Malin är mitt äldsta barnbarn. Hon är 17 år och en glödande feminist. Jag blir glad när unga människor glöder för viktiga principer. Det visar att det, trots allt, finns hopp om en annan och bättre tingens ordning än den min generation lyckats producera. Hopp för framtiden alltså. Jag är nämligen mycket intresserad av framtiden också. Det är där jag ska tillbringa resten av mitt liv.
Vi pratar ibland, Malin och jag, om hur vi definierar begreppet feminism. Ofta är vi överens, men kanske inte alltid. Det är inte alls konstigt. Det är ändå två generationers skillnad mellan Malin och farfar.För mig är feminism en tanke om allas lika värde. Om samma möjligheter för män och kvinnor. Lika självklart som att svenskar och invandrare eller kristna och muslimer ska vara lika mycket värda, lika självklart borde det vara att män och kvinnor är det. Det blir självklart för mig eftersom Bibeln säger så. Men knappast någon rörelse har så många egna s.k. aktivister som förstör och förlöjligar den egna saken som feminismen.
Ta nätverket "Bara Bröst, t.ex! Jag såg ett inslag i Aktuellt för en tid sedan, där två unga tjejer fnittrande berättade att dom sagt till badvakten att "killar har minsann också bröst". De anmäler också saken till JämO och skriver en glödande debattartikel i Expressen. . Det är vad jag kallar frihetskamp, det!!!! Med sådana vänner behöver man knappast några fiender. Undrar om inte alla kvinnor med underbetalda jobb inom t ex vården, tycker att det finns viktigare frågor att ta strid för än rätten för några unga tjejer att visa brösten i badhuset. Hur mycket kan en medelålders kvinna med ett tungt och underbetalt jobb, eller en ung studerande ensamstående mamma med karriärambitioner, identifiera sig med Bara-bröst-nätverket? Och hur mycket känner dom sig för den delen hemma i det goda poltiska nätverket "Feministiskt Initiativ" som till en början satsade stort och konstruktivt på jämlikhetsfrågorna bara för att få se en samling lesbiska aktivister göra nätverket till sin egen lekstuga? Fast Malin är ett Gudrun-fan, så uppenbarligen gjorde partiledare Gudrun ett gott intryck vid sitt skolbesök!!
Män och kvinnor betraktas inte som lika mycket värda år 2010. Däri ligger problemet. Prestationer värderas olika. Frälsningsarmén har själv en ganska stolt tradition på jämställdhetsområdet. En del hos oss skulle visserligen betona ordet "ganska" mer än andra, men män och kvinnor har i mer än 150 år kunnat vara officerare på samma villkor, Frälsningsarmén kom till Sverige genom en kvinnas försorg och hon, Hanna Ouchterlony, blev rörelsens första ledare i en tid, då kvinnans roll i organisationslivet normalt var att ingå i kaffekommittén. Och en majoritet av samfundets officerare (pastorer) är fortfarande kvinnor. Men utåt mot samhället då? Inte heller vi har gjort allt vi kunnat för att den bristande jämlikheten mellan man och kvinna skall suddas ut därute.
Frågan har faktiskt också en teologisk infallsvinkel. Det handlar inte om man eller kvinna, säger Bibeln. Alla är ett i Kristus Jesus. Det finns mycket mer att göra på jämställdhetsområdet, och Bibeln säger att det är vi kristna som borde gå före. I skolan tillåts killar fortfarande ta mer plats än tjejer, och där borde vi som kristna höja vår röst. På jobbet råder inte lika lön för lika arbete och runt fikaborden florerar fortfarande sexskämten. Även där borde den kristna rösten höras. Liksom på de politiska mötena, där förutsättningarna för jämställdheten skapas.
Så Heja Malin! Jag är på Ditt lag.
söndag 11 april 2010
För sjusovare och andra
Kan man blogga en predikan? Är inte predikan en del av en gudstjänst, som i sig är en del av festen för församlingen….? Kanske, men det finns ju predikosamlingar av alla slag, så kanske ändå? Så kanske ett blogginlägg för dej som inte kan, inte vill eller inte orkar gå på gudstjänst i dag. Men också för andra.
Så här kommer en bloggad predikan. Jag ber dej först att läsa Joh 21:1-14
"Den här händelsen äger rum under en period av stor osäkerhet för lärjungarna. Dom hade vandrat tillsammans med Jesus i ett par år i Palestina, och dom hade just varit med om påskens dramatik. Just nu visste dom varken in eller ut. Dom var fortfarande omtumlade och vilsna. De kom ihåg närheten till Jesus i den sista måltiden. Sedan fruktan och sorg vid avrättningen – och efter högtiden surrade svårtolkade rykten om att han levde, trots allt. Vad betydde allt detta, egentligen? Skulle det nu bli som vanligt igen? Vad önskade lärjungarna och vad trodde de? Vi får egentligen inte reda på så mycket.
Men jag tror att vi, så kallade moderna människor, har väldigt mycket gemensamt med lärjungarna i den här situationen. De upplevde något viktigt, efter en hel natt av misslyckat fiske. Och det som hände på stranden knöt samman det som varit med det som skulle komma: de får hjälp att förstå vad de varit med om under några år – och en särskilt dramatisk vecka – och hur det har med deras framtid att göra. Samma slags ledtrådar som de fick av Jesus den här morgonen kan vara livsavgörande också för oss.
Vi har alla varit med om någon dramatisk period i våra liv. Det kan handla om liv eller död, stora känslor för en annan människa eller överväldigande upplevelser av något annat slag. Men någon gång tar den slut. Intensiteten släpper och allt återgår till det normala. Eller gör det verkligen det? Vi människor är väldigt olika. En del finner lust i förändring och häftiga händelser, och blir oroliga och rastlösa när det inte händer något. Lärjungen Petrus var ju en sån. Han är den ivrige, aktivisten bland lärjungarna. Den här morgonen hoppar han i vattnet för att komma först fram till Jesus. I andra berättelser får vi reda på hur Petrus ständigt är på hugget: Om nu Jesus skall tvätta hans fötter så borde han tvätta händerna och huvudet också. Det är han som hoppar fram och vill försvara Jesus med svärd i Getsemane. Men det är samme Petrus som på Pilatus’ gård lika snabbt blir ynklig och livrädd och utan att tänka sig för förnekar att han någonsin känt Jesus. Jesus har en hel del besvär med allt strul som denne överivrige följeslagare ställer till med.
Men det finns gott om andra slags människor: Både där på stranden och hos oss. Några av lärjungarna hade redan, säkert med tungt hjärta, återvänt till dagliga sysslor. Jakob och Johannes med sin bakgrund hade kanske redan försökt nystarta ett familjeföretag i fiskeribranschen. Tillsammans med pappa som dom lämnat i sticket tre år tidigare. Och Tomas, tvivlaren, var på något sätt Petrus raka motsats: han tänkte inte lättvindigt acceptera något som han inte hade goda skäl för. Dom finns där allihop. Och dom var Jesu lärjungar och efterföljare allihop.
Jesus har bruk för alla sorters lärjungar. Och när Jesus nu visar sig för lärjungarna är det inte nya besked eller läror som han kommer med. Han ser dem i ögonen, och hans budskap är ”jag ser dig, och du duger.”
Och det som händer nu är att Jesus ger sina fiskande vänner lite professionell rådgivning. "Om ni kastar ut nätet på andra sidan båten skall ni få se att det går bättre." Och det gjorde det också. De fick grymt mycket fisk, men trots det gick näten inte sönder. Är det Jesus, den kvalificerade konsulten, som mot bra betalning i form av starkare och mer tro kommer att fortsätta att stötta även oss sentida lärjungar med kvalificerade konsulttjänster? Får vi räkna med goda råd om gymnasievalet, om gynnsamma aktieplaceringar, om bergvärme är bättre än pellets eller för den delen var det nappar bäst när vi är ute och fiskar? Den tanken kallas för framgångsteologi. Vi kan inte förbjuda någon att tänka så. Men precis som med andra märkliga gärningar som Jesus gjorde så finns nog här en lite djupare historia, men i förlängningen väldigt konkret, inte flummig alls.
Vi kan säkert alla erinra oss en håglös morgon. Vi skakar liv i oss efter en natt av oro och förvirrade tankar. Våra vänner på stranden hade inte heller haft någon lyckad natt. Morgonen var blek och lite småkall, de var trötta i kroppen och dessutom gruvade de sig för att berätta för dem där hemma att de inte fått någon fisk. Jesus dyker upp och fixar frukost. Han vänder stämningen. Det är kanske inte så konstigt. Men han säger inte: ”Skärp er nu grabbar och ge inte upp så lätt!”
Han ger dem ett sakligt råd, och de får nytt livsmod. Sedan, först efteråt, ser de att det är Herren som levererat det goda rådet.
Det är den ordningen som är rätt. Vi kan vara missmodiga och trötta. Rådet vi får är inte att rycka upp oss, utan att hålla utkik efter bättre alternativ, hitta gudomligt livsmod, ny kraft. Och det kan komma till oss den dystraste av morgnar, och från en Jesus som vi först inte känner igen. Den lilla killen på första bänk i skolsalen. Spärrvakten på tunnelbanan, som ler vackert med sina guldtänder från det inre av Turkiet. Eller en älskad livskamrat som ‐ bara genom att finnas där, en mulen morgon ‐ blir en budbärare om det gudomliga livsmodet. Jesus möter sina lärjungar. Han låter dem hitta krafter som de inte riktigt visste fanns där. Det finns ett modernt ord: empowerment, som ganska bra täcker detta. Vi kanske kan börja använda ordet bemyndigade på svenska; det markerar att Jesus vill se oss som vuxna, ansvariga och myndiga människor som skall vara medvetna om de resurser vi har fått. Det handlar i grunden inte om att rycka upp sig, inte om mental träning eller olika knep för att känna sig bra. Det handlar om att lära sig att vi får möta Jesus, livets Herre,genom andra människor. De ser på oss med Mästarens egna ögon och då blir vi starka.
Detta är att se på livet med samma perspektiv som lärjungarnas den där morgonen. Vi kan plötsligt skilja viktigt från oviktigt, vi hinner med det vi måste och kan lämna det andra ogjort.Vi orkar mer än vi tror och vi ser Herrens mening med vad vi har för oss. Vi kommer inte att kunna, eller ens vilja, sluta tampas med fyllda almanackor, förbereda lektioner, läsa läxor, skriva inköpslistor eller städa upp i våra hus och trädgårdar. Men vi behöver inte ta oss i kragen eller söka olika knep för att känna oss bra (feel‐good). Herren ger livsmodet och styrkan om vi bara vill öppna oss och känna igen Jesus‐ögonen. Hans blick möter oss när vi bäst behöver hjälp att leva."
Och som alla predikningar slutar även den här med AMEN.
Så här kommer en bloggad predikan. Jag ber dej först att läsa Joh 21:1-14
"Den här händelsen äger rum under en period av stor osäkerhet för lärjungarna. Dom hade vandrat tillsammans med Jesus i ett par år i Palestina, och dom hade just varit med om påskens dramatik. Just nu visste dom varken in eller ut. Dom var fortfarande omtumlade och vilsna. De kom ihåg närheten till Jesus i den sista måltiden. Sedan fruktan och sorg vid avrättningen – och efter högtiden surrade svårtolkade rykten om att han levde, trots allt. Vad betydde allt detta, egentligen? Skulle det nu bli som vanligt igen? Vad önskade lärjungarna och vad trodde de? Vi får egentligen inte reda på så mycket.
Men jag tror att vi, så kallade moderna människor, har väldigt mycket gemensamt med lärjungarna i den här situationen. De upplevde något viktigt, efter en hel natt av misslyckat fiske. Och det som hände på stranden knöt samman det som varit med det som skulle komma: de får hjälp att förstå vad de varit med om under några år – och en särskilt dramatisk vecka – och hur det har med deras framtid att göra. Samma slags ledtrådar som de fick av Jesus den här morgonen kan vara livsavgörande också för oss.
Vi har alla varit med om någon dramatisk period i våra liv. Det kan handla om liv eller död, stora känslor för en annan människa eller överväldigande upplevelser av något annat slag. Men någon gång tar den slut. Intensiteten släpper och allt återgår till det normala. Eller gör det verkligen det? Vi människor är väldigt olika. En del finner lust i förändring och häftiga händelser, och blir oroliga och rastlösa när det inte händer något. Lärjungen Petrus var ju en sån. Han är den ivrige, aktivisten bland lärjungarna. Den här morgonen hoppar han i vattnet för att komma först fram till Jesus. I andra berättelser får vi reda på hur Petrus ständigt är på hugget: Om nu Jesus skall tvätta hans fötter så borde han tvätta händerna och huvudet också. Det är han som hoppar fram och vill försvara Jesus med svärd i Getsemane. Men det är samme Petrus som på Pilatus’ gård lika snabbt blir ynklig och livrädd och utan att tänka sig för förnekar att han någonsin känt Jesus. Jesus har en hel del besvär med allt strul som denne överivrige följeslagare ställer till med.
Men det finns gott om andra slags människor: Både där på stranden och hos oss. Några av lärjungarna hade redan, säkert med tungt hjärta, återvänt till dagliga sysslor. Jakob och Johannes med sin bakgrund hade kanske redan försökt nystarta ett familjeföretag i fiskeribranschen. Tillsammans med pappa som dom lämnat i sticket tre år tidigare. Och Tomas, tvivlaren, var på något sätt Petrus raka motsats: han tänkte inte lättvindigt acceptera något som han inte hade goda skäl för. Dom finns där allihop. Och dom var Jesu lärjungar och efterföljare allihop.
Jesus har bruk för alla sorters lärjungar. Och när Jesus nu visar sig för lärjungarna är det inte nya besked eller läror som han kommer med. Han ser dem i ögonen, och hans budskap är ”jag ser dig, och du duger.”
Och det som händer nu är att Jesus ger sina fiskande vänner lite professionell rådgivning. "Om ni kastar ut nätet på andra sidan båten skall ni få se att det går bättre." Och det gjorde det också. De fick grymt mycket fisk, men trots det gick näten inte sönder. Är det Jesus, den kvalificerade konsulten, som mot bra betalning i form av starkare och mer tro kommer att fortsätta att stötta även oss sentida lärjungar med kvalificerade konsulttjänster? Får vi räkna med goda råd om gymnasievalet, om gynnsamma aktieplaceringar, om bergvärme är bättre än pellets eller för den delen var det nappar bäst när vi är ute och fiskar? Den tanken kallas för framgångsteologi. Vi kan inte förbjuda någon att tänka så. Men precis som med andra märkliga gärningar som Jesus gjorde så finns nog här en lite djupare historia, men i förlängningen väldigt konkret, inte flummig alls.
Vi kan säkert alla erinra oss en håglös morgon. Vi skakar liv i oss efter en natt av oro och förvirrade tankar. Våra vänner på stranden hade inte heller haft någon lyckad natt. Morgonen var blek och lite småkall, de var trötta i kroppen och dessutom gruvade de sig för att berätta för dem där hemma att de inte fått någon fisk. Jesus dyker upp och fixar frukost. Han vänder stämningen. Det är kanske inte så konstigt. Men han säger inte: ”Skärp er nu grabbar och ge inte upp så lätt!”
Han ger dem ett sakligt råd, och de får nytt livsmod. Sedan, först efteråt, ser de att det är Herren som levererat det goda rådet.
Det är den ordningen som är rätt. Vi kan vara missmodiga och trötta. Rådet vi får är inte att rycka upp oss, utan att hålla utkik efter bättre alternativ, hitta gudomligt livsmod, ny kraft. Och det kan komma till oss den dystraste av morgnar, och från en Jesus som vi först inte känner igen. Den lilla killen på första bänk i skolsalen. Spärrvakten på tunnelbanan, som ler vackert med sina guldtänder från det inre av Turkiet. Eller en älskad livskamrat som ‐ bara genom att finnas där, en mulen morgon ‐ blir en budbärare om det gudomliga livsmodet. Jesus möter sina lärjungar. Han låter dem hitta krafter som de inte riktigt visste fanns där. Det finns ett modernt ord: empowerment, som ganska bra täcker detta. Vi kanske kan börja använda ordet bemyndigade på svenska; det markerar att Jesus vill se oss som vuxna, ansvariga och myndiga människor som skall vara medvetna om de resurser vi har fått. Det handlar i grunden inte om att rycka upp sig, inte om mental träning eller olika knep för att känna sig bra. Det handlar om att lära sig att vi får möta Jesus, livets Herre,genom andra människor. De ser på oss med Mästarens egna ögon och då blir vi starka.
Detta är att se på livet med samma perspektiv som lärjungarnas den där morgonen. Vi kan plötsligt skilja viktigt från oviktigt, vi hinner med det vi måste och kan lämna det andra ogjort.Vi orkar mer än vi tror och vi ser Herrens mening med vad vi har för oss. Vi kommer inte att kunna, eller ens vilja, sluta tampas med fyllda almanackor, förbereda lektioner, läsa läxor, skriva inköpslistor eller städa upp i våra hus och trädgårdar. Men vi behöver inte ta oss i kragen eller söka olika knep för att känna oss bra (feel‐good). Herren ger livsmodet och styrkan om vi bara vill öppna oss och känna igen Jesus‐ögonen. Hans blick möter oss när vi bäst behöver hjälp att leva."
Och som alla predikningar slutar även den här med AMEN.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)