Jag var på fest i går! Alla tidigare rektorer och biträdande såna vid det som under nästan 50 år hette Dalarö folkhögskola och som nu heter Ågesta folkhögskola hade samlats för att fira av ytterligare en av oss, som nu når det magiska åldersstrecket. Ja skolans grundare och förste rektor var förståss inte med, hon är död sedan några år. Men annars var skaran nästan man-och kvinngrann. Och så trevligt vi hade!! Och inte ägnade vi heller särskilt mycket tid åt att ondgöra oss över gamla elever, som passerat revy under åren. Bara ett och annat gott skratt åt glada minnen..
Vi hade ett mer än femtioårigt perspektiv på svenskt samhälle och svensk skola, vi som satt där. Och var det då bättre förr? Nej det var det inte. Det var nog vi som var bättre förr. Yngre, friskare och piggare på kreativa, modiga lösningar på svåra problem. Folkhögskolan är säkert Sveriges mest både okända och undervärderade skolform. Med sin nästan totala frånvaro av central styrning i form av byråkratiskt fastställda kurs- och läroplaner är folkhögskolan bättre skickad än någon annan skolform att fånga upp behov hos både kursdeltagare och samhälle. Och har vi då lyckats med det på vår skola? Rektorer kallar det alltid "sin" skola eller "vår"skola. Oavsett hur längesen det var sedan skolan var "deras". Omkring det kretsade en hel del av samtalet runt bordet, och vi mindes många lyckade arbetslöshetsprojekt och speciella satsningar på olika handikappgrupper. Och vi mindes, hur människor, som för första gången betraktades som vuxna just på folkhögskolan växte under tiden hos oss. Och hur dom la grunden till ett fungerande vuxenliv. Och så mindes vi all den kärlek som spirade på folkhögskolan, hur par fann varann och hur man i många fall har hållit ihop sedan dess.
Och så mindes vi alla glada fester och upptåg. Vi var ju med på den tid då alla elever bodde i skolans internat och bara fick resa hem var tredje helg. Och då gick man också i skola på lördagarna. Så inte var det bättre förr..... Då fördrevs helgkvällarna med s.k. samkväm, då vi roade varann med allehanda upptåg. Man måste nog ha varit med för stt förstå..... Men efter att ha varit med om dessa fester i 15-20 år hände det att man kunde tröttna på skämten och upptågen. Ja, en kollega till mig, skriver i sina memoarer, att han ibland föreställer sig helvetet som ett i evighet pågående folkhögskolesamkväm. Och rektorn var det alltid speciellt roligt att göra sig rolig åt....
Skolans nuvarande rektor, Magnus, var också med, och vi andra kunde med glädje förstå, att skolan håller stilen. För några år sen flyttade man verksamheten från Dalarö till Ågesta, men skolans inriktning består. Man når fortfarande människor, som behöver folkhögskolans speciella pedagogik och såna som behöver en ny start. Folkhögskolans själ!!
Ågesta folkhögskola är Frälsningsarméns folkhögskola, och inriktningen märks främst i satsningen på en speciell bibelskola. Den är fulltecknad varje år, och det känns riktigt bra. Inte minst för mig, som var med och kläckte idén på 80-talet. Annars har väl det varit en av skolans hårdast nötter att knäcka. Att ge skolan den plats i Frälsningsarmén som man hade tänkt på 50-talet, när dom första tankarna tänktes.
Men Ågesta folkhögskola hänger fortfarande med väl i utvecklingen. Man har i år fler kursdeltagare än på länge, så inte var det bättre förr, inte. Möjligen var vi bättre förr, åtminstone några av oss runt det festligt dukade bordet.....
