Jag var med redan på AIK:s tid. Ja, inte Gnaget då, utan Alfredshems IK alltså. Inte från början visserligen, men från mitten av 50-talet har jag nog följt laget. Eller LAGET som det stavas Nolaskogs. Under många år följde jag nog lika nära som andra nördar, men sen alltmer på avstånd. Lite av medgångssupporter har jag nog också blivit, det måste medges.
Säsongen 1958/1959 spelade man sin första säsong i högsta serien, Division 1 Norra. Och den sejouren i högsta serien blev bara ettårig. Jag tror inte att man tog en enda poäng faktiskt. Därefter åkte man under några säsonger hiss mellan division 1 och 2, för att 1962/1963 slutligen etablera sig i högsta serien. Apropå det så undrar jag vart forna storheter som Karlberg, Morgårdshammar och Rönnskär tagit vägen? Det var ju dom, som AIK slogs med om platserna i högsta serien, Plus Hammarby, som ju lagt ner verksamheten efter att länge ha levt över sina tillgångar. Och Strömsbro, som väl ätits upp av Brynäs.
Länge var ju laget bygdens lag, och dom nyförvärv som införskaffades, kom från Järved, Örnsköldsviks SK och Nyland. Nyland var ju faktiskt föregångaren när det gällde ångermanländsk ishockey, och vem glömmer t.ex Sten Olsén, som f.ö.fick tröja nummer tre efter övergången. De första värvningarna utanför distriktet kom nog från Västerbotten, och då glömmer ingen naturligtvis målvaktsjätten Gunnar ”Bäckis” Beckman, som kom från Teg. Och tillsammans med t.ex Nicke Johansson och bröderna Nordström byggde man upp ett av Sveriges bästa lag. Och byggmästare var naturligtvis Carlabel ”Kabben” Berglund, som tränade laget i mer än 20 år. Som läsaren märker sitter nördtakterna fortfarande i.
Bygdens lag alltså, men också Sveriges plantskola nummer ett. Jag behöver ju bara nämna namn som Anders Hedberg, Foppa, Markus Näslund och tvillingarna Sedin för att var och en ska förstå vad jag talar om. Inget svenskt lag har fostrat så många NHL-stjärnor, som MoDo, som jaget ju heter sedan 1964. Reaktionerna på namnbytet nådde ända upp till kommunfullmäktige, men innebar också många fördelar i form av ökad sponsring.Och sånt var viktigt redan då. Den konstfrusna hockeybanan fick väggar och tak i samma veva, och på så sätt förvandlades den delen av idrottsplatsen Kempevallen till Kempehallen. Den standardhöjningen innebar bl.a. att jag inte behövde köpa en korv utan bröd i andra pausen för att värma fingrarna och inte heller behövde jag längre gå de sex kilometrarna hem efter matcherna för att få liv i de stelfrusna fötterna.Jag kunde åka buss och sjunga med dom övriga segerrusiga supportrarna
1979 kom det första SM-guldet och det har ju sedan följts av ytterligare ett. Men 1979 hade hockeynörden sedan länge flyttat från orten, och det blev alltmer kärlek på avstånd. Sån kärlek har ju också ofta en tendens att svalna, och så också denna. MoDo-nörden förvandlades alltmer till en medgångssupporter, medan en mig närstående son tidigt övertog rollen som familjens MoDo-nörd. Men det är klart att han tagit intryck av sin far, som ju faktiskt var barndomskompis med flera av dåtidens stjärnor. På den tiden kunde man faktiskt gå ner till sargen på Hovet och snacka med Christer Nilsson och Sune Ödling i periodpauserna. Och då fick sonen följa med. Och att ha en pappa som spelat fotboll med Foppas pappa har satt djupa spår i det uppväxande släktet.
Och framtiden då? För MoDo alltså. Redan året efter det första SM-guldet började problemen, och laget var faktiskt ur den högsta serien redan 1984. Sedan har man ju hamnat utanför slutspelet de två senaste säsongerna, och även den nu pågående säsongen ser ut att sluta på samma sätt. Det är visserligen långt kvar, men hittills har laget inte imponerat. Framgångssupportrar kräver ju just framgång för att stämma upp hejaropen, och Tjalles lagbygge har hittills imponerat högst måttligt, om jag säger så. Laget har ju dessutom blivit samma främlingslegion som alla andra lag i elitserien, och då är det ju lika mycket en tjock plånbok som hård träning som krävs för framgång. Och jag är rädd att lag från små orter kommer att förlora plånboksmatchen. Titta bara på Leksand och Rögle t.ex. Och då hjälper det föga att de olika juniorlagen fortfarande håller hög klass.
Så ett tips från en framgångssupporter är att kräftgången kommer att fortsätta, och att laget om några år har etablerat sig som ett av Allsvenskans topplag med Leksand, Okarshamn och Borås som motståndare. Men inte mer än så, tyvärr! Men det är klart att hjärtat fortfarande säger HEJA MoDo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar