standar.
På edra slätter kriget larmar,
och råa knektar ropa på
att edra kvinnor slakta få
och edra barn i edra armar.
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!
Vårt svenska och i sammanhanget ganska försynta påpekande att hon ( Moder Svea) ”tronar på minnen från fornstora dar” — stolta stunder som härjningarna under Trettioåriga kriget får man förmoda — förbleknar inför denna blodsdypande fest — som för övrigt blir ännu mer målande i den andra svenska översättningen av Edvard Fredin:
Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärfs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, vif och systrar!
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
Just ”orent” blod som ”forsar” kring fötterna — denna slagkraftiga formulering upprepas i slutet av alla de snart sagt oräknerliga verserna tills det börjar gå runt i huvudet på känsliga lyssnare.
Det är väl förståeligt om Robespierre, Napoleon och andra mer hårdhudade själar sjöng med av hjärtans lust — men att höra en kör av skira barnröster skildra inbördeskrigets fasor med sådan entusiasm känns en smula märkligt.
Även i Polens nationalsång krigas det ganska friskt:
Än är Polen ej förlorat,
än dess söner finnas!
Det, som våldet från oss rövat,
än kan återvinnas.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Över Weichsel, över Warthe
vi till Polen slå oss,
lärt vi ha av Bonaparte
att i striden stå oss.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Sången, som på polska f.ö.heter Mazurek Dąbrowskiego skrevs av Józef Wybicki 1797, när Henryk Dąbrowski var ledare för de polska legionerna i Napoleon I:s armé i Italien. Och det är tydligen ingen hejd på de militära förväntningar författaren har på generalen — lite längre fram i sången hettar det till ännu mer, när författaren börjar behandla grannlandet i öster:
Aldrig inom Polens gränser
skall en ryss bli bofast;
högt mot solen klingan glänser,
lyft för Polen trofast!
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Och så sjunger rosenkindade polska barn!!!.
En välgörande kontrast utgör då Finlands nationalsång — den finaste text jag har läst på temat. Runeberg är helt klar över att utomstående kanske blir måttligt imponerade när de passerar landet:
Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
Denna strävsamma, stillsamma, självkritiska fosterlandskärlek — resande från andra länder kanske rynkar på näsan åt fattigdomen och skogarnas dystra sus, men vi gillar det, säger den stolte finnen — är en trivsam kontrast mot det blodtörstiga vapenskramlet i många andra nationalsånger. Det krigande som förekommer i Vårt Land inrangeras istället bland köld, hungersnöd och andra prövningar:
Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Nej — Finlands nationalsång kan vi låta barnen lyssna till utan att de ens är i målsmans sällskap — och ska det bli något annat än Du gamla Du fria i Vancouver, så får det bli Finland och Vårt land. Många andra länder bör åtminstone införa femtonårsgräns …
Jag vill särskilt rikta denna uppmaning till Frankrike och president Sarkozy. Så här låter första versen i en översättning:
Framåt, I barn av samma fäder,
vår äras dag sin gryning har,
emot oss tyranniet träder
och reser upp sitt blodiga standar.
På edra slätter kriget larmar,
och råa knektar ropa på
att edra kvinnor slakta få
och edra barn i edra armar.
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!
Vårt svenska och i sammanhanget ganska försynta påpekande att hon ( Moder Svea) ”tronar på minnen från fornstora dar” — stolta stunder som härjningarna under Trettioåriga kriget får man förmoda — förbleknar inför denna blodsdypande fest — som för övrigt blir ännu mer målande i den andra svenska översättningen av Edvard Fredin:
Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärfs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, vif och systrar!
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
Just ”orent” blod som ”forsar” kring fötterna — denna slagkraftiga formulering upprepas i slutet av alla de snart sagt oräknerliga verserna tills det börjar gå runt i huvudet på känsliga lyssnare.
Det är väl förståeligt om Robespierre, Napoleon och andra mer hårdhudade själar sjöng med av hjärtans lust — men att höra en kör av skira barnröster skildra inbördeskrigets fasor med sådan entusiasm känns en smula märkligt.
Även i Polens nationalsång krigas det ganska friskt:
Än är Polen ej förlorat,
än dess söner finnas!
Det, som våldet från oss rövat,
än kan återvinnas.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Över Weichsel, över Warthe
vi till Polen slå oss,
lärt vi ha av Bonaparte
att i striden stå oss.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Sången, som på polska f.ö.heter Mazurek Dąbrowskiego skrevs av Józef Wybicki 1797, när Henryk Dąbrowski var ledare för de polska legionerna i Napoleon I:s armé i Italien. Och det är tydligen ingen hejd på de militära förväntningar författaren har på generalen — lite längre fram i sången hettar det till ännu mer, när författaren börjar behandla grannlandet i öster:
Aldrig inom Polens gränser
skall en ryss bli bofast;
högt mot solen klingan glänser,
lyft för Polen trofast!
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Och så sjunger rosenkindade polska barn!!!.
En välgörande kontrast utgör då Finlands nationalsång — den finaste text jag har läst på temat. Runeberg är helt klar över att utomstående kanske blir måttligt imponerade när de passerar landet:
Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
Denna strävsamma, stillsamma, självkritiska fosterlandskärlek — resande från andra länder kanske rynkar på näsan åt fattigdomen och skogarnas dystra sus, men vi gillar det, säger den stolte finnen — är en trivsam kontrast mot det blodtörstiga vapenskramlet i många andra nationalsånger. Det krigande som förekommer i Vårt Land inrangeras istället bland köld, hungersnöd och andra prövningar:
Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Nej — Finlands nationalsång kan vi låta barnen lyssna till utan att de ens är i målsmans sällskap — och ska det bli något annat än Du gamla Du fria i Vancouver, så får det bli Finland och Vårt land. Många andra länder bör åtminstone införa femtonårsgräns …
tisdag 2 februari 2010
Pendelkaos--- the same procedure
Jag vill börja med att be eventuella läsare från Gävle eller från Australien om ursäkt. Förlåt, men nu tänker jag bli lite lokal. Nej, inte lokalpatriotisk utan lokal!
I stortockholmsområdet transporterar två pendeltågslinjer hundratusentals resenärer till och från huvudstaden varje dag. En går mellan Södertälje- Märsta och en mellan Bålsta- Västerhaninge. Dom flesta av dessa hundratusentals resenärer låter sig transporteras därför att dom bor på ett ställe, och har sina arbeten på ett annat ställe i någorlunda anslutning till dessa linjer. Jag nämner detta därför att spelar en viss roll i det jag nu tänker ondgöra mig över.
Alla dessa trafikanter, och jag har själv under åtskilliga år kunnat räkna mig till den skaran, är ett segt och tålmodigt släkte. Vagnfel, signalfel och växelfel är ord som vi sedan länge har införlivat med vårt ordförråd. Pendeltågstrafiken fungerar nämligen inte! Och speciellt inte vintertid!! Och det innebär att massor av stockholmare varje dag kommer för sent till jobbet, tvingas arbeta hemifrån och missar viktiga affärsmöten. Det innebär också att Storstockholms Lokaltrafik ( SL, för läsare från Gävle och Australien...) under 2009 tvingades betala ut 7.878.903 kr i s.k. resegaranti till strandsatta resenärer. Nästan åtta miljoner av skattepengar för ett pendelkaos som återkommer varje år. Men det fiffiga är, att vid kraftigt oväder som snöstorm t.ex. utgår ingen resegaranti. Och ändå är det just oväder som tex. snöstorm, som orsakar merparten av detta elände. Men kunskapen om det faktum att det snöar på vintern, mycket ibland t.o.m, har ännu inte nått till SL:s styrelserum.
I går åkte jag med buss 839 från Dalarö kl.13.35. Den avgick punktligt och ankom till Handen lika punkligt kl.14.08. Trots snö. Mycket snö. I Handen byter jag till pendeltåget från Västerhaninge, som avgår från Handen 14.16 med ankomst till Stockholm kl.14.40. Trodde jag! Men tåget var inställt och nästa tåg mot Stockholm väntades. cirka 14.56. Cirka!! Det betyder alltså att de ansvariga hos SL eller hos Stockholmståg eller var ansvaret nu ligger, inte hade en aning om när nästa tåg skulle komma. Ett växelfel i Sundbyberg tidigare hade orsakat stora följdförseningar uppgavs det i högtalarna. Följdförseningar. Det var ett nytt ord för mig. Liksom lövhalka, som SL tillförde svenska språket när tiderna inte kan hållas, därför att löven faller från träden på hösten. Det var bara att sätta sig och vänta i terminalbyggnaden. Om man nu kunde hitta någonstans att sitta. Handenterminalen är nämligen varken mysig eller sittvänlig, utan en urtrist byggnad från 70-talet. Ingen möjlighet att köpa ens den minsta frukt. Och en kopp kaffe? Nix! Nåja, tåget kom till slut och jag anlände till Stockholm efter mer än två timmars resa från Dalarö. 45 km på två timmar. Räkna gärna ut den medelhastigheten! Och det var nästan lika illa när jag skulle hem på kvällen. Och för att nu ingen ska tro att jag är speciellt drabbad och förföljd kan jag meddela, att hustrun för några dagar sen satt fast i en pendeltågsvagn i fyrtio minuter på spåret mellan Skogås och Handen. Är då familjen Östman speciellt utsatt? Nej, inte på minsta vis. Tidningen Stockholm City berättar om 30-årige Herman Solberg från Ulriksdal, som i onsdags morse satt fast i 40 minuter på pendeltåget och missade viktig tid på jobbet. Han satt fast 3,5 timme sammanlagt den dagen. Så vi är många. Väldigt många!!
Och de ansvariga hos SL då? Jo, Lars Schyllander, som är driftsområdeschef på SL, säger att ”det är många snörelaterade problem just nu” Jo, jag tackar jag..... Liksom att han ”har stor förståelse för att folk blir irriterade” Låter ju trösterikt. Det kommer ju fler vintrar med kyla och snöfall. Lika överraskande varje gång....
I stortockholmsområdet transporterar två pendeltågslinjer hundratusentals resenärer till och från huvudstaden varje dag. En går mellan Södertälje- Märsta och en mellan Bålsta- Västerhaninge. Dom flesta av dessa hundratusentals resenärer låter sig transporteras därför att dom bor på ett ställe, och har sina arbeten på ett annat ställe i någorlunda anslutning till dessa linjer. Jag nämner detta därför att spelar en viss roll i det jag nu tänker ondgöra mig över.
Alla dessa trafikanter, och jag har själv under åtskilliga år kunnat räkna mig till den skaran, är ett segt och tålmodigt släkte. Vagnfel, signalfel och växelfel är ord som vi sedan länge har införlivat med vårt ordförråd. Pendeltågstrafiken fungerar nämligen inte! Och speciellt inte vintertid!! Och det innebär att massor av stockholmare varje dag kommer för sent till jobbet, tvingas arbeta hemifrån och missar viktiga affärsmöten. Det innebär också att Storstockholms Lokaltrafik ( SL, för läsare från Gävle och Australien...) under 2009 tvingades betala ut 7.878.903 kr i s.k. resegaranti till strandsatta resenärer. Nästan åtta miljoner av skattepengar för ett pendelkaos som återkommer varje år. Men det fiffiga är, att vid kraftigt oväder som snöstorm t.ex. utgår ingen resegaranti. Och ändå är det just oväder som tex. snöstorm, som orsakar merparten av detta elände. Men kunskapen om det faktum att det snöar på vintern, mycket ibland t.o.m, har ännu inte nått till SL:s styrelserum.
I går åkte jag med buss 839 från Dalarö kl.13.35. Den avgick punktligt och ankom till Handen lika punkligt kl.14.08. Trots snö. Mycket snö. I Handen byter jag till pendeltåget från Västerhaninge, som avgår från Handen 14.16 med ankomst till Stockholm kl.14.40. Trodde jag! Men tåget var inställt och nästa tåg mot Stockholm väntades. cirka 14.56. Cirka!! Det betyder alltså att de ansvariga hos SL eller hos Stockholmståg eller var ansvaret nu ligger, inte hade en aning om när nästa tåg skulle komma. Ett växelfel i Sundbyberg tidigare hade orsakat stora följdförseningar uppgavs det i högtalarna. Följdförseningar. Det var ett nytt ord för mig. Liksom lövhalka, som SL tillförde svenska språket när tiderna inte kan hållas, därför att löven faller från träden på hösten. Det var bara att sätta sig och vänta i terminalbyggnaden. Om man nu kunde hitta någonstans att sitta. Handenterminalen är nämligen varken mysig eller sittvänlig, utan en urtrist byggnad från 70-talet. Ingen möjlighet att köpa ens den minsta frukt. Och en kopp kaffe? Nix! Nåja, tåget kom till slut och jag anlände till Stockholm efter mer än två timmars resa från Dalarö. 45 km på två timmar. Räkna gärna ut den medelhastigheten! Och det var nästan lika illa när jag skulle hem på kvällen. Och för att nu ingen ska tro att jag är speciellt drabbad och förföljd kan jag meddela, att hustrun för några dagar sen satt fast i en pendeltågsvagn i fyrtio minuter på spåret mellan Skogås och Handen. Är då familjen Östman speciellt utsatt? Nej, inte på minsta vis. Tidningen Stockholm City berättar om 30-årige Herman Solberg från Ulriksdal, som i onsdags morse satt fast i 40 minuter på pendeltåget och missade viktig tid på jobbet. Han satt fast 3,5 timme sammanlagt den dagen. Så vi är många. Väldigt många!!
Och de ansvariga hos SL då? Jo, Lars Schyllander, som är driftsområdeschef på SL, säger att ”det är många snörelaterade problem just nu” Jo, jag tackar jag..... Liksom att han ”har stor förståelse för att folk blir irriterade” Låter ju trösterikt. Det kommer ju fler vintrar med kyla och snöfall. Lika överraskande varje gång....
måndag 1 februari 2010
När man är en glad pensionär
Jag fyllde pensionär i förra veckan. Omorganisationer på jobbet hade visserligen medfört att jag slutade jobba redan för ett halvår sen, men nu blev jag pensionär på riktigt. Hur känns det, är den vanligaste frågan, som mött mig både under det arbetsfria halvåret och hela tiden de senaste dagarna. Och det känns. Det känns på flera olika sätt. Att sluta jobba var inte lika enkelt som jag trodde. Tömma skrivbordet, lämna tillbaka telefon, lap-top och nycklar och sen bara gå... Nej inte alls. Det var inte alls enkelt att bli off-side. Att inte räknas längre. Att inte vara en del i det som händer. Att inte veta och få dela med sig av det man vet. Allt det där var svårare än jag tänkt mig. Och att lämna den sociala gemenskap, som livet med arbetskamrater inneburit under fyrtio år kändes naturligtvis. När man sen tillhör den generation som prioriterat arbetet högre än mycket annat i livet gjorde naturligtvis inte avskedet lättare. Så det tog ett tag att vänja sig.....
Men nu har jag alltså blivit pensionär på riktigt. 65+ är vad som gäller. Pensionärsbiljetter, PRO, och tid! Och det känns riktigt bra nu. Framför allt det här med tid. Tänk att kunna disponera dagarna som man själv vill. Sova länge på morgnarna... Nåja, dom som känner mig vet ju, att det inte kommer att bli sovmorgnar som prioriteras i det nya liv, som ska börja levas nu, men ändå... Läsa morgontidningen noga, samtala med den lika nypensionerade hustrun, lägga upp planer som kanske inte sträcker sig längre än dagen. Och frihet!! Och hur ser då planerna för friheten ut? Den nya fria tiden har ju knappt börjat, men tid med barn och barnbarn hade jag tänkt mig. Det är ju bara det att dom har inte lika mycket tid med farfar/morfar, som han plötsligt har med dom.... Och resa. Att resa har i hela livet varit min längtan. Till nya länder och miljöer och till sol och värme. Och nu ska det bli av. En vårresa till Barcelona blev en kär 65-årspresent, så i maj bär det av.
Fri tid innebär ju också tid att ta i tu med sånt som måste göras, och just nu i portgången till det nya livet så är det ju snöskottning som gäller. Flera gånger om dagen och flera dagar i sträck har kampen mot kung Bores härjningar på uppfart och runt hus upptagit nästan all tid, och både snödjup pch höjden på plogvallarna visar att den kampen kommer att pågå länge än. Men snöskottning ger ju motion. Och just motion ska också prioriteras i det nya fria livet. Jag har drabbats av diabetes, ja, just det, ÅLDERSdiabetes, hette det ju förr, och då är motionen viktig. Promenader och simning ska det bli mycket av, hade jag tänkt.
Pensionärer är ju en viktig grupp för politikerna, speciellt nu när det är valår, och jag har gjort slag i saken och blivit partimedlem. Om några veckor ska jag besöka mitt första medlemsmöte i partiet och det känns spännande. Liksom det också känns spännande att stå på Centralen och sälja Stridsrop. Det har jag redan börjat med och det är både roligt och intressant. Och som gammal chefredaktör så kändes det nästan som ett måste också att hjälpa till att också sälja tidningen. Och på Centralen får jag ju också ta upp kampen. Situation Stockholms försäljare får gärna stå där och jag önskar dem all lycka i försäljningen. Men att se Jehovas Vittnens säljare stå där i långa rader ibland med Vakna och Vakttornet på flera språk har oroat mig länge. Och nu har jag tagit upp kampen.
Och så hinner man ju både blogga och facebooka som pensionär. Det är väldigt intressant att utveckla den nya form av vänskap och kontakt som det ger möjligheter till. Gamla konfirmander och dito elever, kollegor från förr, ja till och med gamla skolkamrater dyker upp på Facebook, och spännande kommentarer dyker upp på min blogg. Sånt hade man inte tid med förr... Jag är faktiskt ganska nöjd med vad jag åstadommit på bloggen. Nästan 60 inlägg om smått och stort, precis som jag lovade i programförklaringen. Och med kommentarer både från Gävle och från Australien....
Så pensionärslivet rullar på. Och efter lite trögt före i portgången så är jag nu en glad pensionär. Mycket glad t.o.m.....
Men nu har jag alltså blivit pensionär på riktigt. 65+ är vad som gäller. Pensionärsbiljetter, PRO, och tid! Och det känns riktigt bra nu. Framför allt det här med tid. Tänk att kunna disponera dagarna som man själv vill. Sova länge på morgnarna... Nåja, dom som känner mig vet ju, att det inte kommer att bli sovmorgnar som prioriteras i det nya liv, som ska börja levas nu, men ändå... Läsa morgontidningen noga, samtala med den lika nypensionerade hustrun, lägga upp planer som kanske inte sträcker sig längre än dagen. Och frihet!! Och hur ser då planerna för friheten ut? Den nya fria tiden har ju knappt börjat, men tid med barn och barnbarn hade jag tänkt mig. Det är ju bara det att dom har inte lika mycket tid med farfar/morfar, som han plötsligt har med dom.... Och resa. Att resa har i hela livet varit min längtan. Till nya länder och miljöer och till sol och värme. Och nu ska det bli av. En vårresa till Barcelona blev en kär 65-årspresent, så i maj bär det av.
Fri tid innebär ju också tid att ta i tu med sånt som måste göras, och just nu i portgången till det nya livet så är det ju snöskottning som gäller. Flera gånger om dagen och flera dagar i sträck har kampen mot kung Bores härjningar på uppfart och runt hus upptagit nästan all tid, och både snödjup pch höjden på plogvallarna visar att den kampen kommer att pågå länge än. Men snöskottning ger ju motion. Och just motion ska också prioriteras i det nya fria livet. Jag har drabbats av diabetes, ja, just det, ÅLDERSdiabetes, hette det ju förr, och då är motionen viktig. Promenader och simning ska det bli mycket av, hade jag tänkt.
Pensionärer är ju en viktig grupp för politikerna, speciellt nu när det är valår, och jag har gjort slag i saken och blivit partimedlem. Om några veckor ska jag besöka mitt första medlemsmöte i partiet och det känns spännande. Liksom det också känns spännande att stå på Centralen och sälja Stridsrop. Det har jag redan börjat med och det är både roligt och intressant. Och som gammal chefredaktör så kändes det nästan som ett måste också att hjälpa till att också sälja tidningen. Och på Centralen får jag ju också ta upp kampen. Situation Stockholms försäljare får gärna stå där och jag önskar dem all lycka i försäljningen. Men att se Jehovas Vittnens säljare stå där i långa rader ibland med Vakna och Vakttornet på flera språk har oroat mig länge. Och nu har jag tagit upp kampen.
Och så hinner man ju både blogga och facebooka som pensionär. Det är väldigt intressant att utveckla den nya form av vänskap och kontakt som det ger möjligheter till. Gamla konfirmander och dito elever, kollegor från förr, ja till och med gamla skolkamrater dyker upp på Facebook, och spännande kommentarer dyker upp på min blogg. Sånt hade man inte tid med förr... Jag är faktiskt ganska nöjd med vad jag åstadommit på bloggen. Nästan 60 inlägg om smått och stort, precis som jag lovade i programförklaringen. Och med kommentarer både från Gävle och från Australien....
Så pensionärslivet rullar på. Och efter lite trögt före i portgången så är jag nu en glad pensionär. Mycket glad t.o.m.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)