Min blogg ska, enl. varudeklarationen, behandla både smått och stort. Om vinter-OS är smått, så är händelserna i Afghanistan stort. För i söndags kom så beskedet, som måste komma förr eller senare. Två svenska officerare, dödade i ett bakhåll i Afghanistan. Beskedet måste komma förr eller senare därför att det är ett krig, vi skickar ut våra svenska soldater i. Och i krig dödas människor, oavsett vilken uppfattning vi får av krigsfilmerna i TV och av krigsspelen på internet. Där dödas bara den lede fienden, men så är det inte i verkliga krig. Där dödas både vän och fiende. Och det som pågår i Afghanistan är ett verkligt krig, ett irl-krig och ingen svensk militärövning eller något datakrig. När beskedet kom, tänkte jag naturligtvis först på de dödas anhöriga, hur de nåtts av ett bud, som raserat hela deras värld. Tänk om det hade varit Henke eller Magda.....
Är vårt deltagande i detta krig, som pågår på andra sidan jordklotet, värt såna offer? Under hela hösten var debatten om vår närvaro i Afghanistan hård och intensiv. Både i media och i riksdagen. Och beslutet blev att svensk militär fortsätter och förstärker sin närvaro där, utan något bestämt slutdatum. Här ansåg då den politiska oppositionen ( med undantag av vänterpartiet, som är uttalade motståndare till hela operationen) att en utvärdering av vår insats bör göras 2011. Klokt! Främmande trupper brukar inte vinna krig i länder av Afghanistans typ. Sovjetunionen misslyckades där, och före dom USA i Vietnam.
Man kan ställa många frågor om det som pågår i Afghanistan. Och som man frågar får man svar. Man får ett svar om man frågar om Sverige ska använda sina militära resurser för att bekämpa talibaner. Man får ett annat svar om man frågar om svenska skattemedel ska användas i ett land där vi tidigare inte haft några intressen. Och ett tredje svar får man, om man frågar om det rimliga i att svenska soldater dör i ett krig utan synligt slut på andra sidan jordklotet.
Jag tycker att vi ska stanna kvar där. Och jag tycker det, därför att det afghanska folket, via FN, bett oss komma dit och hjälpa dem. Och styrkan är NATO-ledd därför att NATO är dom, som är bäst skickade att klara en sån uppgift just nu. Detta är det för mig avgörande argumentet. Vi är önskade där både av landet och av FN. Men vi måste hela tiden vara medvetna om vad det handlar om. Det pågår ett krig i Afghanistan, och av dem vi skickar dit, kommer inte alla att återvända hem levande.
Och vi gör nytta med vår insats där. Fler barn, och framförallt fler flickor, får gå i skola, sjukhus och kliniker byggs, framför allt på landsbygden, och det påbörjas ett visserligen tafatt, men dock, försök till demokratisk uppbyggnad av landet. Men vägen är lång och svår. Mycket svår. Kvinnors rättigheter står inte högt i kurs, barnadödligheten är mycket hög, och många kvinnor dör under graviditet och förlossning. I många områden saknas dessutom all hälsovård. Därför ska vi koncentrera våra insatser till det civila området. Vi borde bygga fler skolor, fler hälsocentraler, vi borde utbilda poliser och fångvårdspersonal så att fängelser och domstolar fungerar rättvist och humant. Och då måste man ha civilbefolkningen med sig och inte mot sig. Det får man genom personliga kontakter med civilbefolkningen, precis som skedde i söndags, när skotten föll......
