Så här i fotbollstider finns det kanske anledning att påminna både sig själv och andra om att det faktiskt finns annat än fotboll också. Och att det bland detta annat faktiskt också finns sånt som är viktigare än VM i fotboll. Mycket viktigare t.o.m.....
Malin är 17 år och mitt äldsta barnbarn. Hon får låna rubrik till dagens blogginlägg. Det var nämligen så hon sa till sin farfar när vi samtalade en dag. "Farfar! Jag kanske hör till den sista generartionen."
Klimatet hotas och därmed också Guds skapelse. Flera FN-rapporter har talat om för oss att människans påverkan på den globala uppvärmningen är den helt avgörande orsaken till klimatförändringar och därmed följande svåra naturkatastrofer. Sent omsider tycks alla vara överens om att den rika världens livsstil måste förändras. Och åtminstone experterna är överens om att det måste ske snabbt. Om inte, så blir Malins generation kanske den sista......
Som kristen frågar jag mig då naturligtvis om den hotade världen kan räkna med kyrkan som en pådrivande aktör i de uppoffringar som ligger framför oss?
Det blir kanske inte vi i vårt hörn av världen som drabbas först och värst. Det betyder att vår förändringsvilja måste bygga på solidaritet med dem, som drabbas hårdare än vi, men som har mindre möjligheter att förändra. Vi måste lägga om vår livsstil till förmån för dem som drabbas mycket hårdare än vi. Och åtminstone för mig låter det som en uppgift för en världstillvänd kyrka.
Som inom så många andra områden besitter den kristna kyrkan inte någon egen, unik kompetens eller uppenbarelsekunskap i klimat- och miljöfrågorna. Vi måste lita på samma forskningsresultat som alla andra. Men vilka slutsatser är vi beredda att dra och varför? Är kyrkans engagemang i dessa frågor bara en form av släpvagnsteologi. En teologi, som sent omsider, och ofta senare än andra, upptäcker vad som rör sig i tiden och som förser frågan med någon sorts teologisk överbyggnad. Exemplen på sådan teologi är många.
Nej! Den kristna kyrkan och enskilda kristna borde med vetskapen om att ”jorden är Herrens och allt vad som finns på den” som plattform och grund känna en särskild kallelse att göra frågor om klimat och miljö till hjärtefrågor. Men så är det inte! En utredning har nyligen visat att kyrkorna i Sverige på intet sätt går före när det t.ex. gäller användande av miljövänliga bilar. Här, liksom i många andra frågor tycks vi kristna mer se till egenintresset än till den globala solidariteten. Vi borde t. ex säga nej till politiska propåer om sänkt bensinskatt under förevändning att det skulle vara ett sätt att värna om landsbygden. Och vi borde säga nej av omsorg om Guds skapelse. Landsbygden skulle gynnas mycket mer av samåkningspremier vid jobbpendling, samverkan med taxiföretag, anropsstyrda minibussar och annat sådant, som den kristne miljökämpen Stefan Edman presenterade vid ett seminarium under Almedalsveckan för något år sedan. Och det finns massor av andra saker, som är miljövänliga, och där kristna människor i vårt land skulle kunna gå före och visa vägen
Livsstilsförändringar kräver mod och uthållighet, egenskaper som evangeliet mycket tydligt förmedlar och undervisar om. Likaså skapar kunskap om och engagemang i den kristna missionen en förmåga till inlevelse med människor långt borta. En sådan förmåga kan komma att visa sig helt avgörande för ett långsiktigt kristet engagemang i klimat- och miljöfrågor. Galor och kändisjippon i all ära, men det är det målmedvetna långsiktiga vardagsarbetet som ger resultat. Också i den här frågan!
Den kristna tron lär att människan lever inte endast av bröd. Det finns andra saker som är långt viktigare i livet än konsumtion och prylar. Tron är en relation både med Gud och med människor både hemma och långt borta. Det kristna evangeliet har alltid gestaltats av människor som förstått både att vi är kallade att vara förvaltare av en skapelse som Gud ensam äger, och att det alltid är saligare att ge. Och vad kan vi bättre ge till den fattiga världen och till kommande generationer än en skapelse, som fungerar enligt den plan som Gud själv lagt ner i den. Och vad skall Jag säga till Malin och till mina andra barnbarn om dom frågar kanske om bara tio år: Varför gjorde Ni ingenting medan Ni kunde och medan det fortfarande fanns tid? Nu är det för sent. Vi blev den sista generationen......
