Det är inte helt lätt att hitta rätt bland alla artighetsfraser så här kring jul och nyår. Men huvudsaken är väl att man säger något trevligt till folk man möter, och några glasklara regler för när "god fortsättning" går över i "gott slut" finns säkert inte, men man kan säkert göra så här utan att göra några klavertramp:
Från första advent och fram till julafton: God jul! (Kan kompletteras med "Gott nytt år" om det är någon man inte kommer att träffa mer innan nyår)
Juldagen: God jul och god fortsättning!
Mellandagarna: God fortsättning!
Dagen innan nyårsafton och fram till midnatt på nyårsafton: Gott slut!
Sen: Gott nytt år!
Från och med nyårsdagen kan man också lägga till ett "god fortsättning".
Allt detta enl. en undersökning från Sveriges Radio till förra julen.
Så Gott Slut då, alla bloggläsare! Gott slut på ett år som väl har bjudit på både gott och mindre gott för de flesta av oss.
Och Gott Slut, Westling! Dej, som dom t.o.m. tog efternamnet av. Du borde att tagit Din Victoria med dej och börjat lära henne att leva ett vanligt liv som fru Westling. Men det kanske inte är för sent än...
Och Gott Slut både SJ och SL! Och säkert alla andra leverantörer av kollektivtrafik också. Det nya året kan bara bli bättre! Jag såg förresten att SJ plockat fram gamla ploglok från 50-talet. Det är säkert klokt. Man kunde ploga då och hålla rent! Och hongkongkineserna som köpte upp tunnelbanan sa vid tillträdet, att det enda dom var rädda för var snön. Jo, jo, det fanns säkert anledning. Detta eftersom det blir vinter och snö varje år vid den här tiden i Sverige. Gott Slut, förresten till alla myndigheter, som sent omsider upptäcker det.
Gott Slut, Partiet, också! Även här kan det bara bli bättre. Jag fick Henrik Berggrens biografi över Olof Palme med rubriken Underbara dagar framför oss i julklapp. En tegelsten, som jag inte börjat läsa än, men rubriken fascinerar mig. Olof Palme var en visionär, som såg en annan, möjlig framtid som målet. Underbara dagar.... Säga vad man vill om både Ylva Johansson och Sven-Erik Österberg, men några visionärer är dom inte.... Så Gott Slut, Partiet!
Gott Slut också till samtliga politiska partier, som på olika nivåer samarbetar för att hålla Sverigedemokraterna utanför varje form av inflytande. Ni utför ett viktigt politiskt renhållningsarbete. Gott Slut och stor framgång i arbetet under nästa år när det gäller det jobbet!
Och Gott Slut MoDo, Hockey! Det blev ju visserligen en trepoängare i årets sista match och alltså ett Gott Slut, men än är det lång väg att gå, innan man kan rikta in sig på några andra motståndare än Oskarshamn och Borås till nästa säsong. Och det bästa slutet vore väl att Timander, Svartvadet, Jonsson och Hållberg tog av sig skridskorna för gott, och att Peter Forsberg äntligen bestämde sig för att sluta! Gott Slut Foppa!
Och Gott Slut, Frälsningsarmén! Gott slut på ett år, då vi,( jag är ju också en i ledet) trots omorganisation och nystart är det samfund, som fortfarande minskar snabbast i antal. Detta enl tillgänglig statistik.Så vad göra för att underbara dagar ska ligga framför oss också. Jag är övertygad om att William Booth såg dessa underbara dagar när han uttalade ordet "Others". Det är dom andra, dom som inga kyrkor når, dom marginaliserade, dom för vilka grytorna hållits kokande även den här julen, som på nytt måste bli vår målgrupp. Och gatan måste bli vår kyrka igen. Det är där dessa "others" finns. Så Gott Slut Frälsningsarmén! Och välkommen hem, Marie, som vår nya ledare.
Och till alla mina vänner nära och långt borta: Gott Slut och vi ses igen!
fredag 31 december 2010
tisdag 28 december 2010
Mellandagstankar
Mellandagarna är dagarna mellan annandag jul och nyårsafton. Beroende på hur många vardagar som infaller under dessa mellandagar är det en populär tid att ta ut sparade semesterdagar, eftersom få dagar under vissa år kan ge osedvanligt lång ledighet.I år är det dock en hel arbetsvecka som ska trollas bort i så fall.
Tidigare var det vanligt att besöka en julbock under julperioden.Undrar förresten, apropå det, hur det gått med bocken i Gävle i år. I Helsingör Dagblad är det ingen huvudnyhet. Traditionen bjuder också att under mellandagarna exempelvis besöka släktingar eller baka särskild julmat som gröt, pepparkakor och knäck. En annan, lite modernare tradition är att krossa och äta sitt hemmagjorda pepparkakshus som man har gjort veckan innan eller under julen.
Mellandagarna är också en tid antingen i lugn och ro i familjen, eller en tid för solsemester. SOLSEMESTER!! Smaka på det ordet! Nog hade det väl suttit skönt? I stället för ett annat ord, som också börjar på S. SNÖ, tex... Och så har vi ju reorna förståss.Och allt julklappsbytande. Vad fick du som du vill byta? Såg att några elektronikföretag, t.ex, började sina mellandagsreor på juldagen kl. sju.Förr gick man till julottan vid den tiden. Men varuhusen har ju blivit den moderna männsiskans tempel så.... Men har kyrkan inget som helst motmedel mot köphysterin?
Under mellandagarna infaller också Värnlösa barns Dag. Eller menlösa, som dom kallades förr. Den dagen infaller precis i dag, förresten.Värnlösa barns dag, firas sedan 400-talet i västkyrkan den 28 december för att minnas de barn som, enligt Matteusevangeliet, Herodes lät döda i sin jakt på den nyfödde judakonungen, Jesus.
Denna dag kallades i Sverige fram till år 2000 för Menlösa barns dag, precis som dagen fortfarande officiellt kallas i Finland. Namnet ändrades då "menlös" med tiden fått en alternativ negativ betydelse. På äldre svenska betydde menlös helt enkelt oskyldig, utan skada eller fel, och att barn som beskrevs som menlösa inte hade några synder på sitt samvete. Och nog borde väl inte minst kyrkan kraftigare betona den dagen. Detta med tanke på alla oskyldiga, värnlösa barn i världen i dag.Det är t.ex oacceptabelt att asylsökande barn år efter år försvinner i Sverige utan att myndigheterna tar ett samlat ansvar. Av de 660 barn som registrerades som försvunna i Migrationsverkets system under första halvåret i år är fortfarande mer än fyra hundra fortfarande försvunna. Sålda som sexslavar eller utsatta för annan förnedrande behandling, kan man förmoda. Och detta är bara i Sverige......
Man kan också ägna mellandagslunken åt att läsa. Eller lyssna. Jag fick min första ljudbok nånsin i julklapp, och den ska jag börja lyssna på. Det är den förträfflige Torgny Lindgren, som läser sin egen "Minnen". Jag gillar Torgny Lindgren, och inte minst hans röst. Och sen ska jag läsa Broderskapsrörelsens tidning Tro och Politik, som jag gav mig själv i julklapp. Den har fått mycket kritik för att den öppnat för en dialog med muslimerna, men det gör tidningen bara mer spännande och läsvärd.
Vi behöver nämligen mycket mer av dialog i världen. Och mellandagarna ger tid till det också....
Tidigare var det vanligt att besöka en julbock under julperioden.Undrar förresten, apropå det, hur det gått med bocken i Gävle i år. I Helsingör Dagblad är det ingen huvudnyhet. Traditionen bjuder också att under mellandagarna exempelvis besöka släktingar eller baka särskild julmat som gröt, pepparkakor och knäck. En annan, lite modernare tradition är att krossa och äta sitt hemmagjorda pepparkakshus som man har gjort veckan innan eller under julen.
Mellandagarna är också en tid antingen i lugn och ro i familjen, eller en tid för solsemester. SOLSEMESTER!! Smaka på det ordet! Nog hade det väl suttit skönt? I stället för ett annat ord, som också börjar på S. SNÖ, tex... Och så har vi ju reorna förståss.Och allt julklappsbytande. Vad fick du som du vill byta? Såg att några elektronikföretag, t.ex, började sina mellandagsreor på juldagen kl. sju.Förr gick man till julottan vid den tiden. Men varuhusen har ju blivit den moderna männsiskans tempel så.... Men har kyrkan inget som helst motmedel mot köphysterin?
Under mellandagarna infaller också Värnlösa barns Dag. Eller menlösa, som dom kallades förr. Den dagen infaller precis i dag, förresten.Värnlösa barns dag, firas sedan 400-talet i västkyrkan den 28 december för att minnas de barn som, enligt Matteusevangeliet, Herodes lät döda i sin jakt på den nyfödde judakonungen, Jesus.
Denna dag kallades i Sverige fram till år 2000 för Menlösa barns dag, precis som dagen fortfarande officiellt kallas i Finland. Namnet ändrades då "menlös" med tiden fått en alternativ negativ betydelse. På äldre svenska betydde menlös helt enkelt oskyldig, utan skada eller fel, och att barn som beskrevs som menlösa inte hade några synder på sitt samvete. Och nog borde väl inte minst kyrkan kraftigare betona den dagen. Detta med tanke på alla oskyldiga, värnlösa barn i världen i dag.Det är t.ex oacceptabelt att asylsökande barn år efter år försvinner i Sverige utan att myndigheterna tar ett samlat ansvar. Av de 660 barn som registrerades som försvunna i Migrationsverkets system under första halvåret i år är fortfarande mer än fyra hundra fortfarande försvunna. Sålda som sexslavar eller utsatta för annan förnedrande behandling, kan man förmoda. Och detta är bara i Sverige......
Man kan också ägna mellandagslunken åt att läsa. Eller lyssna. Jag fick min första ljudbok nånsin i julklapp, och den ska jag börja lyssna på. Det är den förträfflige Torgny Lindgren, som läser sin egen "Minnen". Jag gillar Torgny Lindgren, och inte minst hans röst. Och sen ska jag läsa Broderskapsrörelsens tidning Tro och Politik, som jag gav mig själv i julklapp. Den har fått mycket kritik för att den öppnat för en dialog med muslimerna, men det gör tidningen bara mer spännande och läsvärd.
Vi behöver nämligen mycket mer av dialog i världen. Och mellandagarna ger tid till det också....
fredag 24 december 2010
Mitt i eländet
Jag hade egentligen tänkt mej att göra ett juluppehåll i bloggandet efter att ha konstaterat att det lackar mot jul. Men nu, när det lackat färdigt, och julfriden brutit in på Hallandsvej i Ålsgårde, kan jag ändå inte låta bli att fundera över det elände som utspelas på andra sidan det sund, som jag nästan kan se från denna Hallandsvej.
Så även om jag bara är indirekt berörd av tågeländet genom ett litet, vädigt litet, barnbarn, som satt fast både i åtskilliga timmar både på stationer och i stillastående tåg, så är det illa nog för mig. Och frågan kommer naturligtvis; Vad beror det på? Hur kommer det sig att blir kaos när snön kommer i ett land där det alltid är vinter vid samma tid på året. Och där det varit så, verkligen bokstavligt talat, sedan urminnes tider? För mig är det solklart;
Det beror inte på vädret!! Det som skylls på kung Bore och vädergudarna är egentligen
orsakat av bristande underhåll, bristande snöröjning och bristande investeringar. Och orsakerna till detta är i sin tur personalbrist, vinstmaximering och dålig kommunikation. En verklighet som skapats av nedskärningar med syfte att skapa vinst till varje pris. Att anpassa till vinststyrning istället för att låta behoven styra. Och nu, på självaste julafton, frågar jag; Vad har blivit bättre av att dela upp STATENS järnvägar i en massa olika bolag med vinstintressen, som ska tas ut i varje led. Dom som äger spår och växlar, som fryser sönder, ska ha sin vinst, och dom som äger stationsbygnaderna, som döpts om till resecentrum, och som är låsta, när folk står utanför och fryser,ska ha sin. Och dom som kör tågen, som står stilla med trasiga toaletter och utan ens den torraste sj-macka ska ha sin. Ja, inte dom som kör tågen och andra som står på vagnsgolvet, och får ta all skit, naturligtvis, utan administratörer och byråkrater med både värme, vatten och bonusar. Och dålig, nej obefintlig, kommunikation och oklar ansvarsfördelning mellan olika bolag och verk har gjort ont ännu värre.
Detta, i sin tur, är resultatet av en nyliberal marknadsideologi som alla regeringar sen 1980-talets mitt bekänt sig till. Det handlar vid sidan av järnvägarna om posten, telekommunikationerna och apoteken, bara för att nämna några katastrofala experiment med skattebetalarnas, alltså, med mina pengar.
Så vad göra åt eländet? Här kommer min julklapp till socialdemokraternas arbete för en ny politik: Återför ALLA samhällsviktiga funktioner till samhällets kontroll och ägo. Återskapa både STATENS järnvägar, Postverket och Televerket. Höj gärna skatten också för att att få bort vinststyrningen till förmån för en, kalla det gärna gammaldags,behovsstyrning av allmänna tillgångar.
Kommunism? Nej men ett helhjärtat stöd till Tågupproret ska jag ge! Och nu när det är sagt får friden lägga sej på nytt över slott och koja. GOD JUL när alla julfirare äntligen kommit fram till julkrubba och julgröt!
Så även om jag bara är indirekt berörd av tågeländet genom ett litet, vädigt litet, barnbarn, som satt fast både i åtskilliga timmar både på stationer och i stillastående tåg, så är det illa nog för mig. Och frågan kommer naturligtvis; Vad beror det på? Hur kommer det sig att blir kaos när snön kommer i ett land där det alltid är vinter vid samma tid på året. Och där det varit så, verkligen bokstavligt talat, sedan urminnes tider? För mig är det solklart;
Det beror inte på vädret!! Det som skylls på kung Bore och vädergudarna är egentligen
orsakat av bristande underhåll, bristande snöröjning och bristande investeringar. Och orsakerna till detta är i sin tur personalbrist, vinstmaximering och dålig kommunikation. En verklighet som skapats av nedskärningar med syfte att skapa vinst till varje pris. Att anpassa till vinststyrning istället för att låta behoven styra. Och nu, på självaste julafton, frågar jag; Vad har blivit bättre av att dela upp STATENS järnvägar i en massa olika bolag med vinstintressen, som ska tas ut i varje led. Dom som äger spår och växlar, som fryser sönder, ska ha sin vinst, och dom som äger stationsbygnaderna, som döpts om till resecentrum, och som är låsta, när folk står utanför och fryser,ska ha sin. Och dom som kör tågen, som står stilla med trasiga toaletter och utan ens den torraste sj-macka ska ha sin. Ja, inte dom som kör tågen och andra som står på vagnsgolvet, och får ta all skit, naturligtvis, utan administratörer och byråkrater med både värme, vatten och bonusar. Och dålig, nej obefintlig, kommunikation och oklar ansvarsfördelning mellan olika bolag och verk har gjort ont ännu värre.
Detta, i sin tur, är resultatet av en nyliberal marknadsideologi som alla regeringar sen 1980-talets mitt bekänt sig till. Det handlar vid sidan av järnvägarna om posten, telekommunikationerna och apoteken, bara för att nämna några katastrofala experiment med skattebetalarnas, alltså, med mina pengar.
Så vad göra åt eländet? Här kommer min julklapp till socialdemokraternas arbete för en ny politik: Återför ALLA samhällsviktiga funktioner till samhällets kontroll och ägo. Återskapa både STATENS järnvägar, Postverket och Televerket. Höj gärna skatten också för att att få bort vinststyrningen till förmån för en, kalla det gärna gammaldags,behovsstyrning av allmänna tillgångar.
Kommunism? Nej men ett helhjärtat stöd till Tågupproret ska jag ge! Och nu när det är sagt får friden lägga sej på nytt över slott och koja. GOD JUL när alla julfirare äntligen kommit fram till julkrubba och julgröt!
måndag 20 december 2010
Det lackar mot jul
Lackar? Enligt Svenska Akademien härrör ordet från ”framskrida, lida”, vilket i och för sig stämmer bra överrens med uttrycket ”Det lackar mot jul”. Ja och ibland lider det ju mot jul också. Men varför är det bara mot jul det lackar? Man hör ju aldrig någon säga att ”Det lackar mot påsk” eller ”Det lackar mot midsommar”? Och det har heller ingenting med lack att göra. Detta trots att mamma och pappa i min barndom lackade julklapparna. Jag minns än både lukten och de röda lackstängerna. Men det har försvunnit liksom det egna lutandet av lutfisken..... Och pressyltan och grisfötterna.
Hos oss på Vasakåren har förresten även julottan sedan länge försvunnit och ersatts av en samling kring krubban vid en vettigare och mer publikdragande tid på julafton. Ett klokt beslut, så God Jul, kårnämnden!
Men hur som helst; det lackar mot jul med julmat, julklappar, julpynt och julgran. Två månaders stress för den julfrid, som jag redan bloggat om. En frid som i bästa fall infinner sig. För i år firar vi jul i skuggan av den första självmordsbombaren i Sverige. Hörde förresten att den uraffär som tog alla bilder av själva bombningen fått svenskt skit för det. Den affärsidkare som, trots att han invandrat till Sverige, på laglydigt svenskt sätt lämnat alla kamerabilder till polisen, måste enl. länsstyrelsen montera ner sina kameror. Han saknade nämligen erfoderliga tillstånd!!!!! Så oerhört svenskt. God Jul, länsstyrelsen!
Det lackar också mot en jul då alltfler människor vänder sig till Frälsningsarmén och andra hjälporganisationer i hopp om att få hjälp till jul. Men också mot en jul då Investors vd får en extra bonus på 38 miljoner kronor. Hur var det han sa, Karl-Bertil Jonsson: Ta från dom..... Och Bibeln uttrycker samma sak med orden: En utjämning ska ske. Är kyrkan med på det tåget?
Och så har statsministern hållit sitt jultal. På Skansen den här gången. Möjligen valde han plats för att markera att den svenska kulturen inte är något som Sverigedemokraterna har monopol på. Ett gott val i så fall, så God Jul, statsministern! Men ödmjukhet är nog något statsministern borde önska sig mer av i julklapp. Det är faktiskt varken han eller högern som byggt Sverige, även om det lät så i jultalet med Folkhem och allt. Och problem har den gode Fredrik visst också med sin utrikesminister. Carl, som statsministern lite familjärt kallar honom, verkar göra och säga lite som han själv bestämmer. Men enl. Wikileaks så gläfser Carl som om han vore en större hund än den medelmåtta han är. Men God Jul, ändå, Carl!!
Och God Jul också till det svenska damlandslaget i handboll.Den första mästerskapsmedaljen någonsin, en julklapp inslagen i silverpapper...... Men jag undrar hur god julen blir för MoDo Hockey som betalar 170.000 kr i månaden för återvändaren Anders Eriksson. En 35-åring, som har all möjlig hockeyframtid bakom sig. Men det är ju en ambition hos laget att dom nån gång ska "komma hem" allihop. Eriksson, som är från Bollnäs... En gång var MoDo förresten svensk hockeys plantskola, så God Jul i alla fall Fredrik Andersson och Markus Näslund....
Och så lackar det mot en vit jul. En kall och vit jul i hela landet. Och även i Helsingör där jag själv ska befinna mig när det lackat färdigt. Och SJ har nu kommit på lösningen som ska förhindra det snökaos som redan infunnit sig. Man sätter in bussar i stället!! Jo, jo; God Jul, Statens JÄRNVÄGAR!
Och GOD JUL alla ni ute i stugorna! Ni som brukar läsa min blogg. Jag har ett räkneverk, som visar att Ni är några stycken. En GOD JUL, som borde föra oss tillbaka till Karl-Bertil Jonssons tid, då julen ännu firades till minne av Jesu födelse. Nu vet dagisbarn så lite om det, att man sjunger julsånger om Jesus Qvist, eller möjligen stavat med K.
GOD JUL!!
Hos oss på Vasakåren har förresten även julottan sedan länge försvunnit och ersatts av en samling kring krubban vid en vettigare och mer publikdragande tid på julafton. Ett klokt beslut, så God Jul, kårnämnden!
Men hur som helst; det lackar mot jul med julmat, julklappar, julpynt och julgran. Två månaders stress för den julfrid, som jag redan bloggat om. En frid som i bästa fall infinner sig. För i år firar vi jul i skuggan av den första självmordsbombaren i Sverige. Hörde förresten att den uraffär som tog alla bilder av själva bombningen fått svenskt skit för det. Den affärsidkare som, trots att han invandrat till Sverige, på laglydigt svenskt sätt lämnat alla kamerabilder till polisen, måste enl. länsstyrelsen montera ner sina kameror. Han saknade nämligen erfoderliga tillstånd!!!!! Så oerhört svenskt. God Jul, länsstyrelsen!
Det lackar också mot en jul då alltfler människor vänder sig till Frälsningsarmén och andra hjälporganisationer i hopp om att få hjälp till jul. Men också mot en jul då Investors vd får en extra bonus på 38 miljoner kronor. Hur var det han sa, Karl-Bertil Jonsson: Ta från dom..... Och Bibeln uttrycker samma sak med orden: En utjämning ska ske. Är kyrkan med på det tåget?
Och så har statsministern hållit sitt jultal. På Skansen den här gången. Möjligen valde han plats för att markera att den svenska kulturen inte är något som Sverigedemokraterna har monopol på. Ett gott val i så fall, så God Jul, statsministern! Men ödmjukhet är nog något statsministern borde önska sig mer av i julklapp. Det är faktiskt varken han eller högern som byggt Sverige, även om det lät så i jultalet med Folkhem och allt. Och problem har den gode Fredrik visst också med sin utrikesminister. Carl, som statsministern lite familjärt kallar honom, verkar göra och säga lite som han själv bestämmer. Men enl. Wikileaks så gläfser Carl som om han vore en större hund än den medelmåtta han är. Men God Jul, ändå, Carl!!
Och God Jul också till det svenska damlandslaget i handboll.Den första mästerskapsmedaljen någonsin, en julklapp inslagen i silverpapper...... Men jag undrar hur god julen blir för MoDo Hockey som betalar 170.000 kr i månaden för återvändaren Anders Eriksson. En 35-åring, som har all möjlig hockeyframtid bakom sig. Men det är ju en ambition hos laget att dom nån gång ska "komma hem" allihop. Eriksson, som är från Bollnäs... En gång var MoDo förresten svensk hockeys plantskola, så God Jul i alla fall Fredrik Andersson och Markus Näslund....
Och så lackar det mot en vit jul. En kall och vit jul i hela landet. Och även i Helsingör där jag själv ska befinna mig när det lackat färdigt. Och SJ har nu kommit på lösningen som ska förhindra det snökaos som redan infunnit sig. Man sätter in bussar i stället!! Jo, jo; God Jul, Statens JÄRNVÄGAR!
Och GOD JUL alla ni ute i stugorna! Ni som brukar läsa min blogg. Jag har ett räkneverk, som visar att Ni är några stycken. En GOD JUL, som borde föra oss tillbaka till Karl-Bertil Jonssons tid, då julen ännu firades till minne av Jesu födelse. Nu vet dagisbarn så lite om det, att man sjunger julsånger om Jesus Qvist, eller möjligen stavat med K.
GOD JUL!!
torsdag 16 december 2010
Julfriden, finns den i verkligheten?
I dag ska vi skriva julkort, hustrun och jag. Det är sista dagen för att att Posten Norden ska hinna leverera i tid till jul. Och hustrun ska koka knäck och karameller. Och så ska vi på fest i kväll. Och sen så.....Hur mycket stress är jufriden värd egentligen? Och ändå är ju jag som pensionär mycket privilegierad. Alla som jobbar måste ju hinna med att göra det också. Mitt i julstressen. De allra flesta av oss jobbar nog på rejält nu, för att uppnå den efterlängtade julfriden.
Och så har vi julstöket. Hur mycket behövs för att julstämningens skull? Jag har aldrig riktigt förstått att det inte skulle räcka med en vanlig veckostädning för att julfriden ska infinna sig. Det blir ju ändå så barrigt av julgranen. Ja, visst, ja! Den måste man ju också hinna ut och köpa.Eller borde man övergå till plastgran? För miljöns skull inte minst. Den tanken stressar också....
Och resestressen? Själva åker vi bort i jul. Men annars? Hur många orkar vi hälsa på och hur många orkar vi bjuda hem? Vad måste vi och vad vill vi? Vad är realistiskt och vad är romantiska drömmar om en släktjul där alla trivs tillsammans?
Jakten på julklapparna då? Enligt en undersökning är det just julklapparna som stressar mest.Det är inte enkelt att göra varandra nöjda. Hur får man till det lilla extra till den som har allt? Typiskt i-landsproblem kan man tycka. Det finns säkert många anledningar till julklappsstress - tidsbrist, penningbrist, högt uppskruvade förväntningar, dåligt samvete. Det måste gå att rationalisera bort juklapparna till de vuxna och ger bara till barnen, som får desto mer..... Men är det så klokt. När Bibeln säger att Gud älskar en glad givare, så finns det nog en hemlighet med att ge. Kanske är det helt enkelt så, att man blir glad av att ge. Den glädjen ska vi väl inte missunna barnen. Vi ska inte utarma dem med att bara ösa på med julklappar utan att ge dem chansen att själva ge. Och troligen är de mer uppfinningsrika i att komma på bra julklappar som passar deras kassa än vad vi vuxna är.
Att pliktskyldigast klämma in julevangeliet mellan Kalle Anka och maten ger förmodligen inte heller den rätta julfriden. Inte heller att rationlisera bort julevangeliet till förmån för Karl-Bertil Jonsson. Även om han tillhör julens höjdpunkter för mig. Man kanske hinner med både och...? Kanske bäst att fly allt och åka till Florida eller soliga Thailand. Men jul i 35 graders värme? Nej, det ger nog varken frid eller stämning.
Förresten så borde man också hinna med att engagera sig i något julfirande för ensamma och utslagna. Stress, stress...
Har det alltid varit så här? Eller hur blev det så? Hur vill vi egentligen ha det? Så här skrev Zacharias Topelis i slutet av 1800-talet, och nog andas väl det julfrid? Men vägen dit var säkert lång då också.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest, som gläder mest
den Konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,
giv mig en änglavakt.
Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring.
En kväll i ljus med Herrens ord
och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord:
och ljus av Herrens ord.
Till hög, till låg, till rik, till arm
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Du ende, som ej skiftar om,
min Herre och min Konung, kom.
Till hög, till låg, till rik,till arm
kom glad och hjärtevarm.
Så lite, eller mycket julstress, är kanske en förutsättning för julfrid. Så: God och Fridfull Jul mitt i stressen!
Och så har vi julstöket. Hur mycket behövs för att julstämningens skull? Jag har aldrig riktigt förstått att det inte skulle räcka med en vanlig veckostädning för att julfriden ska infinna sig. Det blir ju ändå så barrigt av julgranen. Ja, visst, ja! Den måste man ju också hinna ut och köpa.Eller borde man övergå till plastgran? För miljöns skull inte minst. Den tanken stressar också....
Och resestressen? Själva åker vi bort i jul. Men annars? Hur många orkar vi hälsa på och hur många orkar vi bjuda hem? Vad måste vi och vad vill vi? Vad är realistiskt och vad är romantiska drömmar om en släktjul där alla trivs tillsammans?
Jakten på julklapparna då? Enligt en undersökning är det just julklapparna som stressar mest.Det är inte enkelt att göra varandra nöjda. Hur får man till det lilla extra till den som har allt? Typiskt i-landsproblem kan man tycka. Det finns säkert många anledningar till julklappsstress - tidsbrist, penningbrist, högt uppskruvade förväntningar, dåligt samvete. Det måste gå att rationalisera bort juklapparna till de vuxna och ger bara till barnen, som får desto mer..... Men är det så klokt. När Bibeln säger att Gud älskar en glad givare, så finns det nog en hemlighet med att ge. Kanske är det helt enkelt så, att man blir glad av att ge. Den glädjen ska vi väl inte missunna barnen. Vi ska inte utarma dem med att bara ösa på med julklappar utan att ge dem chansen att själva ge. Och troligen är de mer uppfinningsrika i att komma på bra julklappar som passar deras kassa än vad vi vuxna är.
Att pliktskyldigast klämma in julevangeliet mellan Kalle Anka och maten ger förmodligen inte heller den rätta julfriden. Inte heller att rationlisera bort julevangeliet till förmån för Karl-Bertil Jonsson. Även om han tillhör julens höjdpunkter för mig. Man kanske hinner med både och...? Kanske bäst att fly allt och åka till Florida eller soliga Thailand. Men jul i 35 graders värme? Nej, det ger nog varken frid eller stämning.
Förresten så borde man också hinna med att engagera sig i något julfirande för ensamma och utslagna. Stress, stress...
Har det alltid varit så här? Eller hur blev det så? Hur vill vi egentligen ha det? Så här skrev Zacharias Topelis i slutet av 1800-talet, och nog andas väl det julfrid? Men vägen dit var säkert lång då också.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest, som gläder mest
den Konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,
giv mig en änglavakt.
Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring.
En kväll i ljus med Herrens ord
och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord:
och ljus av Herrens ord.
Till hög, till låg, till rik, till arm
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Du ende, som ej skiftar om,
min Herre och min Konung, kom.
Till hög, till låg, till rik,till arm
kom glad och hjärtevarm.
Så lite, eller mycket julstress, är kanske en förutsättning för julfrid. Så: God och Fridfull Jul mitt i stressen!
tisdag 14 december 2010
Såna är dom inte, muslimerna
Detta blogginlägg, som faktiskt är det 250:e i ordningen, var tänkt som nåt sorts jubileumsnummer, med tillbakablickar på smått och stort, som förevarit i spalten. Men så blev det inte.
Och anledningen? Jag kan höra mumlet i folkdjupet: Var det inte det vi trodde? Såna är dom, muslimerna… Det är då tryggt att veta att t.o.m sverigedomokraterna, åtminstone Jimmy Åkesson och hans kamrater i riksdagen, faktiskt gått ut och sagt att det vore fel att fördöma en hel grupp, för vad en vettvilling ställt till med. Men för säkerhets skull, för att kunna behålla de bruna skjortorna på, lägger Åkesson till, att just det här har han varnat för länge….
Men såna är dom inte, muslimerna. Låt oss slå fast det. Kanske får vi nån gång veta vem han var, självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, och vilka motiv, som drev honom att begå det självmord, som hade kunnat bli en långt värre katastrof. Var han ensam eller hade han medhjälpare? Vart var han på väg? Frågorna är många, men det viktiga är ändå hur vi nu hanterar den rädsla som har drabbat oss alla. Det är med stor tveksamhet, som jag ser i bladen hur politiker av alla kulörer, påhejade av journalister och myndigheter, nu ropar på mer kontroll och hårdare tag.
Istället för att öppna upp samhället, slå in på på en väg med en politik som leder till minskad arbetslöshet och minskad segregation så föreslås nu, att man ska slå in på en politik för ökade spänningar i samhället, mer övervakning, mer kontroll och mer repression. Det enda undantag jag hittat är Jan Guillou, och jag måste medge att det känns ovant att säga nåt positivt om honom. Han konstaterar i Aftonbladet, att det är sådant som kan skapa fler självmordsbombare. Hårdare tag skapar inte mindre missnöje, utan mer. Det skapar ett samhälle som blir som Storbritannien, med övervakningskameror och avlyssning överallt. Men det skapar inte ett samhälle där självmordsbombare blir ovanligare.
Alldeles utan stöd av Guillou, påstår jag nu, att det är så ovanligt med terrorister och självmordsbombare i Sverige att det inte finns anledning att vidta några som helst åtgärder med anledning av bomberna i Stockholm. Och absolut inte mer övervakning. För det hjälper ju inte. Abdulwahab har levt större delen av sitt vuxna liv i Storbritannien, ett land med mycket mer övervakning, avlyssning och kontroll än i Sverige. Det var också där, som hans samhällsyn radikaliserads så till den milda grad, att han blev självmordsbombare. Varför ska vi skapa den typen av samhälle också i Sverige? Muslimsk terrorism i Sverige är inget problem. Muslimerna är inte såna.....
I Storbritannien genomför man hundratals gånger varje år den typ av angrep mot helt oskyldiga människor, som vi såg i Göteborg nyligen hela tiden. Som en konsekvens av det kontroll och övervakningssamhälle man skapat där.. Men mot terrorism hjälper det uppenbarligen inte. Snarare tvärtom, det skapar fler hatiska människor.
Och kyrkans roll då? Jag brukar ju försöka att fläta in den i kanske de flesta av mina blogginlägg och här handlar det nog mest om att bidra till en större förståelse i ett mångkulturellt samhälle. Det är inte så att allt muslimskt är fel och allt västerländskt är rätt. Men inte heller tvärtom. Och Frälsningsarmén med verksamhet i mer än 120 länder i alla världsdelar borde kanske kunna spela en särskild roll i skapandet av denna förståelse. Vid återuppbyggnaden av samhället efter tsunamin fick Frälsningsarmén mycket kritik för att man vid återuppbyggnaden av städer och byar i Acheprovinsen i Indonesien även byggde upp de raserade moskéerna. Kritik, men även tack och beundran från den muslimska lokalbefolkningen. Kanske kan man på nytt bli en brobyggare mellan kulturer.
För dom är inte såna, muslimerna.
Och anledningen? Jag kan höra mumlet i folkdjupet: Var det inte det vi trodde? Såna är dom, muslimerna… Det är då tryggt att veta att t.o.m sverigedomokraterna, åtminstone Jimmy Åkesson och hans kamrater i riksdagen, faktiskt gått ut och sagt att det vore fel att fördöma en hel grupp, för vad en vettvilling ställt till med. Men för säkerhets skull, för att kunna behålla de bruna skjortorna på, lägger Åkesson till, att just det här har han varnat för länge….
Men såna är dom inte, muslimerna. Låt oss slå fast det. Kanske får vi nån gång veta vem han var, självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, och vilka motiv, som drev honom att begå det självmord, som hade kunnat bli en långt värre katastrof. Var han ensam eller hade han medhjälpare? Vart var han på väg? Frågorna är många, men det viktiga är ändå hur vi nu hanterar den rädsla som har drabbat oss alla. Det är med stor tveksamhet, som jag ser i bladen hur politiker av alla kulörer, påhejade av journalister och myndigheter, nu ropar på mer kontroll och hårdare tag.
Istället för att öppna upp samhället, slå in på på en väg med en politik som leder till minskad arbetslöshet och minskad segregation så föreslås nu, att man ska slå in på en politik för ökade spänningar i samhället, mer övervakning, mer kontroll och mer repression. Det enda undantag jag hittat är Jan Guillou, och jag måste medge att det känns ovant att säga nåt positivt om honom. Han konstaterar i Aftonbladet, att det är sådant som kan skapa fler självmordsbombare. Hårdare tag skapar inte mindre missnöje, utan mer. Det skapar ett samhälle som blir som Storbritannien, med övervakningskameror och avlyssning överallt. Men det skapar inte ett samhälle där självmordsbombare blir ovanligare.
Alldeles utan stöd av Guillou, påstår jag nu, att det är så ovanligt med terrorister och självmordsbombare i Sverige att det inte finns anledning att vidta några som helst åtgärder med anledning av bomberna i Stockholm. Och absolut inte mer övervakning. För det hjälper ju inte. Abdulwahab har levt större delen av sitt vuxna liv i Storbritannien, ett land med mycket mer övervakning, avlyssning och kontroll än i Sverige. Det var också där, som hans samhällsyn radikaliserads så till den milda grad, att han blev självmordsbombare. Varför ska vi skapa den typen av samhälle också i Sverige? Muslimsk terrorism i Sverige är inget problem. Muslimerna är inte såna.....
I Storbritannien genomför man hundratals gånger varje år den typ av angrep mot helt oskyldiga människor, som vi såg i Göteborg nyligen hela tiden. Som en konsekvens av det kontroll och övervakningssamhälle man skapat där.. Men mot terrorism hjälper det uppenbarligen inte. Snarare tvärtom, det skapar fler hatiska människor.
Och kyrkans roll då? Jag brukar ju försöka att fläta in den i kanske de flesta av mina blogginlägg och här handlar det nog mest om att bidra till en större förståelse i ett mångkulturellt samhälle. Det är inte så att allt muslimskt är fel och allt västerländskt är rätt. Men inte heller tvärtom. Och Frälsningsarmén med verksamhet i mer än 120 länder i alla världsdelar borde kanske kunna spela en särskild roll i skapandet av denna förståelse. Vid återuppbyggnaden av samhället efter tsunamin fick Frälsningsarmén mycket kritik för att man vid återuppbyggnaden av städer och byar i Acheprovinsen i Indonesien även byggde upp de raserade moskéerna. Kritik, men även tack och beundran från den muslimska lokalbefolkningen. Kanske kan man på nytt bli en brobyggare mellan kulturer.
För dom är inte såna, muslimerna.
måndag 13 december 2010
Dags för Karl-Bertil Jonsson igen
"Detta tilldrog sig på den tiden då man firade julen till minne av Jesu födelse...." Och snart ska Karl-Bertil Jonssons julvengelium komma till oss igen. "Att ta från dom rika och ge åt dom fattiga"
I ett rättvist samhälle har alla del av exakt samma mängd av exakt samma saker. Det finns inga egentliga skillnader, alla är egentligen en likformig massa. Varenda olyckshändelse är något orättvist, varenda depression, varenda jobb, varenda händelse - positiv eller negativ - är orättvisa om inte alla får ta del av dem. Lika mycket saft i glasen åt alla, oavsett hur törstiga dom är.
Eller: Alla människor föds med olika genetiska attribut Dålig syn, dyslexi, autism eller ADHD - vad det är, är irelevant i sammanhnaget, men att det finns och att det skapar olika förutsättningar är högst relevant. Dessa genetiska attribut ger sedan personliga för- eller nackdelar - något orättvist.
Vissa s.k. rättvisefilosofier menar att de som föds med personliga handikapp har bara rätt till lika mycket som de som föds utan personliga handikapp. Saftglasen igen! Andra menar att de är värda att få det stöd och den hjälp de behöver för att kunna leva ett fullvärdigt liv. En del är rika, och andra är fattiga, och en del, oftast dom rika, hävdar då att rikedom skapas genom hårt arbete och stora uppoffringar. Dom som underkastar sig detta är alltså värda rikedomen. Åter andra menar att rika föräldrar, att tillhöra den rika minoriteten i världen, att ha dom rätta kontakterna, som ger mig ett välavlönat jobb, osv, skapar en orättvis rikedomsfördelning. Och med de globala glasögonen på, är det, åtminstone för mig, lätt att hålla med.....
Och Karl-Bertil Jonsson drivs, med Robin Hood som förebild, att förkunna sitt evangelium: Att ta från dom rika och ge åt dom fattiga. Eller som Bibeln uttrycker det: En utjämning skall ske. Och pappa Tyko, som menade, att alla som delade med sig av något, är kommunister. "Jag har närt en kommunist vid min barm"! Och är det inte intressant, att det efter varje jul dyker upp diskussionstrådar på nätet om huruvida den gode socialdemokraten Tage Danielsson egentligen var kommunist och varför Svt sänder sån kommunistproganda. Det finns många Tyko Jonsson där ute.
Och Frälsningsarmén, vars kokande grytor ju också förekommer i sagan, märker från år till år hur klyftan mellan dom som som har och dom saknar ökar från år till år. Men att ta från dom rika och ge åt dom fattiga? Kristna är ju inte kommunister, så....Nej hellre då kristdemokrater, vars vårdnadsbidrag låser in kvinnorna i hemmet.
Och byrådirektören H.K. Bergdahl, han som slapp Bodens fästning, hade ju aldrig hört nåt så vackert sen han konfirmerades, som att Karl Bertil givit Bodens fästning till en fattig. Och under konfirmationen talar man om skillander mellan rik och fattig och om behovet av utjämning: "Att ta från dom rika och ge till dom fattiga" Är alla konfirmandgrupper då förtäckta kommunistceller? Det tänkte jag inte på under dom 26 år jag höll på i branschen. Snarare tänkte jag mig väl det som evangelium. Evangelium enl. Karl-Bertil Jonsson.
I ett rättvist samhälle har alla del av exakt samma mängd av exakt samma saker. Det finns inga egentliga skillnader, alla är egentligen en likformig massa. Varenda olyckshändelse är något orättvist, varenda depression, varenda jobb, varenda händelse - positiv eller negativ - är orättvisa om inte alla får ta del av dem. Lika mycket saft i glasen åt alla, oavsett hur törstiga dom är.
Eller: Alla människor föds med olika genetiska attribut Dålig syn, dyslexi, autism eller ADHD - vad det är, är irelevant i sammanhnaget, men att det finns och att det skapar olika förutsättningar är högst relevant. Dessa genetiska attribut ger sedan personliga för- eller nackdelar - något orättvist.
Vissa s.k. rättvisefilosofier menar att de som föds med personliga handikapp har bara rätt till lika mycket som de som föds utan personliga handikapp. Saftglasen igen! Andra menar att de är värda att få det stöd och den hjälp de behöver för att kunna leva ett fullvärdigt liv. En del är rika, och andra är fattiga, och en del, oftast dom rika, hävdar då att rikedom skapas genom hårt arbete och stora uppoffringar. Dom som underkastar sig detta är alltså värda rikedomen. Åter andra menar att rika föräldrar, att tillhöra den rika minoriteten i världen, att ha dom rätta kontakterna, som ger mig ett välavlönat jobb, osv, skapar en orättvis rikedomsfördelning. Och med de globala glasögonen på, är det, åtminstone för mig, lätt att hålla med.....
Och Karl-Bertil Jonsson drivs, med Robin Hood som förebild, att förkunna sitt evangelium: Att ta från dom rika och ge åt dom fattiga. Eller som Bibeln uttrycker det: En utjämning skall ske. Och pappa Tyko, som menade, att alla som delade med sig av något, är kommunister. "Jag har närt en kommunist vid min barm"! Och är det inte intressant, att det efter varje jul dyker upp diskussionstrådar på nätet om huruvida den gode socialdemokraten Tage Danielsson egentligen var kommunist och varför Svt sänder sån kommunistproganda. Det finns många Tyko Jonsson där ute.
Och Frälsningsarmén, vars kokande grytor ju också förekommer i sagan, märker från år till år hur klyftan mellan dom som som har och dom saknar ökar från år till år. Men att ta från dom rika och ge åt dom fattiga? Kristna är ju inte kommunister, så....Nej hellre då kristdemokrater, vars vårdnadsbidrag låser in kvinnorna i hemmet.
Och byrådirektören H.K. Bergdahl, han som slapp Bodens fästning, hade ju aldrig hört nåt så vackert sen han konfirmerades, som att Karl Bertil givit Bodens fästning till en fattig. Och under konfirmationen talar man om skillander mellan rik och fattig och om behovet av utjämning: "Att ta från dom rika och ge till dom fattiga" Är alla konfirmandgrupper då förtäckta kommunistceller? Det tänkte jag inte på under dom 26 år jag höll på i branschen. Snarare tänkte jag mig väl det som evangelium. Evangelium enl. Karl-Bertil Jonsson.
söndag 12 december 2010
Adventsfasta
Wikipedia, detta förunderliga hjälpmedel, säger mig att tredje söndagen i advent infaller i adventsfastan. Jag hade ingen aning om att det ordet eller den företeelsen existerade. Adventsfasta!! Så bra. Det står inget om längden på den, bara att den utgör en förberedelsetid inför julen. Precis som den stora fastan förbereder påsken då, kan man tänka. Och aldrig hade jag väl kopplat ihop lussekatter med semlor. Fast det är väl inte riktigt det som är meningen med fastan heller..... Jag ska nog fråga mina vänner inom de ortodoxa kyrkorna vad dom gör av julfastan, dom är ju nämligen bäst av alla kristna kyrkor på det här med fasta.
Johannes Döparen är huvudperson i kyrkorna i dag på tredje söndagen i advent.Temat för dagens bibeltexter, för kyrkor som följer evangelieboken, är Bana väg för Herren, och en välkänd text är en text ur Matteusevangeliet där Johannes vill veta om Jesus är den som han predikat om, och några av Johannes lärjungar då får svaret:
Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Klara besked! Ibland tycker jag att det är synd att vi i Frälsningsarmén inte lite oftare sneglar på kyrkoårets texter.
Bana väg för Herren! Ett klart uppdrag till mig som kristen. Jag önskar att jag var en sån. Johannes döparen var ett mönster för kristna vägröjare. Han såg som sin uppgift att bana väg för Jesus och hans rike. Han kan visa hur angeläget det är för oss, att bereda väg för Gud i våra liv. I öknen stod han och ropade. Inte strategiskt rätt. Han var klädd i kamelhårsull och åt vildhonung och gräshoppor. Inte så attraktivt. Han kom med tilltal in i människors känsligaste områden. Talade om sex och tllrättavisade makthavarna. Inte så politiskt korrekt. Och till Abrahams barn talade han om omvändelse! Judarna var ju det utvalda folket, som hade omskärelsen som tecken. Och så kommer Johannes och talar om dop och omvändelse. Så även i det som vi upplever som fromt, var han en nagel i ögat för sina samtida fariséer. Men står det, han var sänd av Gud!
Jag undrar jag, hur många svenska församlingar i dag som skulle upplåta sin talarstol åt Johannes döparen. Vi skulle nog ha svårt med hans förkunnelse. Vi skulle nog kunna ha överseende med hans asketiska och bohemiska liv. Men hans sanningssägande skulle inte en välkammad svensk församling klara av. Vem ska komma här och döma vad jag gör och inte gör? Och historien visar förresten att Johannes förlorade huvudet. Så vi gör nog klokt i att ligga lite lågt och vara stämningshöjare i stället. Det behövs ju verkligen till jul..... Kanske han skulle lyssnat på Jesus ord om att vara listiga som ormar och fromma som duvor. Men Johannes ord hade framgång. Tusentals kom ut till honom i öknen. Vad var det då han hade?
Johannes predikade omvändelse och förlåtelse. Och många fick uppleva att deras liv fick en ny start. Men de frågar samtidigt ”Vad ska vi nu göra?”. Johannes tar upp två av människans grundproblem: makt och pengar. ”Roffa inte åt er. Utnyttja inte er position.” Och till kungen går han vidare med vårt tredje problemområde, sex. Äktenskapet är okränkbart. För detta får han sätta till huvudet.
Så lite renande julfasta kanske vore på sin plats. Nu under julbordens förklovade veckor.... Men ärkebiskop Anders Wejryd har som sitt valspråk valt Parate viam Domini (sv: Bana väg för Herren), ur Jes 40:3. Alltså samma ord som fått utgöra överskriften för tredje söndagen i advent. Så det kanske finns hopp.
Johannes Döparen är huvudperson i kyrkorna i dag på tredje söndagen i advent.Temat för dagens bibeltexter, för kyrkor som följer evangelieboken, är Bana väg för Herren, och en välkänd text är en text ur Matteusevangeliet där Johannes vill veta om Jesus är den som han predikat om, och några av Johannes lärjungar då får svaret:
Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Klara besked! Ibland tycker jag att det är synd att vi i Frälsningsarmén inte lite oftare sneglar på kyrkoårets texter.
Bana väg för Herren! Ett klart uppdrag till mig som kristen. Jag önskar att jag var en sån. Johannes döparen var ett mönster för kristna vägröjare. Han såg som sin uppgift att bana väg för Jesus och hans rike. Han kan visa hur angeläget det är för oss, att bereda väg för Gud i våra liv. I öknen stod han och ropade. Inte strategiskt rätt. Han var klädd i kamelhårsull och åt vildhonung och gräshoppor. Inte så attraktivt. Han kom med tilltal in i människors känsligaste områden. Talade om sex och tllrättavisade makthavarna. Inte så politiskt korrekt. Och till Abrahams barn talade han om omvändelse! Judarna var ju det utvalda folket, som hade omskärelsen som tecken. Och så kommer Johannes och talar om dop och omvändelse. Så även i det som vi upplever som fromt, var han en nagel i ögat för sina samtida fariséer. Men står det, han var sänd av Gud!
Jag undrar jag, hur många svenska församlingar i dag som skulle upplåta sin talarstol åt Johannes döparen. Vi skulle nog ha svårt med hans förkunnelse. Vi skulle nog kunna ha överseende med hans asketiska och bohemiska liv. Men hans sanningssägande skulle inte en välkammad svensk församling klara av. Vem ska komma här och döma vad jag gör och inte gör? Och historien visar förresten att Johannes förlorade huvudet. Så vi gör nog klokt i att ligga lite lågt och vara stämningshöjare i stället. Det behövs ju verkligen till jul..... Kanske han skulle lyssnat på Jesus ord om att vara listiga som ormar och fromma som duvor. Men Johannes ord hade framgång. Tusentals kom ut till honom i öknen. Vad var det då han hade?
Johannes predikade omvändelse och förlåtelse. Och många fick uppleva att deras liv fick en ny start. Men de frågar samtidigt ”Vad ska vi nu göra?”. Johannes tar upp två av människans grundproblem: makt och pengar. ”Roffa inte åt er. Utnyttja inte er position.” Och till kungen går han vidare med vårt tredje problemområde, sex. Äktenskapet är okränkbart. För detta får han sätta till huvudet.
Så lite renande julfasta kanske vore på sin plats. Nu under julbordens förklovade veckor.... Men ärkebiskop Anders Wejryd har som sitt valspråk valt Parate viam Domini (sv: Bana väg för Herren), ur Jes 40:3. Alltså samma ord som fått utgöra överskriften för tredje söndagen i advent. Så det kanske finns hopp.
fredag 10 december 2010
Det Gustaf Svensson missat
Julen är traditionernas tid. Det börjar redan före första advent och sen blir det bara mer och mer. Bättre och bättre eller värre och värre, beroende på hur man ser det. Adventskonserter, som ungefär innan tredje advent förvandlas till juldito.Förr skulle fisken lutas i går, på Annadagen, fast nu har vi ingen aning om när den maskinellt lutade långan eller stören blev lutfisk. Sen blir det lucia med lussekatter med saffran, pepparkaksbak, julklappsinköp, julkortsskrivning och, ja du känner till allt det där..... Och slutligen blir det då jul med alla julens traditioner och beståndsdelar, där ingenting skall saknas. Allt skall stå på sin vanliga plats. Fråga bara Gustaf Svensson!
Tradition är ju en form av förförståelse. Det har alltid varit så, och därför skall det fortsätta så. I vår familj har vi alltid haft en levande julgran, och brottas just nu med om vi skall övergå till plastgran i stället. Ett problem därför att traditionen säger .....
På söndag är det tredje advent, och då är det inte alls lika många som går till kyrkan som på första advent, då man ju enl. traditionen ska gå dit. Men vi som går dit även nu på söndag, för troligen möta Johannes Döparen, en råbarkad och oslipad predikant, som levde i öknen. Vem var han egentligen? Traditionen placerade honom i ett av två tänkbara fack. Antingen var den efterlängtade Messias, eller också var har Elia, som kommit tillbaka. Elia hade ju inte dött, utan hämtats till himlen av en vagn. Och enl. traditionen skulle han komma tillbaka strax innan jorden gick under. Tänk om det var han!!
Men Johannes Döparen var ingen traditionsbärare.Han presnterade sig som vägröjare för Livet självt. Den som kommer efter mig, sa Johannes, ska spränga alla traditioner. Han, den som kommer, är ju LIVET självt. Och jämfört med det livet är alla våra julkrubbor, fåraherdar, änglasånger, vise män, marior och jesusbarn bara små snyggt inslgana julklappar, som vill påminna om Livet självt.
Traditioner är förutsägabara. Det har alltid varit så. Fråga Gustaf Svensson! Men livet är inte förutsägbart. Traditioner är mysiga och vackra, det är inte alltid livet. Häromdagen dog min morbror, den äldsta i vår släkt. Inte helt oväntat, men alls inte enl traditionen. Livet kan vara obehagligt, det är inte traditionen. Min svägerska har opererats för bröstcancer och det är dessbättre ingen tradition. Traditionen bekräftar sånt vi gillar, medan livet hela tiden vill förändra oss och vår förståelse av detta liv.
Jultraditionerna hyllar familjen, och det är inte bara Topelius som vill ha ett hem med barn i ring. Men Maria födde sitt barn i ett land som var ockuperat, och den heliga familjen befann sig, med henne höggravid, i Betlehem därför att ockupationsmakten bestämt det.Och hur ofta påminner flykten till Egypen oss om alla de miljoner människor, som just den här julen är på flykt?
Livet är mycket mer komplicerat än vad traditionen vill säga oss. Det oväntade händer alltid mitt i livet. Men julen är mysig och varm också. Kanske för att ge oss tid att fylla på, för att på allvar orka möta det oväntade när det kommer. För det kommer, och det hade Gustaf Svensson missat, han som ju själv är en tradition.
Tradition är ju en form av förförståelse. Det har alltid varit så, och därför skall det fortsätta så. I vår familj har vi alltid haft en levande julgran, och brottas just nu med om vi skall övergå till plastgran i stället. Ett problem därför att traditionen säger .....
På söndag är det tredje advent, och då är det inte alls lika många som går till kyrkan som på första advent, då man ju enl. traditionen ska gå dit. Men vi som går dit även nu på söndag, för troligen möta Johannes Döparen, en råbarkad och oslipad predikant, som levde i öknen. Vem var han egentligen? Traditionen placerade honom i ett av två tänkbara fack. Antingen var den efterlängtade Messias, eller också var har Elia, som kommit tillbaka. Elia hade ju inte dött, utan hämtats till himlen av en vagn. Och enl. traditionen skulle han komma tillbaka strax innan jorden gick under. Tänk om det var han!!
Men Johannes Döparen var ingen traditionsbärare.Han presnterade sig som vägröjare för Livet självt. Den som kommer efter mig, sa Johannes, ska spränga alla traditioner. Han, den som kommer, är ju LIVET självt. Och jämfört med det livet är alla våra julkrubbor, fåraherdar, änglasånger, vise män, marior och jesusbarn bara små snyggt inslgana julklappar, som vill påminna om Livet självt.
Traditioner är förutsägabara. Det har alltid varit så. Fråga Gustaf Svensson! Men livet är inte förutsägbart. Traditioner är mysiga och vackra, det är inte alltid livet. Häromdagen dog min morbror, den äldsta i vår släkt. Inte helt oväntat, men alls inte enl traditionen. Livet kan vara obehagligt, det är inte traditionen. Min svägerska har opererats för bröstcancer och det är dessbättre ingen tradition. Traditionen bekräftar sånt vi gillar, medan livet hela tiden vill förändra oss och vår förståelse av detta liv.
Jultraditionerna hyllar familjen, och det är inte bara Topelius som vill ha ett hem med barn i ring. Men Maria födde sitt barn i ett land som var ockuperat, och den heliga familjen befann sig, med henne höggravid, i Betlehem därför att ockupationsmakten bestämt det.Och hur ofta påminner flykten till Egypen oss om alla de miljoner människor, som just den här julen är på flykt?
Livet är mycket mer komplicerat än vad traditionen vill säga oss. Det oväntade händer alltid mitt i livet. Men julen är mysig och varm också. Kanske för att ge oss tid att fylla på, för att på allvar orka möta det oväntade när det kommer. För det kommer, och det hade Gustaf Svensson missat, han som ju själv är en tradition.
onsdag 8 december 2010
Om att vara kluven
Jag finns i två versioner. Ja, det vill säga inte jag personligen, men jag på Facebook. Det kanske är det som på psykiatrispråk kallas dissociativ identitetsstörning och som är ett tillstånd där en enskild individ uppvisar distinkta multipla personligheter (kallade alteregon), där varje alterego har olika mönster vad gäller uppfattningar och interaktion med sin omgivning. Nja, jag vet inte, jag. Så komplicerat och allvarligt är det nog inte. Det är nog bara så att jag upprättat konton på Facebook med två olika epostadresser. Lätt gjort, kan man tycka, och det var det också. Men så mycket svårare det är att bli av med den ena personligheten. Jag har t.o.m.fått frågan om jag vill bli vän med mig själv. Vad svarar man på en sån fråga? Alltnog så finns jag alltså i två versioner, och nu har jag slutligen meddelat på facebook vilken av versionerna som är jag....... Så så nu vet Ni det, alla ni som är vän med mig på Facebook och även ni, som tänker bli det.
Det var väl annars Folkpartiet, som gav kluvenheten ett ansikte. Gunnar Heléns ansikte närmare bestämt. Han var fp-ledare under första hälften av 70-talet, och i ett ganska berömt tal myntade han detta uttryck. Och det kanske är därför som inte så många är folkpartister. Det kostar på att vara kluven.
Och Werner Aspenström gjorde ett poetiskt ideal av att vara kluven. Han såg en ära i att vara både bondsk och österländskt vis. Enkelheten i hans dikter är försåtlig. Han var en mycket klipsk diktare som var skeptisk mot intellektualismen. "Sardinen vill att burken öppnas mot havet" – det är en av hans många minnesvärda formuleringar, vad han nu menade med det. Kluvet i alla fall.
Och på 80-talet försökte jag, utan att lyckas, att ta mig igenom en essäbok av Hans-Magnus Enzensberger med titeln "Ack Europa”. Det var när debatten om för eller emot EU ännu rasade i Sverige och Enzenberger menar i den boken att detta att vara europé är att vara kluven. Längre än så kom jag nog inte i boken, vill jag minnas.
Och att vara ansvarig för Systembolaget och kanske också att jobba där, måste väl också vara kluvet. Det handlar ju om att sälja men ändå inte sälja. Anitra Steen brukade på sin tid argumentera för sänkta alkoholskatter. Då rasade nykterhetsrörelsen mot Steens självpåtgna politikerroll. Hennes efterträdare Magdalena Gerger ser det nu som sin uppgift att propagera för ett fortsatt förbud mot gårdsförsäljning av vin. Men den politikerrollen kommer ingen nykterhetskämpe att ifrågasätta.
Och så har vi det här med Julian Assange och Wikileaks. I den frågan är mina åsikter kluvna, och det utan att jag på minsta sätt är folkpartist. Att en vildsint datanörd, som Assange var i början, och delvis säkert är fortfarande, lyckas knäcka nästan all världens diplomatkoder är imponerande. Och även om han drivits av att bara visa, att det har varit möjligt att ta sig in både här och där, så har vi ju som en sorts bieffekt fått veta vilka samtal som pågår mellan skål och vägg när politiker på hög nivå träffas. T.ex. har vi fått veta att Carl Bildt gläfser som om han vore en stor hund fast han i själva verket är av högst medelmåttig storlek. Ett intressant bidrag till historieskrivningen, även om vi väl är många som haft det på känn länge. Detta å ena sidan. Men å andra sidan skall Assange naturligtvis ställas till svars om det nu är så att han våldfört sig på kvinnor i Sverige. Men mitt stalltips i den frågan ser ut så här: Assange kommer att utlämnas till Sverige, där åtalet mot honom läggs ned, varpå han utlämnas till USA. Han är ju inte ens en medelstor hund, som gläfst...
Men nu var det det här med mig och Facebook. Jag är en, även om jag finns på två ställen. Och med olika profilbilder. Hängde Ni med? Man kan bli kluven för mindre...
Det var väl annars Folkpartiet, som gav kluvenheten ett ansikte. Gunnar Heléns ansikte närmare bestämt. Han var fp-ledare under första hälften av 70-talet, och i ett ganska berömt tal myntade han detta uttryck. Och det kanske är därför som inte så många är folkpartister. Det kostar på att vara kluven.
Och Werner Aspenström gjorde ett poetiskt ideal av att vara kluven. Han såg en ära i att vara både bondsk och österländskt vis. Enkelheten i hans dikter är försåtlig. Han var en mycket klipsk diktare som var skeptisk mot intellektualismen. "Sardinen vill att burken öppnas mot havet" – det är en av hans många minnesvärda formuleringar, vad han nu menade med det. Kluvet i alla fall.
Och på 80-talet försökte jag, utan att lyckas, att ta mig igenom en essäbok av Hans-Magnus Enzensberger med titeln "Ack Europa”. Det var när debatten om för eller emot EU ännu rasade i Sverige och Enzenberger menar i den boken att detta att vara europé är att vara kluven. Längre än så kom jag nog inte i boken, vill jag minnas.
Och att vara ansvarig för Systembolaget och kanske också att jobba där, måste väl också vara kluvet. Det handlar ju om att sälja men ändå inte sälja. Anitra Steen brukade på sin tid argumentera för sänkta alkoholskatter. Då rasade nykterhetsrörelsen mot Steens självpåtgna politikerroll. Hennes efterträdare Magdalena Gerger ser det nu som sin uppgift att propagera för ett fortsatt förbud mot gårdsförsäljning av vin. Men den politikerrollen kommer ingen nykterhetskämpe att ifrågasätta.
Och så har vi det här med Julian Assange och Wikileaks. I den frågan är mina åsikter kluvna, och det utan att jag på minsta sätt är folkpartist. Att en vildsint datanörd, som Assange var i början, och delvis säkert är fortfarande, lyckas knäcka nästan all världens diplomatkoder är imponerande. Och även om han drivits av att bara visa, att det har varit möjligt att ta sig in både här och där, så har vi ju som en sorts bieffekt fått veta vilka samtal som pågår mellan skål och vägg när politiker på hög nivå träffas. T.ex. har vi fått veta att Carl Bildt gläfser som om han vore en stor hund fast han i själva verket är av högst medelmåttig storlek. Ett intressant bidrag till historieskrivningen, även om vi väl är många som haft det på känn länge. Detta å ena sidan. Men å andra sidan skall Assange naturligtvis ställas till svars om det nu är så att han våldfört sig på kvinnor i Sverige. Men mitt stalltips i den frågan ser ut så här: Assange kommer att utlämnas till Sverige, där åtalet mot honom läggs ned, varpå han utlämnas till USA. Han är ju inte ens en medelstor hund, som gläfst...
Men nu var det det här med mig och Facebook. Jag är en, även om jag finns på två ställen. Och med olika profilbilder. Hängde Ni med? Man kan bli kluven för mindre...
tisdag 7 december 2010
Som bålverk mot otron
Nog låter det väl lite pampigt eller hur? Bålverk mot villolärare och otro. Enl. Wikipedia ( inte att förväxla med Wikileaks) så är bålverk ursprungligen beteckning på en yttre försvarsanordning bestående av en spärr av pålar eller timmerstockar, avsedd att hindra fienden från att komma fram till den egentliga försvarsanläggningen (borg eller liknande). Senare kom ordet att användas också för blockhusliknande konstruktioner och fick en mer allmän betydelse av en försvarsanläggning utanför murarna.
Och nog kände jag mig lite som ett sånt bålverk i måndags på Centralen, hur pampigt och storvulet det än kan låta. Det blev 7-1 till Jehovas vittnen i kampen mot dom kristna . Åtminstone om man ser till antalet skriftspridare. Dom var alltså sju och jag var en.
Dessbättre såg jag inte fler än två, kanske tre personer, som gratis tog emot ett ex av endera Vakttornet eller Vakna. Själv sålde jag 14 ex av Stridsropet under några timmar. Plus alla som gav pengar utan att ta emot nån tidning. Men det allvarliga är att folk i allmänhet ser ingen annan skillnad på dom och oss annat än att vi i allmänhet betraktas som bättre i åtminstone något avseende än Jehovas Vittnen. Men vi tror väl ungefär på samma sak, eller? NEJ och åter NEJ. Det finns mycket små likheter mellan vad kristna människor tror på och vad ett jehovavittne tror på. Lägg märke till att jag inte ens betraktar Jehovas Vittnen som kristna. Så stora och avgörande är skillnaderna.
Jehovas Vittnen sysslar nästan uteslutande med spekulationer om tidens slut och vad som sedan följer, och rörelsen utvecklades ur adventismen. Gruppen kallades i början av andra för "russellianer" efter grundaren Charles Taze Russell. Själva antog de namnet Bibelforskarna men bytte år 1931 till Jehovas vittnen. Namnet Jehovas vittnen, grundar de på ett avsnitt från Jesaja 43:10: "Ni är mina vittnen', säger Herrren."
Läran karakteriseras alltså av sin eskatologi som förutsäger en ny världsordning där Jehova Gud genom sin son Jesus Kristus, kommer att styra världen. Budskapet har utvecklats från att först ange ett antal exakta tider för Jesu återkomst, bland annat 1914, att lova att Jesus skulle tala i radio vid sin återkomst, till en mer modern bild där miljöförstörelse spelar en viktig roll. Återkomsten 1914 skall ha skett osynligt, och Jesus blir synlig först vid slaget vid Harmageddon. Den senare tidens förutsägelser daterade Harmageddonslaget till 1975, och numera påstås det gälla 6000 år efter att Eva skapades.
Jehovas vittnen anser själva att de är den enda sanna kristna församlingen och avvisar allt samarbete med andra kyrkor som de ser som Satans verk. I princip har inte andra kristna samfund erkänt Jehovas Vittnen som ett kristet samfund, eftersom de inte tror på treenighetsläran, och har en avvikande syn på Jesu gudom. Denna avvikande syn diskvalificerar Jehovas vittnen från att betraktas som kristna. De tror att Jesus Kristus är av gudomlig natur men att han är skapad av den högste guden JEHOVA. Likaså betraktas organisationens lära om de 144 000 utvalda som skall komma till himlen, av de övriga kristna samfunden som elitistisk och avvikande från både den protestantiska läran om nåden och katolska frälsningsläran.
Men sju ”förkunnare”( dom benämner sina anhängare så) på Centralen är också ett bevis på att rörelsen är mycket aktiv och evangeliserande. Och det lönar sig! I den senaste statistiken från Svenska kyrkans forskningsråd är antalet aktiva medlemmar 23393. Det är en ökning med 7 procent sedan 1990. Bara mormonerna och katolska kyrkan slår den ökningstakten (plus 18 procent för båda). Som en jämförelse kan nämnas att Frälsningsarmén minskat med 30 procent och Svenska missionskyrkan med 10 procent under motsvarande period. Jehovas vittnen uppger själva att i dag är ungefär 39 000 personer "knutna" till rörelsen.
Det var bl.a. därför jag stod på Centralen den här dagen.. Som ett litet men dock bålverk mot otron. Och inte firar dom jul heller. Undrar just vad förkunnarna på Centralen sa till dom som gick förbi och önskade ”God Jul”. För det var ganska många.
Och nog kände jag mig lite som ett sånt bålverk i måndags på Centralen, hur pampigt och storvulet det än kan låta. Det blev 7-1 till Jehovas vittnen i kampen mot dom kristna . Åtminstone om man ser till antalet skriftspridare. Dom var alltså sju och jag var en.
Dessbättre såg jag inte fler än två, kanske tre personer, som gratis tog emot ett ex av endera Vakttornet eller Vakna. Själv sålde jag 14 ex av Stridsropet under några timmar. Plus alla som gav pengar utan att ta emot nån tidning. Men det allvarliga är att folk i allmänhet ser ingen annan skillnad på dom och oss annat än att vi i allmänhet betraktas som bättre i åtminstone något avseende än Jehovas Vittnen. Men vi tror väl ungefär på samma sak, eller? NEJ och åter NEJ. Det finns mycket små likheter mellan vad kristna människor tror på och vad ett jehovavittne tror på. Lägg märke till att jag inte ens betraktar Jehovas Vittnen som kristna. Så stora och avgörande är skillnaderna.
Jehovas Vittnen sysslar nästan uteslutande med spekulationer om tidens slut och vad som sedan följer, och rörelsen utvecklades ur adventismen. Gruppen kallades i början av andra för "russellianer" efter grundaren Charles Taze Russell. Själva antog de namnet Bibelforskarna men bytte år 1931 till Jehovas vittnen. Namnet Jehovas vittnen, grundar de på ett avsnitt från Jesaja 43:10: "Ni är mina vittnen', säger Herrren."
Läran karakteriseras alltså av sin eskatologi som förutsäger en ny världsordning där Jehova Gud genom sin son Jesus Kristus, kommer att styra världen. Budskapet har utvecklats från att först ange ett antal exakta tider för Jesu återkomst, bland annat 1914, att lova att Jesus skulle tala i radio vid sin återkomst, till en mer modern bild där miljöförstörelse spelar en viktig roll. Återkomsten 1914 skall ha skett osynligt, och Jesus blir synlig först vid slaget vid Harmageddon. Den senare tidens förutsägelser daterade Harmageddonslaget till 1975, och numera påstås det gälla 6000 år efter att Eva skapades.
Jehovas vittnen anser själva att de är den enda sanna kristna församlingen och avvisar allt samarbete med andra kyrkor som de ser som Satans verk. I princip har inte andra kristna samfund erkänt Jehovas Vittnen som ett kristet samfund, eftersom de inte tror på treenighetsläran, och har en avvikande syn på Jesu gudom. Denna avvikande syn diskvalificerar Jehovas vittnen från att betraktas som kristna. De tror att Jesus Kristus är av gudomlig natur men att han är skapad av den högste guden JEHOVA. Likaså betraktas organisationens lära om de 144 000 utvalda som skall komma till himlen, av de övriga kristna samfunden som elitistisk och avvikande från både den protestantiska läran om nåden och katolska frälsningsläran.
Men sju ”förkunnare”( dom benämner sina anhängare så) på Centralen är också ett bevis på att rörelsen är mycket aktiv och evangeliserande. Och det lönar sig! I den senaste statistiken från Svenska kyrkans forskningsråd är antalet aktiva medlemmar 23393. Det är en ökning med 7 procent sedan 1990. Bara mormonerna och katolska kyrkan slår den ökningstakten (plus 18 procent för båda). Som en jämförelse kan nämnas att Frälsningsarmén minskat med 30 procent och Svenska missionskyrkan med 10 procent under motsvarande period. Jehovas vittnen uppger själva att i dag är ungefär 39 000 personer "knutna" till rörelsen.
Det var bl.a. därför jag stod på Centralen den här dagen.. Som ett litet men dock bålverk mot otron. Och inte firar dom jul heller. Undrar just vad förkunnarna på Centralen sa till dom som gick förbi och önskade ”God Jul”. För det var ganska många.
måndag 6 december 2010
Jag har kontaktsvårigheter
Under den senaste veckan har jag drabbats av kontaktsvårigheter. Ja, det är väl mera min internetleverantör som har svårt att få kontakt, men det drabbar mig. Det är Tele2 som är min internetleverantör, och dom kallar sina kontaktproblem driftstörningar. Och Baldersvägen kallar dom ditt område.Tele2 har således driftstörningar för internetanslutningar i mitt område, och problemen har kommit och gått flera gånger under den senaste tiden. Just i skrivande stund har dom kommit och jag har alltså kontaktsvårigheter.( eller hade snarare eftersom problemen ser ut att vara lösta just nu. Du kan ju faktiskt läsa det här på nätet)
Kontaktsvårigheterna innebär flera saker. Dels är det rent bokstavliga kontaktsvårigheter med vänner och bekanta. Jag tillhör dom som har en stor del av vänkretsen uppbyggd digitalt, eller vad det kan heta, när man umgås via Facebook eller msn eller andra såna anordningar. Och åtminstone på Facebook heter det ju faktiskt att man blir ”vän med”. Man blir vän även med såna som man umgåtts med på andra sätt i många år. Med barnbarnen har jag ju t.ex alltid varit vän och tänker så förbli hur det än går med Tele2:s driftstörningar. Värre blir det naturligtvis med vänner i Kanada eller i Australien. Den vänskapen kan ju faktiskt bli lidande om inte Tele2 skärper sig. Men det gör dom säkert. Enligt reklamen står dom nämligen på kundens sida…..
Även när jag inte har kontaktsvårigheter brukar jag ibland undra,hur den framtida forskningen ska hantera våra digitala kontakter. I olika arkiv runt om i landet ligger ju i dag gamla gulnade brev, som berättar om gångna tiders vänskap. Inte bara vänskap förresten, men även det. Liksom affärsöverenskommelser, köpekontrakt, fotografier och annat som vittnar om mänsklig kontakt. Forskningen kommer kanske att tro att vi,2000-talets vanliga människor, plötsligt att slutat att odla vänskap och kontakter. Det vore synd i så fall, eftersom jag har i alla fall några hundra facebookvänner. Ingen av dessa kontakter har kanske något värde för den framtida forskningen , men det är i alla fall en vänskap som varit viktig för dom som var vänner i den digitala tidsåldern.Jag känner förresten dom som har nära tusen såna facebookvänner. Hur dom nu hinner med dom?
När man drabbas av digitala kontaktsvårigheter är det tur att man har andra riktigt levande kontakter. Det har jag, och så här i julförberedelsernas tid känner jag det. Ända in i märg och ben, faktiskt. Julklappar ska köpas, julkort ska skrivas och telefonsamtal ska ringas. Fast julkort kan man skicka via nätet också. Om man nu inte har kontaktsvårigheter vill säga. Och det är allt bra trevligt att få riktiga julkort att stoppa i den speciella julkortslåda, som hustrun hänger upp vid sidan av dörren varje jul. Hur gör dom som bara har facebook- och msnvänner med sånt t.ex? Då blir det kanske inte så mycket att oja sig över att posten fungerar allt sämre. Jag är ju inte hundra år gammal, men jag minns när vi fick posten utburen två gånger varje vardag och även på lördag. Lördagsutbärning har dom f.ö. fortfarande i Danmark. Eller hade i varje fall ända tills det blev Posten Norden….
Vågar man säga att Kgl. Postverket faktiskt fungerade mycket bättre än Posten Norden. Och vad jag kan minnas så fungerade Kgl. Telegrafverket utan driftstörningar också. Liksom tågtrafiken, apoteken och bilprovningen. Så länge såna saker sköttes av det allmänna. Friskolorna försvarades ju här om dan t.o.m. av Mona Sahlin, men jag har inte hört en enda människa säga att tågtrafiken fungerar bättre nu sedan Statens Järnvägar fått konkurrens av privata Tågkompaniet. Eller av Nordtåg eller nåt annat privat alternativ, tillkomna för att förbättra kommunikation och kontakter mellan människor….. Och privatiseringen av apoteken har kostat dej och mej som skattebetalare ca en halv miljard. Bara för att få fler apotek där det redan finns många och färre eller inga alls i glesbygder, där folk också blir sjuka och behöver mediciner.
Nej, det är allt lika bra att ge sig ut i snösvängen. Snön gör nämligen allt den kan för att ge oss kontaktsvårigheter med grannarna också. Insnöad och med kontaktsvårigheter. Är det framtidsutsikterna det? Jag vägrar!
Kontaktsvårigheterna innebär flera saker. Dels är det rent bokstavliga kontaktsvårigheter med vänner och bekanta. Jag tillhör dom som har en stor del av vänkretsen uppbyggd digitalt, eller vad det kan heta, när man umgås via Facebook eller msn eller andra såna anordningar. Och åtminstone på Facebook heter det ju faktiskt att man blir ”vän med”. Man blir vän även med såna som man umgåtts med på andra sätt i många år. Med barnbarnen har jag ju t.ex alltid varit vän och tänker så förbli hur det än går med Tele2:s driftstörningar. Värre blir det naturligtvis med vänner i Kanada eller i Australien. Den vänskapen kan ju faktiskt bli lidande om inte Tele2 skärper sig. Men det gör dom säkert. Enligt reklamen står dom nämligen på kundens sida…..
Även när jag inte har kontaktsvårigheter brukar jag ibland undra,hur den framtida forskningen ska hantera våra digitala kontakter. I olika arkiv runt om i landet ligger ju i dag gamla gulnade brev, som berättar om gångna tiders vänskap. Inte bara vänskap förresten, men även det. Liksom affärsöverenskommelser, köpekontrakt, fotografier och annat som vittnar om mänsklig kontakt. Forskningen kommer kanske att tro att vi,2000-talets vanliga människor, plötsligt att slutat att odla vänskap och kontakter. Det vore synd i så fall, eftersom jag har i alla fall några hundra facebookvänner. Ingen av dessa kontakter har kanske något värde för den framtida forskningen , men det är i alla fall en vänskap som varit viktig för dom som var vänner i den digitala tidsåldern.Jag känner förresten dom som har nära tusen såna facebookvänner. Hur dom nu hinner med dom?
När man drabbas av digitala kontaktsvårigheter är det tur att man har andra riktigt levande kontakter. Det har jag, och så här i julförberedelsernas tid känner jag det. Ända in i märg och ben, faktiskt. Julklappar ska köpas, julkort ska skrivas och telefonsamtal ska ringas. Fast julkort kan man skicka via nätet också. Om man nu inte har kontaktsvårigheter vill säga. Och det är allt bra trevligt att få riktiga julkort att stoppa i den speciella julkortslåda, som hustrun hänger upp vid sidan av dörren varje jul. Hur gör dom som bara har facebook- och msnvänner med sånt t.ex? Då blir det kanske inte så mycket att oja sig över att posten fungerar allt sämre. Jag är ju inte hundra år gammal, men jag minns när vi fick posten utburen två gånger varje vardag och även på lördag. Lördagsutbärning har dom f.ö. fortfarande i Danmark. Eller hade i varje fall ända tills det blev Posten Norden….
Vågar man säga att Kgl. Postverket faktiskt fungerade mycket bättre än Posten Norden. Och vad jag kan minnas så fungerade Kgl. Telegrafverket utan driftstörningar också. Liksom tågtrafiken, apoteken och bilprovningen. Så länge såna saker sköttes av det allmänna. Friskolorna försvarades ju här om dan t.o.m. av Mona Sahlin, men jag har inte hört en enda människa säga att tågtrafiken fungerar bättre nu sedan Statens Järnvägar fått konkurrens av privata Tågkompaniet. Eller av Nordtåg eller nåt annat privat alternativ, tillkomna för att förbättra kommunikation och kontakter mellan människor….. Och privatiseringen av apoteken har kostat dej och mej som skattebetalare ca en halv miljard. Bara för att få fler apotek där det redan finns många och färre eller inga alls i glesbygder, där folk också blir sjuka och behöver mediciner.
Nej, det är allt lika bra att ge sig ut i snösvängen. Snön gör nämligen allt den kan för att ge oss kontaktsvårigheter med grannarna också. Insnöad och med kontaktsvårigheter. Är det framtidsutsikterna det? Jag vägrar!
söndag 5 december 2010
Även den som har det bra behöver......
Jag tror att det var på 70-talet, i samband med Jesusrörelsens framväxt i Sverige som dom kom. Bildekalerna, som man skulle fästa på bakrutan, för att på det sättet vittna om Jesus, medan man körde bil, och utan att behöva säga nåt. Jag tyckte aldrig om dom där. Inte för att jag körde som en biltjuv, åtminstone inte hela tiden, men ibland bröt även jag säkert mot en och annan trafikregel, och att åka fast för fortkörning och samtidigt ha en dekal med texten "Vittne för Jesus" eller nåt annat käckt? Nej det var ingen bra kombination, så det fick vara för mig.
Jag minns att en av dessa bildekaler hade texten: "Även den som har det bra behöver Jesus." Tänkt för stora, dyra bilar då, kan man väl förmoda. Och eftersom tanken flyger fritt, kom jag i går på nytt att tänka på just den dekaltexten. Och det i samband med socialdemokraternas förtroenderåd. Hur det kan bli! Mona Sahlin höll ett av sina allra bästa tal som partiledare, och hon pekade på flera allvarliga missgrepp både i valrörelsen och i de senaste årens socialdemokratiska politik. Hur partiet helt misssat medelklassen och medelklassens olika ställningstaganden och värderingar. Till friskolor, till RUT, till privata alkternativ i vården, till fastighetsskatten och till en massa andra röda skynken för socialdemokraterna. Undrar just varför Mona inte höll det talet långt tidigare.... Hur når vi medelklassen? Dom som har jobb, bor i villa och reser både till fjällen och utomlands varje år. Även den som har det bra behöver......
De flesta som har ett jobb, har det förhållandevis ganska bra i Sverige. Både i jämförele med motsvarande grupper i andra länder, och framförallt i jämförelse med dom som saknar jobb, är sjuka och utförsäkrade. Av den gruppen, friska och i arbete, röstade bara 22% på ARBETARPARTIET socialdemokraterna i årets val. 22%!!! Folk har alltså uppfattningen att socialdemokraterna är möjligen ett parti för arbetslösa, för invandrare och för traditionsbärande pensionärsgrupper. Men för dom som har det ganska bra, åtminstone förhållandevis, framstår partiet som en samling nej-sägare. Så fort vi kommer till makten ska vi avskaffa RUT, vi ska återinföra fastighetsskatten ( även om vi kallar den skatt på förmögna)och vi ska sätta stopp för friskolorna. Bl. a. Alltså nej till det som en majoritet av det arbetande folket tycker är ganska bra. Valfrihet i vården, rätt till bra skolor för barnen, och nån som mot rejäl och vit betalning hjälper till med städningen, när jag själv inte hinner. Nej till sånt, och dessutom ja till ett samarbete med vänsterpartiet, som fortfarande av de flesta kallas kommunister. Tur att min pappa slapp uppleva det.....
Även den som har det bra behöver socialdemokraterna. Det blir den stora utmaningen för den nya partiledaren, för en förhoppningsvis mycket förnyad partistyrelse och för ett nytt parti, som vill återta regeringsmakten. Både jämlikhet och utveckling, som Mona uttryckte det. I ett tal, som samtidigt avslöjade hennes stora svaghet. En ledare leder. Det framgår av namnet. Och det har hon inte gjort, åtminstone inte i den riktning som hon pekade ut i går. Med hela handen, faktiskt. Och vem blir då den som får ta sig an den uppgiften? Ingen aning faktiskt, men jag tror inte att Sven-Erik Österberg är mannen.. Kom hem Margot!!!!
Jag minns att en av dessa bildekaler hade texten: "Även den som har det bra behöver Jesus." Tänkt för stora, dyra bilar då, kan man väl förmoda. Och eftersom tanken flyger fritt, kom jag i går på nytt att tänka på just den dekaltexten. Och det i samband med socialdemokraternas förtroenderåd. Hur det kan bli! Mona Sahlin höll ett av sina allra bästa tal som partiledare, och hon pekade på flera allvarliga missgrepp både i valrörelsen och i de senaste årens socialdemokratiska politik. Hur partiet helt misssat medelklassen och medelklassens olika ställningstaganden och värderingar. Till friskolor, till RUT, till privata alkternativ i vården, till fastighetsskatten och till en massa andra röda skynken för socialdemokraterna. Undrar just varför Mona inte höll det talet långt tidigare.... Hur når vi medelklassen? Dom som har jobb, bor i villa och reser både till fjällen och utomlands varje år. Även den som har det bra behöver......
De flesta som har ett jobb, har det förhållandevis ganska bra i Sverige. Både i jämförele med motsvarande grupper i andra länder, och framförallt i jämförelse med dom som saknar jobb, är sjuka och utförsäkrade. Av den gruppen, friska och i arbete, röstade bara 22% på ARBETARPARTIET socialdemokraterna i årets val. 22%!!! Folk har alltså uppfattningen att socialdemokraterna är möjligen ett parti för arbetslösa, för invandrare och för traditionsbärande pensionärsgrupper. Men för dom som har det ganska bra, åtminstone förhållandevis, framstår partiet som en samling nej-sägare. Så fort vi kommer till makten ska vi avskaffa RUT, vi ska återinföra fastighetsskatten ( även om vi kallar den skatt på förmögna)och vi ska sätta stopp för friskolorna. Bl. a. Alltså nej till det som en majoritet av det arbetande folket tycker är ganska bra. Valfrihet i vården, rätt till bra skolor för barnen, och nån som mot rejäl och vit betalning hjälper till med städningen, när jag själv inte hinner. Nej till sånt, och dessutom ja till ett samarbete med vänsterpartiet, som fortfarande av de flesta kallas kommunister. Tur att min pappa slapp uppleva det.....
Även den som har det bra behöver socialdemokraterna. Det blir den stora utmaningen för den nya partiledaren, för en förhoppningsvis mycket förnyad partistyrelse och för ett nytt parti, som vill återta regeringsmakten. Både jämlikhet och utveckling, som Mona uttryckte det. I ett tal, som samtidigt avslöjade hennes stora svaghet. En ledare leder. Det framgår av namnet. Och det har hon inte gjort, åtminstone inte i den riktning som hon pekade ut i går. Med hela handen, faktiskt. Och vem blir då den som får ta sig an den uppgiften? Ingen aning faktiskt, men jag tror inte att Sven-Erik Österberg är mannen.. Kom hem Margot!!!!
onsdag 1 december 2010
Ny ragnarök eller varifrån och vart?
Jag har skrivit om det förut. När jag för ungefär ett år sedan lanserade en ny teori om klimatförändringarna. Men med en temperatur på nästan trettio minusgrader långt ner i Västergötland, förtjänar den att upprepas;Tänk om Ragnarök närmar sig!
Först kommer fimbulvintern, som varar i tre år utan mellanliggande sommar. Och det här är ju den andra i rad. Och hur var det med sommaren, egentligen? Och sen krig! Det behöver jag ju inte ens kommentera. Därefter kommer tre tuppar att gala. Nja...det är väl möjligen dom som saknas då. Men i alla fall: En tupp hos asarna (Gullinkambe), en hos jättarna (Fjalar - en eldröd tupp) och en hos Hel (den sotsvarte). Det blir översvämning, och här behövs ingen fantasi. Tänk bara på Pakistan. Sen kommer skeppet Nagelfar kommer loss. Heimdall blåser den gudomliga varningssignalen i Gjallarhornet, och nog är väl klimatmötet i Cancun en varningssignal. Fenrisulven, Midgårdsormen, jättarna, eldjättarna och Loke samlas för att kämpa mot asagudarna. Kampen står på Vigrids tusenmilaslätt, och tanken går för mig osökt till Uppenbarelsebokens skildring av slaget vid Harmagedon. Bergen rämnar och haven störtar in över land, men Yggdrasil, världsträdet består. Då Surt satt världen i brand sjunker den till havets botten. Men Nidavallen finns kvar, och där samlas de överlevande.
Och i Bibeln har vi Uppenbarelsebokens skildringar om tidens slut och Guds folk i paradiset........
Och Valan, kvinnan som vet allt sjunger: Osådda skola åkrar växa, allt ont sig bättra; Balder skall komma. [...]
En sal ses fagrare än solen stånda, täckt med guld, på Gimle.
Men i den sista versen avslöjar hon att ondskan inte helt har förjagats från världen genom Ragnarök:
Då kommer dunklets drake flygande, en blank orm, nedifrån, från Nidafjällen. I fjädrarne bär, och flyger över slätten, Nidhögg lik./ Nu skall hon sjunka.
I Ragnarök slukar Fenrisulven Oden, men Vidar hämnas sin fader genom att bända isär ulvens käkar. Tor dräper Midgårdsormen, men han hinner inte ta mer än nio fjät innan han faller död till marken, dödad av ormens giftiga etter. Heimdall och Loke spetsar varandra med sina spjut. Varghunden Garm äter upp Tyr, men blir spetsad inifrån av Tyrs svärd. Frej driver sitt hjorthorn genom jätten Surts öga, men blir kluven av Surts eldsvärd.
När Ragnarök sedan är över, går två människor, Liv och Livtrasir, som har överlevt, iland och påbörjar det nya livet i det nya Midgård eller Gimle, den värld som skapas efter Ragnarök.
Detta påminner kanske inte om Eva och Adam,men däremot om Noa och hans fru, som överlevde floden. De överlevande gudarna är bland annat Tors söner Mode och Magne samt Odens söner Vidar, Balder och Höder, och de flesta av asynjorna, de goda gudakvinnorna. En ny era stundar, och den skall ledas av Balder. Balder, som sades vara bäst av asarna. Det var omöjligt att säga något ont om honom. Han var vacker, ljus, god, vis och omtyckt. Han styr den nya världen tillsammans med Nanna.
Det finns flera likheter mellan traditionen om den vite Balder och Vite Krist. Balder beskrevs till exempel som "den vitaste av asar" och Kristus kallades på flera nordiska språk Vite Krist.(fornisländska: Hvítakristr)Båda är framställda som goda och lidande gudar, båda dör och blir begråtna; Och kristendomens dualistiska motiv, kampen mellan gud och djävul, som vi känner väl kan också återfinnas i konflikten mellan Balder och Loke.
Men Anders! Inte tror du väl på det där? Nej det har jag inte sagt, men medge att det finns intressanta likheter. Människan har i alla tider funderat över de eviga frågorna. Varifrån? Och vart? Och ute gnistrar Fimbulvintern och det är 30 grader kallt i Västergötland......
Först kommer fimbulvintern, som varar i tre år utan mellanliggande sommar. Och det här är ju den andra i rad. Och hur var det med sommaren, egentligen? Och sen krig! Det behöver jag ju inte ens kommentera. Därefter kommer tre tuppar att gala. Nja...det är väl möjligen dom som saknas då. Men i alla fall: En tupp hos asarna (Gullinkambe), en hos jättarna (Fjalar - en eldröd tupp) och en hos Hel (den sotsvarte). Det blir översvämning, och här behövs ingen fantasi. Tänk bara på Pakistan. Sen kommer skeppet Nagelfar kommer loss. Heimdall blåser den gudomliga varningssignalen i Gjallarhornet, och nog är väl klimatmötet i Cancun en varningssignal. Fenrisulven, Midgårdsormen, jättarna, eldjättarna och Loke samlas för att kämpa mot asagudarna. Kampen står på Vigrids tusenmilaslätt, och tanken går för mig osökt till Uppenbarelsebokens skildring av slaget vid Harmagedon. Bergen rämnar och haven störtar in över land, men Yggdrasil, världsträdet består. Då Surt satt världen i brand sjunker den till havets botten. Men Nidavallen finns kvar, och där samlas de överlevande.
Och i Bibeln har vi Uppenbarelsebokens skildringar om tidens slut och Guds folk i paradiset........
Och Valan, kvinnan som vet allt sjunger: Osådda skola åkrar växa, allt ont sig bättra; Balder skall komma. [...]
En sal ses fagrare än solen stånda, täckt med guld, på Gimle.
Men i den sista versen avslöjar hon att ondskan inte helt har förjagats från världen genom Ragnarök:
Då kommer dunklets drake flygande, en blank orm, nedifrån, från Nidafjällen. I fjädrarne bär, och flyger över slätten, Nidhögg lik./ Nu skall hon sjunka.
I Ragnarök slukar Fenrisulven Oden, men Vidar hämnas sin fader genom att bända isär ulvens käkar. Tor dräper Midgårdsormen, men han hinner inte ta mer än nio fjät innan han faller död till marken, dödad av ormens giftiga etter. Heimdall och Loke spetsar varandra med sina spjut. Varghunden Garm äter upp Tyr, men blir spetsad inifrån av Tyrs svärd. Frej driver sitt hjorthorn genom jätten Surts öga, men blir kluven av Surts eldsvärd.
När Ragnarök sedan är över, går två människor, Liv och Livtrasir, som har överlevt, iland och påbörjar det nya livet i det nya Midgård eller Gimle, den värld som skapas efter Ragnarök.
Detta påminner kanske inte om Eva och Adam,men däremot om Noa och hans fru, som överlevde floden. De överlevande gudarna är bland annat Tors söner Mode och Magne samt Odens söner Vidar, Balder och Höder, och de flesta av asynjorna, de goda gudakvinnorna. En ny era stundar, och den skall ledas av Balder. Balder, som sades vara bäst av asarna. Det var omöjligt att säga något ont om honom. Han var vacker, ljus, god, vis och omtyckt. Han styr den nya världen tillsammans med Nanna.
Det finns flera likheter mellan traditionen om den vite Balder och Vite Krist. Balder beskrevs till exempel som "den vitaste av asar" och Kristus kallades på flera nordiska språk Vite Krist.(fornisländska: Hvítakristr)Båda är framställda som goda och lidande gudar, båda dör och blir begråtna; Och kristendomens dualistiska motiv, kampen mellan gud och djävul, som vi känner väl kan också återfinnas i konflikten mellan Balder och Loke.
Men Anders! Inte tror du väl på det där? Nej det har jag inte sagt, men medge att det finns intressanta likheter. Människan har i alla tider funderat över de eviga frågorna. Varifrån? Och vart? Och ute gnistrar Fimbulvintern och det är 30 grader kallt i Västergötland......
I huvudet på en f.d nörd
Jag var med redan på AIK:s tid. Ja, inte Gnaget då, utan Alfredshems IK alltså. Inte från början visserligen, men från mitten av 50-talet har jag nog följt laget. Eller LAGET som det stavas Nolaskogs. Under många år följde jag nog lika nära som andra nördar, men sen alltmer på avstånd. Lite av medgångssupporter har jag nog också blivit, det måste medges.
Säsongen 1958/1959 spelade man sin första säsong i högsta serien, Division 1 Norra. Och den sejouren i högsta serien blev bara ettårig. Jag tror inte att man tog en enda poäng faktiskt. Därefter åkte man under några säsonger hiss mellan division 1 och 2, för att 1962/1963 slutligen etablera sig i högsta serien. Apropå det så undrar jag vart forna storheter som Karlberg, Morgårdshammar och Rönnskär tagit vägen? Det var ju dom, som AIK slogs med om platserna i högsta serien, Plus Hammarby, som ju lagt ner verksamheten efter att länge ha levt över sina tillgångar. Och Strömsbro, som väl ätits upp av Brynäs.
Länge var ju laget bygdens lag, och dom nyförvärv som införskaffades, kom från Järved, Örnsköldsviks SK och Nyland. Nyland var ju faktiskt föregångaren när det gällde ångermanländsk ishockey, och vem glömmer t.ex Sten Olsén, som f.ö.fick tröja nummer tre efter övergången. De första värvningarna utanför distriktet kom nog från Västerbotten, och då glömmer ingen naturligtvis målvaktsjätten Gunnar ”Bäckis” Beckman, som kom från Teg. Och tillsammans med t.ex Nicke Johansson och bröderna Nordström byggde man upp ett av Sveriges bästa lag. Och byggmästare var naturligtvis Carlabel ”Kabben” Berglund, som tränade laget i mer än 20 år. Som läsaren märker sitter nördtakterna fortfarande i.
Bygdens lag alltså, men också Sveriges plantskola nummer ett. Jag behöver ju bara nämna namn som Anders Hedberg, Foppa, Markus Näslund och tvillingarna Sedin för att var och en ska förstå vad jag talar om. Inget svenskt lag har fostrat så många NHL-stjärnor, som MoDo, som jaget ju heter sedan 1964. Reaktionerna på namnbytet nådde ända upp till kommunfullmäktige, men innebar också många fördelar i form av ökad sponsring.Och sånt var viktigt redan då. Den konstfrusna hockeybanan fick väggar och tak i samma veva, och på så sätt förvandlades den delen av idrottsplatsen Kempevallen till Kempehallen. Den standardhöjningen innebar bl.a. att jag inte behövde köpa en korv utan bröd i andra pausen för att värma fingrarna och inte heller behövde jag längre gå de sex kilometrarna hem efter matcherna för att få liv i de stelfrusna fötterna.Jag kunde åka buss och sjunga med dom övriga segerrusiga supportrarna
1979 kom det första SM-guldet och det har ju sedan följts av ytterligare ett. Men 1979 hade hockeynörden sedan länge flyttat från orten, och det blev alltmer kärlek på avstånd. Sån kärlek har ju också ofta en tendens att svalna, och så också denna. MoDo-nörden förvandlades alltmer till en medgångssupporter, medan en mig närstående son tidigt övertog rollen som familjens MoDo-nörd. Men det är klart att han tagit intryck av sin far, som ju faktiskt var barndomskompis med flera av dåtidens stjärnor. På den tiden kunde man faktiskt gå ner till sargen på Hovet och snacka med Christer Nilsson och Sune Ödling i periodpauserna. Och då fick sonen följa med. Och att ha en pappa som spelat fotboll med Foppas pappa har satt djupa spår i det uppväxande släktet.
Och framtiden då? För MoDo alltså. Redan året efter det första SM-guldet började problemen, och laget var faktiskt ur den högsta serien redan 1984. Sedan har man ju hamnat utanför slutspelet de två senaste säsongerna, och även den nu pågående säsongen ser ut att sluta på samma sätt. Det är visserligen långt kvar, men hittills har laget inte imponerat. Framgångssupportrar kräver ju just framgång för att stämma upp hejaropen, och Tjalles lagbygge har hittills imponerat högst måttligt, om jag säger så. Laget har ju dessutom blivit samma främlingslegion som alla andra lag i elitserien, och då är det ju lika mycket en tjock plånbok som hård träning som krävs för framgång. Och jag är rädd att lag från små orter kommer att förlora plånboksmatchen. Titta bara på Leksand och Rögle t.ex. Och då hjälper det föga att de olika juniorlagen fortfarande håller hög klass.
Så ett tips från en framgångssupporter är att kräftgången kommer att fortsätta, och att laget om några år har etablerat sig som ett av Allsvenskans topplag med Leksand, Okarshamn och Borås som motståndare. Men inte mer än så, tyvärr! Men det är klart att hjärtat fortfarande säger HEJA MoDo!
Säsongen 1958/1959 spelade man sin första säsong i högsta serien, Division 1 Norra. Och den sejouren i högsta serien blev bara ettårig. Jag tror inte att man tog en enda poäng faktiskt. Därefter åkte man under några säsonger hiss mellan division 1 och 2, för att 1962/1963 slutligen etablera sig i högsta serien. Apropå det så undrar jag vart forna storheter som Karlberg, Morgårdshammar och Rönnskär tagit vägen? Det var ju dom, som AIK slogs med om platserna i högsta serien, Plus Hammarby, som ju lagt ner verksamheten efter att länge ha levt över sina tillgångar. Och Strömsbro, som väl ätits upp av Brynäs.
Länge var ju laget bygdens lag, och dom nyförvärv som införskaffades, kom från Järved, Örnsköldsviks SK och Nyland. Nyland var ju faktiskt föregångaren när det gällde ångermanländsk ishockey, och vem glömmer t.ex Sten Olsén, som f.ö.fick tröja nummer tre efter övergången. De första värvningarna utanför distriktet kom nog från Västerbotten, och då glömmer ingen naturligtvis målvaktsjätten Gunnar ”Bäckis” Beckman, som kom från Teg. Och tillsammans med t.ex Nicke Johansson och bröderna Nordström byggde man upp ett av Sveriges bästa lag. Och byggmästare var naturligtvis Carlabel ”Kabben” Berglund, som tränade laget i mer än 20 år. Som läsaren märker sitter nördtakterna fortfarande i.
Bygdens lag alltså, men också Sveriges plantskola nummer ett. Jag behöver ju bara nämna namn som Anders Hedberg, Foppa, Markus Näslund och tvillingarna Sedin för att var och en ska förstå vad jag talar om. Inget svenskt lag har fostrat så många NHL-stjärnor, som MoDo, som jaget ju heter sedan 1964. Reaktionerna på namnbytet nådde ända upp till kommunfullmäktige, men innebar också många fördelar i form av ökad sponsring.Och sånt var viktigt redan då. Den konstfrusna hockeybanan fick väggar och tak i samma veva, och på så sätt förvandlades den delen av idrottsplatsen Kempevallen till Kempehallen. Den standardhöjningen innebar bl.a. att jag inte behövde köpa en korv utan bröd i andra pausen för att värma fingrarna och inte heller behövde jag längre gå de sex kilometrarna hem efter matcherna för att få liv i de stelfrusna fötterna.Jag kunde åka buss och sjunga med dom övriga segerrusiga supportrarna
1979 kom det första SM-guldet och det har ju sedan följts av ytterligare ett. Men 1979 hade hockeynörden sedan länge flyttat från orten, och det blev alltmer kärlek på avstånd. Sån kärlek har ju också ofta en tendens att svalna, och så också denna. MoDo-nörden förvandlades alltmer till en medgångssupporter, medan en mig närstående son tidigt övertog rollen som familjens MoDo-nörd. Men det är klart att han tagit intryck av sin far, som ju faktiskt var barndomskompis med flera av dåtidens stjärnor. På den tiden kunde man faktiskt gå ner till sargen på Hovet och snacka med Christer Nilsson och Sune Ödling i periodpauserna. Och då fick sonen följa med. Och att ha en pappa som spelat fotboll med Foppas pappa har satt djupa spår i det uppväxande släktet.
Och framtiden då? För MoDo alltså. Redan året efter det första SM-guldet började problemen, och laget var faktiskt ur den högsta serien redan 1984. Sedan har man ju hamnat utanför slutspelet de två senaste säsongerna, och även den nu pågående säsongen ser ut att sluta på samma sätt. Det är visserligen långt kvar, men hittills har laget inte imponerat. Framgångssupportrar kräver ju just framgång för att stämma upp hejaropen, och Tjalles lagbygge har hittills imponerat högst måttligt, om jag säger så. Laget har ju dessutom blivit samma främlingslegion som alla andra lag i elitserien, och då är det ju lika mycket en tjock plånbok som hård träning som krävs för framgång. Och jag är rädd att lag från små orter kommer att förlora plånboksmatchen. Titta bara på Leksand och Rögle t.ex. Och då hjälper det föga att de olika juniorlagen fortfarande håller hög klass.
Så ett tips från en framgångssupporter är att kräftgången kommer att fortsätta, och att laget om några år har etablerat sig som ett av Allsvenskans topplag med Leksand, Okarshamn och Borås som motståndare. Men inte mer än så, tyvärr! Men det är klart att hjärtat fortfarande säger HEJA MoDo!
tisdag 30 november 2010
Rättsröta
Rättsröta är ett begrepp som myntades 1950 och snabbt vann stor spridning i den svenska pressdebatten där rättsskandaler, korruption och maktmissbruk på hög nivå i samhället kritiserades. Debatterna om Kejneaffären (1950-51) och Haijbyaffären (1952-53) gavs mycket stor uppmärksamhet, främst i storstadspressen. I samband med dem riktades beskyllningar mot främst polisen för att på otillbörligt sätt ha påverkat rättvisans gång av hänsyn till önskemål från höga statstjänstemän, ministrar och det kungliga hovet. Speciellt blev Haijbyaffären mycket uppmärksammad. Affären kretsade kring påstådda rättsövergrepp initierade av överståthållaren Torsten Nothin till följd av en påstådd homosexuell relation mellan Gustaf V och restaurangdirektören Kurt Haijby som slutligen kom att dömas för utpressning. I 50-talets rättsrötedebatt framträdde särskilt Vilhelm Moberg som frän samhällskritiker.
Detta som en bakgrund till mitt påstående att anklagelserna mot Wikileaks grundare Julian Assange om begångna våldtäkter under hans besök i Sverige är en ny rättsröteskandal. För mig är det uppenbart,att USA utsätter svenskt rättsväsende för påtryckningar för att hitta något att anklaga Assange för. Något som skulle kunna sätta stopp för Wikileaks angrepp på inte minst USA. Jag tror alltså inte ett ögonblick på att Assange har begått några våldtäkter under sitt besök i Sverige. Rättsröta!
Och vad är det faktum att mordet på Olof Palme aldrig kommer att klaras upp,om inte en annan rätteröteskandal. Det begicks allldeles för många fel av polisen under de första timmarna efter mordet,för att jag inte skall tro,att polisen var inblandad. I högsta grad och på hög nivå.
Och blir Ekmanaffären en ny rättsskandal? Ekmanaffären? Jag talar om djurgårdsspelaren Nils Ekmans dråpförsök på Brynäs Jakob Silferberg mitt under pågående elitseriematch. En slashing, som om den bara hade tagit lite annorlunda, hade kunnat leda till döden. Det värsta jag sett i den vägen, säger erfarna matchfunktionärer. Ekman, som i sina bästa stunder, är en riktigt hyfsad ishockeyspelare, fick matchstraff, och nu talas det om en relativt lång avstängning. För försök till dråp?
Jag är klart medveten om svårigheterna att tillämpa allmänna rättsprinciper i samband med matcher och tävlingar. Rakt av så att säga. Men här passerades en gräns. När man höjer klubban långt över huvudet, siktar och slår så hårt man nånsin orkar, måste andra instanser än domare och disciplinnämnder ingripa. Skillnaden mellan mord och dråp är att att dråp begås i hastigt mod, medan mord är planerat i förväg. Ekman utdelade ett slag, som kunnat vara dödande, i hastigt mod, och bör dömas därefter. Idrotten, och i det här fallet hockeyn, vimlar av liknande exempel. MoDo:s buse Anton Hedman misshandlade exempelvis Djurgårdens Andreas Holmqvist så illa att näsbenet knäcktes. För detta straffas han med en avstängning från tre matcher. Utanför rinken hade staffsatsen blivit en helt annan. Jan-Axel Alavaara,också han i MoDo på den tiden, körde avsiktigt på domaren i en SM-slutspelsmatch mot Djurgården 1998 och stängdes av i åtta månader, sammanlagt 22 matcher.
Men Nils Ekmans tilltag var av ett helt annat slag. Han bör självklart stängas av på livstid, och en brottsutredning bör inledas. Annars är en ny rättsröteskandal under uppsegling.
Detta som en bakgrund till mitt påstående att anklagelserna mot Wikileaks grundare Julian Assange om begångna våldtäkter under hans besök i Sverige är en ny rättsröteskandal. För mig är det uppenbart,att USA utsätter svenskt rättsväsende för påtryckningar för att hitta något att anklaga Assange för. Något som skulle kunna sätta stopp för Wikileaks angrepp på inte minst USA. Jag tror alltså inte ett ögonblick på att Assange har begått några våldtäkter under sitt besök i Sverige. Rättsröta!
Och vad är det faktum att mordet på Olof Palme aldrig kommer att klaras upp,om inte en annan rätteröteskandal. Det begicks allldeles för många fel av polisen under de första timmarna efter mordet,för att jag inte skall tro,att polisen var inblandad. I högsta grad och på hög nivå.
Och blir Ekmanaffären en ny rättsskandal? Ekmanaffären? Jag talar om djurgårdsspelaren Nils Ekmans dråpförsök på Brynäs Jakob Silferberg mitt under pågående elitseriematch. En slashing, som om den bara hade tagit lite annorlunda, hade kunnat leda till döden. Det värsta jag sett i den vägen, säger erfarna matchfunktionärer. Ekman, som i sina bästa stunder, är en riktigt hyfsad ishockeyspelare, fick matchstraff, och nu talas det om en relativt lång avstängning. För försök till dråp?
Jag är klart medveten om svårigheterna att tillämpa allmänna rättsprinciper i samband med matcher och tävlingar. Rakt av så att säga. Men här passerades en gräns. När man höjer klubban långt över huvudet, siktar och slår så hårt man nånsin orkar, måste andra instanser än domare och disciplinnämnder ingripa. Skillnaden mellan mord och dråp är att att dråp begås i hastigt mod, medan mord är planerat i förväg. Ekman utdelade ett slag, som kunnat vara dödande, i hastigt mod, och bör dömas därefter. Idrotten, och i det här fallet hockeyn, vimlar av liknande exempel. MoDo:s buse Anton Hedman misshandlade exempelvis Djurgårdens Andreas Holmqvist så illa att näsbenet knäcktes. För detta straffas han med en avstängning från tre matcher. Utanför rinken hade staffsatsen blivit en helt annan. Jan-Axel Alavaara,också han i MoDo på den tiden, körde avsiktigt på domaren i en SM-slutspelsmatch mot Djurgården 1998 och stängdes av i åtta månader, sammanlagt 22 matcher.
Men Nils Ekmans tilltag var av ett helt annat slag. Han bör självklart stängas av på livstid, och en brottsutredning bör inledas. Annars är en ny rättsröteskandal under uppsegling.
söndag 28 november 2010
Adventsljus
Jag är lite barnsligt förtjust i advent. Kanske är det därför att alla ljus. både ute och inne bryter det hemska novembermörkret. Eller kanske är det det faktum att julen närmar sig. Nu är i alla fall både adventstjärnor och elljusstakar på plats i de flesta rum i huset. Fast nån utebelysning har det inte blivit än i år. Jag hade ju knappt krattat ihop alla löv och då tänker man ju inte på att sätta upp ljusslingorna än på länge. Åtminstone inte om man är jag. Och sen kom snön. Och den bara fortsätter att komma. Men plogbilen räddade i alla fall både adventsgudstjänst och konsert i går. Och det verkar som om vi fått en ny snöplogsentreprenör i vinter. Det lovar gott i så fall.
Det var när kriget närmade sig på 1930-talet, som adventsstjärnorna för första gången tändes i vårt land. Sedan dess har ljusen i fönstren bara blivit fler och fler. Adventsstjärnorna har fått sällskap av alla sorters belysning i alla sorters färger. En del vackert och stämningshöjande och annat hemskt och smaklöst. Gröna tomtar t.ex!! Vi har numera råd att lysa upp nästan alla fönster i våra hem. Och som sagt, gärna också ljusslingor i träd och buskar. Vad visar detta om inte att jag inte är ensam längtande efter ljus i mörkret. och har inte denna längtan hos fler än hos mig rent av blivit större och större?
Och jag längtar inte bara efter adventsljuset. Jag längtar efter positiva nyheter, efter ljus i tillvaron? Jag längtar efter avbrott, efter att livet ska ha en annan sida. Efter ljuspunkter, någonting annat än det vardagliga. Jag längtar efter stillhet och skönhet, stämning och högtid. Kanske också efter något ögonblick av inre samling. Se där; Lite av mig i adventstid.
Så tänder vi våra ljus, men den som stirrar in i ljuset upptäcker ingenting. Ljusets mening finns inte i ljuset utan i det som blir belyst. Adventsljusets mening finns ute i den värld som ljuset lyser på. Gud finns sällan i det högtidliga. Det gudomliga har valt att bo bland människors sorg, ensamhet, bland mödor och misslyckanden,och bland folk som är ute på gatorna och demonstrerar för fred, frihet och rättvisa. I dag är det en åsna som drar in i kyrkan. Åsnan som var symbolen för vardagen på Jesu tid. Det är om den vardagen adventsevangeliet handlar.
I adventstid är det kallt och mörkt ute, liksom det kan vara i vårt inre. Men så kommer jubelropet: Någon kommer! Någon kommer med hopp och med ljus. NÅGON som älskar kommer som ett ljus i mörkret.
Ordet ADVENT betyder ju ankomst. Vem är då Han som kommer? Bibeln kallar honom för Världens Ljus. Det är ett bra namn för Honom, Adventets konung.
Genom hela Gamla Testamentet finns en Adventslängtan efter frid och fred. Fredsfursten ska komma. Det är lätt att känna igen sig i denna fredslängtan. Blir det någonsin fred i t.ex. Mellanöstern? Eller i Afgahnistan. När ska de plågade folken i dom länderna få se Ljuset i mörkret? Och de fattiga barn i vårt eget land, som bara blir fler och fler. När ska ljuset börja lysa för dem?
Jesus lånade en åsna att rida på. Och nu vill han låna mig också. Han vill, att jag, och du också för den delen,ska hjälpa till att sprida Hans ljus i världen. Han vill låna våra händer för att stödja och bära. Han vill att vi ska hjälpa till att peka på allt gott som också händer i en värld som inte är helt mörk. Han vill att vi ska peka på Ljuset. Han vill varje dag finnas med i våra liv. Känner vi igen Honom då, så kan också vi säga: ”Välsignad vare du kommer till oss”. Då blir vi också välsignade och blir fyllda av glädje och lovsång.
Så i mitt fönster är det ett längtans ljus som är tänt.En påminnelse om att Han som är Världens Ljus aldrig ger upp. Han är segraren över död och mörker. Ja, välsignad vare Du som har kommit, som skall komma och som nu kommer till oss i Advent.
Det var när kriget närmade sig på 1930-talet, som adventsstjärnorna för första gången tändes i vårt land. Sedan dess har ljusen i fönstren bara blivit fler och fler. Adventsstjärnorna har fått sällskap av alla sorters belysning i alla sorters färger. En del vackert och stämningshöjande och annat hemskt och smaklöst. Gröna tomtar t.ex!! Vi har numera råd att lysa upp nästan alla fönster i våra hem. Och som sagt, gärna också ljusslingor i träd och buskar. Vad visar detta om inte att jag inte är ensam längtande efter ljus i mörkret. och har inte denna längtan hos fler än hos mig rent av blivit större och större?
Och jag längtar inte bara efter adventsljuset. Jag längtar efter positiva nyheter, efter ljus i tillvaron? Jag längtar efter avbrott, efter att livet ska ha en annan sida. Efter ljuspunkter, någonting annat än det vardagliga. Jag längtar efter stillhet och skönhet, stämning och högtid. Kanske också efter något ögonblick av inre samling. Se där; Lite av mig i adventstid.
Så tänder vi våra ljus, men den som stirrar in i ljuset upptäcker ingenting. Ljusets mening finns inte i ljuset utan i det som blir belyst. Adventsljusets mening finns ute i den värld som ljuset lyser på. Gud finns sällan i det högtidliga. Det gudomliga har valt att bo bland människors sorg, ensamhet, bland mödor och misslyckanden,och bland folk som är ute på gatorna och demonstrerar för fred, frihet och rättvisa. I dag är det en åsna som drar in i kyrkan. Åsnan som var symbolen för vardagen på Jesu tid. Det är om den vardagen adventsevangeliet handlar.
I adventstid är det kallt och mörkt ute, liksom det kan vara i vårt inre. Men så kommer jubelropet: Någon kommer! Någon kommer med hopp och med ljus. NÅGON som älskar kommer som ett ljus i mörkret.
Ordet ADVENT betyder ju ankomst. Vem är då Han som kommer? Bibeln kallar honom för Världens Ljus. Det är ett bra namn för Honom, Adventets konung.
Genom hela Gamla Testamentet finns en Adventslängtan efter frid och fred. Fredsfursten ska komma. Det är lätt att känna igen sig i denna fredslängtan. Blir det någonsin fred i t.ex. Mellanöstern? Eller i Afgahnistan. När ska de plågade folken i dom länderna få se Ljuset i mörkret? Och de fattiga barn i vårt eget land, som bara blir fler och fler. När ska ljuset börja lysa för dem?
Jesus lånade en åsna att rida på. Och nu vill han låna mig också. Han vill, att jag, och du också för den delen,ska hjälpa till att sprida Hans ljus i världen. Han vill låna våra händer för att stödja och bära. Han vill att vi ska hjälpa till att peka på allt gott som också händer i en värld som inte är helt mörk. Han vill att vi ska peka på Ljuset. Han vill varje dag finnas med i våra liv. Känner vi igen Honom då, så kan också vi säga: ”Välsignad vare du kommer till oss”. Då blir vi också välsignade och blir fyllda av glädje och lovsång.
Så i mitt fönster är det ett längtans ljus som är tänt.En påminnelse om att Han som är Världens Ljus aldrig ger upp. Han är segraren över död och mörker. Ja, välsignad vare Du som har kommit, som skall komma och som nu kommer till oss i Advent.
fredag 26 november 2010
Det värsta är över nu!
Som jag påpekat tidigare förstår jag inte vad Gud tänkte på när han skapade oktober, åtminstone den senare delen, och november. Mörkt, mörkare, mörkast. Dagar korta, kortare, kortast och nätter långa, längre, längst.
Men det är över nu! Visserligen blir det inte kortast och längst förrän den 21 dec kl.23.38, då vintersolståndet inträffar. Men det känns med hjälp av ljus, stjärnor och adventsmys att vi har klarat det ytterligare ett år. Men till nästa år måste jag göra något åt det.....
Jag gillar adventstiden. Ljus och stjärnor både ute och inne. Fast i år får utebelysningen på Baldersvägen vänta. Hann liksom inte med innan snön tog oss med häpnad. Men snön sprider ju ljus i sig själv. Och inne bl.a "God Lul-staken" vars hemlighet bara de riktigt invigda känner till. Förr hade vi också ett datumljus på bordet för att kunna se hur jultiden närmade sig, ett snäpp för varje dag. Tror att jag ska skaffa ett sånt igen. Men det påminner ju också om att tiden för julklappsraseriet närmar sig. Undrar om det finns någon face-bookgrupp eller nåt sånt för oss som vill skära ned på julklappsköpandet. Man kan säkert nätverka om det. Det kan man ju nästan om allt, såg jag i tidningen härom dagen, och jag är ju själv med i några olika nätverk. Fast jag såg också nån som hade över 1500 vänner på Facebook. Nätverkar dom med varann på nåt sätt eller är det bara en ny hobby att samla på sig vänner på Facebook?
Och varför har man ingen skyltsöndag nu för tiden? Affärerna dolde sina skyltfönster och skyltade om för att precis på skyltsöndagen presentera julens alla lockelser. Stämning skapade sånt i alla fall. Men nu börjar ju affärerna att locka i oktober och man ortkar ju inte vara julstämd i flera månader. Inte jag i alla fall.
Men advent är inte bara ljus och förväntan. Redan på söndag talar bibeltexterna om Fredsfursten, som kom för att stifta fred. "Och skon som krigaren bar i stridslarmet,och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given,och på hans skuldror skall herradömet vila;" Och det handlar inte bara om Afghanistan. Hur behandlar vi de ensamkommande flyktingbarnen? Och hur ställer vi oss till att allt fler barn i Sverige föds i fattiga familjer? För vi fortfarande krig mot fattigdom och förnedring? Gör jag? Det var ju en frälsningsARMÈ vi blev.
Och nästa söndag talar texterna om att Jesus ska komma tillbaka. När jag var ung hade vi en pastor i stan, som alltid annonserade kommande möten med tillägget: "Om Herren dröjer." Ibland har jag en känsla av att jag slagit ned mina tältpinnar så djupt att jag har svårt att dra vidare. Det gäller att fortsätta att vara pilgrim. På väg!
Men hur hamnade jag här? Rubriken över inlägget var ju att det värsta är över. Och det kan faktiskt vara det. Med ett folk som i Jesu efteröljd mäklar fred, där dom går fram, och ett folk som aktivt väntar på att Jesus ska komma tillbaka, ljusnar det! Och under tiden tänder vi det första ljuset och sjunger "Bereden väg för Herran" och "Gå Sion, Din Konung att möta". Det värsta är över ytterligare en gång.
Men det är över nu! Visserligen blir det inte kortast och längst förrän den 21 dec kl.23.38, då vintersolståndet inträffar. Men det känns med hjälp av ljus, stjärnor och adventsmys att vi har klarat det ytterligare ett år. Men till nästa år måste jag göra något åt det.....
Jag gillar adventstiden. Ljus och stjärnor både ute och inne. Fast i år får utebelysningen på Baldersvägen vänta. Hann liksom inte med innan snön tog oss med häpnad. Men snön sprider ju ljus i sig själv. Och inne bl.a "God Lul-staken" vars hemlighet bara de riktigt invigda känner till. Förr hade vi också ett datumljus på bordet för att kunna se hur jultiden närmade sig, ett snäpp för varje dag. Tror att jag ska skaffa ett sånt igen. Men det påminner ju också om att tiden för julklappsraseriet närmar sig. Undrar om det finns någon face-bookgrupp eller nåt sånt för oss som vill skära ned på julklappsköpandet. Man kan säkert nätverka om det. Det kan man ju nästan om allt, såg jag i tidningen härom dagen, och jag är ju själv med i några olika nätverk. Fast jag såg också nån som hade över 1500 vänner på Facebook. Nätverkar dom med varann på nåt sätt eller är det bara en ny hobby att samla på sig vänner på Facebook?
Och varför har man ingen skyltsöndag nu för tiden? Affärerna dolde sina skyltfönster och skyltade om för att precis på skyltsöndagen presentera julens alla lockelser. Stämning skapade sånt i alla fall. Men nu börjar ju affärerna att locka i oktober och man ortkar ju inte vara julstämd i flera månader. Inte jag i alla fall.
Men advent är inte bara ljus och förväntan. Redan på söndag talar bibeltexterna om Fredsfursten, som kom för att stifta fred. "Och skon som krigaren bar i stridslarmet,och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given,och på hans skuldror skall herradömet vila;" Och det handlar inte bara om Afghanistan. Hur behandlar vi de ensamkommande flyktingbarnen? Och hur ställer vi oss till att allt fler barn i Sverige föds i fattiga familjer? För vi fortfarande krig mot fattigdom och förnedring? Gör jag? Det var ju en frälsningsARMÈ vi blev.
Och nästa söndag talar texterna om att Jesus ska komma tillbaka. När jag var ung hade vi en pastor i stan, som alltid annonserade kommande möten med tillägget: "Om Herren dröjer." Ibland har jag en känsla av att jag slagit ned mina tältpinnar så djupt att jag har svårt att dra vidare. Det gäller att fortsätta att vara pilgrim. På väg!
Men hur hamnade jag här? Rubriken över inlägget var ju att det värsta är över. Och det kan faktiskt vara det. Med ett folk som i Jesu efteröljd mäklar fred, där dom går fram, och ett folk som aktivt väntar på att Jesus ska komma tillbaka, ljusnar det! Och under tiden tänder vi det första ljuset och sjunger "Bereden väg för Herran" och "Gå Sion, Din Konung att möta". Det värsta är över ytterligare en gång.
torsdag 25 november 2010
Tankar för dagen
För några år sedan, jag minns nu inte hur många, ersattes morgonandakten 06.50 i Sveriges Radio med programpunkten "Tankar för Dagen". Protester främst från kristet håll följde på förändringen. Avkristning! Sekularisering! Men så bra det har blivit!! Det tänks faktiskt många kloka tankar även utanför kyrkan. Och många okloka innanför kyrkans väggar också för den delen. En av fördelarna med mitt nya pensionärsliv är, att jag hinner lyssna till dessa tankar varje morgon.Dessutom går tankarna i repris 21.45 varje kväll.
Aase Berg är poet och litteraturkritiker. Hon har bland annat givit ut en trilogi om moderskap med diktsamlingarna Forsla fett, Uppland och Loss, och kom senast ut med essäsamlingen Uggla och ungdomsboken Människoätande människor i Märsta. Aase bor i Njutånger, Hälsingland. Det berättar SR på sin hemsida om den som tänkte för dagen i morse. Och du som sov, eller var på väg till jobbet, eller kokade kaffe eller något annat!! Lyssna i kväll. Det vara bara såååå bra.
Tankarna gick ungefär så här: Om man trots alla hundcoacher inte klarar av att uppfostra sin hund,vad gör man då? Och om man inte lyckas särskilt bra med barnuppfostran, trots alla familjekurser. Och om ingen ledarskapsutveckling i världen hjälper på jobbet.... Finns det inget hopp och ingen plats för mig då, om det nu är så, att det är ledarskapsgenerna som saknas? Och så gav hon svaret. Jo, skogen, naturen. Där lever växter och djur i ömsesidigt ointresse och respekt och där får också jag vara som jag är. Så långt Aase Berg.
Men kyrkan då? Det är väl också en sån plats. Fast med skillnaden att i församlingen lever vi i ömsidigt intresse för varann. Inte i ointresse. Ett ömsesidigt intresse och respekt, som gör att jag får vara som jag är och den jag är. Där uppskattas jag för just det. Jag räknas, jag finns. Precis som du. Med eller utan ledaregenskaper.
Jag har varit med i en kristen församling i snart femtio år, och vet att det kan vara så. Där Gud själv och den Bibel, som presenterar Honom, får vara i centrum som kompass för den gemensamma livsvandringen, blir församlingen den oas som ger både vila, kraft och inspiration. Men jag vet också, att det inte alltid är så. Församlingen kan också vara en plats där vi blir experter på att dölja konflikter i stället för att ta i tu med dem, och där vi säger elaka saker med snäll och from röst. Församlingen kan bli som Aases skog; en plats där jag är lika mycket värd som en snigel. En plats för ömsesidigt ointresse.
William Booth, Frälsningsarméns grundare, sa vid ett tillfälle att "våra liv är den enda Bibel,som människor läser" Och då blir min tanke för dagen i dag att försöka leva så, att människor kan läsa nåt fint och hållbart i mitt liv i dag. Och Du; Lyssna i kväll! 21.45 är tiden och P1 är kanalen.
Aase Berg är poet och litteraturkritiker. Hon har bland annat givit ut en trilogi om moderskap med diktsamlingarna Forsla fett, Uppland och Loss, och kom senast ut med essäsamlingen Uggla och ungdomsboken Människoätande människor i Märsta. Aase bor i Njutånger, Hälsingland. Det berättar SR på sin hemsida om den som tänkte för dagen i morse. Och du som sov, eller var på väg till jobbet, eller kokade kaffe eller något annat!! Lyssna i kväll. Det vara bara såååå bra.
Tankarna gick ungefär så här: Om man trots alla hundcoacher inte klarar av att uppfostra sin hund,vad gör man då? Och om man inte lyckas särskilt bra med barnuppfostran, trots alla familjekurser. Och om ingen ledarskapsutveckling i världen hjälper på jobbet.... Finns det inget hopp och ingen plats för mig då, om det nu är så, att det är ledarskapsgenerna som saknas? Och så gav hon svaret. Jo, skogen, naturen. Där lever växter och djur i ömsesidigt ointresse och respekt och där får också jag vara som jag är. Så långt Aase Berg.
Men kyrkan då? Det är väl också en sån plats. Fast med skillnaden att i församlingen lever vi i ömsidigt intresse för varann. Inte i ointresse. Ett ömsesidigt intresse och respekt, som gör att jag får vara som jag är och den jag är. Där uppskattas jag för just det. Jag räknas, jag finns. Precis som du. Med eller utan ledaregenskaper.
Jag har varit med i en kristen församling i snart femtio år, och vet att det kan vara så. Där Gud själv och den Bibel, som presenterar Honom, får vara i centrum som kompass för den gemensamma livsvandringen, blir församlingen den oas som ger både vila, kraft och inspiration. Men jag vet också, att det inte alltid är så. Församlingen kan också vara en plats där vi blir experter på att dölja konflikter i stället för att ta i tu med dem, och där vi säger elaka saker med snäll och from röst. Församlingen kan bli som Aases skog; en plats där jag är lika mycket värd som en snigel. En plats för ömsesidigt ointresse.
William Booth, Frälsningsarméns grundare, sa vid ett tillfälle att "våra liv är den enda Bibel,som människor läser" Och då blir min tanke för dagen i dag att försöka leva så, att människor kan läsa nåt fint och hållbart i mitt liv i dag. Och Du; Lyssna i kväll! 21.45 är tiden och P1 är kanalen.
onsdag 24 november 2010
Är det någon som minns Marx?
Karl Marx är väl ungefär lika ute och lika bortglömd som tippex och manuella spritduplikatorer. Eller som blåstenciler. Och lika bra är kanske det. Men kanske är det också så, att den kris världsekonomin upplever nu, är en del av det kapitalismens sista stadium, som Marx kallade imperalism, och som skulle föregå världsrevolutionen. Och då är Marx kanske inte riktigt död ändå.
Tänk bara på Grekland, Irland och kanske Portugal och Spanien så förstår du vad jag menar. Ekonomiska kollapser och mångmiljardlån för att överleva. För att inte tala om Island, ett land, som lite i skymundan skulle ha gått i konkurs och lämnat världskartan, om nåt sånt varit möjligt.
Men Kina stämmer inte in på den marxistiska världsbilden. Kina skulle ju vara reolutionens draglok. Det var ju bl.a.därifrån som världsrevolutionen skulle komma. Detta även om Mao fick tolka om Marx och påstå att det var bönderna och inte arbetarna, som skulle vara revolutionens bärare och förtrupp. Men proletärer som proletärer tänkte kanske Mao.... Detta Kina, som nu är kapitalismens stöttepelare nummer ett och det land som leder den ekonomiska utvecklingen. Och nu är det väl bara Nordkorea, som tror på nån socialistisk världsrevolution. Där ska ju Kim Jung Un, ymgst av tre söner till diktatorn Kim Jung Il, ta över vid kärnvapenknapparna. Kim Jong Il har 160 i IQ. Han har skrivit sex operor, är en av världens främsta poeter och gjorde elva hole in one under sin första golfrunda.Det vet alla i Nordkorea. Men arvtagaren, vem är han då? Vem är denna tredje generationens diktator i världens mest slutna land? Få vet. Det enda kända fotografiet, togs när han var elva.
Men kanske är bilden klar ändå. Enligt samstämmiga källor ska Kim Jong Un vara pappas pojke: en stridbar excentriker med smak för livets goda.Liksom sina bröder fick han sin utbildning på en exklusiv privatskola i Schweiz. Kanske var det där han lärde sig uppskatta den amerikanske sångaren Eric Clapton. Han sägs också vara förtjust i vin, sushi (särskilt bläckfisk och tonfisk) och baseboll. Och kanske provsköt han mot Sydkorea i går förresten. Bäva månde världen. Hade det inte varit bättre med någon annan Ilbroder.
Storebror Kim Jong Nam, 37 (eller möjligen 38, uppgifterna går isär), pekades länge ut som den naturlige arvtagaren. Men han brände sina skepp när han greps med falskt pass i Japan för fem år sedan – på väg till Disneyland i Tokyo. Och mellanbrodern Kim Jong Chul, 28, uppges aldrig ha varit pappas favorit. Han anses för godhjärtad och feminin. Inga marxistiska revolutionsegenskaper.
Så den marxistiska världsrevolutionen lär nog utebli.I Lettland, som i alla fall smakat på förrätten, säger man att då, under sovjettiden,när världsrevolutionen förbereddes, var alla jämlika. Det var bara det att en del var mycket jämlikare än andra.....
Marx hade ingen plan B, men det måste vi ha. Socialdemokraterna håller på att vaska fram en ny ledare, och förhoppningsvis även en ny politik. Även om det än är ganska tyst om det senare. Får man föreslå rättning vänster och mer både av Robin Hood och Apostlagärningarna. Att ge till dom som saknar.....Och då blir det kanske revolution ändå. En kärlekens och solidaritetens världsrevolution. Ja tack!
Tänk bara på Grekland, Irland och kanske Portugal och Spanien så förstår du vad jag menar. Ekonomiska kollapser och mångmiljardlån för att överleva. För att inte tala om Island, ett land, som lite i skymundan skulle ha gått i konkurs och lämnat världskartan, om nåt sånt varit möjligt.
Men Kina stämmer inte in på den marxistiska världsbilden. Kina skulle ju vara reolutionens draglok. Det var ju bl.a.därifrån som världsrevolutionen skulle komma. Detta även om Mao fick tolka om Marx och påstå att det var bönderna och inte arbetarna, som skulle vara revolutionens bärare och förtrupp. Men proletärer som proletärer tänkte kanske Mao.... Detta Kina, som nu är kapitalismens stöttepelare nummer ett och det land som leder den ekonomiska utvecklingen. Och nu är det väl bara Nordkorea, som tror på nån socialistisk världsrevolution. Där ska ju Kim Jung Un, ymgst av tre söner till diktatorn Kim Jung Il, ta över vid kärnvapenknapparna. Kim Jong Il har 160 i IQ. Han har skrivit sex operor, är en av världens främsta poeter och gjorde elva hole in one under sin första golfrunda.Det vet alla i Nordkorea. Men arvtagaren, vem är han då? Vem är denna tredje generationens diktator i världens mest slutna land? Få vet. Det enda kända fotografiet, togs när han var elva.
Men kanske är bilden klar ändå. Enligt samstämmiga källor ska Kim Jong Un vara pappas pojke: en stridbar excentriker med smak för livets goda.Liksom sina bröder fick han sin utbildning på en exklusiv privatskola i Schweiz. Kanske var det där han lärde sig uppskatta den amerikanske sångaren Eric Clapton. Han sägs också vara förtjust i vin, sushi (särskilt bläckfisk och tonfisk) och baseboll. Och kanske provsköt han mot Sydkorea i går förresten. Bäva månde världen. Hade det inte varit bättre med någon annan Ilbroder.
Storebror Kim Jong Nam, 37 (eller möjligen 38, uppgifterna går isär), pekades länge ut som den naturlige arvtagaren. Men han brände sina skepp när han greps med falskt pass i Japan för fem år sedan – på väg till Disneyland i Tokyo. Och mellanbrodern Kim Jong Chul, 28, uppges aldrig ha varit pappas favorit. Han anses för godhjärtad och feminin. Inga marxistiska revolutionsegenskaper.
Så den marxistiska världsrevolutionen lär nog utebli.I Lettland, som i alla fall smakat på förrätten, säger man att då, under sovjettiden,när världsrevolutionen förbereddes, var alla jämlika. Det var bara det att en del var mycket jämlikare än andra.....
Marx hade ingen plan B, men det måste vi ha. Socialdemokraterna håller på att vaska fram en ny ledare, och förhoppningsvis även en ny politik. Även om det än är ganska tyst om det senare. Får man föreslå rättning vänster och mer både av Robin Hood och Apostlagärningarna. Att ge till dom som saknar.....Och då blir det kanske revolution ändå. En kärlekens och solidaritetens världsrevolution. Ja tack!
tisdag 23 november 2010
Carpe Diem
Använder Du Wikipedia som uppslagsverk? Om inte så gör det! Det är en av många fina uppslagsmöjligheter på nätet. Om uttrycket "Carpe Diem" säger Wikipedia: Carpe diem är latin och betyder fånga dagen men bör snarare tolkas ta vara på dagen, njut av dagen eller njut av den flyende dagen. Uttrycket återfinns i "Odes" (I,11.8) av den romerske poeten Horatius : "Carpe diem quam minimum credula postero" (fånga dagen, lita ej på morgondagen). Det är ett motiv i konst och litteratur, som innebär att uttrycka en maning till att snabbt börja ägna sig åt jordisk njutning. Det är till skillnad från det kristna vanitasmotivet, som också påminner om den stundande döden och jordelivets förgänglighet, ett epikureiskt och hedniskt motto. Motivet har historiskt varit vanligt under tider av pest och krig.
Så trots den hedniska bakgrunden, som Luther med kraft skulle ha tagit avstånd ifrån; ta vara på dagen! I dag är det den 23 november, och min hustru, fyller år om en månad. Liksom drottning Silvia. Lika många förretsen! Det är årets 327:e dag och vi har 38 dagar kvar av året. Klemens har namnsdag, och det har såväl Clarence som Kitty och Ketty också haft. Men dom namnen har utgått, och jag undrar varför. Flera Klemensar har ju visserligen varit påvar men.... Och den enda Ketty jag känt, var en fin gammal tant, så man undrar vad kalenderansvariga går efter.
Den sista avrättningen i Sverige verkställdes i dag för precis hundra år sedan då Alfred Ander (dömd den 17 augusti) avrättas med giljotin, (det var den enda gången en sådan användes i Sverige) på Långholmen i Stockholm. Avrättningen utfördes av Albert Gustaf Dahlman, Sveriges siste skarprättare. Ska man högtidlighålla sånt på något sätt? Ja möjligen att det var sista gången då. Men tänk att vi höll på med att avrätta fiolk i Sverige så länge. Barbariskt! Dahlman var förresten skarprättare för hela landet och reste runt för att avrätta sex personer. I tjänsten så att säga....
Hjalmar Branting föddes i dag 1860, och jag undrar vad han hade sagt om Partiet, om han levt i dag. Och Gösta "Fåglum" Pettersson fyller 70 år i dag. Vem han är? Det tänker jag inte förklara, då det hör till allmänbildningen. Upplysningsvis fick han i alla fall Svenska Dagbladets guldmedalj 1967. Och grattis, Nicklas Bäckström, därborta i Washington!! Och stava rätt, du som vill veta mer om födelsedagsbarnet. Om Du glömmer c-et får du veta saker om en finländsk hockeymålvakt i stället.
Och Edred, som var kung av England sedan 946 dog i dag år 955. Undrar hur det uppmärksammas i England. Jag kan kanske fråga min gode vän Royston, han brukar ha koll på sånt. Och 2006 dog Anita O'Day, 87 år gammal. Hon var en amerikansk jazzsångerska, som jag faktiskt har lyssnat till live en gång. En gång när Rikskonserter tog såna som henne och Ella Fizgerald till Örnsköldsvik. Och Rikskonserter, som dom ska lägga ned! Kulturskymning!
Och på tal om död, fick jag just reda på att en av mina gamla vänner och tidigare kollegor, dog häromdagen. Han var knappt tio år äldre än jag, och vid såna besked blir livet viktigt. Carpe Diem, fånga dagen! Gör det bästa du kan av den också i dag, Solen går upp i dag också. Visserligen inte förrän 7.58, men ändå. Och den går ned 15.09 i Stockholm, så jag kan fånga dagen i sju timmar och elva minuter.Och är jag där jag vill vara i dag? Gör jag det jag vill göra i dag. Om inte; vad är det som hindrar mig att fånga dagen?
Så trots den hedniska bakgrunden, som Luther med kraft skulle ha tagit avstånd ifrån; ta vara på dagen! I dag är det den 23 november, och min hustru, fyller år om en månad. Liksom drottning Silvia. Lika många förretsen! Det är årets 327:e dag och vi har 38 dagar kvar av året. Klemens har namnsdag, och det har såväl Clarence som Kitty och Ketty också haft. Men dom namnen har utgått, och jag undrar varför. Flera Klemensar har ju visserligen varit påvar men.... Och den enda Ketty jag känt, var en fin gammal tant, så man undrar vad kalenderansvariga går efter.
Den sista avrättningen i Sverige verkställdes i dag för precis hundra år sedan då Alfred Ander (dömd den 17 augusti) avrättas med giljotin, (det var den enda gången en sådan användes i Sverige) på Långholmen i Stockholm. Avrättningen utfördes av Albert Gustaf Dahlman, Sveriges siste skarprättare. Ska man högtidlighålla sånt på något sätt? Ja möjligen att det var sista gången då. Men tänk att vi höll på med att avrätta fiolk i Sverige så länge. Barbariskt! Dahlman var förresten skarprättare för hela landet och reste runt för att avrätta sex personer. I tjänsten så att säga....
Hjalmar Branting föddes i dag 1860, och jag undrar vad han hade sagt om Partiet, om han levt i dag. Och Gösta "Fåglum" Pettersson fyller 70 år i dag. Vem han är? Det tänker jag inte förklara, då det hör till allmänbildningen. Upplysningsvis fick han i alla fall Svenska Dagbladets guldmedalj 1967. Och grattis, Nicklas Bäckström, därborta i Washington!! Och stava rätt, du som vill veta mer om födelsedagsbarnet. Om Du glömmer c-et får du veta saker om en finländsk hockeymålvakt i stället.
Och Edred, som var kung av England sedan 946 dog i dag år 955. Undrar hur det uppmärksammas i England. Jag kan kanske fråga min gode vän Royston, han brukar ha koll på sånt. Och 2006 dog Anita O'Day, 87 år gammal. Hon var en amerikansk jazzsångerska, som jag faktiskt har lyssnat till live en gång. En gång när Rikskonserter tog såna som henne och Ella Fizgerald till Örnsköldsvik. Och Rikskonserter, som dom ska lägga ned! Kulturskymning!
Och på tal om död, fick jag just reda på att en av mina gamla vänner och tidigare kollegor, dog häromdagen. Han var knappt tio år äldre än jag, och vid såna besked blir livet viktigt. Carpe Diem, fånga dagen! Gör det bästa du kan av den också i dag, Solen går upp i dag också. Visserligen inte förrän 7.58, men ändå. Och den går ned 15.09 i Stockholm, så jag kan fånga dagen i sju timmar och elva minuter.Och är jag där jag vill vara i dag? Gör jag det jag vill göra i dag. Om inte; vad är det som hindrar mig att fånga dagen?
måndag 22 november 2010
700 kakor i Lusasken
Den som lever eller levt i Föreningssverige vet, att vi nu lever i julmässornas tid. Det vet förresten alla, som tar en helgpromenad i en vanlig svensk stad den här årstiden också. Julmässor och dito marknader överallt.PRO har, Frälsningsarmén har och idrottsföreningen har. Liksom baptisterna och IOGT. Och alla andra. Och ofta samtidigt.
Detta sagt som en introduktion till dagens blogginlägg, som handlar om ett mycket trevligt besök hos goda vänner i Karlskoga. God mat, fin gemenskap och ett besök i grannstaden. Med 700 kakor i Lusasken. Lusasken är den säregna sparbössa, som givit Kristinehamn dess smeknamn. Lusasken har alltså inget med små otrevliga kryp att göra, utan det är en bössa där stadens invånare i hundratals år lagt pengar. Från början var bössan och pengarna avsedda för fattiga sjömän, och bössan tömdes varje år vid tiden kring lucia. När sjömännen styrde kosan hemåt, sade de ofta, att de skulle hem till Lusseasken. Därav namnet. Bössan töms fortfarande på luciadagen och pengarna tillfaller sjöräddningen. Där, i eller vid lusasken, bjöds invanare och tillfälliga besökare förliden lördag på åtminstone fyra julmarknader. Undrar förresten vad det är för skillnad för julmässa och julmarknad. En gissning är att en julmässa också bjuder på olika programinslag som sång och musik, medan en julmarknad är just det; en marknad. Då var nog det här mera en julmarknad. På Frälsningsarmén i Kristinehamn.
Om Frälsningsarmén i Kristinehamn finns åtskilligt att säga. Som att man håller sig med en utmärkt hornmusikkår, eller blåsorkester, som den fåkunninge skulle säga. En hornmusikkår, som haft samma ledare i mer än 50 år! Det är såna män, och kvinnor också för den delen, som håller föreningsssverige vid liv. Så heder åt Palle! Man kan också säga, även om det ligger lite utanför ämnet, att Frälsningsarmén i Kristinehamn nog är den kår, som skickat flest ungdomar till Frälsningsarméns konfirmationsläger på Dalarö genom åren. Åtminstone under dom 26 år som jag kan överblicka. Gunnar, Anders, Anette, Elisabeth,Tomas, Anders igen,Per,Lars, Ann-Christine, Anna-Lena, Karin, Liselotte. Och många, många fler. Nej, föresten; det ligger inte alls utanför ämnet. Flera av dom fanns där den här lördagen för att sälja lotter, koka kaffe, bära fram lotterivinster och allt annat som hör till en julmarknad. Så återseendet blev kärt för mig!!
Men att sälja lotter, koka kaffe och bära fram lotterivinster är bara en bråkdel av allt som hör samman med en julmarknad. Den består av förarbete, genomförande och efterarbete. Och det är samma människor, som gör allt det jobbet. Och på många håll handlar det om en krympande skara. Kanske underlag för ett annat blogginlägg om föreningslivets kris. Men den här lördagen var det ingen kris. Det hade bakats, sytts, stickats, tiggts ihop och burits och hämtats i veckor. Där fanns t.ex hon, konfirmandmamman, som bakat 700 kakor som skulle både ätas och säljas den här dagen. 700 kakor för att stödja Frälsningsarméns arbete. Och när man bakat, stickat, sytt, tiggt ihop och burit lättar man själv på plånboken och är med och köper. Och sen städar man undan, och bär hem det blivit över. Det kan ju vara bra att sälja på en vårmarknad eller en syföreningsförsäljning till våren. Och allt detta naturligtvis helt ideellt och utan en tanke på ersättning. Kärlek till Verket kallas sånt. Ett arbete som läggs ned för att skaffa medel till sånt som i frälsningsarmésammanhang brukar kallas frälsningskriget.
Och folk kommer. Julmarknader hör till sånt, som fortfarande lockar folk till kyrkor och föreningslokaler av olika slag. Dom som kom till Frälsningsarmén i Kristinehamnn dem här lördagen, bidrog med över 40 tusen kronor till verksamheten. 40 tusen plus alla dom timmar i förarbete och efterarbete som man lade ner, omräknat i pengar. Det blir minst...... Nej, föreningsfolket räknar inte så. Dom bara gör det arbetet ändå. Och dom minst tre andra marknader i stan samma dag gav säkert åtskilliga tusen till andra lika behjärtansvärda verksamheter dom också. Liksom alla hundratals andra likande aktiviteter överallt i Föreningssverige. Och nästa helg blir det likadant på hundratals andra håll..... 700 kakor i en annan ask nån annanstans. Så gör ett besök, du också!
Detta sagt som en introduktion till dagens blogginlägg, som handlar om ett mycket trevligt besök hos goda vänner i Karlskoga. God mat, fin gemenskap och ett besök i grannstaden. Med 700 kakor i Lusasken. Lusasken är den säregna sparbössa, som givit Kristinehamn dess smeknamn. Lusasken har alltså inget med små otrevliga kryp att göra, utan det är en bössa där stadens invånare i hundratals år lagt pengar. Från början var bössan och pengarna avsedda för fattiga sjömän, och bössan tömdes varje år vid tiden kring lucia. När sjömännen styrde kosan hemåt, sade de ofta, att de skulle hem till Lusseasken. Därav namnet. Bössan töms fortfarande på luciadagen och pengarna tillfaller sjöräddningen. Där, i eller vid lusasken, bjöds invanare och tillfälliga besökare förliden lördag på åtminstone fyra julmarknader. Undrar förresten vad det är för skillnad för julmässa och julmarknad. En gissning är att en julmässa också bjuder på olika programinslag som sång och musik, medan en julmarknad är just det; en marknad. Då var nog det här mera en julmarknad. På Frälsningsarmén i Kristinehamn.
Om Frälsningsarmén i Kristinehamn finns åtskilligt att säga. Som att man håller sig med en utmärkt hornmusikkår, eller blåsorkester, som den fåkunninge skulle säga. En hornmusikkår, som haft samma ledare i mer än 50 år! Det är såna män, och kvinnor också för den delen, som håller föreningsssverige vid liv. Så heder åt Palle! Man kan också säga, även om det ligger lite utanför ämnet, att Frälsningsarmén i Kristinehamn nog är den kår, som skickat flest ungdomar till Frälsningsarméns konfirmationsläger på Dalarö genom åren. Åtminstone under dom 26 år som jag kan överblicka. Gunnar, Anders, Anette, Elisabeth,Tomas, Anders igen,Per,Lars, Ann-Christine, Anna-Lena, Karin, Liselotte. Och många, många fler. Nej, föresten; det ligger inte alls utanför ämnet. Flera av dom fanns där den här lördagen för att sälja lotter, koka kaffe, bära fram lotterivinster och allt annat som hör till en julmarknad. Så återseendet blev kärt för mig!!
Men att sälja lotter, koka kaffe och bära fram lotterivinster är bara en bråkdel av allt som hör samman med en julmarknad. Den består av förarbete, genomförande och efterarbete. Och det är samma människor, som gör allt det jobbet. Och på många håll handlar det om en krympande skara. Kanske underlag för ett annat blogginlägg om föreningslivets kris. Men den här lördagen var det ingen kris. Det hade bakats, sytts, stickats, tiggts ihop och burits och hämtats i veckor. Där fanns t.ex hon, konfirmandmamman, som bakat 700 kakor som skulle både ätas och säljas den här dagen. 700 kakor för att stödja Frälsningsarméns arbete. Och när man bakat, stickat, sytt, tiggt ihop och burit lättar man själv på plånboken och är med och köper. Och sen städar man undan, och bär hem det blivit över. Det kan ju vara bra att sälja på en vårmarknad eller en syföreningsförsäljning till våren. Och allt detta naturligtvis helt ideellt och utan en tanke på ersättning. Kärlek till Verket kallas sånt. Ett arbete som läggs ned för att skaffa medel till sånt som i frälsningsarmésammanhang brukar kallas frälsningskriget.
Och folk kommer. Julmarknader hör till sånt, som fortfarande lockar folk till kyrkor och föreningslokaler av olika slag. Dom som kom till Frälsningsarmén i Kristinehamnn dem här lördagen, bidrog med över 40 tusen kronor till verksamheten. 40 tusen plus alla dom timmar i förarbete och efterarbete som man lade ner, omräknat i pengar. Det blir minst...... Nej, föreningsfolket räknar inte så. Dom bara gör det arbetet ändå. Och dom minst tre andra marknader i stan samma dag gav säkert åtskilliga tusen till andra lika behjärtansvärda verksamheter dom också. Liksom alla hundratals andra likande aktiviteter överallt i Föreningssverige. Och nästa helg blir det likadant på hundratals andra håll..... 700 kakor i en annan ask nån annanstans. Så gör ett besök, du också!
onsdag 17 november 2010
Nästan en twitterkortis......
Hur långt ska ett blogginlägg egentligen vara? Säkert finns det inga givna mått på det, och en av mina gamla svensklärare sa en gång att en uppsats blir inte nödvändigtvis bättre för att den är lång. Men säkert inte nödvändigtvis sämre heller, och en av mina bloggarvänner skriver ofta långt, åtminstone längre än jag, men också väldigt bra. Så det är väl med blogginlägg, som med predikningar och politiska och andra tal att det är innehållet snarare än mängden ord, som avgör kvaliteten. Men så har vi ju det här med twitter också. Ett alltför kort blogginlägg kan kanske hänvisas till twittret, något som jag aldrig prövat. Men jag vet, att där kan man inte breda ut sig, ens om man vill, utan utrymmet är rent tekniskt begränsat.
Men, som min rubrik antyder, blir det en kortis i dag. Inte riktigt twitterlängd, men nästan.
Jag har under en tid irriterat mig på att företrädare för alla politiska partier alltmer har börjat använda uttrycket "skapa förutsättningar för" I valrörelsen vimlade det av politiker, som såg politikens uppgift som just att skapa förutsättningar för. För företagande, för ökad internationalisering, för bättre infrastrukturer och för en massa annat.Skapa förutsättningar men lämna lösningarna till andra.... Till dom kapitalstarka, till dom som har ordet i sin makt och till dom som finns i dom rätta nätverken.
Men för mig, med en klassisk folkrörelsefostran har det alltid handlat om mer än så. Det har handlat om att identifiera problem och att visa på lösningar. Att gå före. Och det är något helt annat än att bara skapa förutsättningar.
Jag ska nu inte trötta med att peka på att det socialdemokratiska partiet är i kris. Det har det redan skrivits spaltkilometer om. Eller vad det nu heter i de nya medierna, där man inte nödvändigtvis skriver i spalter.... Men den extra partikongress, säkert partiets viktigaste, som samlas i mars nästa år, måste göra mer än att skapa förutsättningar. Den måste, precis som både profeter och partistrateger gjorde förr, när både profetior och strategier var viktiga. Den måste ge oss visioner. Politikens uppgift måste bli att måla framtidslandet och att peka ut riktningen dit. Hur ska ett jämlikt och globaliserat Sverige, med lika förutsättningar för alla, se ut om tio år? Och hur tar vi oss dit? Det kanske var det man menade när man i valrörelsen sa att "Alla ska med!" Men man sa inte vart, och inte heller hur det skulle gå till. Nej det skulle tydligen var och en få bestämma. Politikens uppgift skulle vara att skapa förutsättningar. Men så gick det som det gick också..... Och vi hade aldrig fått den världsunika välfärdsmodell, som stod som modell för hela världen en gång, om inte handlingskraftiga politiker gått före och visat vägen. En modell, som nu snabbthåller på att raseras, när det bara ska skapas förutsättningar.
Inte twitterkort alltså, men......
Men, som min rubrik antyder, blir det en kortis i dag. Inte riktigt twitterlängd, men nästan.
Jag har under en tid irriterat mig på att företrädare för alla politiska partier alltmer har börjat använda uttrycket "skapa förutsättningar för" I valrörelsen vimlade det av politiker, som såg politikens uppgift som just att skapa förutsättningar för. För företagande, för ökad internationalisering, för bättre infrastrukturer och för en massa annat.Skapa förutsättningar men lämna lösningarna till andra.... Till dom kapitalstarka, till dom som har ordet i sin makt och till dom som finns i dom rätta nätverken.
Men för mig, med en klassisk folkrörelsefostran har det alltid handlat om mer än så. Det har handlat om att identifiera problem och att visa på lösningar. Att gå före. Och det är något helt annat än att bara skapa förutsättningar.
Jag ska nu inte trötta med att peka på att det socialdemokratiska partiet är i kris. Det har det redan skrivits spaltkilometer om. Eller vad det nu heter i de nya medierna, där man inte nödvändigtvis skriver i spalter.... Men den extra partikongress, säkert partiets viktigaste, som samlas i mars nästa år, måste göra mer än att skapa förutsättningar. Den måste, precis som både profeter och partistrateger gjorde förr, när både profetior och strategier var viktiga. Den måste ge oss visioner. Politikens uppgift måste bli att måla framtidslandet och att peka ut riktningen dit. Hur ska ett jämlikt och globaliserat Sverige, med lika förutsättningar för alla, se ut om tio år? Och hur tar vi oss dit? Det kanske var det man menade när man i valrörelsen sa att "Alla ska med!" Men man sa inte vart, och inte heller hur det skulle gå till. Nej det skulle tydligen var och en få bestämma. Politikens uppgift skulle vara att skapa förutsättningar. Men så gick det som det gick också..... Och vi hade aldrig fått den världsunika välfärdsmodell, som stod som modell för hela världen en gång, om inte handlingskraftiga politiker gått före och visat vägen. En modell, som nu snabbthåller på att raseras, när det bara ska skapas förutsättningar.
Inte twitterkort alltså, men......
måndag 15 november 2010
Bot mot ilska och besvikelse
Först en efterlysning; Ett bra substantiv till arg, tack! Ilska? Vrede? Förtörnelse? Nja, jag vet inte, men kör för ilska då. Och till besviken? Det är lättare och får bli besvikelse. Alltså; Ett blogginlägg om ilska och besvikelse.
Jag börjar med besvikelse. För det är det jag känner över att Sundsvallsgiffarna inte förmådde öppna det så viktiga Norrlandsfönstret till Allsvenskan i fotboll. Viktigt därför att unga fotbollsspelande killar i Matfors, Bjärtrå, Kusmark och Muodoslompolo behöver förebilder att efterlikna och försöka bli som. Och då hjälps det inte att Gävle rent geografiskt ligger i Norrland. Det känns liksom inte så. Gränsen till det som vårdslöst kallas Norrland går vid Medelpads södra gräns. Hälsingland och Gästrikland har aldrig hört dit liksom. Utom i bandy, då, möjligen. Då kan vi sträcka på oss av stolthet både när Edsbyn och Sandviken sopar banan med sina motståndare, Motståndarna kan förresten snart komma från Göteborg. GAIS satsar på att bli nåt stort i bandy, men det får vi återkomma till. När Haparanda-Tornio börjar sopa banan med dom….. Men i fotboll hjälps det alltså inte med Gävle. Norrlandsfönstret förblir bara halv-eller gränsnorrlandsöppet och giffarna måste ta nya tag. Dom behöver ett par snabba forwards till nästa år. Om det lyckas, då ska ni få se på gnistor till nästa säsong…..
Så bot mot besvikelse heter två snabba forwards!
Så var det ilskan då. Den känner jag mot mitt eget politiska parti, socialdemokraterna, där ledningen i går tvingade fram Mona Sahlins avgång. För naturligtvis var det vad som skedde när distriktsordförandena och medlemmarna i det verkställande utskottet hade krismöte i partihögkvarteret i går. Mona fick bära hela skulden till valresultatet och till partiets kris. Hon hade ju sagt att hela partistyrelsen ska ställa sina platser till förfogande för att undersöka om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende. Det är väl självklart att en styrelse gör det i en sån krisartad situation. ABC i föreningsteknik. Men icke på Sveavägen! Felet är Monas och därför måste hon bort.Och sen är det bara att trava på som vanligt igen. Så talar politiska betonghäckar. Och då följer Mona föreningsteknikens ABC. Utan stöd och förtroende lämnar man över till någon annan som har detta. Stöd och förtroende, alltså. Men problemet är två- eller flerfaldigt. Felet är inte Monas ensamt, och det finns ingen annan, som har stöd och förtroende att leda partiet. Felet är att partiet saknar politik, och det måste partistyrelsen kollektivt ta ansvaret för. Inte bara Mona. Det faktum att bara 22% av dom som har arbete, röstade på Arbetarpartiet Socialdemokraterna i valet talar naturligtvis sitt tydliga språk….
Felet är att partistrategerna både på Sveavägen och ute i landet låtit borgarna rita kartan och förklara var det politiska mittfältet ligger och hur viktigt det är att vinna medelklassen. I stället för att presentera en arbetarklassens spelplan har partiet spelat med på borgarnas villkor. Och utan att på något sätt attrahera medelklassen. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT-avdrag, men kanske en butler i tunnelbanan. Att följa borgarnas förslag och bara putsa lite på dom vinner inga val, och att hänvisa till att det var bättre förr, då när partiet var ett 45%-parti, lockar inte andra än en krympande grupp av sistagångsväljare. Men det är mina barnbarn det gäller och dom röstar hellre på Feministiskt initiativ eller på Miljöpartiet . Och för såna strategiska misstag måste hela partistyrelsen bära ansvaret, inte bara Mona.
Jag är övertygad om att Mona, med sin erfarenhet och omgiven av en nytänkande partistyrelse hade kunnat förnya partiet och få det att ta i tu med dom stora överlevnadsfrågorna. Det är nämligen det som behövs, och det kommer borgarna inte att göra. Där är det nämligen samma höger nu som då, och för högern har det alltid bara handlat om plånboksfrågorna. Titta bara på hur Anders Borg räddade Alliansen den här gången. Så bevare oss oss för Thomas Östros eller Per Nuder som ny partiledare.
Vem ska det bli då? Jag har ingen klar favorit i nuläget, men lägger min röst på Ylva Johansson.Lite i brist på annat men ändå….. Om nya strateger inte kan plocka hem Margot Wallström.
Så bot mot ilska kanske heter Margot Wallström. Och en framsynt och kreativ valberedning. Och definitivt en ny politik med rättning vänster som utgångspunkt.
Jag börjar med besvikelse. För det är det jag känner över att Sundsvallsgiffarna inte förmådde öppna det så viktiga Norrlandsfönstret till Allsvenskan i fotboll. Viktigt därför att unga fotbollsspelande killar i Matfors, Bjärtrå, Kusmark och Muodoslompolo behöver förebilder att efterlikna och försöka bli som. Och då hjälps det inte att Gävle rent geografiskt ligger i Norrland. Det känns liksom inte så. Gränsen till det som vårdslöst kallas Norrland går vid Medelpads södra gräns. Hälsingland och Gästrikland har aldrig hört dit liksom. Utom i bandy, då, möjligen. Då kan vi sträcka på oss av stolthet både när Edsbyn och Sandviken sopar banan med sina motståndare, Motståndarna kan förresten snart komma från Göteborg. GAIS satsar på att bli nåt stort i bandy, men det får vi återkomma till. När Haparanda-Tornio börjar sopa banan med dom….. Men i fotboll hjälps det alltså inte med Gävle. Norrlandsfönstret förblir bara halv-eller gränsnorrlandsöppet och giffarna måste ta nya tag. Dom behöver ett par snabba forwards till nästa år. Om det lyckas, då ska ni få se på gnistor till nästa säsong…..
Så bot mot besvikelse heter två snabba forwards!
Så var det ilskan då. Den känner jag mot mitt eget politiska parti, socialdemokraterna, där ledningen i går tvingade fram Mona Sahlins avgång. För naturligtvis var det vad som skedde när distriktsordförandena och medlemmarna i det verkställande utskottet hade krismöte i partihögkvarteret i går. Mona fick bära hela skulden till valresultatet och till partiets kris. Hon hade ju sagt att hela partistyrelsen ska ställa sina platser till förfogande för att undersöka om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende. Det är väl självklart att en styrelse gör det i en sån krisartad situation. ABC i föreningsteknik. Men icke på Sveavägen! Felet är Monas och därför måste hon bort.Och sen är det bara att trava på som vanligt igen. Så talar politiska betonghäckar. Och då följer Mona föreningsteknikens ABC. Utan stöd och förtroende lämnar man över till någon annan som har detta. Stöd och förtroende, alltså. Men problemet är två- eller flerfaldigt. Felet är inte Monas ensamt, och det finns ingen annan, som har stöd och förtroende att leda partiet. Felet är att partiet saknar politik, och det måste partistyrelsen kollektivt ta ansvaret för. Inte bara Mona. Det faktum att bara 22% av dom som har arbete, röstade på Arbetarpartiet Socialdemokraterna i valet talar naturligtvis sitt tydliga språk….
Felet är att partistrategerna både på Sveavägen och ute i landet låtit borgarna rita kartan och förklara var det politiska mittfältet ligger och hur viktigt det är att vinna medelklassen. I stället för att presentera en arbetarklassens spelplan har partiet spelat med på borgarnas villkor. Och utan att på något sätt attrahera medelklassen. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT-avdrag, men kanske en butler i tunnelbanan. Att följa borgarnas förslag och bara putsa lite på dom vinner inga val, och att hänvisa till att det var bättre förr, då när partiet var ett 45%-parti, lockar inte andra än en krympande grupp av sistagångsväljare. Men det är mina barnbarn det gäller och dom röstar hellre på Feministiskt initiativ eller på Miljöpartiet . Och för såna strategiska misstag måste hela partistyrelsen bära ansvaret, inte bara Mona.
Jag är övertygad om att Mona, med sin erfarenhet och omgiven av en nytänkande partistyrelse hade kunnat förnya partiet och få det att ta i tu med dom stora överlevnadsfrågorna. Det är nämligen det som behövs, och det kommer borgarna inte att göra. Där är det nämligen samma höger nu som då, och för högern har det alltid bara handlat om plånboksfrågorna. Titta bara på hur Anders Borg räddade Alliansen den här gången. Så bevare oss oss för Thomas Östros eller Per Nuder som ny partiledare.
Vem ska det bli då? Jag har ingen klar favorit i nuläget, men lägger min röst på Ylva Johansson.Lite i brist på annat men ändå….. Om nya strateger inte kan plocka hem Margot Wallström.
Så bot mot ilska kanske heter Margot Wallström. Och en framsynt och kreativ valberedning. Och definitivt en ny politik med rättning vänster som utgångspunkt.
lördag 13 november 2010
Hvad hvilja socialdemokraterna?
När skräddaren August Palm ställde frågan om "hvad socialdemokraterna vilja" på Hotell Stockholm i Malmö en höstafton 1881 var den retorisk. Han visste vad socialdemokratin ville, och vad som skilde den från andra politiska inriktningar. Det var publiken som kunde ha ställt frågan. Socialdemokratin var vid den tiden omgärdad av rykten och mytbildningar. Den var något okänt och hotfullt. Mäster Palm ville besvara deras frågor, lugna några och elda andra.
Sedan dess har Palms rubrik använts otaliga gånger när socialdemokratin ska diskutera idépolitik. Och ofta har det varit fruktbara diskussioner som lett till en nytänkande och progressiv politik. Men om man skulle ställa samma fråga idag, vad vilja socialdemokraterna 2010, vilka är då svaren? Är det något som gör mitt parti till en progressiv kraft i samhället i dag? NEJ! I dag säger alltför många av oss att det var bättre förr.
Alla media är just nu uppfyllda av spekulationer kring det parti, som mer än något annat skapat välfärdssverige. Men i dag tycks partiet inte ha någon politik. Detta trots att partikongressen 2009 i fyra punkter antog viktiga politiska riktlinjer. Full sysselsättning ska råda, det vill säga alla ska ha rätt till jobb. Samhället ska investera i kunskap, eftersom behovet av livslångt lärande är oändligt. Klyftorna i samhället ska minska , inte öka, och målet är ett jämlikt Sverige. Och vi vill utveckla och kvalitetssäkra välfärden, det vill säga att de gemensamma tjänsterna, som vi alla någon gång i livet har behov av, ska vara av världsklass. Så långt partikongressens riktlinjer.
Riktlinjerna finns alltså, men vi gick inte till val på dom. Åtminstone begrep inte folk att vi gjorde det. Vi har inte varit tillräckligt tydliga när det gäller åt vilket håll vi vill gå. I stället för att säga nej till privatiseringar och avregleringar, så har vi sagt: Visst, men inte så mycket. Gärna vinster i friskolorna, men inte så höga vinster. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT, men gärna nåt liknande, kanske en butler i tunnelbanan. Detta och mer av samma slag i stället för att fundera på varför friskolor, privatiserade apotek och avreglerad bilprovning över huvud taget.Och hur ska politiken på bästa sätt stödja och hjälpa dubbelarbetande småbarnsföräldrar? Och vad är det för fel på tanken att ta från dom som har och ge till dom som saknar?
Det är klart att vi måste fundera över vad som gått fel när vi två val i rad har minskat kraftigt, och nu presterat vårt sämsta valresultat på hundra år. Och då tycker jag att det är självklart att partistyrelsen, som ju är ytterst ansvarig, ställer sina platser till förfogande och frågar partifolket om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende.
Sedan måste vi sluta att försvara systemen och hur det alltid har varit. Den extra partikongress, som nu kommer, blir förmodligen den viktigaste i partiets historia, och inför den, och under den, måste vi våga tänka nytt. Och på det sättet är sakpolitik och personfrågor intimt förknippade. Gamla, erfarna nytänkare, ja tack, men systemförsvarare, nej tack!. Inte ens om dom ät unga. Vi måste söka verktyg, som hjälper oss att nå målen och våga förkasta sånt, som vi själva byggt upp, men som inte längre leder Sverige i riktning mot mål och visioner.
Är Mona Sahlin rätt person att leda den utvecklingen? Ja, jag tror det, om hon får hjälp av modiga nytänkare. Och jag bidrar gärna med några namnförslag. Jag tror på Ardalan Shekarabi och jag tror på Jytte Guteland, tidigare och nuvarande ordförande i SSU. Och jag tror också på Anna Sjödin, som väl någon gång måste få förlåtelse för att hon tog till knytnävarna på Crazy Horse. Och så tror jag på Ylva Johansson, som fortfarande står upp för idealen. Socialdemokratin är också det mest internationella av alla våra politiska partier, och därför måste Margot Wallström lockas hem igen.
Däremot tror jag inte på Morgan Johansson och inte på Sven-Erik Österberg, för att nämna några. Och när jag läser listan med tänkbara namn att ersätta Mona som partiordförande, då blir jag rädd: Både Jan Nygren, Anders Sundström och Per Nuder har ordet DÅ stämplat i pannan. DÅ men inte NU och aboslut inte i morgon.
Som kristen funderar jag också på vart Broderskapsrörelsen tagit vägen? Var finns dom i framtidsdebatten? Peter Weiderud bör vara kvar i partistyrelsen,gärna förstärkt med ytterligare en broderskapare, och han eller de bör även höja profilen minst ett snäpp.
Men det viktigaste är att vi, som tillhör fotfolket vågar bli lika framtidsinriktade. som våra pionjärer var. "Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår. När fast vi knyta brodersbandet, då lättingen ej råda får." Den devisen måste bli viktig och vägledande, och inte bara sjungas med knutna nävar på första maj.
Sedan dess har Palms rubrik använts otaliga gånger när socialdemokratin ska diskutera idépolitik. Och ofta har det varit fruktbara diskussioner som lett till en nytänkande och progressiv politik. Men om man skulle ställa samma fråga idag, vad vilja socialdemokraterna 2010, vilka är då svaren? Är det något som gör mitt parti till en progressiv kraft i samhället i dag? NEJ! I dag säger alltför många av oss att det var bättre förr.
Alla media är just nu uppfyllda av spekulationer kring det parti, som mer än något annat skapat välfärdssverige. Men i dag tycks partiet inte ha någon politik. Detta trots att partikongressen 2009 i fyra punkter antog viktiga politiska riktlinjer. Full sysselsättning ska råda, det vill säga alla ska ha rätt till jobb. Samhället ska investera i kunskap, eftersom behovet av livslångt lärande är oändligt. Klyftorna i samhället ska minska , inte öka, och målet är ett jämlikt Sverige. Och vi vill utveckla och kvalitetssäkra välfärden, det vill säga att de gemensamma tjänsterna, som vi alla någon gång i livet har behov av, ska vara av världsklass. Så långt partikongressens riktlinjer.
Riktlinjerna finns alltså, men vi gick inte till val på dom. Åtminstone begrep inte folk att vi gjorde det. Vi har inte varit tillräckligt tydliga när det gäller åt vilket håll vi vill gå. I stället för att säga nej till privatiseringar och avregleringar, så har vi sagt: Visst, men inte så mycket. Gärna vinster i friskolorna, men inte så höga vinster. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT, men gärna nåt liknande, kanske en butler i tunnelbanan. Detta och mer av samma slag i stället för att fundera på varför friskolor, privatiserade apotek och avreglerad bilprovning över huvud taget.Och hur ska politiken på bästa sätt stödja och hjälpa dubbelarbetande småbarnsföräldrar? Och vad är det för fel på tanken att ta från dom som har och ge till dom som saknar?
Det är klart att vi måste fundera över vad som gått fel när vi två val i rad har minskat kraftigt, och nu presterat vårt sämsta valresultat på hundra år. Och då tycker jag att det är självklart att partistyrelsen, som ju är ytterst ansvarig, ställer sina platser till förfogande och frågar partifolket om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende.
Sedan måste vi sluta att försvara systemen och hur det alltid har varit. Den extra partikongress, som nu kommer, blir förmodligen den viktigaste i partiets historia, och inför den, och under den, måste vi våga tänka nytt. Och på det sättet är sakpolitik och personfrågor intimt förknippade. Gamla, erfarna nytänkare, ja tack, men systemförsvarare, nej tack!. Inte ens om dom ät unga. Vi måste söka verktyg, som hjälper oss att nå målen och våga förkasta sånt, som vi själva byggt upp, men som inte längre leder Sverige i riktning mot mål och visioner.
Är Mona Sahlin rätt person att leda den utvecklingen? Ja, jag tror det, om hon får hjälp av modiga nytänkare. Och jag bidrar gärna med några namnförslag. Jag tror på Ardalan Shekarabi och jag tror på Jytte Guteland, tidigare och nuvarande ordförande i SSU. Och jag tror också på Anna Sjödin, som väl någon gång måste få förlåtelse för att hon tog till knytnävarna på Crazy Horse. Och så tror jag på Ylva Johansson, som fortfarande står upp för idealen. Socialdemokratin är också det mest internationella av alla våra politiska partier, och därför måste Margot Wallström lockas hem igen.
Däremot tror jag inte på Morgan Johansson och inte på Sven-Erik Österberg, för att nämna några. Och när jag läser listan med tänkbara namn att ersätta Mona som partiordförande, då blir jag rädd: Både Jan Nygren, Anders Sundström och Per Nuder har ordet DÅ stämplat i pannan. DÅ men inte NU och aboslut inte i morgon.
Som kristen funderar jag också på vart Broderskapsrörelsen tagit vägen? Var finns dom i framtidsdebatten? Peter Weiderud bör vara kvar i partistyrelsen,gärna förstärkt med ytterligare en broderskapare, och han eller de bör även höja profilen minst ett snäpp.
Men det viktigaste är att vi, som tillhör fotfolket vågar bli lika framtidsinriktade. som våra pionjärer var. "Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår. När fast vi knyta brodersbandet, då lättingen ej råda får." Den devisen måste bli viktig och vägledande, och inte bara sjungas med knutna nävar på första maj.
onsdag 10 november 2010
Ung och bortskämd
Jag borde egentligen ha bloggat direkt efter programmet. Men någon klok person lärde mig en gång, att man ska inte handla i affekt, och därför har jag nu lugnat mig en smula. I SVT:s nya serie ”Ung & bortskämd” får vi följa tio unga vuxna, som aldrig lyft ett finger för att hjälpa till hemma. Tvärtom – de blir uppassade av sina föräldrar,som gör precis allt för dem, och vars pengar de också spenderar på kläder och nöjen. Jag trodde inte mina ögon och öron när det första avsnittet visades.
Det värsta med programmet var ju inte barnen, Ja, dom är ju barn, trots att dom är i 20-årsåldern. Helt hjälplösa när det handlar om att göra nån som helst nytta. Men de rår faktiskt inte för att de är som de är. Det är föräldrarna som rår för det!! Föräldrar, som gör allt för sina barn utom det viktigaste, att göra dem till självständiga individer som klarar sig i ett samhälle, med ett allt hårdare klimat.
Nån gång har ju även jag mött s.k.curligföräldrar. En curlingförälder är en mamma eller pappa som vill sitt barns absolut bästa, och är beredd att gå långt för att se till att det blir så. Barnet ska ha det bra. Roliga aktiviteter, pedagogiskt dagis, bra skola, stimulerande kompisar, utvecklande fritidsaktiviteter och så vidare. Inget ska hindra framskridandet, och om det ser ut att finnas hinder i vägen, så rycker curlingföräldern ut med sopborsten på isen. Den kommer in och röjer på dagis, i skolan, bland kompisarna, i idrottsklubben. Eller så flyttar föräldrarna helt sonika sitt barn till en annan skola. Men det här programmet gick utanpå allt! Vi fick se curlingens slutresultat. Bortskämda, okunniga, inkompetenta snorungar!
Fembarnsmamman och författaren Katerina Janouch skräder inte orden när det gäller tv-seriens första avsnitt. På sin blogg går hon hårt åt de bortskämda barnens föräldrar. ”Dysfunktionellt och sjukligt är det, vad dessa föräldrar utsätter sina barn för”, skriver Janouch. ”Vad de egentligen håller på med är att ge näring åt egna egon. Inte är de snälla mot sina barn. Nej, de är mycket, mycket elaka”. Det är bara att hålla med.
Själv har jag funderat ungefär så här efter programmet. Jag orkade faktiskt inte se hela heller, för den delen. Det är fantastiskt att intresset för bortskämda överklassmänniskor med mycket pengar aldrig tycks sina, det har ju hållit stadigt och kanske till och med ökat sedan Svenska hollywoodfruar. Nästan 1,5 miljon tittare såg det första avsnittet. Vad handlar det om egentligen, vad gör det så spännande? Och varför sysslar SVT med detta egentligen? Dom har väl ett avtal med staten där dom förinder sig att leverera "god underhållning". Jag tycker inte att det känns som god underhållning att hela tiden kopiera alla tänkbara dåliga reklamkanaler. Public Service måste väl i allsin dar kunna vara nåt annat. Sen har jag också tänkt att vi nog inte varit så dåliga föräldrar, hustrun och jag. Barnen, två till antalet, gjorde väl inte alltid som mor och far sa, och ibland var det väl lite si och så med städningen. Men dom har växt upp till självständiga och ansvarskännande individer, och det är väl ändå det som är meningen med uppfostran och föräldraskap.
Och åtta avsnitt ska det visst bli av "Ung och boortskämd". Jag vet inte om jag orkar se dom övriga. Men man är ju nyfiken också, precis som dom andra 1,5 miljonerna....
Det värsta med programmet var ju inte barnen, Ja, dom är ju barn, trots att dom är i 20-årsåldern. Helt hjälplösa när det handlar om att göra nån som helst nytta. Men de rår faktiskt inte för att de är som de är. Det är föräldrarna som rår för det!! Föräldrar, som gör allt för sina barn utom det viktigaste, att göra dem till självständiga individer som klarar sig i ett samhälle, med ett allt hårdare klimat.
Nån gång har ju även jag mött s.k.curligföräldrar. En curlingförälder är en mamma eller pappa som vill sitt barns absolut bästa, och är beredd att gå långt för att se till att det blir så. Barnet ska ha det bra. Roliga aktiviteter, pedagogiskt dagis, bra skola, stimulerande kompisar, utvecklande fritidsaktiviteter och så vidare. Inget ska hindra framskridandet, och om det ser ut att finnas hinder i vägen, så rycker curlingföräldern ut med sopborsten på isen. Den kommer in och röjer på dagis, i skolan, bland kompisarna, i idrottsklubben. Eller så flyttar föräldrarna helt sonika sitt barn till en annan skola. Men det här programmet gick utanpå allt! Vi fick se curlingens slutresultat. Bortskämda, okunniga, inkompetenta snorungar!
Fembarnsmamman och författaren Katerina Janouch skräder inte orden när det gäller tv-seriens första avsnitt. På sin blogg går hon hårt åt de bortskämda barnens föräldrar. ”Dysfunktionellt och sjukligt är det, vad dessa föräldrar utsätter sina barn för”, skriver Janouch. ”Vad de egentligen håller på med är att ge näring åt egna egon. Inte är de snälla mot sina barn. Nej, de är mycket, mycket elaka”. Det är bara att hålla med.
Själv har jag funderat ungefär så här efter programmet. Jag orkade faktiskt inte se hela heller, för den delen. Det är fantastiskt att intresset för bortskämda överklassmänniskor med mycket pengar aldrig tycks sina, det har ju hållit stadigt och kanske till och med ökat sedan Svenska hollywoodfruar. Nästan 1,5 miljon tittare såg det första avsnittet. Vad handlar det om egentligen, vad gör det så spännande? Och varför sysslar SVT med detta egentligen? Dom har väl ett avtal med staten där dom förinder sig att leverera "god underhållning". Jag tycker inte att det känns som god underhållning att hela tiden kopiera alla tänkbara dåliga reklamkanaler. Public Service måste väl i allsin dar kunna vara nåt annat. Sen har jag också tänkt att vi nog inte varit så dåliga föräldrar, hustrun och jag. Barnen, två till antalet, gjorde väl inte alltid som mor och far sa, och ibland var det väl lite si och så med städningen. Men dom har växt upp till självständiga och ansvarskännande individer, och det är väl ändå det som är meningen med uppfostran och föräldraskap.
Och åtta avsnitt ska det visst bli av "Ung och boortskämd". Jag vet inte om jag orkar se dom övriga. Men man är ju nyfiken också, precis som dom andra 1,5 miljonerna....
tisdag 9 november 2010
Guds tid---och min
Bibeln säger en hel del om tid, och en av adventssöndagarna, den andra, har i själva verket tid, som ett av sina teman. Tid, och att tiden ska ta slut! Och vi är snart där, i adventstiden, menar jag. Jag gruvar mig redan för stressen med allt som skall fixas under den månad som snart börjar.
Med tanke på att tiden är det som pågår oavbrutet, oavsett om vi vill det eller inte, måste bibeltexterna om tid, mitt i årets värsta stressperiod och tidsbrist, ha något att meddela oss.
Grekiskan har två ord för tid: chronos och kairos. När Jesus säger att tiden är inne menar han inte samma sak som om jag säger:”Klockan är 10.00 och bussen går snart. Det är chronos, samma ord som i kronometer, ett stoppur för att mäta tiden.
Jesus använder ordet kairos och menar: Tiden är inne. Guds tid är inne. Omständigheterna sådana att det är rätt tid för Gud att handla. Guds rike är nära!
När tiden är inne för Gud handlar det inte om att han står med en stor klocka och säger nu har det gått 30 år – nu är det dags att göra något.
När tiden är inne för Gud är det mera fråga om att tiden är mogen. Omständigheterna är sådana att tiden är inne.
En sak som bibeltexterna vill säga oss om tid är att det, som Bibelns Predikaren uttrycker det, finns en tid för allting (Pred 3:1-8). Det som texterna talar om, att det finns en tid för, är Guds rike. Det finns en tid då det som är Guds rike, ska komma. Det tycks alltså som att närvaron av Guds rike både varit, är och ska komma. Och precis så är det, om Guds rike kan sägas samma sak som om Jesus, den som personifierar Guds rike: Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. (Heb 13:8).
Det finns alltså en möjlighet för Guds rike och därmed Guds vilja att bli synlig; det är Guds tid. Det finns också möjlighet att både lyssna till och följa det som är Guds vilja och därmed vara med i det som är Guds rike. Följden blir att Guds rike är nära den som låter det komma nära.
Hur ser det Guds rike ut som Han vill plantera i den här tiden? Guds rike kan inte ritas in på kartan. Det finns inte i de länder där kristendom är nån sorts religion. Det handlar om något mycket djupare: Guds herravälde i människors liv. Guds rike finns där Gud får påverka människors handlande och livsstil.
I Bibeln är Guds rike också något som hör framtiden till: Gud ska en gång återta sitt herravälde. Historien går mot ett klimax då Jesus ska komma tillbaka för att upprätta Guds rike totalt. En dag ska tiden vara inne. Och jag ber och längtar: Låt ditt rike komma!
Men i Bibelns tal om tid inns också ett nutidsperspektiv. Guds rike är nära genom Jesus här och nu! Guds herravälde vill beröra oss I dag. Tiden är inne! Och jag får be då också: Låt ditt rike komma.
Nu är det snart ett år sedan FN:s fiaskoartade klimatmöte i Köpenhamn. Det annonserades som det viktigaste möte, som världsorganisationen anordnat. 192 ledare från nästan alla världens länder samlades i Bella Center för att besluta vilka steg man vill ta för att rädda den här världen. Steg som måste tas, för att världen ska ha en framtid.Och det blev inte ens en tumme.... Jordens uppvärmning fortsätter. Om grönlandsisen fortsätter att smälta, som den gjorde redan före FN:s viktigaste möte, och som den fortsätter att göra, kommer havsytan att stiga med sju meter.
Kyrkan borde fråga världens ledare varför det gick så förhållandevis snabbt att lösa världens ekonomiska kris medan det inte finns ens några förslag till lösning av den här för jordens fortbestånd långt viktigare krisen. Malin 17 år säger: "Farfar, jag kanske tillhör den sista generationen." Vi kristna behöver bli både förebedjare och förebilder. Förebedjare för jordens framtid, och förebilder för ett resurssnålare samhälle som inte tär på klimat och miljö. Vi behöver åka mer kommunalt, vi behöver använda lågenergilampor, återvinna mer och ha rätt lufttryck i däcken, nu när vi byter till vinterdäck. Koldioxidutsläppen skulle minska med 200000 ton om bara alla bilar hade rätt lufttryck i däcken. Och jag skulle ha använt mindre varmvatten när jag duschade nyss. Konkreta åtgärder för att bli Guds rikes representanter i vår vardag.
Det handlar alltså inte i första hand som kristen om att vara allmänt snäll, hygglig och from. Vi måste i handling visa medkänsla och solidaritet med en värld som håller på att gå under. Se dej om i din omgivning. Hur ska Guds rike kunna bli synligt där: Betyder Guds rike nå’t för människor som kämpar med arbete som stressar och pressar? Betyder det nå’t för människor som är långtidssjukskrivna,arbetslösa? Betyder det nå’t för människor som har svårigheter med relationer? Betyder det nå’t för föräldrar som vill sina barns bästa, men inte alltid orkar? Betyder det nå’t för barn och ungdomar? Jag skulle kunna fortsätta att ställa frågor! Betyder det nå’t i min närmiljö att Guds rike är nära? Och vad betyder det I så fall?
Men Bibeln säger att det finns hopp. Det finns befrielse och räddning!
Med tanke på att tiden är det som pågår oavbrutet, oavsett om vi vill det eller inte, måste bibeltexterna om tid, mitt i årets värsta stressperiod och tidsbrist, ha något att meddela oss.
Grekiskan har två ord för tid: chronos och kairos. När Jesus säger att tiden är inne menar han inte samma sak som om jag säger:”Klockan är 10.00 och bussen går snart. Det är chronos, samma ord som i kronometer, ett stoppur för att mäta tiden.
Jesus använder ordet kairos och menar: Tiden är inne. Guds tid är inne. Omständigheterna sådana att det är rätt tid för Gud att handla. Guds rike är nära!
När tiden är inne för Gud handlar det inte om att han står med en stor klocka och säger nu har det gått 30 år – nu är det dags att göra något.
När tiden är inne för Gud är det mera fråga om att tiden är mogen. Omständigheterna är sådana att tiden är inne.
En sak som bibeltexterna vill säga oss om tid är att det, som Bibelns Predikaren uttrycker det, finns en tid för allting (Pred 3:1-8). Det som texterna talar om, att det finns en tid för, är Guds rike. Det finns en tid då det som är Guds rike, ska komma. Det tycks alltså som att närvaron av Guds rike både varit, är och ska komma. Och precis så är det, om Guds rike kan sägas samma sak som om Jesus, den som personifierar Guds rike: Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. (Heb 13:8).
Det finns alltså en möjlighet för Guds rike och därmed Guds vilja att bli synlig; det är Guds tid. Det finns också möjlighet att både lyssna till och följa det som är Guds vilja och därmed vara med i det som är Guds rike. Följden blir att Guds rike är nära den som låter det komma nära.
Hur ser det Guds rike ut som Han vill plantera i den här tiden? Guds rike kan inte ritas in på kartan. Det finns inte i de länder där kristendom är nån sorts religion. Det handlar om något mycket djupare: Guds herravälde i människors liv. Guds rike finns där Gud får påverka människors handlande och livsstil.
I Bibeln är Guds rike också något som hör framtiden till: Gud ska en gång återta sitt herravälde. Historien går mot ett klimax då Jesus ska komma tillbaka för att upprätta Guds rike totalt. En dag ska tiden vara inne. Och jag ber och längtar: Låt ditt rike komma!
Men i Bibelns tal om tid inns också ett nutidsperspektiv. Guds rike är nära genom Jesus här och nu! Guds herravälde vill beröra oss I dag. Tiden är inne! Och jag får be då också: Låt ditt rike komma.
Nu är det snart ett år sedan FN:s fiaskoartade klimatmöte i Köpenhamn. Det annonserades som det viktigaste möte, som världsorganisationen anordnat. 192 ledare från nästan alla världens länder samlades i Bella Center för att besluta vilka steg man vill ta för att rädda den här världen. Steg som måste tas, för att världen ska ha en framtid.Och det blev inte ens en tumme.... Jordens uppvärmning fortsätter. Om grönlandsisen fortsätter att smälta, som den gjorde redan före FN:s viktigaste möte, och som den fortsätter att göra, kommer havsytan att stiga med sju meter.
Kyrkan borde fråga världens ledare varför det gick så förhållandevis snabbt att lösa världens ekonomiska kris medan det inte finns ens några förslag till lösning av den här för jordens fortbestånd långt viktigare krisen. Malin 17 år säger: "Farfar, jag kanske tillhör den sista generationen." Vi kristna behöver bli både förebedjare och förebilder. Förebedjare för jordens framtid, och förebilder för ett resurssnålare samhälle som inte tär på klimat och miljö. Vi behöver åka mer kommunalt, vi behöver använda lågenergilampor, återvinna mer och ha rätt lufttryck i däcken, nu när vi byter till vinterdäck. Koldioxidutsläppen skulle minska med 200000 ton om bara alla bilar hade rätt lufttryck i däcken. Och jag skulle ha använt mindre varmvatten när jag duschade nyss. Konkreta åtgärder för att bli Guds rikes representanter i vår vardag.
Det handlar alltså inte i första hand som kristen om att vara allmänt snäll, hygglig och from. Vi måste i handling visa medkänsla och solidaritet med en värld som håller på att gå under. Se dej om i din omgivning. Hur ska Guds rike kunna bli synligt där: Betyder Guds rike nå’t för människor som kämpar med arbete som stressar och pressar? Betyder det nå’t för människor som är långtidssjukskrivna,arbetslösa? Betyder det nå’t för människor som har svårigheter med relationer? Betyder det nå’t för föräldrar som vill sina barns bästa, men inte alltid orkar? Betyder det nå’t för barn och ungdomar? Jag skulle kunna fortsätta att ställa frågor! Betyder det nå’t i min närmiljö att Guds rike är nära? Och vad betyder det I så fall?
Men Bibeln säger att det finns hopp. Det finns befrielse och räddning!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)