I går firades Sexagesima i Svenska Kyrkan, och kanske också i andra kyrkor, som följer det s.k. kyrkoåret. När jag tittade, fick jag lära mig att Sexagesima också är Reformationsdagen och att rubriken är ” Det levande ordet”. Det kunde ha fått mig att blogga om Grundtvig, den nordiska folkhögskolans fader. Han pedagogiska grundtes var ju just ”det levande ordet”, men i stället får det bli några morgontankar om Ordet som måste bli kött.
När man talar om att höja rösten när man ser något som inte är rätt, eller om poängen med att köpa rättvisemärkta produkter, eller om miljöansvar, eller om att engagera sig i min församling möts man ofta av likgiltighet. Varför skulle jag bry mig? Mina ord drunknar ju ändå i den ordkakafoni, som vi omges av varenda dag. Och även om jag bryr mig, och höjer rösten, så är ju jag bara en enda person. Det spelar väl ingen roll vad lilla jag säger eller gör? Och tänk om det jag säger eller gör skulle få konsekvenser för mitt eget eller min egen levnadsstandard.....
Tänk om Nelson Mandela hade tänkt så? Eller Moder Theresa? Eller Mahatma Gandhi? Tänk om Luther hade tänkt så? Han, reformatorn, som givit namn åt dagen. Att Martin Luther, när han på ett omvälvande sätt insett att allt är nåd. Nåd. Nåd! Att livet, Livet med stort L, fås i tro. Inga gärningar eller prestationer krävs, bara nåd, nåd, nåd. Tänk om han då hade suckat och tänkt ”va, underbart!” men inte berättat det för någon, inte protesterat mot de missförhållanden som han såg i kyrkan. Tänk om han hade behållit sin upptäckt, sin frid, sin himmelska lycka, för sig själv? Tänk om han inte sagt nåt. För varför skulle han kunna spela någon roll? Han var ju bara en enda person..
Reformation betyder förändring och behövs ständigt. Bland annat för att likgiltigheten inte ska få slå rot i våra hjärtan och i vårt samhälle. Gandhi har sagt : “You have to be the change you want”. Du måste vara den förändring du vill se. Om vi vill ha förändring i världen, om vi vill se rättvisa, försoning och fred, måste vi börja hos oss själva.
Vi behöver, var och en av oss, klä på oss Guds rustning, som vi läser om i Efesierbrevet, och gå ut i strid. Gå ut i strid och kämpa mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Vägra acceptera våld i relationer och mot barn. Vägra acceptera intolerans och förtryck av människor som är olika. Vägra acceptera ojämlikhet och maktmissbruk, hemma och på jobbet. Vägra acceptera konsumtionshysteri och miljölikgiltighet. Vägra acceptera stress och ekorrhjul som tar bort glädjen och livslusten.
Den vapenrustning som vi behöver för att gå ut i strid mot det onda i världen, finns i Guds levande Ord! Och den består av sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, beredvillighetens skor, trons sköld, frälsningens hjälm samt andens svärd som är Guds ord. Kanske vi framförallt behöver knyta på oss beredvillighetens skor. Villigheten att gå ut med fredens budskap. Villigheten att förändra världen genom att börja med oss själva. Utan villighet sker ingen förändring.
Guds vapenrustning Är alltså Guds levande ord. Och Bönen! Kanske vi kan inleda vår dag genom att på morgonen be om Guds hjälp att vara fredens och evangeliets budbärare och på kvällen avsluta vår dag genom att reflektera, bekänna och överlämna allt tillbaka till Gud.
Luther, Moder Theresa, Gandhi och Nelson Mandela har gjort sitt. Nu uppmanas vi att göra vårt. Att snöra på oss beredvillighetens skor och vara den förändring vi vill se. Att låta våra Ord bli mer än bara ord. Låta dom bli handling, eller kött som Bibeln kallar det.
Tänk om Jesus skulle ha tänkt: Vad spelar det för roll vad jag säger och gör? Jag är ju bara en enda person.
