Att göra det Jesus skulle ha gjort

I dag fick jag vid två tillfällen anledning att fundera över vad det är som gör, att människor ibland glömmer sig själva, går den andra milen, eller gör det Jesus skulle ha gjort. Och ibland alldeles utan att tänka på, att det är just det dom gör; Vår bil, en Toyota, Avensis, av 2005 års modell har hittills gått som en klocka, och inte orsakat oss några som helst bekymmer. Men strax innan vi skulle åka till Danmark för att fira jul, började kopplingen att krångla. Märkesverkstaden försäkrade oss dock, att det inte var någon fara. Vi skulle tryggt kunna åka. Jo pyttsan!! I dag, mitt i Helsingörs centrum, släppte kopplingen helt. Och där stod vi mitt i en uppförsbacke. I ren förskräckelse backade jag in i en lyktstolpe i ett försök att komma undan den korsning där vi blivit stående.Då ringer vår svärson till den bilmekaniker som han och Magda själva konsulterat. Och mitt i mellandagsbrådskan rycker denne gentleman ut, bogserar bilen till sin verkstad och lovar att ordna till den så, att vi kan åka hem efter nyår som planerat. Och allt detta mitt i mellandagsbrådskan.Att göra som Jesus skulle ha gjort....

Väl hemma upptäcker vår rådige svärson, att golvvärmen i huset inte längre fungerar. Ytterligare ett telefonsamtal och ytterligare en hantverkare rycker ut med inget varsel alls, och fixar felet. Mitt i mellandagsbrådskan gör ytterligare en gentleman det som Jesus skulle ha gjort.. Under loppet av några timmar har jag dessutom på köpet fått en viss respekt för danska hanverkare.

Just i dag är det dessutom säkert många andra mer eller mindre strandsatta medmänniskor, som upptäckt hur någon, för dem okänd människa, helt oförklarligt gjort mer än man kunnat begära eller förvänta sig. Bilmekanikern kunde ju ha svarat att vi fick ringa efter bärgare och att reparationen skulle ta minst en vecka, och dessutom kommer ju nyår emellan... Och han med golvvärme som specialitet kunde ju ha sagt, att "just nu är det bara sååå mycket. Ring efter nyår så får vi se" Visserligen torde dom båda vilja ha betalt kontant och utan kvitto, men ändå... Det är då ett moraliskt problem, som kan vara värt ett eget blogginlägg vid ett annat tillfälle.Men inte nu.

Vad är det då som får människor att handla altruistiskt, osjälviskt och utan hänsyn till egen nytta eller egna fördelar? Säkert många olika saker. Tanken på att "nästa gång kan det vara min tur" är en tänkbar anledning. I hantverkarnas fall kan reklam för den egna verksamheten och en utökad framtida kundkrets vara en annan anledning till handlandet. Men jag tror, att det i varje människa finns en gudagnista nedlagd, en vilja att göra väl. När den gnistan får brinna fritt, om så endast för en kort stund, då sker stora ting och hantverkare på Själland gör, utan att tänka på det, det som Jesus skulle ha gjort.

Vad är då en människa?

Jag fick EN bok i julklapp. Förr fick jag flera, ja ibland många böcker, men med tanke på att varje författare med självaktning numera ska producera tegelstenar, så räcker det alldeles väl med en. Jag fick Augustpristagaren Steve Sem-Sandbergs bok "De fattiga i Lodz", en roman på 700 sidor om det judiska getto, som nazisterna inrättade i den polska staden Lodz ( uttalas förmodligen med W i början.) Och om livet i gettot från det att det upprättas,till dess det tömts på sina 250000 inspärrade judar. Nu är det ju så mycket annat under julen med god mat, besök hos familj och vänner, bloggande och face-bookande på nätet,TV-tittande och sovande så jag har inte hunnit så långt i boken än, men det står redan klart, att det blir en fasansfull läsning med inträngande detaljer i Förintelsens verklighet. Hur djävulskt grym kan människan bli, frågar jag mig redan efter ett hundra sidor.

Samidigt som jag sitter och läser leker Nicklas åtta år och Emmely, fyra, på golvet vid mina fötter. Världens gooaste ungar, som sprider hur mycket glädje och värme som helst, när dom ibland kryper upp i morfars knä. Så måste ju bödlarna i Lodz också ha krupit och lekt när dom var åtta och fyra, och dom måste ju också ha givit sina morfäder värmande kramar. Åtminstone många av dom.... Varför blev dom sen såna? Och hur kommer Nicklas och Emmely att bli....?

Svaren kan naturligtvis och måste naturligtvis bli många, och jag tänker inte ge mig in på några djupare funderingar om arv och miljö i det här sammanhanget. Men klart står naturligtvis, att uppfostran har den allra största betydelse. En närvarande far och mor, som Nicklas och Emmely har, lägger en grund som inte kan ersättas av något annat. Och med risk att bli politisk säger jag, att skolan måste också ge normer och värderingar. Allt är inte lika acceptabelt som allting annat,och mobbing i skolan, t.ex, måste fördömmas med kraft. När man sen, som jag, är uppväxt och fostrad i en kristen församling, vet man vilken positiv kraft föreningslivet är. Det må sen handla om en kristen församling, en idrottsförening eller en förening för filatelister ( hur ska det förresten gå med såna föreningar, när allt färre brev med frimärken skickas....)I klubben, föreningen och församlingen lär man sig att ta ansvar, att ställa upp, att tänka på andra än sig själv, att prylar inte är viktigare än gemenskap och en massa annat, som formar människan till något positivt och stort. Sen kan jag ju inte heller låta bli att slå ett slag i det avkristnade Sverige för den kristna trons betydelse. "Allt vad Ni vill att människorna ska göra mot Er ska Ni också göra mot dom"

Så finns då i varje människa förutsättningar att bli både kärleksfull medmänniska och bödel i Lodz. Och vilket ansvar ger inte det alla oss, som står i en fostargärning. Och det gör vi faktisk alla. En sedel i Frälsningsarméns julgryta är också en sån gärning.....